”Har någon hört talas om ”Vremini Vost?”
Så börjar en av historierna Staffan Ringskog berättar i ”Mockba 2011, möte med det nya Ryssland och dess grannar”, utgiven på Sahlgrens förlag 2011.
Vremini Vost är ett ”litet rosa papper med grön inramning”, något som varje person som kör en bil registrerad i utlandet på ryska vägar måste föra med sig.
Ett sådant litet papper fås när man kör in i Ryssland, och om de behöver förlängas utöver den först givna tiden kan det bara ske i Moskva, på Ryska Federationens tullstation.
Historien handlar om hur detta går till: osäkerheten, köerna, väntan, barska myndighetspersoner, straffavgifter, märkliga krav på dokumentation, upprepade färder fram och tillbaka tvärs genom Moskva till olika myndigheter – med tunnelbana, bilen saknar ju dokument och har beslagtagits.
En snudd på ändlös historia, med en kommentar från en förare av svarttaxi som till sist anlitas:
”- Du har problem med din bil inte sant? Jag kör många till tullstationen i Taganka. Ryssarna är ett listigt folk, man plockar sina medborgare på pengar med en massa konstiga bestämmelser. Men framför allt knycker man vanligt folks energi, man tröttar ut dem med en massa onödigheter hit och dit.”
Eftersom det inte är en själv som tillbringar 16 dagar flängande genom Moskva, från rum till rum, från kassa till kassa med vresiga eller rent oförskämda myndighetspersoner vid varje stopp, är det en ganska rolig historia.
Men det krävs bara ett besök på ett ryskt postkontor för att veta precis hur det känns – köandet, väntandet, vresigheten, hur allt tycks ha ordnats för att vara så osmidigt och otrevligt som möjligt för kunden/medborgaren/besökaren.
”- Hela systemet är djupt förnedrande och kränkande, och det är också meningen. Detta är Ryssland, eta Rossija!”, sammanfattar svarttaxiföraren.
Så sade också Sylvie, fransyskan på språkkurs i S:t Petersburg när bordet på studenfiket fortfarande efter två veckor stod kvar och vickade på ojämna ben så kopparna hasade över bordsskivan:
– Eta Rossija … it’s Russia.