Kapetan Aris, Grekland och skuldkrisen

”Där alla tänker lika tänks det inte mycket”.
Ett talesätt som använts på olika sätt av olika människor. När det till exempel används som affischord på ett chefskontor kan det vara verkligt hämmande, om den som sitter i besöksstolen vet att andra som inte tänkt som chefen hamnat i ett mycket litet rum utan fönster längst bort på vinden.

Men detta att inte alla tänker som alla andra, till exempel när det gäller Grekland och skulderna, det är inte så vanligt förekommande. Att därför SvD Kultur söndagen 4 juli publicerade en artikel a Marcus Priftis är glädjande. Läs den: http://www.svd.se/vasterlandets-bild-av-grekland-ar-kluven

Artikeln handlar om mycket mera, men vad jag fäste mig vid var detta citat:
”Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.”

Det fick mig att minnas en bok jag läste nu för ganska länge sedan:
Kapetan Aris, Gerillakriget i Grekland 1940-45, av Kostis Papakongos, utgiven av Författarförlaget 1975.

Den handlar om guerillakriget mot nazisterna och sveket från såväl allierade, Sovjetunionen och Storbritannien, som från det grekiska kommunistpartiet.
Kapetan Aris förstod vad som komma skulle och begick självmord 1945.
Och ja, det är en hjältehistoria.

I den pågående krisen i Grekland finns få hjältar.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev på SvD Brännpunkt 27 maj under rubriken ”Greklands skuld skapar hat” om valutaunionens ”grundlag”, citationstecknen är Mats Perssons, Maastrichtfördraget som förbjuder stater att låna ut pengar till varandra.

”Skälet till detta är enkelt: om Europas stater har skulder till, och fordringar på, varandra uppstår gärna gnissel och friktioner … Och så fungerade den europeiska valutaunionen fram till 2010. … Nu valde euroländerna en helt annan väg. Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de Maastrichtavtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. Därigenom tog Europas skattebetalare på sig bankernas kreditförluster, och det var naturligtvis bankernas ägare glada för. …”

Läs hela artikeln! http://www.svd.se/greklands-skuld-skapar-hat

Vad vi nu har är glada bankägare, arga skattebetalare, populistpartier, högdragna europeiska ledare som ska lära greker en läxa och en grekisk befolkning som förväntas leva på luft och privatiseringar.

Hur ofta får vi höra om valutaunionens ”grundlag” i medierapporteringen om Grekland?
Den borde nämnas i varje artikel som skrivs om Grekland, folkomröstning och skuldkris. Och i varje artikel som skrivs om Merkel, Hollande och andra politiker som yttrar sig i frågan också, medlemmar i valutaunionen eller inte!

Hur ofta om Grekland som europeisk koloni? Om partisanerna, krigsslutet och vad som sedan hände?
Europeisk efterkrigshistoria är inte bara Sovjet och järnridån.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *