Lottas Allehanda

Hora låter väl inte så bra, men eskort är ok. Det är ok att försörja sig som eskort också, temporärt åtminstone. För att dryga ut a-kassa eller socialbidrag eller studiebidrag.

Faktum är att det egentligen är lite nobelt, en service åt mestadels män, svältfödda på sex. Deras fruar förstår dem inte, orkar inte ge dem vad de behöver, är inte tillräckligt attraktiva längre, eller de får inte valuta för pengarna de lägger på en bjudmiddag. Men ”betalar de bra vill jag ge allt”, citerades en ”eskort” i en artikel i UNT som tidigare refererats till i ett inlägg på denna blogg. Servicen kan kanske rent av jämställas med hemhjälp och berättiga till rut-avdrag, med eller utan den oförstående frugans goda minne.

I SvD 2 april skrev Daniel Kederstedt om ”Tlaxcala – staden där sexhandeln går i arv”. Det vill säga, pojkarna blir handelsmän, eller hallickar med ett annat ord. Flickorna blir varor. Mellan 15 000 och 18 000 unga mexikanska flickor smugglas enligt artikeln årligen över gränsen till USA. Av 32 hallickar som greps av New York-polisen vid ett tillslag 2012, kom 26 från Tlaxcala.

Alma lyckades fly från hallick och prostitution och lever i ett skyddshus. Mamman håller utåt fast vid familjens vita lögn ”Alma har flyttat till USA”, så att inte hallicken, Almas kusin, ska skada någon av dem.

Juanita, 14 år, sitter inlåst i ett rum i Texas sedan ett år tillbaka. Hennes pojkvän lurade i väg henne hemifrån, till ett liv som prostituerad i USA.
Alma och Juanita är de exempel som nämns i artikeln.

Är det kanske sådana historier och sådana som i Lilja 4ever, historier om missbrukande kvinnor som tvingas till prostitution, traffickingoffer, barn och vuxna -tvång och smuts och latenta hot om våld, och inte historier om eskortservice, som gör att två tonårstjejer i Göteborg åtalats för grovt förtal efter det som kallas Instagramkravallerna i december 2012.

Till ett Instagramkonto skickades bilder på ”orrar” (slampor/horor), över 200 bilder av mestadels tjejer men också några killar, med kommentarer om deras påstådda sexaktiviteter.

Kontot blev populärt, och fick snabbt flera tusen följare, som mest var 8 000 tillräckligt intresserade för att kolla vilka som var ”orrar” i Göteborg.
Men det fanns också ett antal tonåringar som ansåg att åtminstone några av de uthängdas heder skulle försvaras. Den som satt upp kontot skulle ställas till svars. Omkring 400 tonåringar samlades utanför Plusgymnasiet för att göra upp med en 17-årig tjej som de trodde öppnat kontot.
Det hade hon inte, ryktet om 17-åringen var lika ogrundat som ryktena om de 200:s sexaktiviter. Uppmaningen till att samlas vid skolan hade gått ut via en nyskapad Facebookgrupp, och uppmaningen gällde också misshandel av 17-åringen.
Nu har två andra tjejer, 15 och 16 år gamla, åtalats för grovt förtal genom att sprida vidare kränkande inlägg på nättjänsten Instagram. Ingen har veterligen åtalats eller ens utretts för att ha spritt ryktet om 17-åringen som satt i förhör hos polisen en hel dag och sedan tvingades gå under jorden tillsammans med sin familj.

Lynchmobbar är svåra att utreda.

Det kan ju nätbrott också vara, men svensk polis fick till sist från Instagram i USA ut mejladress, ip-adress och telefonnummer till den mobiltelefon som Instagramkontot skapats på.

Om något försök gjorts att spåra den som skapade Facebookgruppen, eller spåra den eller de som uppmanade till misshandel av 17-åringen, har inte framgått. Olaga hot och uppvigling låter annars som tillämpliga brottsrubriceringar.

Varför framställs prostitution som ett acceptabelt alternativ för försörjning i media, när vidareförande av rykten om lösaktighet i andra fall leder till åtal för grovt förtal?
Så farligt kan det väl inte vara med lite lösaktighet. Eller är det?
Ja. Det är det.
Att ha ett aktivit sexliv är en sak.
Sex för försörjnings skull är något annat.
Det senare är inte socialt accepterat, det första accepterat med förbehåll, även i frigjorda Sverige/Skandinavien.
Och hora är ett skällsord.

Låt mig citera ur Göra skillnad, Svenska kyrkans informationsblad om dess internationella arbete, nr 2/2013. Artikeln handlar om Marilia, 28, från Recife i nordöstra Brasilien:
”Marilia växte upp i Morro da Conceicao – ett område där många ungdomar börjar tidigt med droger. Våld, prostitution och människohandel är vanliga inslag i vardagen… Marilia vågade inte hoppas på att hon skulle få några chanser till en bättre tillvaro.”
Men det fick hon, genom ett projekt som drevs av Diaconia. Övningar i gruppdynamik, samtal om droger, sexualitet och familjerelationer, delatagande i flera projekt, också som ledare och nu universitetsstudier.
”- I framtiden vill jag hjälpa ungdomar som känner som jag gjorde. Jag vill ta fram det som finns inom dem. Stärka deras självförtroende och lära dem hur man får respekt för sitt eget – och andras – liv.” Avslutas intervjun med Marilia.

Ve media och ve alla som försöker få prostitution att framstå som ett acceptabelt alternativ för försörjning. Det är acceptabelt bara för dem som inte förväntar sig att behöva ägna sig åt det. Och för dem som tycker det är bekvämt att använda sig av människor på samma sätt som man använder sig av kollektivtrafik.

Ett nyhetsuppslag i SvD från 31 januari 2013 lämnar mig ingen ro. Ia Wadendal skrev om våldskartan, HarassMap, som Egyptian Center for Womens Rights tagit fram. Hon skrev om övergrepp i Tunisien och om den världskända gruppvåldtäkten i Indien, som ledde till att kvinnan dog.

Uppslaget:

Svårast att komma undan är bilden. AP/Reuters fotograf Hmed Abdelatif fotograferade de leende slynglarna som skamlöst attackerar tre kvinnor på en stadsgata mitt på ljusa dagen.

Titta närmare:

Hur är det möjligt?

Ja, och hur är det möjligt att en svensk tingsrätt friar tre 18-åriga män som stått åtalade för våldtäkt, medhjälp till våldtäkt respektive sexuellt ofredande, efter att ha kört upp en flaska i underlivet på en 16-årig flicka. Flickan höll ihop benen för att visa att hon inte ville ha någon vinflaska uppkörd i slidan. Men rätten skriver att ”…det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.”

Blygsel? Inledande tvekan?
Rätten kanske vill ha en flaska uppkörd i något lämpligt hål, efter inledande tvekan?

Domen har överklagats.

En annan tingsrätt har nyss dömt en nu 20-årig man för att ha varit en av flera som våldtog en 15-årig flicka i juni 2008. 20-åringen kunde dömas efter att dna-prover visat att han var en av dem som deltog i våldtäkten. En kommunikationsmiss mellan SKL och Uppsalapolisen gjorde att 20-åringen inte knöts till våldtäkten redan 2011, enligt vad UNT uppgav 18 maj i år då domen meddelats.

Straffvärdet för våldtäkten uppgår enligt tingsrätten till tre års fängelse. Men 20-åringen döms till fem månaders sluten ungdomsvård, med hänsyn till hur ung han var då han deltog i gruppvåldtäkten.

Flickan då? Lika ung som förövaren? Hon begick självmord två år efter våldtäkten. Våldtäkten kan ha bidragit till att hon fått ”vissa psykiska problem”, tror tingsrätten.

Kanske rätten också skulle få ”vissa psykiska problem” efter att ha utsatts för en gruppvåldtäkt?

Hur är det möjligt?

Med detta sagt känns det skönt att det finns gender advisers med svenska trupper på uppdrag utomlands. I Afghanistan till exempel. Afghanistans oberoende människorättskommission registrerade 4000 fall av våld mot kvinnor i hemmen från juni till december 2012. ”Många av fallen uppvisar en grymhet som vida överstiger de vanligare formerna av kvinnomisshandel i västerlandet. Halshuggning, hängning och svält toppar listan. Kraften i de känslor som exploderar när kvinnor anses ha brutit mot anständighetens lagar saknar gränser”. Uppgifterna kommer från en artikel av Nancy Hatch Dupree i Afghanistan-nytt 1/13, Svenska Afghanistankommitténs tidning.

I den rapport som SAK, Kvinna till Kvinna och Operation 1325 gemensamt gjort om de svenska insatserna för kvinnor, fred och säkerhet i Afghanistan skriver man om gender field advisers, GFA:s, bland annat att ”Not all GFA:s had felt the support of the field commander, a factor which was deemed crucial to their effectiveness also by the vast majority who had encountered no problem in this regard. Another problem reported was the substantial gap between an understanding leadership and the bulk of the common soldiers still looking on these issues as peripheral, if not as a cumbersome expresson of political correctness aloof of harsh military realities.”

”… these issues as peripheral, if not as a cumbersome expression of political correctness …”

Förvånad – någon?

Visst är det skillnad på halshuggning och våldtäkt.
Men här halshuggs ingen, varken man eller kvinna. Däremot våldtas det. Och det går tydligen att hitta ursäkter för denna form av maktutövning. Ungdom och oförstånd till exempel.
Kanske är det inte konstigt att respekt för kvinnor och flickor, och hänsyn till deras livsförhållanden, uppfattas som ”pk”, detta begrepp som kan användas till vad som helst.

Om våld och kön, Könskriget och Bang nr 3-4, 2012 skrev Rasmus Landström i UNT 12 januari 2013. Det är en länk värd att följa. Redigering och citatteknik är något som diskuteras och kritiseras ibland, och det kan gälla såväl press som radio och tv. Vad är det som blir kvar i minnet hos läsare/lyssnare/tittare? ”Få program har gjort så mycket skada” skriver Landström om dokumentären Könskriget från 2005. Läs artikeln:

http://www.unt.se/kultur/litteratur/konskriget-svts-lagvattenmarke-2054730.aspx

Avslutningsvis får vi ändå vara glada över att såväl Uppsala tingsrätt som Svea hovrätt visat förståelse och beslutat att Mange Schmidt inte gjorde sig skyldig till förargelseväckande beteende då han kissade bakom en buske i Stadsträdgården i Uppsala 2012. Nöden har ingen lag.

Om påskkäringar, häxor och albinos skrev jag 17 mars. Där nämns också att det även i Sverige förekommit att flickebarn hållits för häxor, och därför utsatts för misshandel av olika former av sina anhöriga.

I ett fall frikände tingsrätten de som ägnat sig åt utdrivning av onda andar med hjälp av dekokter och kroppsbestraffningar av olika slag.
Domen överklagades, och hovrätten har nu avkunnat en fällande dom.
TT skrev om domen, den har publicerats bland annat i UNT, och jag kopierar in hela texten nedan:

”Publicerad: 2013-05-14 16:02, senaste uppdaterad: 2013-05-14 16:05

Andeutdrivning var grov misshandel

Först friades föräldraparet som ansåg att deras tolvåriga flicka var en häxa. Nu dömer hovrätten dem och en pastor till flera års fängelse för övergrepp i det uppmärksammade andeutdrivningsfallet.

-Jag är mycket nöjd med domen som är utförlig, välskriven och välmotiverad, säger kammaråklagare Daniel Larson i en kommentar.

När Hovrätten för västra Sverige avkunnade domen på tisdagen gick man tvärt emot beslutet i Borås tingsrätt. Styvmamman och pappan dömdes till fängelse i två och ett halvt år respektive två år och tre månader.

De döms för grov misshandel, olaga frihetsberövande och grov fridskränkning. Flickan har bland annat berättat att hon bränts med en kniv, låsts in, fått håret avrakat och en kniv upptryckt mot halsen samt utsatts för misshandel i flera dygn då hon bland annat förbjudits att äta.

Dessutom döms en pastor till fängelse i ett år och tre månader för olaga frihetsberövande, misshandel och medhjälp till ofredande. En annan åtalad pastor frias.

-Jag kan konstatera att hovrätten har tagit fasta på flickans berättelse och anser att den är mycket trovärdig. Vidare att det finns stark stödbevisning. Domstolen anser också att de dömda har haft uppsåt, trots att de haft en stark religiös övertygelse som skäl för sitt handlande. Jag delar den uppfattningen, säger Daniel Larson.

Pappans advokat Jan Elgmark anser att flickans uppgifter inte är tillräckliga.

-Jag tycker att tingsrättens dom är korrekt och att hovrättens sätt att se på bevisningen är felaktig. Det finns ingen teknisk bevisning för den grova misshandeln, säger han till TT.

Michael Marlow, som forskar om andeutdrivning vid Åbo akademi, menar att fenomenet uppstår genom en mix av olika traditioner. I det här fallet blandas kristendom med trostraditioner från Kongo-Kinshasa, varifrån föräldrarna emigrerat. Där är det ett stort problem att barn anklagas för att vara häxor, enligt honom.

-Det är ett klassiskt modernt fenomen som inträffar lite här och där i brytpunkter. Det var säkert samma sak i Sverige när landet kristnades och man omtolkade vikingaseder. Då blir det konstiga varianter.

TT: Hur vanligt är det i Sverige i dag?

-Olika typer av utdrivningar förekommer. Men att det görs med våld och mot barn är ytterst sällsynt.

Av: TT”

”Att det görs med våld och mot barn är ytterst sällsynt” säger Michael Marlow. Det är förhoppningsvis sant, i Sverige. Att det är annorlunda i andra länder går det att hitta information om. Bland annat i mitt blogginlägg 17 mars. Tack TT, för referatet av domen och kommentarerna.

Jag skulle önska att det var jag som kommit på att kalla bankerna för slukhål. Men det är det inte, det är Andreas Cervenka, krönikör i SvD ekonomi.

Att banker inte ger någon ränta på lönekonton, och knappast heller på sparkonton, har däremot inte Cervenka kommit på åt mig. Det har jag noterat alldeles själv. Mina konton på sparbanken i Enköping, del av Swedbank, om än självständig, är just sådana.

Det grämer mig outsägligt.
Det grämer mig också att roburfonderna gått back det senaste året. Varför, varför, varför, tar jag inte mina fattiga slantar och sticker?
En lojalitet som inte är ömsesidig är svaret, och bekvämlighet förstås.
Bleve jag efter med räntor och lån gåves ingen pardon. Det är jag också säker på.
Lika säker som att lånens räntekostnader är betydligt högre än vad jag tjänar på att låna ut mina pengar till banken.
Nu är jag och Anders inte så värst illa ute vad lån beträffar. Och knappast heller våra barn.
Inte så illa som många andra unga, eller halvgamla snarare. Såna som bildat familj och köpt hus och tror att livet leker nu och för överskådlig framtid.

Tyska (och andra) banker lånade ut till Grekland och Spanien och Italien, och så kunde de inte betala tillbaka och EU går in med stödlån till hårda villkor. Bankerna räddas och samhällen bryts ned.
Effekterna har vi inte sett slutet på, men Jobbik är redan starka, och fascister inte bara marscherar, de mördar och bränner i Grekland.

I Sverige då? Ja, vad händer när inga alternativ gives bland de etablerade pariterna? Sverigedemokraterna är redan inne i riksdagen, och lär ska bli kvar. De kan också bli starkare. De har så vitt jag förstår inga lösningar som går till kärnan av problemen, frikostig utlåning utan risk för aktie- och kapitalägare. I stället slår de nedåt, mot de svagaste. De som lämnat allt och fått ännu mindre.

”Klass” har blivit impopulärt som begrepp. Gud vet om det inte är detsamma som kommunism, och vem vill skyllas för att vara kommunist? Inte ens Lars Ohly längre.

Inte ens arbetarklassen vill kännas vid begreppet.
Eller medelklassen. Förbjude att någon hänvisar till den som ”klass”, nänä, valfrihet och egna projekt och entreprenörer, om så den enda entreprenaden innebär att köra ungarna till skolan och projektet att se en Hemnetfilm på fredagkvällen. Valfriheten gäller att hota rektor ta ungarna till annan skola och med dem elevpengen. Det ska lära honom en läxa, för en ann’ är så god som en ann’ och förbanne mig ingen ”klass” heller.

Gustav Fridolin skrev i Expressen 9 januari 2012 under rubriken ”SD:s väljare är som du och jag”.
Olyckligtvis har han rätt. De är som du och jag, när du och jag har fått nog av att hunsas av tjänstemän och politiker och bostadsrättsföreningsstyrelser och parkeringsvakter. Fått nog av att jobba plikttroget 40 timmar i veckan år efter år och sedan sägas upp och lämnas på bar backe, inte på en gång, men efter en utmätt tid då alla utgifter rannsakats och tjänstemän kommit fram till att flytt från familjen är vad som krävs, jajamensan, för det är arbetslinjen som gäller, oavsett om ungarna går i skolan och villan är osäljbar och maken/hustrun har jobbet kvar, än så länge.

Det är då man blir lack, för det är ingen som verkar se att det är åt helskotta. Eller kanske någon ser, men ingen tänker göra något åt det annat än ge mera bidrag och skattebefrielser till arbetsgivare, offentliga och privata, för att jobb ska ”skapas”. Vet man dessutom att det i kedjan sitter folk som hellre ser till att fylla kvoten av ”utplacerade” än att inte ge bidrag till jobb som ändå måste göras. Då blir det riktigt illa.
Då röstar man på SD, för även om de inte egentligen representerar de åsikter man har, så är de åtminstone nåt annat än de övriga partierna som inte har annat än kosmetiska skillnader i den politik de vill driva eller driver.

”Att förlora människor till hopplöshet kan bli demokratiskt kostsamt” skriver Fridolin.
Han har rätt.
Jag har inte sett att MP eller något annat riksdagsparti haft något att säga som kan ge hopp åt de hopplösa. Inte SD heller.
”Rasismen är inte kostnad för att människor passerar gränser, rasism är en kostnad för en misslyckad ekonomisk politik. Och så länge politiken misslyckas så kvarstår kostnaden”. Fridolin igen.

Men så se vad som behövs då! Är det vinstdrivande skol- och vårdbolag och lönebidragsanställningar och höjda gränser för reseavdrag och och rut-avdrag? Och avdrag för gåvor till välgörenhetsorganisationer? Verkligen?
Och är det möjligheten att sälja aktier skattefritt, ta ut 150 000 i skattebillig utdelning, sänka förmånsvärde på bilen, få rabatt hos Skatteverket, få skattefria förmåner med mera med mera med mera …
Och nu har Konstnärernas riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare fått medhåll av allianspolitiker om att gåvor och donationer till konst och konsthantverk ska ge avdragsrätt också, inköp av samtidskonst ska bli avdragsgill, och kulturstiftelser ska ges nya skatteregler, skattesänkningar får man tro.

Fackmedlemsavgifter är inte längre avdragsgilla, och arbetsresekostnader ger allt mindre avdragsrätt. Men konst och välgörenhet, det är en annan sak. Det kan säkert sägas stärka arbetslinjen.

Gör din plikt, kräv din rätt hette det för länge sen. Nu är bara rätten kvar, samt skatteplanerare och revisorer. Plikten inskränker sig till att kräva rätten. För de som kan och orkar.

De andra riskerar försvinna i slukhålen. Bankernas och hopplöshetens.

”Sakargument är nog bra, men inget slår god organisation”.

Det är en mening som etsat sig fast. Tagen ut Fredrik Sjöbergs essä En fest för livet. Den finns med i samlingen ”Varför håller man på?”. Festen för livet handlade om antikärnkraftsrörelsen, men organisation är all påverkanskrafts moder. I varje fall om den ska vara någorlunda beständig.

I detta ämne har jag för tillfället sagt allt jag har att säga.

I ställer övergår jag till filmen ”Den ovillige fundamentalisten”, regi Mira Nair. En film som gavs tre kajor i unt, och jämfördes med boken av Moshin Hamid den baseras på, och befanns komma till korta. ”Inga frågor lämnades obesvarade” enligt den kortfattade resencenten. Nej, kan jag tycka. Hur svårt är det att besvara frågan hur förnedrande kroppsvisitering och olaga arrestering är, om den baseras på utseende (”arabiskt”)? Jag har inte läst boken, men min erfarenhet är att alla filmatiserade böcker förenklar teman, så säkert även Nairs film.

Det innebär inte att filmen inte bör ses, eftersom den ger ett perspektiv vi sällan eller aldrig får i svensk media.
Inte minst är det så i ljuset av den rasande mediadebatt som förts med anledning av REVA, polisens instrument för att påskynda avvisningsärenden. Enligt en polis jag känner ett administativt verktyg som förknippats med tvångslegitimering av folk i t-stationer.

Nå, hur är det? Är vi inte alla skyldiga att bära id-kort, varhelst vi går, passfrihet eller inte passfrihet i EU:s Schengenländer?

Metro kunde för övrigt rapportera måndagen 6 maj, om Rafah Ibrahim som brottades ned och förbjöds gå ombord på en Finlandsfärja efter att hon ”kommits på” med att ta mat med sig ombord, mat avsedd för hennes allerigska dotter. Hon kastade bort maten på uppmaning, men fick ändå inte gå ombord där familjen redan befann sig. Sonen försökte hjälpa henne men då brottdes han också ned, och blev slagen med batonger.
Vakterna polisanmäldes för misshandel, och har motanmält familjen för våld mot tjänsteman. Viking förklarar i Metro att ”det blev ett ordningsproblem och enligt reglerna kan personer som uppträder hotfullt avvisas från platsen…”.

Jooja.
Jag skulle nog också bli ett ordningsproblem om jag hindrades från att ansluta till min familj som redan gått ombord på en färja. Eller om jag såg min mamma brottas ned av ordningsvakter.
Det förra kan i andra sammanhang refereras till som ”familjesammanhållning och -ansvar”, det andra som ”civilkurage”.

Pelle Forshed och Stefan Thungren tecknar Stockholmsnatt i SvD. Senast fredagen 10 maj:

Glesbygdsproblematik = hembränning. Med plastflaskorna i trähylla.

Livsstilsmarkör = göra eget vin. Med glasflaskorna i stringhylla.

Underbart!
Kortare kan det inte skrivas! Teckningarna gör det hela perfekt!

”Obama vill bygga en bättre värld. Putin vill att världen förblir som den är.”
För första gången är jag besviken på Anna-Lena Laurén, denna förträffliga journalist med Ryssland som arbetsfält och bevakningsområde.

Visst är det stora skillnader mellan Ryssland och USA, och mellan Obama och Putin.

Men är det verkligen så enkelt som att Obama vill bygga en bättre värld? (som A-L L skriver 2 maj -13 i SvD) För vem? För vilka? Redan i talet då han fick Nobels fredspris sade han att han ”inte kan bortse från hoten mot amerikanska medborgare” och att han därför är tvingad att använda våld (enligt referat i Expressen 10/12 -09).
Detta våld använder han, med drönare och Guantánamo, och med hot om handelskrig mot EU om beslut fattas som anses skada amerikanska företags intressen.
Och ”den amerikanska tron på demokratins universella budskap”. Utom i Saudi-Arabien, Bahrein, Singapore och Palestina då.

Putin vill säkert också bygga en bättre värld. Men frågan är densamma som för Obama. För vem? För vilka?
Har Obama kongressen emot sig, så har Putin sina egna motståndsmän, angelägna om att försvara sina intressen och privilegier.

En sak som jag tror skiljer Obama och Putin är den senares, och många ryssars, rädsla för politiskt och ekonomiskt kaos. De har upplevt det, de vill inte ha det igen. Demokrati, fick jag lära mig i Ryssland av Anna-Lena Laurén bland andra, är inte ett entydigt positivt laddat begrepp där. Demokrati minner alltför många om 1990-talet, kris, sönderfall och rövarkapitalism.
Det kan vara värt att komma ihåg när detta väldiga land analyseras, bedöms och ställs i relief till USA och Europa.
Att A-L L i SvD 10 maj -13 skriver under rubriken ”Egenintresse bakom ryskt stöd till Assad”, gör mig inte förvånad. Rubriken har täckning i hennes text. Apropå Libyen, Serbien, Kosovo, Irak, Georgien och Ukarina skriver hon att ”I Kremls värld handlar det inte alls om demokratiutveckling. Det handlar om att USA och Nato flyttar fram positionerna. Den ryska politiska världssynen har andra utgångspunkter: Kreml tror inte på demokratins inneboende styrka. Kreml tror på geopolitik, pragmatism och att stormakter kan komma överens.”

Tror Nato och USA på nåt annat än geopolitik? Hört talas om nordöstpassagen? Avsmältning i Arktis och vad det kommer att innebära? Nordiskt försvarssamarbete i norr? Någon?
”I Sverige tror man att utrikespolitiken bör drivas av högre syften. I Ryssland tror man inte någonting annat är intressebevakning. Och man är helt övertygad om att det är precis vad som egentligen driver även alla andra”.

Eh, jaa.
Ryssland har rätt. USA bevakar sina intressen, individers, företags och säkerhets-. Kina bevakar sina, Ryssland bevakar sina och diverse satelliter bevakar sina, under starkare länders vingars skydd. Något måste vi väl ha lärt oss av CIA:s beväpning av talibaner i Afghanistan under Sovjets intervention 1979-89? Men som kolumnisten Jenny Nordberg bosatt i New York, skriver i samma nummer ”…rysshotet är snart min enda trygghet i en osäker värld. Ända sedan jag var liten har jag varit redo att springa ner i källaren och lyssna på radion, och vara uppmärksam på fiendens propaganda. Det är hanterbart.”

I detta sammanhang av svartvitt tänkande kan det vara värt att komma ihåg att individuella mänskliga rättigheter som vi ser som självklara och nödvändiga, i samhällen med annan struktur där familjer/klaner är livsnödvändiga för individerna, ses som inte bara främmande, utan som hot mot såväl individ som samhälle.
Det sista är inte en produkt av egen analysförmåga, utan något som påpekades av en forskare vid Centrum för Rysslandsstudier som jag en gång intervjuade. Det faller också utanför Putin-Obama-kontexten, men kan förtjäna att nämnas eftersom vi gärna mäter andra efter våra egna måttstockar.

Efter att nu har förklarat mig besviken på A-L L, vill jag gärna upprepa mina inledningsord, hon är en förträfflig journalist, kunnig och insiktsfull, och utan hennes rapporter från Ryssland skulle våra kunskaper om vår väldiga granne vara ännu mindre än de är.

Folk er fifl.
Så skrev vännen Hedinn som en kommentar till det isländska valresultatet. De två partier som förde Island in i krisen, har nu fått över 50 procent av rösterna och kommer att återgå i regeringsställning. Det är för att privatekonomierna ska bli bättre. Mhm.

Den nu avsatta regeringen kunde inte hålla sina vallöften.

Vi får se hur det går för den nygamla regeringen då.

För flera decennier sedan klottrade någon i Uppsala på de svenska moderaternas valaffischer i den då pågående valrörelsen.
Förstörda valaffischer är oftast bara trist skadegörelse, oavsett vilket parti det drabbar. Men de här var faktiskt lite kul:
Lägre (s)katter och Bättre (s)kola.

Kan inte låta bli att tycka att det hade varit bättre om de hållit sig till katterna och kolan i stället för ”att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken”.
Men hur blir det på Island, med skatterna och skolan? Och privatskulderna?

Såna där som så många svenskar också har för sina bostadslån.

Per Lindvall, journalist på SvD Näringsliv skrev 4 februari 2013 om Island, Irland och eurokrisen. Rubriken löd ”Island en krisens ledstjärna”. Lindvalls tes är att Islands och islänningarnas vägran att ta det ekonomiska ansvaret för privatägda isländska bankers gigantiska konkurser. Efta-domstolen hade då givit Island rätt: landet och dess skattebetalare hade inte betalningsansvar för insättningsgarantierna som Landsbanki givit i Icesave, till långivare/sparare i Holland och Storbritannien.

Hade Irland sagt likadant och låtit Anglo Irish Bank finansierat på den internationella kreditmarknaden, inte minst med tyskt kapital, så hade bankerna och långivarna förstått att det vilar ett ansvar även på dem som lånar ut pengar, inte bara på dem som tar lån.

Kreditprövning kallas det visst.
I USA är det som i EU:s krisländer, det är låntagarna som sitter emellan, och skattebetalarna. Bankerna är ”too big to fail”. Och ägare och direktörer ”too big to jail”. Om detta skrev Daniel Kederstedt i SvD Näringsliv 28 mars i ǻr.

Är det så verkligen? Ja, det verkar så. I USA är lobbygrupper och storkapital starkare än väljarna. I EU skyddas kreditgivarna av sina nationella regeringar.

Men i Island är väljarna inte nöjda med att inte betala privatbankernas skulder, de vill inte betala de egna heller. Jag har en viss förståelse för överbelånade husägare.

Men nog är det liiite underligt att de röstar in de partier som försatte landet och dem själva i skuldfällan?

 I re:public #25 skriver Andri Snaer Magnason om bankbubblan, aluminiumindustrin och dess effekter under rubriken ”även apor äter guld – en resa in i den isländska bubblan”.

Andri citerar den poetiska Eddan: ”Pengar gör människan till en apa”.

Folk er fifl översätts
Folk är inte kloka.

”Jag har aldrig haft några problem” sade en bekant som inte tycker det är något problem att skicka kreditkortsnummer per mejl världen över, för att få en bokning av hotellrum bekräftad.

Det är ju skönt att höra. Själv tänker jag inte skicka mitt kreditkortsnummer per mejl till hotell någonstans. Det är inte bara det att jag inte ska betala för icke levererade tjänster. Jag ska inte heller behöva förlita mig på att hotellet och dess it-säkerhet är god.

Argumentet ”hur ska de annars kunna veta att du inte bara låter bli att dyka upp” är för en gammal receptionist närmast skrattretande. Hotell överbokar. Det är en sak. En annan sak är att gästen lämnar ankomsttid – blir hen försenad ska det meddelas, annars blir hen av med rummet. Enkelt. Och tvingas man inte avvisa gäster så har man inte förlorat något på ett eventuellt tomt rum.

Lämna inte ut kreditkortsnumret, i varje fall inte om det är ett kort kopplat till ett konto med några större summor på.

Samma sak med betalningar via nätet:

Ha ett separat kort till nätbetalningar, och ha bara så mycket pengar på kontot kopplat till det kortet som går åt för just den betalning du då ska göra.

Säkerhetskopiera!
Se till att inte lägga ut på nätet det du inte vill att andra ska känna till!
Kryptera!
Uppdatera antivirusskydd och säkerhetssystem!

Och läs Anne-Marie Eklund-Löwinders blogg, ”Cyber Security Strategy i all ära – när får vi se ett Cyber Stupidity Center?”.

Länk:

https://www.iis.se/blogg/cyber-security-strategy/

”Det borde vara kriminellt att skicka känslig information i e-post öppet över internet, utan att ha gjort ett dyft för att försöka skydda den”.

Jepp.