Utbildning, romer och skillnaden mellan ”flytta” och ”flyttas”

Det är skillnad på att flytta, och att ha flyttats. Den passiva formen citerade jag, utan kommentar i ett tidigare inlägg, Romska tiggare, EU och Gauss.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss

Det var till Lunik IX som romer flyttats i Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Nu flyttar rumänska romer i Sverige, från tältläger i en stadsdel, till tältläger i en annan, och en tredje, och en fjärde …

Men de flyttar inte frivilligt, inte till Lunik IX i Slovakien, och inte till nya läger i Sverige. I Slovakien tvingades de flytta eftersom de kvarter där de tidigare bodde rustades upp och de inte tilläts, inte kunde, bo kvar. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Gentrifiering är det ord som används i media när det handlar om omvandling av svenska stadsdelar där renoveringar tvingar bort mindre bemedlade.

I Sverige griper kommuner och polisen in och river tältlägren. Romerna tvingas likafullt bort. Om hur det går till, varför och hur det uppfattas av romer och frivilligorganisationer som försöker hjälpa dem handlar en serie program i P1:s Konflikt. Programmen går att lyssna på i efterhand.

Romerna har flyttats.
Gauss skriver inte bara om gentrifiering i städer, utan också om rättslöshet i romska byar utanför städer och samhällen. Rättslöshet som är en effekt av att de inte har papper på att de äger husen de bor i eller marken husen står på.
I Konflikt säger en av de som arbetar ideellt för att försöka hjälpa de romer som i Sverige är lika rättslösa i sina tältläger som romerna i Slovakien är i sina hus, att den hjälp organisationen ger, ges förutsatt att de rumänska romerna deltar i svensk språkundervisning en gång i veckan.

Att lära sig svenska är ju bra, om det är här de vill och ska stanna. Men de romer som intervjuas i Konflikt och även i andra media, säger att de är här bara för att försöka få ihop pengar till sina barn och familjer i hemlandet. ”Bara” kanske det borde stå. Det är inte ”bara” att försöka hålla liv i, och i möjligaste mån förbättra villkor, för barn och familj. Det är vad vi alla gör, hela tiden. Men de flesta av oss har betydligt bättre förutsättningar är romerna från Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien …

Det är i svenskundervisningen som det uppstår ett frågetecken. Om analfabetism är ett problem bland romerna, borde de i så fall inte få lära sig läsa och skriva rumänska? Och de som kan läsa och skriva, borde de inte få lära sig hantera rumänska myndigheter? Till exempel för att kunna hävda sina rättigheter till mark och bostäder? Och den fria arbetskraftsinvandring som vi har, den ger ju möjlighet att erbjuda romska/rumänska lärare att sköta den undervisningen? Att det finns högutbildade romer råder ingen tvekan om, och inte heller någon tvekan om att det är svårare för dem att få jobb än för andra grupper, inte bara i Rumänien.

För frivilligorganisationer som Hem, som hjälper romerna vilkas tältläger gång på gång rivs, och byggs upp igen på annan plats, skulle förmodligen ett sådant åtagande vara för stort och komplicerat. Men för större organisationer, och för stat och kommun, skulle det gå att genomföra.

Unicef Sverige skriver på sin hemsida om mobila skolor och nomadskolor. I Unicefs Sveriges värld är det Nepal som är landet och människorna som har behov av både det ena och det andra. Kanske borde både de och vi se på närmare håll att mobila skolor behövs. Inte för att de inte behövs i Nepal, utan för att får vi inte en progression här, i Sverige och i Europa, kommer vi kanhända inte att ha något att erbjuda någon.

Härbärgen, mat, värme och skydd mot vädrets makter är självklart och omedelbart viktiga. Men i ett längre perspektiv är det utbildning som kan leda till förändring. Och organisation förstås, egna intresseföreningar som kan driva frågor gentemot myndigheter och andra som exploaterar människor för egen vinning.

Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Rättssäkerhet Kina/Ryssland

Måttstocken ändras med avståndet. Och ekonomin.
Sergej Magnitskij dog i ryskt häkte 2009, av misshandel och medicinsk vanvård. Om detta har det skrivits mycket i västerländsk media, och i USA antogs en Magnitskij-lag som innebar att ryska tjänstemän som misstänks ha varit delaktiga i Magnitskijs gripande och död svartlistas av USA. Lagen antogs 2012.
Ryssland svarade med att stoppa adoptioner till USA och Europa, och blev hårt kritiserat för detta.

Ryssland annekterade Krim i mars -14 och är inblandat i striderna i östra Ukraina. Ryska myndigheter hänvisar till Kosovo, folkomröstningsresultat och förnekar direkt inblandning i inbördesstriderna.

USA och EU inför ekonomiska sanktioner i flera omgångar, och i september förklarar EU:s utrikeschef, italienska Federica Mogherini, att Ryssland inte längre är en ”strategisk EU-partner. Ryssland svarar med importstopp av europeiska livsmedel, och vicechefen för Rysslands nationella säkerhetsråd säger att Ryssland kan komma att ändra sin försvarsdoktrin i höst, han ifrågasätter Nato:s goda intentioner gentemot Ryssland. EU-kommissionen lovar ekonomiskt stöd till europeiska tillverkare av smör, mjölkpulver och vissa ostar, som kompensation för importstoppet.
Putin är populärare än på länge, 87 procent av medborgarna gav honom sitt stöd enligt oberoende opinionsinstitutet Levada, högsta siffran på sex år, återgivet i SvD 20 sept -14.

Om bland annat självständighet och att bryta loss delar ur etablerade stater skriver Amnesty Press i nummer 3-14, i en artikel om Somaliland som efter 23 år ännu inte erkänts av det internationella samfundet. Reportern har träffat en svensk delegation på besök i Somaliland, och Carina Hägg (S) säger om det uteblivna erkännandet att ”det är inte upp till Sverige att ta beslut om ett erkännande, och hon gör en jämförelse med Kosovo, där skulle självständigheten lösa alla problem men det har den inte gjort.”
Kosovo erkändes efter en folkomröstning. Det har ifrågasatts och ifrågasätts fortfarande av Ryssland, och används nu i propagandan om Krim, och den folkomröstning som genomfördes där före annekteringen.

Ryska politikers agerande och beslut, utrikes och inrikes, skärskådas av västpolitiker och västmedia. Det är bra.

Det som kan förvåna är att kinesiska politikers agerande och beslut får ett jämförelsevis så litet genomslag i media och politiskt/ekonomiskt.

Hur upprörda är vi över Tibet och Östturkestan eller Xiangjan som det officiella kinesiska namnet är på landet/provinsen. Hur upprörda över Hongkongs alltmer begränsade demokrati?
Hur upprörda är vi över Kinas militära upprustning?
Hur upprörda över Cao Shunli, rättighetsadvokat som dog i häkte av misstänkt medicinsk vanvård?
Eller över det som beskrivits som en strategi att ”häkta dissidenter till döds”, enligt en artikel i The New York Review of Books, citerad av Ola Wong, Kina-kolumnist i SvD, 22 maj -14.

Visst ligger Kina långt borta, visst är det en viktig handelspartner. Och visst är tre av världens tio mest lönsamma företag kinesiska banker enligt Fortunes lista från augusti i år. (Gazprom finns också med på listan). Men borde inte väst, USA och EU, reagera mot rättsövergrepp där som i Ryssland?

Mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är lika viktigt för ryssar och ukrainare, kineser, tibetaner och uigurer som för oss.

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Aaron

”They killed K, Dad. They killed him.”
Aaron Swartz svar till sin far när denne inte kom ihåg hur Kafkas ”Processen” slutade.
Två månader senare var Aaron död. Han hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn. Det var den 11 januari 2013. Han var 26 år.

Då hade närmare två år av förföljelser från federala åklagare, Secret Service och FBI nått vägs ände för Aaron Swartz. Jag hoppas och tror att han har frid. Jag hoppas att de som förföljde honom inte har det.

Sällan har en människas död berört mig så starkt som Aaron Swartz självmord 11 januari 2013.
Reaktionen återspeglar den skräck varje förälder måste känna inför möjligheten att inte kunna försvara sitt barn. Inför möjligheten att det finns – varelser – som vill ens barn illa. Att det finns, även i våra civiliserade rättssamhällen, möjligheter att förfölja, undandra stöd och driva människor i döden. Mitt barn i döden.

Aaron var inte mitt barn. Min skräckslagna sorg kan inte mätas mot den smärta som Aarons föräldrar och syskon måste ha upplevt och fortfarande lever med.

Vet ni inte vem Aaron Swartz var? Läs den här artikeln från Boston Magazine. * Den berättar historien om Aaron Swartz, geniet som i hemlighet laddade ned fyra miljoner upphovsrättsskyddade artiklar från JSTOR. MIT-studenter och -gäster med lösenord hade fri tillgång artiklarna.
Aaron kunde, enligt artikeln, ha fått öppen tillgång till JSTOR, varför han valde att inte göra det är inte känt.

Aaron skapade en open source encyklopedi före Wikipedia, var vid 14 års ålder med och gjorde kod för det som blev RSS, vid 15 med och arbetade med det som blev Creative Commons och därefter en av skaparna av Reddit. Han såg nätet som en möjlighet att fritt dela information … ”He juggled projects on open access, rethinking copyright restrictions and ending corporate corruption.”(Boston Magazine)

 “The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness.”
Niels Bohr (1885-1962)

USA har en Computer Fraud and Abuse Act, och Aaron greps och skulle åtalas för brott mot den. 13 åtalspunkter, mångmiljonskadestånd och 35 års fängelse hotade federala åklagarmyndigheten med genom Stephen Heymann och Carmen Ortiz.

”Har ni fått i uppdrag att hämta mig? frågade han.
       Herrarna nickade …” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, s 320) 

Ansvariga på MIT var ”neutrala” under den nära två år långa processen från det att Aaron greps av Secret Service. De hade upprepade kontakter och informationsutbyte med åklagare Heymann, men varken frågor, uppmaningar, eller vädjanden från Aarons far som själv arbetade vid MIT, eller hans försvarare, besvarades.

Bob Swartz, Aarons far, anser att MIT bär skuld till Aarons självmord genom att inte ha gett honom stöd.

US Air Force har ett program för att förhindra självmord bland sin personal. Alfred Skogberg beskriver det i sin bok När någon tar sitt liv, Tragedierna vi kan förhindra, Ordfront 2012.
Han citerar generallöjtnant Wurster som skriver i programmet riktat till flygvapnets anställda:

”… Om du någon gång på allvar vill göra dig själv illa eller känner att du inte har någonstans att ta vägen, då finns jag här för dig. Jag kommer att berätta för dig hur viktig du är för vårt uppdrag, för dina arbetskamrater och för din familj. Vi kommer att få in dig i ett stödjande nätverk som vet hur de kan hjälpa dig att ta itu med det som stressar dig. Jag vill hellre tala med dig när som helst på dygnet än att se in i ögonen på dina sörjande familjemedlemmar för att säga till dem att vi inte fanns där för dig när du behövde oss.” (ss 169-170).

Tänk om MIT hade tänkt så om en strålande representant för det som MIT då sade sig stå för?

I Boston Magazine säger universitetets vice verkställande president till artikelförfattaren Janelle Nanos att ”We all know that we need to do a better job. Unfortunately we cannot repeat history … we are trying to move forward.”

”Men medan den ene herrn lade händerna runt K:s strupe stack den andre kniven i hans hjärta och vred om två gånger. Innan det svartnade för ögonen på K. uppfattade han hur de båda männen, tätt intill hans ansikte, kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga slutet.
    – Som en hund! sa han…” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, ss 326-327)

Vilken riktning universitetets rörelse tagit kan ni läsa i artikelns citat från studenter, ”Om de kunde göra så mot Aaron så…”.

Lawrence Lessig, juridikprofessor på Harvard som samarbetade med Aaron Swartz när Creative Commons skapades, skrev på nätet efter nyheten om hans död:
”I will always love you, sweet boy. Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.”

*  Läs också kommentarerna till artikeln – där finns  många intressanta inlägg pro et contra såväl det Aaron åtalades för som om rättsläget.
”Det är från denna högt uppsatta position Josef K. störtas ut i mörkret. Ingen (hög) position i samhället garanterar oss skydd.” Kafka, Processen, Bakhåll 2012, Torsten Ekboms efterord, s 334.

Quis custodiet ipsos custodet?

Vem vaktar väktarna? Vem vaktar våra myndigheter med våldsmonopol och vem vaktar vår underrättelsetjänst?
Politikerna i våra lagstiftande och beslutande församlingar?
Eller tredje statsmakten kanske?
Det har i varje fall blivit stora rubriker och många artiklar om övervakning, spioneri och datalagring efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA, GCHQ, FRA och andra säkerhetstjänsters sätt att arbeta, där samtliga länders medborgares och besökares telefon- och internettrafik nogsamt samlas, analyseras och används som bytesvara, sorterad eller osorterad. Av säkerhetsskäl, heter det.

Samtidigt som alla tidningar redovisar innehållet i delar av de dokument som Snowden läckt och som visar på den gigantiska omfattningen av övervakningen, anläggs det också moteld.

Försvarsunderättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, skrev till exempel i SvD, Brännpunkt 12 december, under rubriken ”Fel sprids om signalspaning”. ”Det har påståtts att främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning till FRA. Det stämmer inte. Allt vad FRA gör i operativt hänseende måste tillståndsprövas av Försvarsunderrättelsedomstolen” skriver Viksten.

SvD:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström följde upp Vikstens artikel med en egen intervju med sagde Viksten på nyhetsplats 16 december. Då blir rubriken ”Signalspaning träffar ytterst sällan Sverige”, och det är Viksten som citeras i rubrikform.

Redan 21 september kunde Holmström berätta att ”Här spionerar Ryssland på Sverige” med bild av ryskt spaningsfartyg väster om Gotland, ett fartyg som samlade signaler från vapensystem och kommunikation under den internationella marinövningen Northern Coast med Sverige som värd för 13 Nato- och EU-länder. Det ryska signalspaningsfartyget befann sig hela tiden på internationellt vatten, och i slutet av artikeln framgår att också Sverige har ett signalspaningsfartyg, Orion, som ”oftast ligger på internationellt vatten utanför Kaliningrad. Ryssland har påpekat att Sverige är väl offensiva i sin signalspaning. De svarar nu med samma mynt.” Citat från anonym källa.

8 december skrev samme reporter under rubriken ”FRA förutsåg Georgienkrig”, och i faktarutan till artikeln sägs att SvD 2008 avslöjade att FRA-lagen drevs igenom för att den gjorde det möjligt att tappa rysk data- och teletrafik på information som går genom Sverige. Information som används i byteshandel med andra undersättelsetjänster.
Det är klart att det inte är riktigt detsamma som att ”främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning”, men vet man vad kamraterna vill ha och kan skaffa det i utbyte mot … information från signalspaning som bedrivs mot Sverige kanske? Då blir ju båda parter nöjda, och ingen har gjort formellt fel.

Dagen efter, 9 december, fick läsarna veta att ”Bytesaffär med USA räddade liv”, det är svenska soldaters liv i Afghanistan som avses, och det är återigen Holmström som skriver.
I Afghanistan står svensk trupp under Nato-kommando, men får inte del av alla Nato:s underrättelser, Sverige är ju (formellt) inte med i Nato. Alltså får svensk trupp byta till sig informationen, ryska underrättelser (som främmande makt inte givit FRA uppdrag att signalspana efter) mot underrättelser av vikt för en allierad i en väpnad konflikt.
Svenska försvaret tar alltså risker, kostnader och order, men får inte självklar del av väsentlig information.

Intressant nog har SvD:s källor också meddelat att FRA:s spaning mot Ryssland inte bara riktar sig mot militär verksamhet, utan också mot den ryska politiska ledningen, personer, beslutsprocesser och hur beslut implementeras, den militära ledningen, underrättelseväsende och kontraspionage, samt, inte minst intressant ”övrigt ryskt agerande av väsentlig betydelse för svenska intressen och politik”. I det ryms allt. Demokrati och mänskliga rättigheter brukar ingå i högtidstal om svenska intressen och politik.

Men trafficking ingår kanske inte? Varken när det gäller Ryssland eller andra länder, i något väderstreck. Om det var målet borde det med den teknik som står till buds rimligen gå att arbeta betydligt effektivare mot handel med människor, såväl små som stora.

Vare det mig fjärran att tycka annat än att det är bra att även ”den andra sidan” kommer till tals, FRA, underrättelsedomstolen, ministrar, alla politiker som tycker att FRA-lagen är bra och informationsutbytet med NSA och de andra är nödvändigt.
Men det ger inte bara en annan bild av vad som pågår, det ger också bilden att svenska medborgares integritet är en bytesvara, liksom svenska företagsintressen. För signalspaningen riktar sig inte bara mot personer – allas kommunikation i telefoner och på internet samlas in och analyseras, eller vidarebefordras osorterad.

Det borde oroa väldigt många fler, framför allt borde det oroa våra riksdagsledamöter, de som är valda för att tillvarata våra, medborgarnas intressen. Enstaka röster hörs också, från Piratpartiet utanför riksdagen till exempel, medan Fredrik Federley som gjorde sig ett namn som motståndare till FRA-lagen, nu uppmanat folk att ”skaffa foliehattar” (bli mera datasäkerhetsmedvetna menade han förstås men må det vara mig förlåtet att jag upprepar hans exakta formulering”), och Annie Lööf med liknande bakgrund, inte hörts säga något alls i frågan. Reinfeldt är inte oroad, och det är inte Björklund eller Löfven heller, vad som märkts. Peter Eriksson är inte nöjd, och Sjöstedt ännu mindre. Om Åkesson tillfrågats har jag missat svaret.

Mark Klamberg, doktor och lektor i folkrätt vid Uppsala universitet, tidigare citerad i denna blogg, har i genmäle till Runar Viksten 13 december skrivit att ”När ansvariga politiker i regering och försvarsutskott får frågor om omfattningen av FRA:s verksamhet och dess metoder får journalister inget svar alternativt svaret att riksdagsledamöterna inte anser att de ska besitta sådan kunskap. … Om FRA:s enda uppgift var att spana på andra staters regeringar, myndigheter och statskontrollerade företag (läs: Ryssland) till stöd för svensk utrikes- och försvarspolitik så skulle jag acceptera total sekretess och även att politiker i riksdagen hålls okunniga. Faktum är dock att FRA har andra uppgifter, bland annat att ge stöd till brottsbekämpande myndigheter. Då anser jag att denna del av FRA:s verksamhet måste präglas av samma principer och öppenhet som gäller för polisen. … Den långvariga kampen mot terrorism och internationella brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten.”
Ett långt citat ur en ännu längre artikel. Läs den gärna.

Samma dag, 13 december, svarar också Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, på Runar Vikstens Brännpunktsartikel. Jag tillåter mig korta citat, och hänvisar i övrigt till Rambergs egen text.
”Han (Viksten) inbjuder (dem som uttalar sig i frågan) att avtala tid för ett besök på ”domstolen”. Jag har besökt denna institution. Vad som då framkommit har inte lugnat mig. Tvärtom.”
”Det krävs inga konspirationsteorier. Sverige har i flera andra sammanhang tydligt visat hur vi lydigt följer USA:s anvisningar och ändrar vår lagstiftning på olika områden.”
”Det betyder att FRA inom ramen för sitt utvecklingsarbete kan inhämta trafikdata som saknar anknytning till yttre hot eller terrorism … Härigenom kan FRA således helt lagenligt vid sidan av de krav som normalt uppställs för hemliga tvångsmedel också ägna sig åt teleövervakning av enskilda.”

Om USA:s anvisningar kan för övrigt noteras att representanter för amerikanska representanthuset besökte EU-parlamentet i Bryssel i december. En av de amerikanska gästerna, Mike Rogers, sade då enligt Teresa Küchlers referat i SvD att den videokonferens som parlamentets justitieutskott vill arrangera med Edward Snowden ”skulle orsaka en häftig reaktion i USA, och att det inte skulle vara konstruktivt för … förhandlingarna om ett frihandelsavtal EU-USA”.
Christian Engström (PP) sade om detta ”att då verkar det finnas ännu större anledning att bjuda in honom (Snowden)”, och Cecilia Wikström (FP), att ”det är fräckt av amerikanerna att vilja villkora vår vänskap.” Båda är ledamöter i LIBE, parlamentets justitieutskott.

Vi har gått in i det som kallas ”supervalår”.
Det är i år vi ska välja dem. Vakterna.
De som ska vakta väktarna. I Sveriges riksdag, och i EU-parlamentet.

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Rent mjöl i grå kuvert (FRA och integritet igen)

Några utdrag ur en text om övervakning, kartläggning och om hur uppgifter kan användas:

”Min enda skuld i det här fallet består i att jag umgåtts för flitigt med en av medlemmarna i poetens stab, en gammal vän och doktor i litteraturvetenskap. Min vän finns bara några hundra meter från det soldränkta arbetsrummet, där man förhör mig. Han sitter i det inre fängelset.

Under tiden har förundersökningsledaren tagit fram en hög med grå kuvert, alla likadana. Han plockar fram en cd ur ett av dem. Stoppar in skivan i datorn. Ur högtalarna hör jag min egen glada röst. Jag säger något till min flickvän. Det är en mycket märklig upplevelse: att höra sin muntra, fåniga röst i det här högkvarteret. Tjänstemannen klickar på musen och återigen hörs min röst: den här gången är jag inbegripen i ett skämtsamt samtal med min vän litteraturvetaren. Vännen kallar mig ”chefen”, trots att jag är tio år yngre och flera akademiska grader under honom.
– Varför kallar han er ”chefen”? frågar förhörsledaren och gör sig redo att anteckna.
– Det är ett skämt, försöker jag förklara.
– Ett dumt skämt.
Till min fasa slår det mig att de kanske tänker göra mig till huvudansvarig för alltihop – bara för att stabsmedlemmen kallat mig ”chefen”.

Min vän frikändes och vi ringer ofta till varandra. Men ”chefen” kallar han mig inte längre. Sedan dess är jag väl medveten om det faktum att varje ord jag säger, varje ord jag skriver – inklusive dessa rader som ni läser just nu – kan hamna i ett grått kuvert. Och att jag kan tvingas förklara dem på förundersökningsledarens kontor.”

Ett grått kuvert för mina ord löd rubriken till artikeln som utdragen ovan kommer från.
Den som skrev är Viktor Martinovitj, vitrysk författare. Texten publicerades i Dagens Nyheter 14 november 2012, översatt av Ola Wallin. Det var en av flera artiklar om tillståndet i Belarus, Vitryssland, inför Fängslade Författares Dag 2012.
Viktor Martinovitjs roman Paranoia publicerdes på svenska i oktober 2013, Ersatz förlag.

Jag och de flesta med mig kan känna skräck och avsky för ett samhällssystem som ägnar sig åt avlyssning och kartläggning av medborgare de misstänker vara oppositionella.

”Allt du säger kan användas emot dig”.

Minnesgoda kanske också har Katarina Blums förlorade heder av Heinrich Böll som en referens för vad övervakning har kunnat användas till. Närmare i tid ligger filmen De andras liv, om Stasi och Östtyskland.

Och nu har vi FRA, tralala. Och NSA och GCHQ och de har Xkeyscore och Quantum, och som om inte det vore nog var det tydligen inte alltför svårt att avanonymisera kommentatorer om anonymiseringstjänsten Disqus MD5hash användes.

Upprörda röster har höjts efter Researchgruppens och Expressens offentliggöranden av namn på ett relativt stort antal personer, först förtroendevalda politiker, sedan också personer utan offentliga uppdrag, som skrivit anonymt på Avpixlat men via MD5 avanonymiserades av Researchgruppen. Några av de som hängts ut ska ha varit där som debattörer MOT rasistiska och invandrarfientliga inlägg, men nu ändå utpekats som näthatare.

Det är just det, ”umgåtts för flitigt med” (se ovan), haft kontakter med, är avlägset släkt med, har familjeband till, skrev en gång, sade en gång …

Allt kan användas mot dig.

Researchgruppen och Expressen hade stort medialt genomslag med sina artiklar om SD-politiker som skrivit anonymt på Avpixlat, och också för fortsättningen med de icke-offentliga personerna.
Men de har åtminstone inte våldsmonopol, och det går att granska och debattera öppet vad de gör. Inklusive framhålla att medlemmar i Researchgruppen har en bakgrund i AFA, en vänsterorganisation med ett flertal våldsaktioner i sitt cv.

Trojaner och virus och hackare blir vi regelbundet varnade för, men hur ska vi skydda oss när myndigheter använder samma metoder, samlar, sparar, sammanställer och analyserar när någon, svensk eller utländsk myndighet, anser att behov uppstått?
Personlig integritet finns inte på nätet. Den finns inte i telefoner, fasta eller mobila heller.

När alla påsar som anser att deras mjöl är rent en dag blir varse att deras ingifta mosters brylling hade en misstänkt kontakt med en flyktigt bekant på ett kafé i Madrid 1998, och detta föranleder SÄPO att göra en noggrann undersökning av såväl påsen som mjölet. Då går det bra att tänka på vad den tyske teologen och antinazisten Martin Niemöller (1892-1984) skrev:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller arresterades av nazisterna 1937 och sattes först i koncentrationslägret Sachsenhausen, för att 1941 flyttas till lägret Dachau där han satt fängslad till befrielsen 1945.

Nationalism 2

”Douce France, cher pays de mon enfance, bercée de tendre insouciance … Douce France …
Charles Trenets patriotiska, vackra sång förknippas av många fransmän med befrielsen från de tyska ockupanterna efter andra världskriget.

När Rachid Taha, med algeriskt ursprung men sedan länge bosatt i Frankrike, gjorde en egen version av Douce France förbjöds den från att spelas i fransk radio. ”Because of the way he recorded it spitting it out in such ironic punk fashion” enligt presentationen i texthäftet till cd:n där den ingår. Taha spelade in sin version 1986.

Nationalism förekommer inte bara i Ryssland, eller för den delen i USA. Den finns också hos oss mera historiskt, kulturellt och geografiskt närliggande länder. Och i östeuropeiska länder som har en historia skild från vår under decennier av kallt krig och sovjetisk överhöghet.
Det är bara alltför lätt att inte förstå nationalism, eller lokalpatriotism.

Svenskarna, vi, tog till sig/oss  Evert Taubes Briggen Blue Bird of Hull i den tunga, känslostarka version som Thåström gjorde. ”Han stod surrad och glömdes ombord”. Vem ryser inte vid detta. Föräldrarnas ångest, de räddades skam, det oförlåtliga, ändå mänskliga.

Men vad händer om Valsen på Sunnanö görs i ”ironisk punkversion”, eller Cecilia Lind blir kysst i rapversion, med betoning på ”fyller snart sjutton” och ”Fredrik är gammal”?

Vi klarar inte skolavslutningar i religiösa/icke-religiösa lokaler utan diskussioner, det blir ramaskri om pepparkaksgubbar och tomtar får/inte får vara med i luciatåg. Det finns faktisk de som har synpunkter på mörkhåriga lucior. Märkligt nog, Lucia själv torde ha varit mörkhårig. Utlänning, rent av.

Johannes Nesser hade 13 december -13 en utmärkt sammanfattning av luciatraditionen och svenska samhälleliga konvulsioner i samband med firandet av detta katolska helgon på Facebook:

”Okej, det här är storyn. En 21-årig tjej ska giftas bort mot sin vilja. Innan hon ingår tvångsäktenskapet skänker hon bort sin förmögenhet till fattiga. Detta gör den blivande brudgummen så arg att han anmäler henne till det lokala rättsväsendet, som dömer henne till tvångsprostitution på en lokal bordell. När hon vägrar blir hon torterad och sedan dödad.
1 700 år senare firar vi minnet av denna modiga tjej genom att bråka om vad pojkarna ska få ha för kläder på sig i åminnelseprocessionen.”

Tack Johannes för den! Det är inte bara informativt, det är tankeväckande, som så mycket annat du skriver!

Så bra det vore om fler läste Nessers reflektion, på Facebook eller här, eller varhelst den kan tänkas dyka upp.

(Med detta sagt kan jag erkänna att jag är starkt lokalpatriotisk (Dalarna), och har bestämda synpunkter på allt möjligt. Jag vet att jag har fördomar om mycket och många. Jag gör mitt bästa att mota dem, inte det myckna och de många, utan fördomarna. Läsa, lyssna och se, försök lära och förstå är bra utgångspunkter. Det lyckas inte alltid, men ofta. Tidigt insåg jag till exempel att Skåne är helt ok. Stockholmare också. I stort sett. 🙂 Nota bene, den sista meningen är ironisk,. ’schäkta.)

Sotji och de andra

MUF, LUF, CUF och SSU vill bojkotta vinter-OS i Sotji 2014 med de famösa ryska antigaylagarna som motivering. KDU är däremot inte för en bojkott. Det framkom när samtliga partiers ungdomsförbund debatterade i Uppsala en kväll i oktober.
Varför KDU inte ville bojkotta spelen framgår inte av referatet, inte heller hur Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets ungdomsförbund ställde sig.

Det är hedervärt att vilja bojkotta OS som ett stöd för hbtq-personers mänskliga rättigheter i Ryssland. Om det skulle vara effektivt är en annan sak. Moderpartierna har inte uttalat sig för en bojkott.
IOK anser inte att de ryska lagarna bryter mot det olympiska förbudet mot diskriminering.
Jag vet inte hur många som är förvånade över IOK:s inställning.

Vad jag skulle vilja veta är vilka av de politiska ungdomsförbunden som också vill bojkotta fotbolls-VM i Brasilien sommaren 2014, som en protest mot eländiga arbetsförhållanden för dem som bygger arenor och andra anläggningar inför fotbollsfesten där?
Eller kanske sommar-OS i Brasilien 2016?

Jag skulle också vilja veta vilka ungdomsförbund som kan tänka sig att bojkotta fotbolls-VM i Doha, Qatar, 2022, där hundratals arbetare från bland annat Nepal arbetar under förhållanden som närmast är att likna vid slaveri, för att göra färdigt de byggnader och anläggningar som skapas för VM?

Enligt en stiftelse med säte i Australien, Walk Free, lever 30 miljoner människor runt om i världen i slaveri. I begreppet inkluderar stiftelsen då tvångsäktenskap, skuldslaveri, människohandel och tvångsarbete. Flest slavar finns enligt stiftelsen i Indien, men högst andel slavar har Mauretanien, fyra procent av befolkningen ska där leva under slavliknande förhållanden.
Förvånande för en svensk är att det enligt WFF:s beräkningar finns 1200-1300 personer i Sverige som lever under slavliknande förhållanden.
Om WFF och slaveri skrev Metro 18 oktober 2013.

En rapport från EU-parlamentets särskilda utskott för organiserad brottslighet har uppgett att 880 000 människor lever under slavliknande förhållanden inom EU. En tredjedel av dessa är sexslavar och resten slavar inom jordbruksnäringar enligt rapporten som gör uppskattningen att den organiserade brottsligheten tjänar över 200 miljarder kronor årligen på människohandel.
Om detta rapporterade SvD:s EU-korrespondent i Bryssel, Teresa Küchler, 19 oktober 2013.

Ungdomsförbunden hade kanske inte tillfälle att kommentera mänskliga rättigheter i relation till arbetsförhållanden, människohandel och slaveri i världen, EU eller Sverige under debatten i Uppsala. Men det finns tid för fler debatter och egna utspel innan fotbolls-VM sparkar i gång.
Och skulle det bli annat än idrottsbojkotter med hänvisning till mänskliga rättigheter att tänka på fram till höstens val, så arrangerar Ryssland fotbolls-VM 2018. Det är också ett valår.