Korruptionen här och där

Korruption som smörjmedel för små människor, och som förtryckarinstrument för de stora och mäktiga.
En flådig middag med dryckjom för direktörer som kan fördela jobb till kulturarbetare, en konferens på lyxhotell för personal i vårdsektorn som kan råda över inköp av materiel och mediciner. Eller bara tjänster och gentjänster, utan pengar eller varor inblandade.
Vi har våra egna former av korruption i Sverige, och säkert även i andra länder som hamnar högt på Transparency International’s lista över mer och mindre korrupta länder.

Ryssland ligger långt ner på den listan, nummer 127 av 177 (Sverige ligger på plats nummer 3 tillsammans med Finland. Danmark och Nya Zeeland delar förstaplatsen). Men där finns såväl smörjmedlen som gör livet möjligt för små människor, som de gigantiska korruptionshärvorna där alla samhällsdelar som ska vara rättsvårdande är inblandade.
Dokumentärfilmen Rövarna visades i Kunskapskanalen, Dokument utifrån 9 november. Där berättas om de som drabbats av rövarna, och av korruptionen. En av dem var advokaten Sergej Magnitskij som kom ett mångmiljonbedrägeri på spåren och anmälde det till ryska myndigheter. Det fick till resultat att han, Magnitskij, arresterades och åtalades, och dog i fängelse av vanvård och misshandel. De brott han anmälde har aldrig utretts, och spåren av dem leder högt upp bland de mäktiga, ändå in i Kreml.

Rövarna är vad de kallas som tar över företag och fastigheter med hjälp av förfalskade dokument upprättade av korrupta domare, dokument som polis och andra myndigheter ger sitt stöd, om inte förr så med hjälp av mera mutor. Och om de rättmätiga ägarna försöker sätta sig upp mot skurkarna skickas huliganer in som slår sönder egendom och människor, eller mördar dem om det ingår i ”beställningen”.

Om rövare har också forskaren och ekonomhistorikern vid Stockholms universitet Ilja Viktorov skrivit en mycket intressant artikel i Baltic Worlds, september 2013: Corporate Raiding in Post-soviet Russia. Läs den!

corpraiding

 

Det är ett rättssystem i totalt förfall, så ruttet att där inte verkar finnas en enda möjlighet att restaurera det. Jag har skrivit det tidigare, och jag kan upprepa det, åtalet och domen mot Pussy Riot må vara upprörande, men det verkligt förskräckliga och oförlåtliga rättsfallet i Ryssland (som jag känner till), det är det som gäller Sergej Magnitskij.
Korruptionen i Ryssland är inte bara vitt utbredd, den är också vida känd.

EU-länderna däremot vill vi gärna i stort se som rättskaffens, och relativt fria från korruptionens hydra.
När det därför meddelades i media i början av november att självaste Eulex, EU:s särskilda polis- och åklagarstyrka i Kosovo, skakades av en korruptionsskandal, höjdes förmodligen ett och annat ögonbryn. I stället för att bygga upp ett samhälle med lag och ordning, visade läckta dokument att det i denna den största utrikespostering som EU har, 1600 tjänstemän, poliser och åklagare, förekommer att Eulex ser mellan fingrarna på organiserad kriminalitet, att höga tjänstemän tagit emot stora summor i mutor för att inte väcka åtal och att journalister som skrivit om de läckta dokumenten hotats med åtal.

En internutredning pågår, under tiden kvarstår de utpekade mutmisstänkta; chefsåklagaren, domaren och tjänstemannen, i tjänst. Däremot har den brittiska åklagare som påtalat oegentligheterna, Maria Bamieh, stängts av från sin Eulex-tjänst.
Tidigare mediarapportering har inte givit känslan av att kriminella ligor med bas i Kosovo skulle vara särskilt mysiga banditer – snarare förknippas de med vapen- och narkotikasmuggling i stor skala, liksom trafficking, även det i stor skala.

Om Eulex efter fem år i relativt lilla Kosovo ännu inte kommit bättre till rätta med kriminalitet eller lyckats etablera ett rättssamhälle där, utan tvärtom själv snärjts in i korruptionsskandaler. Hur ska då korruptionen i ett gigantiskt land som Ryssland kunna stävjas, och inom vilken tidsrymd?

Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013. Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption I främst Ryssland och Ukraina. I förordet skriver de:
“… our aim is to start to bring out of the shadows the important role that informal economies play in people’s livelihood practices …. In the post-soviet/socialist world in general, and Ukarine and Russia in particular.  s 2
As will be shown through the lens of everyday life, there was never any ‘pure’ command economy system where the state controlle
d all aspects of planning, production, distribution and sale. Neither is it the case that all post-Soviet/socialist states have now moved to some ‘pure’ ideal-type market economy, which after all only exists in textbooks and is in lived practice nowhere apparent.” s 3

Om Ukraina och vilka som tjänar/tjänade på mutor: “ …examining who provides and receives such paid favours, the finding is that higher-income households give and receive some 41 percent more paid favours than the average household, while the lowest-income households receive and provide just one-half of the paid favours as the average household. The realm of paid favours, therefore, reinforces rather than reduces the disparities produced by the formal economy. As a recently retired man explained, “I can no longer afford to get things done from old friends because I cannot give them a little something. The result is that they no longer get in contact with me to ask for favours.” His ability to receive paid favours is therefore severly curtailed by the inability to offer paid favours in return.” ss 150-151

En äldre kvinna i en förstad till Moskva beskrivs: Hennes hus och trädgård var väldigt välskötta. Hon hyrde ut rum till tjetjenska papperslösa arbetare, som i stället för hyra stal material från sina arbetsplatser, (byggen av hus till rika ryssar) reparerade hennes hus, och också skötte hennes trädgård. Hon kunde sälja grönsaker på marknaden, vid ett stånd i marknadsplatsens utkant, en plats hon kunde ha utan att betala licens för den, därför att hon betalade informellt till polisen, som i sin tur betalade sin överordnade. På så vis kunde hon ha en bättre levnadsstandard, och bättre sköta sin fastighet, än vad hon skulle ha klarat på bara sin pension. Samtidigt fick de tjetjenska byggarbetarna sina intjänta (svarta) löner kvar, och kunde skicka mera pengar hem till familjerna i Tjetjenien.

Om å andra sidan den korrupta polisen skulle avsättas och ersättas med en högavlönad polis som inte lät sig mutas till ett marknadstillstånd, skulle kvinnan mista sin inkomst, och fick de tag på tjetjenerna skulle hon mista sina hyresgäster och de skulle mista möjligheten att arbeta och tjäna pengar att skicka till sina familjer. (Men om rika ryssar betalade ordentliga löner till byggarbetare med (eller utan) arbetstillstånd, vore det kanske en början. Min kommentar.)

En god och nära vän med viss erfarenhet av Ryssland utbrast en gång att ”ryssar håller alltid på och fixar med allting. Inget är bara att göra, allt måste fixas …” Min vän var lite trött på fixandet, men såg samtidigt att det var nödvändigt. Historien ovan visar vad fixandet innebär, i många led.
Dokumentären Rövarna visar fixandet i en skala så stor att den blir närmast ofattbar, med betydligt större insatser än ett marknadsstånd. Men korruptionen, ”den informella ekonomin”, är densamma.

Inget kan försvara behandlingen av Sergej Magnitskij. Han förlorade inte bara tron på en möjlig rättvisa, han förlorade allt. Han är långtifrån ensam drabbad i detta väldiga land. Orätt och orättfärdighet ska inte relativiseras, korruption måste bekämpas var än den finns, rättssäkerhet är om något en mänsklig rättighet. Men magnituden av problemen, geografiska, ekonomiska och strukturella, i Ryssland kanske ändå borde betänkas. I synnerhet om det, trots ovanstående, ställs i relation till Kosovo.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *