Kategori: mänskliga rättigheter

Publicerat

Alina och segerdagen

Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.

För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.

Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*

Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.

En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353

Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.

I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.

John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).

Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”

Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.

Publicerat

QueerFest – S:t Petersburg 17-26 september

Om nu alla som med rätta bekymrar sig om hbtq-frågor i Ryssland hade åkt till S:t Petersburg I september, då hade queer-festivalen där fått än större stöd, och kanske rent av genomslag även I internationell media.
29 september skrev arrangörerna Coming Out i ett pressmeddelande: “The ten-day marathon of tolerance, the 7th annual Queer Festival of Russia, ended this weekend with the performance by the popular Swedish performer Motoboy, member of The Cardigans”.
Och viktigare: “Compared to last year’s, this festival went almost with no interruptions. The venue where the opening took place broke contract with festival organizers, but the plan “B” venue held its ground. “

Dagen efter öppnandet, 18 september, kom detta pressmeddelande:
One of the largest LGBT pride events of Russia, Queer Fest 2015, today opened successfully and is set for the next ten days of events.
Guests and organizers were greeted with warm words of support by representatives of the diplomatic missions of the Netherlands, Denmark, Sweden, mainstream human rights organizations and LGBT and feminist initiatives of St. Petersburg. Members of the St. Petersburg ombudsman’s staff were present, and the police presented no challenges. Despite many difficulties human rights work in Russia faces, the atmosphere of the festival was warm, sincere, and positive.”

“The police presented no challenges”. Vad som avgör om rysk polis ska hindra demonstrationer och möten kan säkert variera, men det är kanske så att mötestillstånd gör det enklare att få skydd. Med rätta kan krävas att polis ska ingripa mot våldsverkare oavsett om en manifestation har tillstånd eller inte, men det verkar som om demonstrationstillstånd ändå ger en viss säkerhet.
Utdrag ur mitt blogginlägg från maj 2014:
“… så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.”
Länk till inlägget: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/05/26/pride-i-petersburg/

Före årets queerfestival skrev Coming Out:
“September 17-26 will see the return of the Queer Festival of Russia; one of the largest Russian pride events will be held for the seventh time in the last 7 years.
Last year’ QueerFest experienced an all-out attack, with fake bomb threats, police pressures, attacks by thugs led by Milonov, disrupting the events and endangering the participants. The space for self-expression in Russia is becoming unsafe and scarce, with values of individual rights increasingly replaced by the mythical “traditional values.” But we believe a happy, healthy, free society
cannot exist without each and every member of society being free to form and express their own identity.
That is why the central topic of this year’s festival is Identity.“
Så kom då queerfestivalen i september, en lokaluthyrare backade ur av rädsla för bråk, men en ersättningslokal ordnades. ”Vi hade en plan B” som arrangörerna konstaterade, och den fungerade.

29 september kom det avslutande pressmeddelandet:
”QUEER FESTIVAL OF RUSSIA: ANOTHER LEVEL COMPLETED
QueerFest 2015 gathered over 2500 spectators, who visited the events or watched the festival online.
(En av de medverkande vid QueerFest var)
Mattias Kristoffersson, Stockholm Pride: “I was particularly impressed by the trans* discussion on Friday evening, which I have to say was the best discussion on trans* issues that I have ever been a part of. The whole discussion was so inclusive, so sincere, and so honest and respectful of everyone’s own experiences – trans* or cis. It was truly inspiring how [QueerFest] managed to create this safe space for everyone.”
Photos from the festival: http://queerfest.ru/QueerFest is a unique event in human rights. It was invented in order to once a year create in St. Petersburg a platform for dialogue between the various parts of society to promote tolerance to the invisible and stigmatized groups. In the fight against homophobia, biphobia, transphobia and xenophobia in general, the festival chooses a language understood by everyone – that of culture, art, and beauty. QueerFest is organized by the ”Coming Out” LGBT group.

Öppna länkarna, läs och se bilder, och öppna länken till mitt inlägg från maj där det finns en länk till bilder från demonstrationen i maj. Låt oss sedan alla hoppas att fridsstörare vid framtida manifestationer och festivaler kommer att hållas kort av polisen och att den skamliga lagen mot ”propagande för onaturligt sex till minderåriga” avskaffas med det snaraste. Ryssland har så många andra problem att lösa, och bör ägna krafter år detta i stället för att förfölja minoriteter.

Publicerat

Militariserat samhällsskydd och bistånd

När Afghanistan fortfarande fanns på förstasidorna i svensk media togs ibland problemen med militariserat bistånd upp.
Oftast var det den amerikanska strategin att göra bistånd och bröd till en del av kampen mot talibanerna som togs som exempel. Svenska Afghanistankommittén var en av de organisationer som var djupt kritiska till detta, och som vägrade att låta sig sammanblandas med trupper, oavsett var de kom ifrån.

Att det politiska och det militära också kan blandas visar sig i Tak for turen (Lindhardt og Ringhof forlag A/S 2014), Lars R Møllers, pensionerad överste i danska Forsvarskommandoen, självbiografi som han gav ut efter sin pensionering.
Møller har genom åren gjort sig känd som en frispråkig debattör, och i Tak for turen gör han klart att han inte ser en sammanblandning av politisk och militär ledning med blida ögon. Ur avsnittet ”Dannevirke anno 2014”, s 439 och följande:

”Et af tidens dogmer har vaeret ’en staerkare demokratisk kontrol med Forsvaret’. Det lyder jo rigtig fornuftigt. Vi lever i et demokrati, og det er vi stolte af. … Den demokratiske kontrol består for det første i, at man fra politisk hold ønsker at nedlaegge selve den organisation, jeg netop var blevet indsat i, nemlig Forsvarskommandoen, og sammansmelte den med Forsvarsministeriet. Det syntes jeg fra begyndelsen var en rigtig dårlig idé, og det mener jeg stadig.(s 441)

… Problemet med ”politisk styrning” er, at det ofte vil vaere nogle helt andre sager, det har politisk intresse, end den som er operativt vaesentlige. Forsvarskommandoens opgave er att sørge for, at tingene fungerer bedst mugligt ude i felten. Hvis dette ikke stemmer overens med den politiskt intresse, har vi et problem, såfremt man vaelger att sammanlaegge med Forsvarsministeriet. Helt groft kan man sige, at Forsvarsministeriet er til for att støtte ministeren – mens vi er til for at støtte vores udsendte.” (s 443)

… Og vi skal taenke os godt om, før vi laegger den militaerfaglige ledelse ind under ’demokratisk kontrol’. Det er ikke alltid, at politikere står last og brast om det demokrati, de selv er sat til at vaerne om. Det er de faerreste af Forsvarets folk, der ønsker Danmark ledet af en militaerjunta.” (s 445).

Tanken i Afghanistan var kanske att militär som redan var på plats hade möjlighet att bedöma situationer och behov snabbare, och lättare skulle kunna genomföra civila projekt. Säkert var tanken också att vinna ”hearts and minds”. Och inte omöjligt också att slippa försöka ha kontroll över vilka biståndsorganisationers personal som finns var inom operationsområdena.
Ett sådant skolprojekt har beskrivits i en artikel som publicerats av nättidningen Pro Publica.
Kort citat:
”Nearly four years later, water seeps through the leaky roof and drips onto students in this more than $250,000 construction. Doors are cut in half; some are missing altogether. There is no running water for the approximately 200 boys — and zero girls — who attend. But the school did enrich a notorious local warlord. In exchange for donating the land on which the school sits, he extracted a contract from the U.S. military worth hundreds of thousands of dollars.”

Hela artikeln finns på länken:
http://www.buzzfeed.com/azmatkhan/the-big-lie-that-helped-justify-americas-war-in-afghanistan#.jnPAYoQBv

Om det nu kan vara mindre välbetänkt att låta politisk och militär ledning blandas ihop som i Danmark, och i vissa fall direkt förödande att låta militära behov styra hur biståndsmedel används, så kanske vi kan fundera över hur klokt det är att låta vår svenska myndighet för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyda under försvarsdepartementet.
Är det Försvarsmaktens behov som ska styra samhällsskyddet inklusive it-säkerhetsfrågor, och beredskapen för olyckor av olika slag? Borde det inte vara medborgarnas?

Publicerat

Var mans niding

Preskriptionstiden för några av de brott som Julian Assange anklagats för går ut i augusti. Svenskt rättsväsende har på fem år inte lyckats utreda anklagelserna från två kvinnor om att han utsatt dem för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång.
Det borde uppröra var och en som har någon som helst känsla för kvinnornas rättigheter, och det borde också uppröra var och en som har någon känsla för Assanges rättigheter. Och för rättigheter över huvud taget, inte minst mänskliga sådana.

Vad som nu händer när den svenska åklagaren till slut tyckt att det kan vara idé att föra fallet framåt, är att förhören med Assange på Ecuadors ambassad ändå inte verkar bli av. Den här gången, enligt svensk press, på grund av att Ecuadors utrikesminister anser att förutsättningarna för förhören på ambassaden inte kan ske bara så att ”ambassaden slår upp dörrarna”.
Rättsliga och möjligen diplomatiska förvecklingar kan nu komma att leda till att preskriptionstiden går ut för samtliga misstänkta brott utom våldtäktsanklagelsen. Där ligger preskriptionstiden på tio år.
Kommer den svenska åklagaren att lägga ned ansträngningarna att få förhöra Assange på Ecuadors ambassad då? Han kan ju sitta där i fem år till.

Men Assange har ju flytt från ett borgensåtagande i Storbritannien också.
Så även om han blir förhörd och de svenska förundersökningarna mot honom läggs ned, kan han lämna ambassaden utan att återigen bli gripen, denna gång av brittisk polis?
Att Storbritannien skulle vägra lämna ut honom till USA som har ett åtal liggande mot Wikileaks-grundaren, är det rimligt att anta?
Så hur det än går med de förmodade svenska sexbrotten kan det bli så att han slutar i amerikansk domstol med en dom som gör honom till ”… en fin brud i fängelset. Åt helvete med terroristen. Han ska få äta kattmat till döddagar.”? (dokument citerat i John Pilger, Stangeloveffekten, s 55. Karneval förlag 2015.)

Om Assange en gång lämnar Ecuadors ambassad med outredda sexbrott bakom sig, kommer säkert svenska rättstjänare att två sina händer. Den som inte har fått möjlighet att rentvå sig är Assange.

Assange blir var mans niding.

Det är inget som borde tilltala vänner av rättsstater, i väst och öst, söder och norr. Inte vänner av mänskliga rättigheter, inte vänner av visselblåsare och yttrandefrihet.

Vad niding betyder? ”Skändlig missdådare”, enligt SAOL. Den som är ”var mans niding” är en person som kan kritiseras av alla, ett allmänt villebråd.

PS Julian Assange ska medverka via videolänk vid den tjeckiska internationella filmfestivalen Jihlava 27 okt-1 november enligt pressuppgifter. DS

Publicerat

Förbluffad

Politikers förmåga att säga förbluffande saker upphör inte att förvåna.
Som Cecilia Wikström (FP) och EU-parlamentariker i Ekot 25 maj apropå försöken att få EU-länderna att ta gemensamt ansvar för människor som flyr från Syrien och Eritrea till Europa.
Reportern frågar om hon tror att det kommer att nå fram till en uppgörelse de 28 länderna emellan.

– Ja, jag är optimist eftersom EU inte i första hand är en marknadsplats utan en union baserad på gemensamma värden och värderingar. Säger Cecilia Wikström.

Men snälla. Är det något EU är, så är det väl en marknadsplats? Fri rörlighet för varor och tjänster är själva grundbulten i EU. Kol- och stålunionen som var början på EU tillkom förvisso efter kris och katatstrof, som Wikström också säger, men unionens syfte var att genom ekonomiskt samarbete och beroende omöjliggöra krig mellan framför allt (Väst)Tyskland och Frankrike.

Värden och värderingar spretar som stråna i borsten på en automatisk biltvätt mellan de nuvarande 28 medlemsländerna, och även när det gäller nationell ekonomi och budget är länderna högst disparata.

Det vore hederligare av politiker som tillfrågas att tillstå detta, i stället för att låtsas som om EU är något det förvisso inte är.

Publicerat

Bilder av Chodorkovskij

Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).

En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.

För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:

”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”

Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).

Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).

De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).

Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.

Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)

Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.

Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.

Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)

Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.

Publicerat

Stalin och det som kom efter

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.

Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.

Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.

I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).

Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)

Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.

I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?

Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)

För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)

Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.

”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”

Publicerat

Pride i Petersburg

Det finns dagar när det känns lite bättre att vara människa i världen. En sådan dag var 17 maj 2015.
Och nej, det var inte Norges nationaldag som gladde alldeles särskilt, även om den också är värd att glädjas åt.
Det var pridedemonstrationen på Marsovo Pole i S:t Petersburg som gjorde dagen särskild.

Coming Out, LGBT-organisationen i S:t Petersburg hade dagarna innan skickat ut ett pressmeddelande där den diaboliske lokale fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov citerades. Det var han som lade förslaget som ledde till den famösa ”förbud mot propaganda för homosexualitet”-lagen, ofta refererad till som ”anti-gaylagen”. Så här ska denne ha sagt inför årets demonstration:
“I don’t know if I will be able to personally prevent this action, but there are people who are planning to chase them away. We will not rest until we achieve full prohibition of public abasement of traditional values in St. Petersburg. The timer of people’s wrath has been started.”

Traditionella värden, kantänka. Förtryck av minoriteter. Ska det vara ett ”traditionellt värde” som ska försvaras. Skamligt är ordet.

Så mycket bättre då, så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.

Idaho-day kallades demonstrationen, akronym för International Day against Homophobia and Transphobia, en “Rainbow flashmob”.

Temat för manidestationen var “Love Does Not Delight in Evil.”
Något för Milonov och andra försvarare av ”traditionella värden” att tänka på. I synnerhet om de kallar sig kristna.

Pressmeddelandet 17 maj citerar också Polina Andrianova, aktivist i Coming Out:
“The collaboration with the St. Petersburg ombudsman institution and the attitude of the police were beyond reproach. If last year the police did their job but their homophobia was clear, this year we felt we had a true ally. Many factors could play a role in the improving attitudes, but one of them must be the continued focus of LGBT activists on constructive collaboration and dialogue with wider society.”

Ännu en anledning alltså att glädjas denna 17 maj: polisen i S:t Petersburg gjorde sitt jobb, de skyddade aktivisterna.

På Facebook publicerade Coming Out bilder från manifestationen. Se och gläds!

http://comingoutspb.com/en/en-news/idahot2015_post

Publicerat

Open Culture och öppet nät

Filmindustrin, främst den amerikanska men andra hakar på, hetsar mot fildelare och ”pirater” som sägs hota inte bara dess inkomster utan själva dess existens. En motvikt mot denna hysteri är www.openculture.com.

De som vill att deras filmer ska ses kan lägga upp dem där. En av de filmkonstnärer som finns med i Open culture är Andrej Tarkovskij. Vilken fantastisk möjlighet att få se om Stalker, filmen som gjorde så oerhört starkt intryck då den kom.

Listan över filmer som Open Culture erbjuder är som följer, kopierat från startsidan:

Där finns också språkkurser, föreläsningar, ljudböcker och e-böcker. Ett kulturbibliotek på nätet, tillgängligt för oss alla. Det är så nätet är tänkt – tillgängligt, spridande av kultur och idéer. Inte bara kultur, även andra idéer, som i maker-rörelsen som Chris Anderson skriver varmt och mycket entusiasmerande om i ”Makers – den nya industriella revolutionen”, Modernista 2013.

Tänk om de filmer där Miroslav Ondricik svarat för fotot funnits med i Open Cultures utbud. Då hade jag inte behövt undra över varför Hynek Pallas i SvD skrev så positivt om honom i minnesrunan efter hans död. Kunnat fundera över hans utveckling som filmfotograf kanske?
Filmerna som nämns i Pallas’ text är ”En blondins kärleksaffärer”, ”Intim belysning”, ”Tusenskönorna”, ”Valerie and her week of wonders”, ”Det brinner min sköna”, ”Uppvaknanden”, ”Taking off”, ”Hair”, ”Ragtime” och ”Amadeus”.
Den enda av dem jag sett är den sistnämnda, och det är längesedan.

Visst är utbudet begränsat i Open Culture, men så mycket bättre det vore om det var mindre magert. För filmälskare, men också för alla som har intresse av andra kulturuttryck.
En av de filmer som finns med i listan över 700 fria filmer är denna:
Pulgasari – A North Korean Godzilla-style film produced by South Korean director Shin Sang-ok, who had been kidnapped in 1978 by North Korean intelligence on the orders of Kim Jong-il. (1985)

Detta är ännu ett exempel på det fantastiska med internet, och med fri kultur. Jag har aldrig hört talas om filmen, inte heller om regissören eller om kidnappningen av honom. Det är bara tack vare det öppna, fria nätet som jag fick veta att den, och han, finns.

Tänk då hur fantastiskt mycket film det finns där ute, i nästan alla världsdelar, som vi skulle kunna ta del av om Open Culture vore regel, inte undantag.

4,000+ Free Movies Online: Great Classics, Indies, Noir, Westerns, Documentaries & More

Feel free!

Publicerat

Religion, seder, samhälle … och Pratchett

UPPDATERAD Medeltida är måhända en felaktig benämning på det rättssystem som wahabbiter använder sig av.
Grunden för systemet kom till mycket tidigare än så – på 600-talet efter Kristus.
”Ökenislam” är en term som används för det samhällsskicket i en bok av Irshad Manji, kanadensisk muslimsk feminist, författare, journalist och aktivist.
”Det muslimska problemet – en maning till uppriktighet och förändring” är bokens titel, och Manji ser en möjlighet till utveckling och reformation av islam i diasporans miljöer av tanke- och yttrandefrihet.
Kvinnors roll inom islam, hatet mot judendom och förekomsten av slaveri i muslimska länder är problem hon ser och skriver om.
Boken gavs ut på förlaget Fri Tanke 2008. Den rekommenderas för alla som är intresserade av islam i världen, och då inte bara i den IS-form den tagit sig.

Radikala idéer om reformering av islam har också författaren Ayaan Hirsi Ali framfört. Nu senast i en bok som kommer på svenska under titeln ”Reformera islam”. Enligt en TT-artikel publicerad i UNT lördagen 25 april (sid A36) anser hon att ”hjärtat i sharialagarna är familjerätten som godkänner barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersmord och tar bort kvinnans alla rättigheter.”
Om Ayaan Hirsi Ali har rätt i alla delar i detta är jag inte tillräckligt kunnig om islam för att uttala mig om.
Men det är intressant att det är två kvinnor som uttalar sig starkt för en reformering av hur islam praktiseras.

I UNT 28 december 2014 publicerades en intervju med Sedigheh Vasmaghis, doktor i juridik, teolog, författare och journalist. Ingressen lyder: ”Ordet är Sedigheh Vasmaghis vapen mot orättvisor. Som muslim och kvinnorättskämpe ägnar hon var dag åt kampen för jämställdhet. Nu föreslår hon en revolutionernade förändring i Uppsala moské.” Det revolutionernade är en kvinnlig imam i moskén. Tyvärr är artikeln inte utlagd på nätet, men tidningen går att hitta.

Intressant är också en israelisk film som just nu går på svenska biografer, ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den handlar om Viviane Amsalems kamp för att få igenom en skilsmässa i rabbindomstolen i Israel, en skilsmässa som hennes man vägrar att gå med på. ”Den gastkramande berättelsen om…(de fem år processen pågår)… en situation som blir alltmer absurd.”

Kristenheten är inte nödvändigtvis bättre på familjepolitik, men det är otvivelaktigt en fördel om stat och religion skiljs åt, och om det finns borgerliga/statliga sätt att reglera inbördes förhållanden makar/sammanboende emellan.
I en understeckare i SvD 13 april refereras en idéhistorisk avhandling om slöjor och kvinnligt huvudhår i Sverige genom historien.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/slojan-har-en-lang-historia-i-sverige_4475973.svd
Det är inte länge sedan gifta kvinnor även här förväntades dölja sitt hår med slöja, dok eller klut.
Och fortfarande finns det nunnor i Svenska kyrkan som döljer sitt hår och bär långa täckande klänningar/kappor.

Men vem av alla de som stormar mot muslimska kvinnors slöjor har sagt något ont om nunnorna i Vallby eller Alsike?
Ingen, som jag känner till.
Det är jag tacksam för, och ännu tacksammare vore jag om antislöjfanatikerna kunde se sig om lite bättre i dagens Sverige, och lära sig lite mera om den svenska historia de hänvisar till i andra sammanhang.
För den som inte känner till det kan jag berätta att kvinnor fortfarande förväntas täcka sitt hår då de går in i en rysk-ortodox kyrka.

Avslutningsvis, Terry Pratchett, skaparen av Skivvärlden, Discworld, men också av fantasyromaner som inte är direkt knutna till Discworld. En av dem är ”Dodger” (Doubleday 2012).
Så här beskrivs huvudpersonen på bokens omslag: ”Dodger is a tosher – a sewer scavenger living in the squalor of Dickensian London. Everyone who is nobody knows him. Anyone who is anybody doesn’t.”
Dodger får husrum hos Solomon, som har en hund, Onan, och livnär sig på att reparera ”tiny things”. Om Solomon skriver TP:

”Some years ago, after he (Dodger, min kommentar) had brought home a piece of pork that had remarkably tumbled out of a kitchen window and right into the innocent hands of Dodger, who had merely been passing by, Dodger had said to Solomon, ’I thought you Jews were not allowed to eat pork, right?’.

If Onan was the king of curling up, Solomon was a prince of the shrug. ’Strictly speaking’ he had answered, ’that may be so mmm, but another set of rules applies. Firstly, this is a gift from God and one should never refuse a gift given freely, and secondly, this pork appears to be quite good, better than ususal, and I am an old man and I am mmm very hungry. Sometimes I think that the rules made centuries ago for the purpose of getting my excitable and bickering forebears across the desert cannot easily be said to apply in this town with its rains, smogs and fogs. Besides, I am an elderly man and I am quite hungry, and I have mentioned this twice, because I think it is very relevant. I think in the circumstances that God will understand, or He is not the God I know. That is one of the mmm good things about being Jewish. After my wife was killed in a pogrom in Russia I came to England with only my tools, and when I saw the white cliffs of Dover, alone without my wife, I said ’God, today I don’t believe in you anymore.’

What did God say? Dodger had asked.

Solomon had sighed theatrically, as if he had been put upon by the question, and then smiled and said, ’Mmm, God said to me, ’I understand Solomon, let me know when you change your mind’, and I was really pleased with that, because I’d had my say and the world was better, and now I sit in a place that is rather dirty, but I am free. And I am free to eat pork, if God so wills it that pork comes my way’.” (ss115-116, Corgi edition 2013)

Skivvärlden är fylld av figurer som säger eller gör saker som får läsaren att fnissa, skratta, rynka ögonbrynen … men ofta också att tänka.
”Dodger” är en fristående del av den litterära skivvärlden, Solomon är en sån figur.

Kan inte motstå frestelsen att citera ett stycke längre fram, sid 174, då Dodger av olika skäl hamnat hemma hos Benjamin Disraeli, och häpnar över huset, möblerna, tavlorna, mattorna och tjänstefolket, och sedan kommer till slutsatsen att den gata där Disraelis hus var belägen var ”just another street where people jostled for advantage and power and a better life for themselves if not for everybody else.”

Forntida, medeltida, viktoriansk, oscariansk, efterkrigs- och nutid. Alla dessa tider.
Fiskeavtal, dammar, korruption, vapenförsäljning, övergrepp, flyganfall, flykt. Alla dessa dödade.
Alla dessa som strävar efter egna fördelar och makt.
Alla dessa dödade.
Alla dessa döda.
Alla dessa i alla tider, som strävat och strävar efter ett fritt och bättre liv. För sig själva, och för andra.