Kategori: mänskliga rättigheter

Publicerat

Quis custodiet ipsos custodet?

Vem vaktar väktarna? Vem vaktar våra myndigheter med våldsmonopol och vem vaktar vår underrättelsetjänst?
Politikerna i våra lagstiftande och beslutande församlingar?
Eller tredje statsmakten kanske?
Det har i varje fall blivit stora rubriker och många artiklar om övervakning, spioneri och datalagring efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA, GCHQ, FRA och andra säkerhetstjänsters sätt att arbeta, där samtliga länders medborgares och besökares telefon- och internettrafik nogsamt samlas, analyseras och används som bytesvara, sorterad eller osorterad. Av säkerhetsskäl, heter det.

Samtidigt som alla tidningar redovisar innehållet i delar av de dokument som Snowden läckt och som visar på den gigantiska omfattningen av övervakningen, anläggs det också moteld.

Försvarsunderättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, skrev till exempel i SvD, Brännpunkt 12 december, under rubriken ”Fel sprids om signalspaning”. ”Det har påståtts att främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning till FRA. Det stämmer inte. Allt vad FRA gör i operativt hänseende måste tillståndsprövas av Försvarsunderrättelsedomstolen” skriver Viksten.

SvD:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström följde upp Vikstens artikel med en egen intervju med sagde Viksten på nyhetsplats 16 december. Då blir rubriken ”Signalspaning träffar ytterst sällan Sverige”, och det är Viksten som citeras i rubrikform.

Redan 21 september kunde Holmström berätta att ”Här spionerar Ryssland på Sverige” med bild av ryskt spaningsfartyg väster om Gotland, ett fartyg som samlade signaler från vapensystem och kommunikation under den internationella marinövningen Northern Coast med Sverige som värd för 13 Nato- och EU-länder. Det ryska signalspaningsfartyget befann sig hela tiden på internationellt vatten, och i slutet av artikeln framgår att också Sverige har ett signalspaningsfartyg, Orion, som ”oftast ligger på internationellt vatten utanför Kaliningrad. Ryssland har påpekat att Sverige är väl offensiva i sin signalspaning. De svarar nu med samma mynt.” Citat från anonym källa.

8 december skrev samme reporter under rubriken ”FRA förutsåg Georgienkrig”, och i faktarutan till artikeln sägs att SvD 2008 avslöjade att FRA-lagen drevs igenom för att den gjorde det möjligt att tappa rysk data- och teletrafik på information som går genom Sverige. Information som används i byteshandel med andra undersättelsetjänster.
Det är klart att det inte är riktigt detsamma som att ”främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning”, men vet man vad kamraterna vill ha och kan skaffa det i utbyte mot … information från signalspaning som bedrivs mot Sverige kanske? Då blir ju båda parter nöjda, och ingen har gjort formellt fel.

Dagen efter, 9 december, fick läsarna veta att ”Bytesaffär med USA räddade liv”, det är svenska soldaters liv i Afghanistan som avses, och det är återigen Holmström som skriver.
I Afghanistan står svensk trupp under Nato-kommando, men får inte del av alla Nato:s underrättelser, Sverige är ju (formellt) inte med i Nato. Alltså får svensk trupp byta till sig informationen, ryska underrättelser (som främmande makt inte givit FRA uppdrag att signalspana efter) mot underrättelser av vikt för en allierad i en väpnad konflikt.
Svenska försvaret tar alltså risker, kostnader och order, men får inte självklar del av väsentlig information.

Intressant nog har SvD:s källor också meddelat att FRA:s spaning mot Ryssland inte bara riktar sig mot militär verksamhet, utan också mot den ryska politiska ledningen, personer, beslutsprocesser och hur beslut implementeras, den militära ledningen, underrättelseväsende och kontraspionage, samt, inte minst intressant ”övrigt ryskt agerande av väsentlig betydelse för svenska intressen och politik”. I det ryms allt. Demokrati och mänskliga rättigheter brukar ingå i högtidstal om svenska intressen och politik.

Men trafficking ingår kanske inte? Varken när det gäller Ryssland eller andra länder, i något väderstreck. Om det var målet borde det med den teknik som står till buds rimligen gå att arbeta betydligt effektivare mot handel med människor, såväl små som stora.

Vare det mig fjärran att tycka annat än att det är bra att även ”den andra sidan” kommer till tals, FRA, underrättelsedomstolen, ministrar, alla politiker som tycker att FRA-lagen är bra och informationsutbytet med NSA och de andra är nödvändigt.
Men det ger inte bara en annan bild av vad som pågår, det ger också bilden att svenska medborgares integritet är en bytesvara, liksom svenska företagsintressen. För signalspaningen riktar sig inte bara mot personer – allas kommunikation i telefoner och på internet samlas in och analyseras, eller vidarebefordras osorterad.

Det borde oroa väldigt många fler, framför allt borde det oroa våra riksdagsledamöter, de som är valda för att tillvarata våra, medborgarnas intressen. Enstaka röster hörs också, från Piratpartiet utanför riksdagen till exempel, medan Fredrik Federley som gjorde sig ett namn som motståndare till FRA-lagen, nu uppmanat folk att ”skaffa foliehattar” (bli mera datasäkerhetsmedvetna menade han förstås men må det vara mig förlåtet att jag upprepar hans exakta formulering”), och Annie Lööf med liknande bakgrund, inte hörts säga något alls i frågan. Reinfeldt är inte oroad, och det är inte Björklund eller Löfven heller, vad som märkts. Peter Eriksson är inte nöjd, och Sjöstedt ännu mindre. Om Åkesson tillfrågats har jag missat svaret.

Mark Klamberg, doktor och lektor i folkrätt vid Uppsala universitet, tidigare citerad i denna blogg, har i genmäle till Runar Viksten 13 december skrivit att ”När ansvariga politiker i regering och försvarsutskott får frågor om omfattningen av FRA:s verksamhet och dess metoder får journalister inget svar alternativt svaret att riksdagsledamöterna inte anser att de ska besitta sådan kunskap. … Om FRA:s enda uppgift var att spana på andra staters regeringar, myndigheter och statskontrollerade företag (läs: Ryssland) till stöd för svensk utrikes- och försvarspolitik så skulle jag acceptera total sekretess och även att politiker i riksdagen hålls okunniga. Faktum är dock att FRA har andra uppgifter, bland annat att ge stöd till brottsbekämpande myndigheter. Då anser jag att denna del av FRA:s verksamhet måste präglas av samma principer och öppenhet som gäller för polisen. … Den långvariga kampen mot terrorism och internationella brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten.”
Ett långt citat ur en ännu längre artikel. Läs den gärna.

Samma dag, 13 december, svarar också Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, på Runar Vikstens Brännpunktsartikel. Jag tillåter mig korta citat, och hänvisar i övrigt till Rambergs egen text.
”Han (Viksten) inbjuder (dem som uttalar sig i frågan) att avtala tid för ett besök på ”domstolen”. Jag har besökt denna institution. Vad som då framkommit har inte lugnat mig. Tvärtom.”
”Det krävs inga konspirationsteorier. Sverige har i flera andra sammanhang tydligt visat hur vi lydigt följer USA:s anvisningar och ändrar vår lagstiftning på olika områden.”
”Det betyder att FRA inom ramen för sitt utvecklingsarbete kan inhämta trafikdata som saknar anknytning till yttre hot eller terrorism … Härigenom kan FRA således helt lagenligt vid sidan av de krav som normalt uppställs för hemliga tvångsmedel också ägna sig åt teleövervakning av enskilda.”

Om USA:s anvisningar kan för övrigt noteras att representanter för amerikanska representanthuset besökte EU-parlamentet i Bryssel i december. En av de amerikanska gästerna, Mike Rogers, sade då enligt Teresa Küchlers referat i SvD att den videokonferens som parlamentets justitieutskott vill arrangera med Edward Snowden ”skulle orsaka en häftig reaktion i USA, och att det inte skulle vara konstruktivt för … förhandlingarna om ett frihandelsavtal EU-USA”.
Christian Engström (PP) sade om detta ”att då verkar det finnas ännu större anledning att bjuda in honom (Snowden)”, och Cecilia Wikström (FP), att ”det är fräckt av amerikanerna att vilja villkora vår vänskap.” Båda är ledamöter i LIBE, parlamentets justitieutskott.

Vi har gått in i det som kallas ”supervalår”.
Det är i år vi ska välja dem. Vakterna.
De som ska vakta väktarna. I Sveriges riksdag, och i EU-parlamentet.

Publicerat

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Publicerat

Rent mjöl i grå kuvert (FRA och integritet igen)

Några utdrag ur en text om övervakning, kartläggning och om hur uppgifter kan användas:

”Min enda skuld i det här fallet består i att jag umgåtts för flitigt med en av medlemmarna i poetens stab, en gammal vän och doktor i litteraturvetenskap. Min vän finns bara några hundra meter från det soldränkta arbetsrummet, där man förhör mig. Han sitter i det inre fängelset.
…
Under tiden har förundersökningsledaren tagit fram en hög med grå kuvert, alla likadana. Han plockar fram en cd ur ett av dem. Stoppar in skivan i datorn. Ur högtalarna hör jag min egen glada röst. Jag säger något till min flickvän. Det är en mycket märklig upplevelse: att höra sin muntra, fåniga röst i det här högkvarteret. Tjänstemannen klickar på musen och återigen hörs min röst: den här gången är jag inbegripen i ett skämtsamt samtal med min vän litteraturvetaren. Vännen kallar mig ”chefen”, trots att jag är tio år yngre och flera akademiska grader under honom.
– Varför kallar han er ”chefen”? frågar förhörsledaren och gör sig redo att anteckna.
– Det är ett skämt, försöker jag förklara.
– Ett dumt skämt.
Till min fasa slår det mig att de kanske tänker göra mig till huvudansvarig för alltihop – bara för att stabsmedlemmen kallat mig ”chefen”.
…
Min vän frikändes och vi ringer ofta till varandra. Men ”chefen” kallar han mig inte längre. Sedan dess är jag väl medveten om det faktum att varje ord jag säger, varje ord jag skriver – inklusive dessa rader som ni läser just nu – kan hamna i ett grått kuvert. Och att jag kan tvingas förklara dem på förundersökningsledarens kontor.”

Ett grått kuvert för mina ord löd rubriken till artikeln som utdragen ovan kommer från.
Den som skrev är Viktor Martinovitj, vitrysk författare. Texten publicerades i Dagens Nyheter 14 november 2012, översatt av Ola Wallin. Det var en av flera artiklar om tillståndet i Belarus, Vitryssland, inför Fängslade Författares Dag 2012.
Viktor Martinovitjs roman Paranoia publicerdes på svenska i oktober 2013, Ersatz förlag.

Jag och de flesta med mig kan känna skräck och avsky för ett samhällssystem som ägnar sig åt avlyssning och kartläggning av medborgare de misstänker vara oppositionella.

”Allt du säger kan användas emot dig”.

Minnesgoda kanske också har Katarina Blums förlorade heder av Heinrich Böll som en referens för vad övervakning har kunnat användas till. Närmare i tid ligger filmen De andras liv, om Stasi och Östtyskland.

Och nu har vi FRA, tralala. Och NSA och GCHQ och de har Xkeyscore och Quantum, och som om inte det vore nog var det tydligen inte alltför svårt att avanonymisera kommentatorer om anonymiseringstjänsten Disqus MD5hash användes.

Upprörda röster har höjts efter Researchgruppens och Expressens offentliggöranden av namn på ett relativt stort antal personer, först förtroendevalda politiker, sedan också personer utan offentliga uppdrag, som skrivit anonymt på Avpixlat men via MD5 avanonymiserades av Researchgruppen. Några av de som hängts ut ska ha varit där som debattörer MOT rasistiska och invandrarfientliga inlägg, men nu ändå utpekats som näthatare.

Det är just det, ”umgåtts för flitigt med” (se ovan), haft kontakter med, är avlägset släkt med, har familjeband till, skrev en gång, sade en gång …

Allt kan användas mot dig.

Researchgruppen och Expressen hade stort medialt genomslag med sina artiklar om SD-politiker som skrivit anonymt på Avpixlat, och också för fortsättningen med de icke-offentliga personerna.
Men de har åtminstone inte våldsmonopol, och det går att granska och debattera öppet vad de gör. Inklusive framhålla att medlemmar i Researchgruppen har en bakgrund i AFA, en vänsterorganisation med ett flertal våldsaktioner i sitt cv.

Trojaner och virus och hackare blir vi regelbundet varnade för, men hur ska vi skydda oss när myndigheter använder samma metoder, samlar, sparar, sammanställer och analyserar när någon, svensk eller utländsk myndighet, anser att behov uppstått?
Personlig integritet finns inte på nätet. Den finns inte i telefoner, fasta eller mobila heller.

När alla påsar som anser att deras mjöl är rent en dag blir varse att deras ingifta mosters brylling hade en misstänkt kontakt med en flyktigt bekant på ett kafé i Madrid 1998, och detta föranleder SÄPO att göra en noggrann undersökning av såväl påsen som mjölet. Då går det bra att tänka på vad den tyske teologen och antinazisten Martin Niemöller (1892-1984) skrev:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller arresterades av nazisterna 1937 och sattes först i koncentrationslägret Sachsenhausen, för att 1941 flyttas till lägret Dachau där han satt fängslad till befrielsen 1945.

Publicerat

Nationalism 2

”Douce France, cher pays de mon enfance, bercée de tendre insouciance … Douce France …
Charles Trenets patriotiska, vackra sång förknippas av många fransmän med befrielsen från de tyska ockupanterna efter andra världskriget.
När Rachid Taha, med algeriskt ursprung men sedan länge bosatt i Frankrike, gjorde en egen version av Douce France förbjöds den från att spelas i fransk radio. ”Because of the way he recorded it spitting it out in such ironic punk fashion” enligt presentationen i texthäftet till cd:n där den ingår. Taha spelade in sin version 1986.

Nationalism förekommer inte bara i Ryssland, eller för den delen i USA. Den finns också hos oss mera historiskt, kulturellt och geografiskt närliggande länder. Och i östeuropeiska länder som har en historia skild från vår under decennier av kallt krig och sovjetisk överhöghet.
Det är bara alltför lätt att inte förstå nationalism, eller lokalpatriotism.

Svenskarna, vi, tog till sig/oss  Evert Taubes Briggen Blue Bird of Hull i den tunga, känslostarka version som Thåström gjorde. ”Han stod surrad och glömdes ombord”. Vem ryser inte vid detta. Föräldrarnas ångest, de räddades skam, det oförlåtliga, ändå mänskliga.

Men vad händer om Valsen på Sunnanö görs i ”ironisk punkversion”, eller Cecilia Lind blir kysst i rapversion, med betoning på ”fyller snart sjutton” och ”Fredrik är gammal”?

Vi klarar inte skolavslutningar i religiösa/icke-religiösa lokaler utan diskussioner, det blir ramaskri om pepparkaksgubbar och tomtar får/inte får vara med i luciatåg. Det finns faktisk de som har synpunkter på mörkhåriga lucior. Märkligt nog, Lucia själv torde ha varit mörkhårig. Utlänning, rent av.

Johannes Nesser hade 13 december -13 en utmärkt sammanfattning av luciatraditionen och svenska samhälleliga konvulsioner i samband med firandet av detta katolska helgon på Facebook:

”Okej, det här är storyn. En 21-årig tjej ska giftas bort mot sin vilja. Innan hon ingår tvångsäktenskapet skänker hon bort sin förmögenhet till fattiga. Detta gör den blivande brudgummen så arg att han anmäler henne till det lokala rättsväsendet, som dömer henne till tvångsprostitution på en lokal bordell. När hon vägrar blir hon torterad och sedan dödad.
1 700 år senare firar vi minnet av denna modiga tjej genom att bråka om vad pojkarna ska få ha för kläder på sig i åminnelseprocessionen.”

Tack Johannes för den! Det är inte bara informativt, det är tankeväckande, som så mycket annat du skriver!

Så bra det vore om fler läste Nessers reflektion, på Facebook eller här, eller varhelst den kan tänkas dyka upp.

(Med detta sagt kan jag erkänna att jag är starkt lokalpatriotisk (Dalarna), och har bestämda synpunkter på allt möjligt. Jag vet att jag har fördomar om mycket och många. Jag gör mitt bästa att mota dem, inte det myckna och de många, utan fördomarna. Läsa, lyssna och se, försök lära och förstå är bra utgångspunkter. Det lyckas inte alltid, men ofta. Tidigt insåg jag till exempel att Skåne är helt ok. Stockholmare också. I stort sett. 🙂 Nota bene, den sista meningen är ironisk,. ’schäkta.)

Publicerat

Sotji och de andra

MUF, LUF, CUF och SSU vill bojkotta vinter-OS i Sotji 2014 med de famösa ryska antigaylagarna som motivering. KDU är däremot inte för en bojkott. Det framkom när samtliga partiers ungdomsförbund debatterade i Uppsala en kväll i oktober.
Varför KDU inte ville bojkotta spelen framgår inte av referatet, inte heller hur Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets ungdomsförbund ställde sig.

Det är hedervärt att vilja bojkotta OS som ett stöd för hbtq-personers mänskliga rättigheter i Ryssland. Om det skulle vara effektivt är en annan sak. Moderpartierna har inte uttalat sig för en bojkott.
IOK anser inte att de ryska lagarna bryter mot det olympiska förbudet mot diskriminering.
Jag vet inte hur många som är förvånade över IOK:s inställning.

Vad jag skulle vilja veta är vilka av de politiska ungdomsförbunden som också vill bojkotta fotbolls-VM i Brasilien sommaren 2014, som en protest mot eländiga arbetsförhållanden för dem som bygger arenor och andra anläggningar inför fotbollsfesten där?
Eller kanske sommar-OS i Brasilien 2016?

Jag skulle också vilja veta vilka ungdomsförbund som kan tänka sig att bojkotta fotbolls-VM i Doha, Qatar, 2022, där hundratals arbetare från bland annat Nepal arbetar under förhållanden som närmast är att likna vid slaveri, för att göra färdigt de byggnader och anläggningar som skapas för VM?

Enligt en stiftelse med säte i Australien, Walk Free, lever 30 miljoner människor runt om i världen i slaveri. I begreppet inkluderar stiftelsen då tvångsäktenskap, skuldslaveri, människohandel och tvångsarbete. Flest slavar finns enligt stiftelsen i Indien, men högst andel slavar har Mauretanien, fyra procent av befolkningen ska där leva under slavliknande förhållanden.
Förvånande för en svensk är att det enligt WFF:s beräkningar finns 1200-1300 personer i Sverige som lever under slavliknande förhållanden.
Om WFF och slaveri skrev Metro 18 oktober 2013.

En rapport från EU-parlamentets särskilda utskott för organiserad brottslighet har uppgett att 880 000 människor lever under slavliknande förhållanden inom EU. En tredjedel av dessa är sexslavar och resten slavar inom jordbruksnäringar enligt rapporten som gör uppskattningen att den organiserade brottsligheten tjänar över 200 miljarder kronor årligen på människohandel.
Om detta rapporterade SvD:s EU-korrespondent i Bryssel, Teresa Küchler, 19 oktober 2013.

Ungdomsförbunden hade kanske inte tillfälle att kommentera mänskliga rättigheter i relation till arbetsförhållanden, människohandel och slaveri i världen, EU eller Sverige under debatten i Uppsala. Men det finns tid för fler debatter och egna utspel innan fotbolls-VM sparkar i gång.
Och skulle det bli annat än idrottsbojkotter med hänvisning till mänskliga rättigheter att tänka på fram till höstens val, så arrangerar Ryssland fotbolls-VM 2018. Det är också ett valår.

Publicerat

Blessed be the cheesemakers!

När en åhörare till Jesu bergspredikan i Monty Python’s Life of Brian hör ”cheesemakers” i stället för ”peacemakers”, och upprört frågar ”What’s so special about cheesemakers? Why not all makers of dairy products?”, är det lätt att skratta.
Men för fredsmäklarna är det inte så kul, de behöver välsignelser från utövare av alla kända religioner, och helst också från utövare av okända. Deras uppdrag är svåra och ofta tidsödande. Det var svårt på Balkan, i Rwanda, i Irak, Afghanistan, Liberia, och är svårt i Syrien och i Sydsudan.

Men att det är svårt innebär inte att det ska tillåtas vara omöjligt. Därför att krig sker där diplomatin lamslagits. Clausewitz’ konstaterande gäller än.

Agera direkt när den första människan dödas i en spirande konflikt, och helst innan blodsutgjutelse alls inträffar! Det var Jan Eliassons bestämda uppmaning till världssamfundet och alla som där ingår, det vill säga mänskligheten, då han och Kofi Annan i Uppsala 2 september i år samtalade om FN:s framtid och förutsättningar att hindra krig och konflikter.
En och en halv månad senare samlades sju av FN:s mest erfarna fredsförhandlare i Uppsala vid Dag Hammarskjöld Foundation på Öfre Slottsgatan för att utbyta erfarenheter av fredsmäkling.

Staffan di Mistura var en av dem, tidigare generalsekreterarens särskilda representant i Irak. Snowdens avslöjanden visade att han där och då också var en av alla dem som spionerades på av NSA.
– Skillnaderna består ofta mera av procedurfrågor än substansfrågor när förhandlingar inleds, beskrev han den roll han haft.

Karin Landgren har haft FN-uppdrag i bland annat Nepal, Burundi och Liberia. I det senare landet arbetar hon ännu som generalsekreterarens särskilda representant.
– Läget i Liberia är nu så stabilt att FN-trupperna kommer att minska de kommande åren. Men bristen på fungerande samhällsinstitutioner och fördelningen av landets stora resurser är problem som kvarstår.

Martti Ahtisaari, närmast legendarisk diplomat och fredsförhandlare, med Nobels fredspris som kvitto på att förhandlingarna i Kosovo till sist ledde till en lösning på de våldsamma konflikterna där, betonade liksom Karin Landgren hur viktigt institutionsbyggandet är:
– Vi är vana vid att institutioner och administration fungerar i Norden. De har tagit tid att bygga upp och vi bör vara stolta över dem, sade Martti Ahtisaari.
Han har efter sin tid som fredsmäklare och därefter som Finlands president byggt upp ett institut för forskning och kunskapsbyggande för krishanterare och förhandlare, CMI, Crisis Management Initiative.

En rapport från CMI som publicerades i oktober i år bär titeln ”A recipe for a better life: Experiences from the Nordic countries.
Statliga insatser för utbildning och social välfärd med syfte att ge lika möjlighter till alla medborgare framhålls i rapporten som framgångsfaktorer när ett samhälle med minskande klyftor och därmed minskade sociala spänningar byggs.

Tillgång till utbildning och hälsovård, och infrastruktur som ger möjlighet till handelsutbyte har Hans Rosling pekat på som nödvändiga för att människor och samhällen ska utvecklas fredligt ekonomiskt.

Så, blessed be the peacemakers! Ge dem möjlighet att i förhandlingar lösa såväl procedur- som substansfrågor.

Och blessed be the cheesemakers! som representanter inte bara för producers of dairy products, utan för alla som får möjlighet att producera överskott till avsalu och därmed sakta bygga framtid inte bara för sina egna utan för hela länder.

Publicerat

FRA och FRA

FRA följer lagen och för övrigt är det hemligt. Hur lagen följs alltså. För transparens är inget som drabbar FRA, det är medborgarna som ska vara transparenta.

Nye FRA-chefen Dag Hartelius har haft pressträff och försvarsutskottsträff och förklarat hur det ligger till med FRA och avlyssning. Det där med Sardine är inget att fördjupa sig i. För FRA följer lagens bockfot. (Se tidigare inlägg.)

I ljuset av detta vårt FRA blev nyheten att FRA undersökt antisemitismen i åtta länder i Europa förbryllande. Va? Ägnar sig vårt FRA åt kartläggning av antisemitism?
Men nej, det gör inte FRA, inte vårt FRA. Det var FRA, European Union for Fundamental Rights som gjort undersökningen om antisemitism.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hänvisade till FRA:s undersökning i en debattartikel i SvD 10 november. Han skrev bland annat:
”I Sverige har 810 svenskar med judisk bakgrund intervjuats. Av dessa anger 60 procent att antisemitism är ett väldigt stort eller ganska stort problem i Sverige. Fyra av fem (79 procent) anger att de undviker att bära religiösa symboler till exempel kippa eller Davidsstjärna. Denna siffra ska jämföras med 68 procent som genomsnittssiffra för alla åtta länder som deltagit i studien.”
Undersökningen kritiserades i en debattartikel i samma tidning några dagar senare för att det var en nätundersökning och för att antalet svarande var litet. Bristande reliabilitet i undersökningen alltså, vilket inte är detsamma som att resultaten är fel, bara att de inte med vedertagna vetenskapliga metoder fastställts.

Vårt FRA lider av samma problem – eller lider egentligen inte alls, frodas snarare i skydd av sekretess och föregiven kontroll och transparens. FRA är en civil myndighet som ska skydda Sverige och svenska intressen. Telefon- och datatrafik får avlyssnas, dock inte om både sändare och mottagare finns i Sverige.
Vem vet INTE att internet är transnationellt? Att data söker sig närmaste/snabbaste vägen från sändare till mottagare, och att snabbaste vägen oftare än inte passerar landgränser på väg till sin destination.
Och passeras landgränsen, det vill säga Sveriges gränser, så får det registreras, oavsett vem som talar/skriver. FRA behöver inget Schengenavtal.

Insamlat material analyseras och sparas, och en vacker dag, efter att socio- och andra diagram visat att det nog är nåt skumt i varje fall, med inköp av tryckkokare (populära i långkokstider) och penningförsändelser (till eller via andra än godkända, icke-suspekta mottagare/förmedlare), så bultar det på dörren och vem säger nåt om det? Terrorister, jojo, och ingen rök utan eld. För att inte tala om ”guilt by association”.
Det är alltför lätt att raljera över FRA, NSA och den svenska totala avsaknaden av respekt för medborgares personliga integritet och flathet inför den för tillfället starkaste militärmakten.

Om terroristdåd avvärjs – bra. Men varför är det först nu som antalet avvärjda anges i numerär, i USA:s kongress och i parlament runt om i Europa och av företrädare för underrättelsetjänsterna?
Det är bara alltför lätt att misstänka desinformationskampanjer där avlyssning och registrering legitimeras, och desinformationskampanjer där Snowden misstänkliggörs: ”Snowden lånade lösenord” var det senaste greppet i den genren, en nyhet som löpte runt världen 8 november.

Hur är det med reliabiliteten i rapporter om avvärjda attentat? Hemligstämplar gör det omöjligt att kontrollera dem.

Att man är paranoid innebär inte att de inte är ute efter en.

Och tyvärr, Fredrik Federley (c), det räcker inte med att medborgarna sätter på sig foliehattar. Det räcker inte heller med att ta ut papperskopior av mejlade dokument och sedan deleta mejlen. Det är själva transmissionen av mejlet som registreras, och har den som fångar upp mejlen också lösenordet så har densamme också innehållet.
Att lösenorden till 120 miljoner Adobekonton hackats offentliggjordes 9 november. Av dem var 400 000 svenska, och ett antal av dem tillhörde svenska riksdagsmän.

Foliehattar räcker inte.
 Det behövs säkra datasystem, och appar och program utan såväl i förväg som i efterhand planterade spionprogram.
Och det behövs transparens av övervakningen, oavsett om det är FRA eller någon annan organisation som utför den.
Och det behövs säkerhetsmedvetande hos medborgarna.
Om dokument som blivit offentliggjorda tack vare Edward Snowden och rapportering med utgångspunkt från dem visar att Google, Facebook och Instagram lämnar ut information om sina användare, lämna Google, Facebook och Instagram.
Använd det enda maktmedel som återstår – lämna dem som lämnar ut era privatliv till okontrollerbara myndigheter och företag!

Publicerat

Fredspris och medianska böghatare

”Den ryske böghataren”. Sveper in och undervisar alla i fredlig dialog, internationell lag och civiliserad diplomtati, fräste Jenny Nordberg, kolumnist i SvD, bosatt i New York, om Rysslands president Putin 13 september -13. Det var apropå Syrien. ”Avvakta med fredspris till Putin” löd rubriken.
Vem har inte en dålig dag. Men ”den ryske böghataren”?

Liberias president gör inte mycket för landets bögar hon heller – homosexualitet är kriminellt i Liberia med ett års fängelse i straffskalan. Homosexualitet är förbjudet mellan såväl män som kvinnor, och det finns följdaktligen inte helller någon lag mot diskriminering av homosexuella.

Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, var en av tre kvinnor som delade på Nobels fredspris 2011.

“The President and her Government believe that the current law regarding sexual practices sufficiently addresses the concerns of the majority of Liberians and guarantees respect for traditional values. The reality is that the status quo in Liberia has been one of tolerance and no one has ever been prosecuted under that law. The President also thinks that with the unprecedented freedom of speech and expression Liberia enjoys today, our budding democracy will be strong enough to accommodate new ideas and debate both their value and Liberia’s laws with openness, respect and independence. (pressmeddelande 24 mars-12 efter en artikel i The Guardian med rubriken ”Nobel Peace Prize Winner defends law criminalizing homosexuality in Liberia.”

Respekt för traditionella värderingar brukar vara ett argument som anhängare av de ryska antigaylagarna använder. ”Propaganda för onaturliga relationer” förbjuds för att förment skydda barn mot pedofiler (! sexuellt utnyttjande av barn är redan kriminellt) och med hänvisning till traditionella värderingar.

Liberia är ett bättre land nu med Ellen Johnson Sirleaf i ledningen, inbördeskrigen är slut, arbetet med att bygga upp ekonomi, administration och sociala strukturer pågår.
Och det ska sägas att året efter att hon valts till president första gången, 2005, blev våldtäkt olagligt.

De ryska antigaylagarna är oförsvarliga, de är luddigt formulerade och används godtyckligt. HBTQ-organisationer förföljs på olika sätt administrativt och ekonomiskt, och homosexuella hotas, misshandlas och ibland dödas utan att rättsapparaten, polis och domstolar lägger kraft varken på skydd av dem eller på att lösa brotten. Men homosexualitet är inte olagligt i Ryssland.

I Liberia är homosexualitet olagligt. RFSL har på sin hemsida ingen landrapport om hbtq-personers situation i Liberia, och jag har inte heller hittat någon sådan rapport vid en snabb sökning på nätet.

Skulle Jenny Nordberg eller någon annan, komma på idén att kalla Ellen Johnson Sirleaf ”den liberianska böghataren”.
 Tillåt mig tvivla.

Publicerat

Åklagare kan åka till Irak, men inte till England?

Resa fritt är stort, men resa rätt är större, för att travestera en omdebatterad sentens.

Statsåklagare Staffan Granefeldt vill enligt SR P1 12 november, gärna åka till Irak för att förhöra en person inblandad i ett misstänkt bedrägeri med biståndsmedel, 3,2 miljoner kronor handlar det om. Den som ska förhöras är far till en riksdagsledamot (c). Pappan har ett eget parti i Irak, Nationell demokratisk allians.

Överåklagare Marianne Ny har hand om utredningen av den sexbrottsmisstänkte Julian Assange. Hon kan inte åka till England och förhöra honom där.

Är inte det underligt?

Publicerat

FRA fick utskottsbesök

Ibland blir det bara för mycket. Som när Staffan Danielsson (c) säger att han är tillfreds med informationen från FRA till försvarsutskottet. Och det som gör honom tillfreds visar sig vara av det stoff som drömmar vävas av.

Danielsson har citerats i DN sägande att trafikdata, vem som varit i kontakt med vem via dator eller telefon, när och hur, (dvs trålning av alla information) inte används för underrättelseinhämtning utan bara för teknikutveckling.

Mark Klamberg, jur.dr och liberal, skriver samma dag på sin blogg, och refererar bland annat propositionen om sambandet mellan FRA:s underrättelse- respektive utvecklingsverksamhet, och drar slutsatsen:

”Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma (som NSA) och de gör det inte i något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan de gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk… Min anspråkslösa inställning är att FRA bör förklara att så sker och redovisa omfattningen av verksamheten.”

Så vitt mig är bekant är Peter Hultqvist (S), nöjd med informationen som försvarsutskottet fått från FRA.
– Det finns vissa gråzoner när det gäller hur man får samla in och sprida information, sade Torbjörn Björlund (V) till TT efter besöket.
­ – Det framgår ju direkt av försvarsunderrättelselagens första paragraf att underrättelseverksamhet i Sverige enbart får befatta sig med utrikes förhållande. Därmed var den frågan besvarad innan den skickades in, sade Allan Widman (FP) till TT, och fortsätter:
– De var solklara på beskedet att man följer svensk lagstiftning också i det här avseendet.

Men för att FRA ska veta om det rör utrikesförhållanden måste väl informationen, meddelanden via internet och telefonsamtal, först samlas in och analyseras? Eller hur?

Klambergs blogg är intressant, och det är FRA, telefonavlyssning och datainsamling också. Det blir ännu intressantare när man börjar höra vad som inte sägs.

Jag tillåter mig att ännu en gång citera Wilhelm Agrell: Det finns en bockfot i FRA-lagen.

Länk till bloggen: http://klamberg.blogspot.se
Länk till inlägget: http://klamberg.blogspot.se/2013/11/fra-har-gett-felaktig-information-till.html