Kartlagda journalister

Viss uppståndelse väckte det i svenska journalistkretsar när nyheten kom att norska försvaret kartlagt journalister.

Det är Etterrettningsbataljonen, en hemlig del av norska försvaret som har kartlagt journalister på Verdens Gang och Stavanger Aftenblad. De två journalisterna har under flera år jobbat på en bok om försvarets hemliga avdelningar, rapporterade Medievärlden.
Etterrettningsbataljonen har spanat på och samlat information om journalisterna vilket är totalt oacceptabelt, anser VG:s chefredaktör.
Även två journalister på Dagbladet ska ha kartlagts. Den ene av dem, Lars Saetren har apropå detta sagt till Dagbladet att ”Det är lite konstigt, och jag blev väldigt överraskad. Jag har jobbat med försvarsmaterial lika mycket som jag skrivit om damfotboll, bara en gång”.
Det är en kommentar som väcker tankar och en del glada leenden.

Kartläggningen däremot tycker jag inte alls är konstig, ja kanske när det gäller Saetren, men inte när det gäller försvarsreportrar, även om norska försvarets informationsansvariga tydligen sagt att kartläggningen ”i grunden var ett misstag”.

Det är klart att militären kollar vad som skrivs, och hur. Är det reportrar som läser på, eller är det nån som egentligen hellre skulle gjort något annat som kommit till presskonferensen?
Jag vill på intet sätt förhäva mig, men jag har skrivit en del om försvar, vanligen med anknytning till Enköpings garnison, men blev en aning snopen när en general kände igen mig i publiken på en föreläsning vid Utrikespolitiska föreningen i Uppsala. ”Jag har inte siffororna tillgängliga, men du med dina kontakter kan kolla det där med infostaben” var svaret på en fråga om hur många kvinnor som blir kvar efter GMU.

Det är inte att jämställa med kartläggning förstås, men bara att bli igenkänd, på ”fel” plats, annorlunda tid, och i ett sammanhang fjärran från arrangerade presskonferenser kändes märkligt.
En bekant med viss insyn fnös när jag beskärmade mig: ”De har folk omkring sig som har till uppgift att identifiera eventuella journalister, och varsko om vilka som finns där”.
Som sagt, inte att jämställa med kartläggning, men får jag för mig att skriva om hemliga avdelningar och platser, är jag ganska övertygad om att jag skulle bli synad i sömmarna på ett helt annat sätt.

Militären har inte bara till uppgift att ”slå ihjäl och leva med det” (se tidigare inlägg), de samlar information också. Vad tror ni FRA sysslar med egentligen? Tror ni journalister är exkluderade från underrättelseavdelningarnas, militärens och polisens, intressesfärer med hänvisning till tredje statsmaktens betydelse för demokratins fortbestånd, eller vad?

Om kartläggningen av norska journalister skrev Medievärlden 9 april, 2013.

Blodgubbar och döda höns

30 bangladeshiska bärplockare skadades efter att ha beskjutits då de begärt ut innestående lön vid en jordgubbsodling i Grekland. 23 höns dog utanför Linköping, ihjälskrämda av ett SK60-plan från försvarets flygskola som tog fel rutt in mot Malmens flygplats.

Hönsägaren har fått 8 400 kronor i ersättning från försvaret. I Grekland har regeringen fördömt ”incidenten” och en twitterkampanj uppmanar till bojkott av ”blodsjordgubbarna”.
Detta går att inhämta i dagens SvD. Jordgubbsplockarna hamnade under nyhetsnotiserna på sidan 8, Sverigesidorna, av okänd anledning.
Hönsen rapporterades i notis med siffra på sidan 14, fortfarande Sverigenyheter.

Skottlossning i Grekland på Sverige, och höns med siffra. Det första är för den som har inblick i medialogik egentligen obegripligt. Var det textlängden som avgjorde? Kastades en annan notis ut i sista minuten, och blodgubbarna passade precis in i den tomma rutan? Det är oftast rutor som ska fyllas i dagens mallade tidningsproduktion.
Det andra är mera lättförståeligt. En stor siffra i avvikande färg som inledning på en notis anses pigga upp sidornas layout. Att hitta en siffra lämplig för ändamålet är inte alltid lätt. Då kan 23 döda höns vara en räddningsplanka som dessutom ger poäng då tidningens form och innehåll utvärderas.

En siffra för formen kommer igen på sidan 19, världen. Då är det 40 nyinflyttade norrmän på Svalbard som uppmärksammas. De 70 nya ryska invånarna på samma ö samma period uppmärksammas även de, men med normalstor stil i slutet av notisen. De som räds rysk ockupation av Svalbard lugnas av totalsiffran, 2158 personer i de norska bosättningarna och 480 i de ryska.

Nyhetsvärdering av annat slag är det som gör att ”Toplessprotester splittrar feminister” med bild av kvinna med bar överkropp, bakifrån, hamnat på sidan 20, och ”EU-demokrati floppade rejält” på sidan 22. Det är EU:s medborgarinitiativ som floppat och sågas med hänvisning till administrativ och teknisk djungel inom organisationen. Minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder krävs för att EU-kommissionen ska ta upp ett lagförslag med anledning av ett medborgarinitiativ.

Av 30 inlämnade medborgarinititativen har bara ett fått en miljon underskrifter, men då från bara fem länder, rapporterar SvD:s Teresa Küchler. Det gällde förbud mot privatisering av vatten.
EU:s byråkrati är i sanning svårgenomtränglig, säkert inte bara för EU:S medborgare utan även för exempelvis EU-parlamentariker.

Men medborgarinititativ? Vem har hört talas om det? Av EU:S 500 miljoner medborgare menar jag? Har rapporter om denna möjlighet lagts långt fram i media, på debattsidor, förts fram av nyhetsjournalister och ledarskribenter? Eller presenterades de på sidan 22 mellan stora annonser för Telia respektive Intersport, som ”Floppen” i detta svenska exempel?

”Skrotningsfond på grund” är också en EU-nyhet, den ligger på sidan 24, inklämd bland anonser för inredningssystem, möbler, kläder och en (liten) egenannons. Skrotningsfonden skulle ha givit ekonomiska incitament för redare att skrota fartyg inom EU, i stället för att skicka dem till Bangladesh och livsfarliga arbeten och miljöfarlig skrotning av fartyg. Förslaget som kom från parlamentets miljöutskott med en rapport ledd av Carl Schlyter (MP), röstades ned med sju rösters övervikt.

Formatmallarnas tyranni och nyhetsvärdering är säkert något som väcker undran inte bara hos mig, och inte heller bara när det gäller SvD även om jag tagit mina exempel från denna i många stycken förträffliga morgontidning.

Den svenska huvudnyheten var för övrigt ”Hård kritik mot Palm” och ”Löfven vill inte prata om Mustafa”. Sosse-internt, kan man konstatera, och inget som ger information om Omar Mustafa eller Islamiska förbundet. I en faktaruta upprepas att Mustafa som ordförande för förbundet ska ha bjudit in föreläsare med antisemitiska åsikter.

Det är mig därför en glädje att förmedla länken till en artikel av Maria Ripenberg på UNT:s ledarsida tidigare denna vecka. ”Offer för dubbel bestraffning” är rubriken, och av texten framgår att de antisemitiska föreläsare som Omar Mustafa kritiserats för att ha bjudit in, från början i tidningen Expo, och som var utgångspunkten i det skeende som ledde till att han lämnade alla poster i (S), i själva verket inte bjöds in då han var ordförande. Det gjordes 2010 när Abdirisak Waberi ledde förbundet. Denne är sedan 2010 riksdagsledamot för Moderaterna. Inga problem med antisemitiska föreläsare i det fallet, varken för Expo, (M) eller media tydligen. Men läs hela Maria Ripenbergs artikel, det är den väl värd också av många andra anledningar:

http://www.unt.se/debatt/offer-for-dubbel-bestraffning-2380218.aspx

Subventioner

Subventioner är som dopning.

Nu är det sagt.
Av bostadsminister Stefan Attehall (KD).

Subventioner bara förstör tycker han. De är som dopning, de förstör långsiktigt,
Då pratar han om statliga pengar till produktion av hyresbostäder. Tidigare subventionssystem har visat att företagen inte skärper sig, säger han. De har bara låtit byggbolagens vinster öka.

Skol- och vårdbolag får gärna göra miljonvinster, men det sa inte Stefan Attehall.

Snart kanske rut-bidrag också bara förstör.
Och skatteförmåner till bostadsrätts- och villaägare.
Och löneanställningsbidrag.
Och rentav rot-bidrag.

Den som lever får se.
Hur stor skillnad det är på olika.
Och på subventioner.

Stefan Attehall uttalade sig i Tendens, Sveriges Radio 15 april 2013:
Var ska framtidens hyresgäster bo?

Slå ihjäl och leva med det

”Den största överraskningen var hur snabbt soldaterna brutaliserades” säger Sönke Neitzel till Ricki Neuman i SvD-intervjun om Neitzels och Harald Weizers bok ”Soldater. Om kamp, dödande och död” nyss utgiven på svenska, originalets titel Soldaten. Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben.

Boken refererar och analyserar samtal mellan tyska krigsfångar i engelska och amerikanska fångläger.
”Du kan se det som att dessa män fortsätter att vara duktiga och effektiva arbetare, även om målen har förändrats”, säger Neitzel.

”Vi löser vårt uppdrag” säger en svensk soldat i Afghanistan en aning irriterad när en reporter frågar om han tänker på att han dödat en människa när han, eller kanske någon av hans kamrater, sköt och förmodligen dödade en afghan som lät sig bli synlig på en bergskam.
Soldaten har inte dödat en människa, han har löst ett uppdrag. Och människa? Det är väl en upprorsman? Insurgent? Taliban?
Är detta en människa? För att alludera till Primo Levi.
Men det är det soldater tränas till, att lösa uppdrag. Och i det ingår att döda … fiender/upprorsmän/terrorister/otrogna. Beteckningen varierar beroende på plats och tidsålder.

”Vi slår ihjel og lever med det” heter en bok som den danske översten Lars R Møller skrivit, en av flera böcker av hans hand. Jag har lärt mig mycket av oberst Møller, det är en ärans man, och jag använder uttrycket på ett ambivalent sätt, både ärligt menat och som en parafras på Marcus Antonius tal vid Caesars bår i Shakespeare’s Julius Caesar.
Den första boken jag läste skriven av Møller var ”Det danske Pearl Harbour”, en bok så kritisk till utvecklingen inom den danska krigsmakten att han under en period var utfryst ur det militära etablissemanget. Han är nu tagen till nåder igen. Om ”Vi slår ihjel … ” har med rehabiliteringen att göra undandrar sig mitt vetande.
Møller tar upp många aspekter av soldaters träning och värv – fysiska och psykiska reaktioner och skador, träning, anhöriga … Om regeringen bestämmer att landet ska gå i krig är det militärers sak att utkämpa det, och regeringens och medborgarnas sak att förstå vad det innebär och vad soldaterna då utsätts för. Därför skrev oberst Møller boken.
Jag lärde mig en hel del om den militära synen på utbildning och förberedelser för strid.

Av journalisten Sebastian Jungers bok ”War” om en amerikansk pluton placerad i östra Afghanistan som han levde med under flera omgångar under en femtonmånadersperiod lärde jag mig hur oerhört viktig gruppen är, och hur viktigt det är att knyta skosnören. Inte för disciplin och puts, utan för att alltid vara beredd. Vid ett anfall finns ingen tid att knyta skosnören, och ingen tid att snubbla. Kravet på varje man är inte puts utan att inte ”fuck up”.
Under förhållanden där livet hela tiden är hotat, hur djupt sitter då respekten för andras mänskliga rättigheter och värdighet? Inte så djupt för de allra flesta. Den försvinner på ett par dagar, och i stället för civilisation och uppfostran är det gruppens och den egna överlevnaden som går först.

Tv-dokumentären Armadillo om ett danskt kompani i södra Afghanistan innehåller några scener där danska soldater släpar upp en dödad fiende ur ett dike. De väckte stor uppståndelse, och mycket kritik. Scenerna där soldaterna använde sin fritid till att titta på porrfilmer kommenterades knappast alls.
Men såväl scenerna som reaktionerna är talande. Jag har större förståelse för den respektlösa behandlingen av en död man som först beskjutit dem, än jag har för porren.
Dödshot och stress är något annat än vila och kvinnoförakt.

Hur djupt värdegrunden sitter som svenska försvarsmakten ska följa, är något att undra över.
”Draveldetektorn” skrev Björn Wiman i en krönika i DN 10 mars att han kopplade på när han hörde ordet ”värdegrund”. Det är oftast många fina ord och principer som kan luddas till efter behag, och Wiman skriver ”blotta förekomsten av en ’värdegrund’ tycks bilda basen för en riktigt rutten överbyggnad”.
Det behöver inte vara så, men oavsett värdegrunden är det viktigast att lösa uppdraget. Ett uppdrag man åtagit sig utifrån vissa värderingar.

I den norska boken To brødre i krig, (Knut Flovik Thoresen, Historie & Kultur, 2013) berättas om Bjørn och Alf Dramstad, Bjørn som stred med tyska trupper på östfronten och Alf med allierade trupper i Normandie. Bjørn berättar själv, Alfs historia berättas av hans efterlevande. Brödernas värdegrund var sannolikt densamma, förmodligen värderingarna också. Den ene deltog i belägringen av Leningrad, den andre i Normandie 1944-45.
De brutaliserades på olika sätt av träning och krigstjänst, och de löste sina uppdrag.

Jag har skrivit det tidigare: Krig har inget mänskligt ansikte.

Gde Zjukov tam i pobeda

Röda arméns marskalk Georgij Zjukov står staty vid Manegeplatsen i centrala Moskva, bakom marskalken och hans bronshäst går en av gatorna upp till Röda torget.

IMG_5333

”Gde Zjukov, tam i pobeda” löd ett talesätt om marskalken under andra världskriget, det stora fosterländska kriget som det kallades under sovjettiden, och fortfarande i Ryssland. ”Där Zjukov har befälet, där finns segern”, lyder översättningen.

Ryttarstatyn restes 1995 och dimensionerna gör människor dvärglika. Hästens framhovar trampar en svastika.

Segerdagen 9 maj är en nationell helgdag med parader, orkestrar, tal och fyrverkerier. Segerdagen 2009 i S:t Petersburg fanns också veteraner från kriget med, från åskådarleden längs Nevskij Prospekt ropades ”Spassiba!” när veteranerna marscherade förbi.

Den stora segerparaden efter kriget hölls 24 juni 1945 på Röda torget med Zjukov i spetsen.

Hans karriär i Röda armén inleddes redan 1918, han klarade sig undan Stalins utrensningar på 30-talet i motsats till många andra höga militärer, och blev 1941 särskild befälhavare för fronterna i väst, vid Leningrad och vid Moskva. Han var med vid slutstriderna i Berlin 1945.

Efter kriget pekades han ut som konspiratör men klarade sig genom att militära kolleger tog honom i försvar, och efter Stalins död blev han återigen del av Kremls maktcentrum. Han rehabiliterade de officerare som avrättats under dens tora terrorn 1937-38 och såg till att de som ännu levde i Gulag frigavs.

Zjukov stödde Chrustjev, men åsidosattes senare av samme Chrustjev. Han skrev på 1960-talet sina memoarer som då sorgfälligt censurerades och gavs tillägg som senare väckt viss munterhet eftersom de så tydligt visar censorernas kryperi för den dåvaande makthavaren Brezjnev.

För den som vill veta mer om Zjukov finns nu Geoffrey Roberts biografi översatt av Claes Göran Green; ”Stalins general: Georgij Zjukov” (Historiska Media). Biografin recenserades i SvD, Under strecket 23 februari 2013, av Lennart Samuelsson.

”Eskort” är en eufemism

”Hemligt liv som eskort” löd rubriken till den bildsatta puffen i unt 6 november 2012. Det såg kanske för illa ut med ”hora”, trots allitterationen. Eller prostituerad. I bildtexten får man veta att ”Eva” försörjer som eskort, och i pufftexten att ”för henne är prostitution ett servicearbete och när männen betalar bra får hon en kick och vill ge allt”.

– Rena reklamtexten! Sa en (manlig) läsare med erfarenheter från marknadsavdelning.

I artikeltexten får man, så småningom, veta att ”Eva” (hon är anonym för hon vill inte att hennes grannar och barn ska få veta något om eskortservicen) inte fick de pengar hon räknat med från Försäkringskassan, och därför började ägna sig åt ”eskort” för att kunna betala räkningarna.

”… nu går hon på esplanaden, tie spänn för kärlekslek … ”

 I Verdens Gang för ett par veckor sedan var det en stor intervju med en studerande tjej som drygade ut studielånet med pengar från prostitution. Hon var rädd att någon hon kände, pappan till exempel, skulle svara på hennes internetannons. Och hon hade naturligtvis pseudonym i artikeln.

Annars var det inte några problem med prostitutionen, bra pengar och snälla kunder.

Är det så att den som reagerar negativt på smygglorifiering av prostituion bara är trångsynt, avundsjuk rentav?

Eller är det så att det kanske inte är så lattjolajbans som det framställs att tillhandahålla sexuella tjänster åt främmande människor mot betalning?

Finns det månne en anledning till att de flesta av oss tycker att tilltalet ”hora” är fult, och att de allra flesta som ägnar sig åt prostitution inte vill framträda med namn?

Är ”eskort” nåt att ha i cv:et?

Borde det vara det?

  • Får jag be alla som vill att deras döttrar/söner ordnar sin försörjning med ”servicearbete som eskort” räcka upp en hand?
  • Och nu alla som vill att deras hustrur/makar, pojk-/flickvänner försörjer sig med ”servicearbete som eskort”?
  • Och till sist alla som själva vill ordna sin försörjning med ”servicearbete som eskort”?

 Rätten att ligga har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Vad är skillnaden att ligga för kärleks, förälskelses eller stundens ingivelses skull, och för pengars?

Skillnaden är behovet av pengar, om det nu är elräkningen, en ny mascara eller en sil som ska betalas.

Vi lär våra barn att känna efter och säga nej, HÖGT, när någon inte respekterar deras fysiska integritet.

Det är rimligt att vuxna gör likadant – och framför allt att det inte framställs som något vardagligt med prostitution, nåt att ta till i stället för protester mot arbetslöshet, utförsäkringar, kommersialism.

Twitter lyder ryska myndigheter

Twitter går med på att blockera ryska användare från sajter som svartlistats av ryska myndigheter. Hittills har det gällt två sajter som varit behjälpliga med distribution av droger och tre som förmedlat självmordstankar. Detta skriver The Moscow Times.

Förhandlingar mellan myndigheterna och Twitters ledning har pågått sedan i november förra året, och nu har de kommit överens om att blockera svartlistade sajter för ryska användare. Användarna spåras via deras IP-adresser.

Tidningen citerar Izvestia som uppgivit att förhandlingarna med twitter började i november ”after a controversial law prohibiting the distribution of certain materials was passed to protect children”.

Det finns anledning förmoda att det handlade om antigay-lagen som nu är uppe i duman, och som tidigare har antagits av bland annat S:t Petersburgs fullmäktige.

Lagen förbjuder ”propaganda om homo-, trans- och bisexualitet”. Den har skarpt kritiserats av LGBT-organisationer och människorättsaktivister i Ryssland, liksom av många internationella organisationer och politiker.

Det är inte osannolikt att duman kommer att anta lagen, och att många ryssar inte kommer att ha några invändningar. Enligt en undersökning som nyligen gjorts av Levada, ett oberoende institut, och som refererats i svenska media, ser 27 procent av de svarande på homosexuella med ”avsmak eller rädsla”, 23 procent var ”irriterade” och 18 procent ”misstänksamma”. Bara fyra (4) procent hade en positiv inställning. Antalet respondenter var 1 800, vilket kan tyckas vara lite i ett land med omkring 145 miljoner invånare. Men att homofobin är utbredd bekräftas även i en artikel om Arkadij Arkanov, 78, välkänd rysk satiriker, som 2011 gav ut en självbiografi och i en intervju med S:t Petersburg Times jämförde rysk och amerikansk humor:

– Unlike Russians, people in America find gay jokes funny. In homophobic Russia, because the subject is taboo, such jokes are considered extremely vulgar. Russians are brought up to believe that being gay is worse than being a murderer. It is so bad that if you were to call a killer a killer, he would laugh, but if you called him gay, he would kill you for saying it!, Arkanov said.

Stephen Fry, välkänd engelsk skådespelare och öppet homosexuell, har nyligen varit i S:t Petersburg och intervjuat Vitalij Milonov, Enade Ryssland-ledamoten som föreslog den senare antagna anti gaylagen, för en dokumentär om staden och homosexuellas villkor.

Fry twittrade om intervjun: ”Milonov doesn’t seem to believe there are teenagers bullied and tormented for being gay, he thinks they make it up & indoctrinate to minors”.

Milonov refereras också i artikeln i The Moscow Times. Han ”told reporters that he found Fry to be interesting and talented but that he was skeptical about his documentary. He promised to pray ’for Fry and his family every day’ ”.

Varken Fry’s twitter om Milonov eller Milonovs kommentar om Fry är väl egentligen förvånande.

Men twittret om Putin däremot, lyder som följer:

”Hope I haven’t created an international incident by looking at pic on Putin & observing to the press that he looks like Dobby the House Elf”

Nä, nån internationell kris blir det nog inte.

Men Putin kanske blir föremål för S.P.E.W., Society for Promotion of House Elves’, omsorger?

Tack Galago för Tredje mannen!

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt. Jag var med vid Hvitfeldtska.”

Sa en polis till mig en gång, flera år efter Göteborgskravallerna. Tonfallet var … inte så kul.

Jag har hört en polis med emfas försvara skottet i Hannes Westbergs rygg också. ”Han vred sig just när kollegan sköt”.

Jaha. Ja då så, det är klart, så dumt av Hannes Westberg. Han skulle ju ha blivit skjuten i magen. Egentligen.

Nu har det kommit en roman om kravallerna och dess konsekvenser för romanens huvudperson. ”Göra rätt” heter romanen Simon Felix Adler har skrivit, och boken recenserades med behärskning i SvD 14 mars under rubriken ”Gatstenen är kastad”. Huvudpersonen Adam går från politiskt ointresserad till våldsbenägen radikal efter att ha hört polisvittnen ljuga i rätten och därefter ha dömts till två år och tre månader i fängelse. En gatsten har han kastat i sammanfattningen av handlingen, men recensionen avslutas med ”… skräcken i polisögonen inne i den bil som träffas av Adams gatstenar.” Pluralformen förbryllar.

Men flera stenar kastades, om än kanske inte av ”Adam”. Poliser skadades, en av dem allvarligt, och tre personer skottskadades av svensk polis, en av dem sköts i ryggen och skadades mycket allvarligt.

I Galago, januarinumret, (jag är mycket tacksam över att kulturredaktionen inte ville befatta sig med Galago, den hamnade i ta-det-ni-vill-ha-lådan, annars hade jag missat den) ger Conny Andersson en intervju, Annie Hellquist skriver. Det är en av de första intervjuer CA ger, han var en av de tre som sköts av polis under kravallerna. Skottet gick genom smalbenet, mellan hälsenan och benet. En ”bra” skada.

Tröttheten som bredde ut sig över ungdomar som ville något annat än bankkriser och miljökollaps är densamma i recensionen (kravallerna och 11 septemberattentaten ”blev den punkt där gräsrotsvänstern gick vilse. Efter dem bleknade en växande rörelse bort.”) som i intervjun. CA förlorade förtroendet för medier, gav inga intervjuer och ägnar sig åt lokala aktivitetsprojekt, inte åt politik.

Den stora behållningen av intervjun är rekapituleringen av vad som hände, och påminnelsen om hur polis och åklagare manipulerade/förfalskade bevis efteråt – som Uppdrag granskning senare kunde avslöja.

Oerhört. Sverige bananrepublik. Undra på att ”Adam” radikaliserades. Undra på att CA förlorade förtroendet för rättssamhälle, media och politik.

I intervjun refereras ett besök CA gjorde vid en utställning om kravallerna några år efter EU-mötet. Han står invid två gamla poliser som tittar på Westbergs jacka i en monter, och den ene ”… pekar mot sin panna och säger på bred göteborgska: ’Den kulan borde ha suttit här’ ”.

Som det är i referat kan det ju bli lite underligt med syftning, men det finns anledning att tro att han inte menade sin egen panna, utan Westbergs.

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt”.

Om påskkäringar, häxor och albinos

Snart är de här, de små (och några lite större) barnen med förklä och sjalett, rödmålade kinder och läppar, egenhändigt målade kort med kycklingar och ägg och GLAD PÅSK skrivet med vingliga bokstäver. Så söta, så söta är de, liksom godiset inköpt att ge dem i byte mot ett påskkort.

Påskkäringarna, och -gubbarna, är vad som finns kvar av häxtron i Sverige. Och historiska helvetesskildringar, -rapporter och rättegångsprotokoll över häxprocesser förstås.

Så är det inte överallt.

”Gripna för häxbränning” och ”Albinokvinna fick arm avhuggen” är rubriker på notiser i SvD 20 resp 17 februari i år. Den första gällde Papua Nya Guinea, den andra Tanzania.

Al Jazeera publicerade 10 januari 2013 en artikel med rubriken ”Spirit Child – an investigation into the ritual killing of disabled Ghanian children deemed to be possessed by evil spirits”, och i Independent World Report March/April 2010 fannas artikeln ”Witches of Africa – witch-hunt go on in the continent”. Den första artikeln är skriven av en undersökande journalist från Ghana, Anas Aremeyaw Anas, den andra av en medlem av Nigerian Humanist Movement, Leo Igwe.

Det är barn som på ett eller annat sätt är funktionshindrade som oftast pekas ut som häxor, ”possessed by evil spirits”, gamla människor, i synnerhet kvinnor, med röda ögon och rynkiga ansikten, och fattiga och outbildade, förstås.

De slås ihjäl av lynchmobbar, förgiftas, bränns till döds … i Malawi har människor dömts i domstol för häxeri till fleråriga fängelsestraff.

Leo Igwe skriver: ”Witch-hunters continue to terrorise the continent. Witchcraft related abuses are common and widespread. In the twenty-first century, those who are condemned as witches are persecuted and executed in Nigeria, Ghana, Liberia, the Congo, South Africa, Kenya, Uganda, Malawi and Gambia.”

Av de tre barn i ett nigerianskt läger för barn utpekade som häxor men som lyckats fly sina förföljare och som Igwe talat med, hade två pekats ut som häxor av präster. Igwe träffade barnen vid ett seminarium organiserat av Unicef Nigeria.

Anas Aremeyaw Anas har inte bara skrivit artikeln i Al Jazeera, han har också gjort en film om hur barn som pekats ut som besatta av onda andar dödas i Ghana (och andra Västafrikanska länder, han nämner Burkina Faso, Benin och delar av Nigeria).

People & Power heter filmen, Anas skriver: ”During the three weeks that I worked on this story, I came across ten men who were willing to kill a baby for spiritual reasons. They were easy to find. Yet when I asked a senior police officer why no arrests have been made, his response was : ’It is a very difficult thing to do. It is unfortunate, wehave no idea why this is happening, who is behind this and why they have not been arrested.’ ”

Han avslutar sin artikel: ”Democracy has no value if it is only limited to occasional ceremonies for power holders. It is worthless if the voiceless are crushed and the perpetrators of atrocities are allowed to continue living their life without suffering any consequences. It certainly cannot exist where freedon and justice, selectively applied, mean that children are killed with impunity.”

”Häxor” finns även i Sverige, media har rapporterat om flickor som av sina vårdnadshavare ansetts vara häxor och därför utsatts för misshandel och tvingats dricka ”dekokter”. I det första fallet friade tingsrätten fyra åtalade, domen har överklagats till hovrätten. I det andra fallet har åtal väckts mot två personer, dom har ännu inte meddelats. Båda fallen har inträffat i Boråstrakten, och enligt SvD/TT har de misstänkta förövarna ”samma geografiska bakgrund och religionsanknytning” men i övrigt inget samband.

Om det är livsfarligt att pekas ut som häxa i Västafrika, är det nästan lika farligt att födas som albino i Östafrika. Kroppsdelar från albinos används av häxdoktorer i dekokter som uthälld på mark ska locka fram guld och andra värdefulla mineraler, och uthälld i en fiskebåt ge stora fångster. Ben, armar, genitalier och ögon från kvinnor, män och barn har använts i dekokterna.

Köpare har kommit inte bara från Tanzania utan också från Burundi, Kenya, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo.

Den våg av mord och stympningar som drabbat Tanzanias albinos under senare år startade 2007 då häxdoktorer började betala stora summor för kroppsdelar som sedan användes i dekokter och såldes till vidskepliga människor som hoppades att de med hjälp av dekokterna snabbt skulle bli rika.

Fram till juli 2012 hade 71 albinos mördats och 31 lyckats komma undan från mördargängen med livet om än inte alla kroppsdelar i behåll.

Men mördandet har väckt stor uppmärksamhet även internationellt, och fyra män har dömts till döden av tanzaniska domstolar efter att ha befunnits skyldiga till mord på albinos.

Tanzania är ett av de land i världen där albinism är vanligast, en av 1 400 föds som albino, att jämföra med en av 20 000 i världsperspektiv. Nu är också två av ledamöterna i Tanzanias parlament albinos, det finns stödföreningar och i några fall också särskilda skolor för albinos, som ett sätt att skydda dem.

Hur svenska politiker ställer sig till mord på ”häxor” i Västafrika och albinos i Östafrika har inte redovisats i media.

Men bland de länder som SIDA fortsätter samarbeta med efter att starkt ha reducerat antalet mottagarländer finns Liberia, Sierra Leone, Burkina Faso och Burundi.

Till de största samarbetsländerna hör bland annat Tanzania, Kenya, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo.

Molnet och säkerheten

”Vi godkänner inte molntjänster för att de är ett hot mot rikets säkerhet. Vår information ska ligga på ett lokalt nätverk och inget får vara kopplat till internet.”

Säkerhetschefen vid Fortifikationsverket citeras i Upphandling24, artikel av Nelly Visanji, 23 februari 2011 (sök på webbadressen www.idg.se)

Har molnen blivit tillräckligt säkra nu? Eller ens säkrare?

 På Nelly Visanjis fråga ”Flera it-säkerhetsexperter hävdar att molntjänster är säkrare än vad de flesta företag själva kan upprätta. Hur ser du på det?”

svarar säkerhetschefen ”Det är lätt att säga så. Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa? Och vad ska företagen kräva av molntjänstföretagen?”

Att ha huvudet i molnen brukar inte betyda något positivt, konnotationen är snarare ungefär som att ha det i sanden.

Har man som NTM-koncernen ett eget virtuellt moln med gemensam programvara för alla tidningar , allt lagrat centralt, och produktionsprogrammen ger upp andan. Då står hela koncernens produktion stilla.

Det gjorde den i onsdags. Båda servrarna kraschade på morgonen och först på kvällen kom Neo i gång, och därefter Doris på tidning efter tidning. På UNT skedde det först vid 20-tiden, och då fick redigerarna, ordinarie kvällsgänget samt ett antal dagredigerare som fick jobba 13-timmarspass, arbeta febrilt för att rädda torsdagstidningen.

Det var med support från USA som systemen kom i gång till sist, och nu utreds kraschen för att it-avdelningen sedan ska ”kunna vidta lämpliga åtgärder för att det inte ska inträffa igen”, enligt artikel i Journalistens nätupplaga.

Dessutom ska ”vissa förändringar göras i it-mljön så att den här typen av problem inte ska få så stor genomslagskraft”, säger Magnus Ornefalk, it-chef, fortfarande till Journalisten.

Så bra då.

Trial and error. Man måste våga för att vinna, jajamen.

Men säkerheten i fråga om drifttekniken gör mig som journalist egentligen mindre bekymrad än säkerheten vad gäller materialet som ligger i systemet. Hur svårt, eller lätt, är det att göra intrång och öppna mejl och all redaktionell information; påbörjat, publicerat, artiklar i väntan på publicering och sparade uppgifter aldrig avsedda att publiceras?

Repetition: ”Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa?”

Att inte ha tillgång till internet är en omöjlighet i mediavärlden, Fortifikationsverket är därvid ingen modell att följa.

Men att ha lokala nätverk för allt som ännu inte publicerats, eller ens ska publiceras, och tekniska lösningar där utgivningen av dagstidningar från norr till söder inte riskeras genom fel vid en av dem, eller i en central enhet, det är väl ändå en rimlig säkerhetsnivå?