Militariserat samhällsskydd och bistånd

När Afghanistan fortfarande fanns på förstasidorna i svensk media togs ibland problemen med militariserat bistånd upp.
Oftast var det den amerikanska strategin att göra bistånd och bröd till en del av kampen mot talibanerna som togs som exempel. Svenska Afghanistankommittén var en av de organisationer som var djupt kritiska till detta, och som vägrade att låta sig sammanblandas med trupper, oavsett var de kom ifrån.

Att det politiska och det militära också kan blandas visar sig i Tak for turen (Lindhardt og Ringhof forlag A/S 2014), Lars R Møllers, pensionerad överste i danska Forsvarskommandoen, självbiografi som han gav ut efter sin pensionering.
Møller har genom åren gjort sig känd som en frispråkig debattör, och i Tak for turen gör han klart att han inte ser en sammanblandning av politisk och militär ledning med blida ögon. Ur avsnittet ”Dannevirke anno 2014”, s 439 och följande:

”Et af tidens dogmer har vaeret ’en staerkare demokratisk kontrol med Forsvaret’. Det lyder jo rigtig fornuftigt. Vi lever i et demokrati, og det er vi stolte af. … Den demokratiske kontrol består for det første i, at man fra politisk hold ønsker at nedlaegge selve den organisation, jeg netop var blevet indsat i, nemlig Forsvarskommandoen, og sammansmelte den med Forsvarsministeriet. Det syntes jeg fra begyndelsen var en rigtig dårlig idé, og det mener jeg stadig.(s 441)

… Problemet med ”politisk styrning” er, at det ofte vil vaere nogle helt andre sager, det har politisk intresse, end den som er operativt vaesentlige. Forsvarskommandoens opgave er att sørge for, at tingene fungerer bedst mugligt ude i felten. Hvis dette ikke stemmer overens med den politiskt intresse, har vi et problem, såfremt man vaelger att sammanlaegge med Forsvarsministeriet. Helt groft kan man sige, at Forsvarsministeriet er til for att støtte ministeren – mens vi er til for at støtte vores udsendte.” (s 443)

… Og vi skal taenke os godt om, før vi laegger den militaerfaglige ledelse ind under ’demokratisk kontrol’. Det er ikke alltid, at politikere står last og brast om det demokrati, de selv er sat til at vaerne om. Det er de faerreste af Forsvarets folk, der ønsker Danmark ledet af en militaerjunta.” (s 445).

Tanken i Afghanistan var kanske att militär som redan var på plats hade möjlighet att bedöma situationer och behov snabbare, och lättare skulle kunna genomföra civila projekt. Säkert var tanken också att vinna ”hearts and minds”. Och inte omöjligt också att slippa försöka ha kontroll över vilka biståndsorganisationers personal som finns var inom operationsområdena.
Ett sådant skolprojekt har beskrivits i en artikel som publicerats av nättidningen Pro Publica.
Kort citat:
”Nearly four years later, water seeps through the leaky roof and drips onto students in this more than $250,000 construction. Doors are cut in half; some are missing altogether. There is no running water for the approximately 200 boys — and zero girls — who attend. But the school did enrich a notorious local warlord. In exchange for donating the land on which the school sits, he extracted a contract from the U.S. military worth hundreds of thousands of dollars.”

Hela artikeln finns på länken:
http://www.buzzfeed.com/azmatkhan/the-big-lie-that-helped-justify-americas-war-in-afghanistan#.jnPAYoQBv

Om det nu kan vara mindre välbetänkt att låta politisk och militär ledning blandas ihop som i Danmark, och i vissa fall direkt förödande att låta militära behov styra hur biståndsmedel används, så kanske vi kan fundera över hur klokt det är att låta vår svenska myndighet för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyda under försvarsdepartementet.
Är det Försvarsmaktens behov som ska styra samhällsskyddet inklusive it-säkerhetsfrågor, och beredskapen för olyckor av olika slag? Borde det inte vara medborgarnas?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.