Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Rättssäkerhet Kina/Ryssland

Måttstocken ändras med avståndet. Och ekonomin.
Sergej Magnitskij dog i ryskt häkte 2009, av misshandel och medicinsk vanvård. Om detta har det skrivits mycket i västerländsk media, och i USA antogs en Magnitskij-lag som innebar att ryska tjänstemän som misstänks ha varit delaktiga i Magnitskijs gripande och död svartlistas av USA. Lagen antogs 2012.
Ryssland svarade med att stoppa adoptioner till USA och Europa, och blev hårt kritiserat för detta.

Ryssland annekterade Krim i mars -14 och är inblandat i striderna i östra Ukraina. Ryska myndigheter hänvisar till Kosovo, folkomröstningsresultat och förnekar direkt inblandning i inbördesstriderna.

USA och EU inför ekonomiska sanktioner i flera omgångar, och i september förklarar EU:s utrikeschef, italienska Federica Mogherini, att Ryssland inte längre är en ”strategisk EU-partner. Ryssland svarar med importstopp av europeiska livsmedel, och vicechefen för Rysslands nationella säkerhetsråd säger att Ryssland kan komma att ändra sin försvarsdoktrin i höst, han ifrågasätter Nato:s goda intentioner gentemot Ryssland. EU-kommissionen lovar ekonomiskt stöd till europeiska tillverkare av smör, mjölkpulver och vissa ostar, som kompensation för importstoppet.
Putin är populärare än på länge, 87 procent av medborgarna gav honom sitt stöd enligt oberoende opinionsinstitutet Levada, högsta siffran på sex år, återgivet i SvD 20 sept -14.

Om bland annat självständighet och att bryta loss delar ur etablerade stater skriver Amnesty Press i nummer 3-14, i en artikel om Somaliland som efter 23 år ännu inte erkänts av det internationella samfundet. Reportern har träffat en svensk delegation på besök i Somaliland, och Carina Hägg (S) säger om det uteblivna erkännandet att ”det är inte upp till Sverige att ta beslut om ett erkännande, och hon gör en jämförelse med Kosovo, där skulle självständigheten lösa alla problem men det har den inte gjort.”
Kosovo erkändes efter en folkomröstning. Det har ifrågasatts och ifrågasätts fortfarande av Ryssland, och används nu i propagandan om Krim, och den folkomröstning som genomfördes där före annekteringen.

Ryska politikers agerande och beslut, utrikes och inrikes, skärskådas av västpolitiker och västmedia. Det är bra.

Det som kan förvåna är att kinesiska politikers agerande och beslut får ett jämförelsevis så litet genomslag i media och politiskt/ekonomiskt.

Hur upprörda är vi över Tibet och Östturkestan eller Xiangjan som det officiella kinesiska namnet är på landet/provinsen. Hur upprörda över Hongkongs alltmer begränsade demokrati?
Hur upprörda är vi över Kinas militära upprustning?
Hur upprörda över Cao Shunli, rättighetsadvokat som dog i häkte av misstänkt medicinsk vanvård?
Eller över det som beskrivits som en strategi att ”häkta dissidenter till döds”, enligt en artikel i The New York Review of Books, citerad av Ola Wong, Kina-kolumnist i SvD, 22 maj -14.

Visst ligger Kina långt borta, visst är det en viktig handelspartner. Och visst är tre av världens tio mest lönsamma företag kinesiska banker enligt Fortunes lista från augusti i år. (Gazprom finns också med på listan). Men borde inte väst, USA och EU, reagera mot rättsövergrepp där som i Ryssland?

Mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är lika viktigt för ryssar och ukrainare, kineser, tibetaner och uigurer som för oss.

Om bankkonkurser, Volvo och ”…ett besynnerligt uppdrag från Ryssland.”

Pehr G Gyllenhammar talar till svenska folket genom Anders Palmgren och boken Oberoende är stark.
Boken, utgiven av Albert Bonniers förlag, bygger på ett flertal intervjuer och är skriven som direkt tilltal, Gyllenhammar till läsaren, välsignat fri från stämningsskapande krusiduller om intervjusituationer och -miljöer.

Pehr G Gyllenhammar har av förklarliga skäl synpunkter på media, politiker och näringsliv i samband med Volvo-Renault-Nissan och Volvo-Norge-affärerna som båda gick i stöpet, och på hur Volvo hanterades efter att han lämnat vd-posten.
Men också på World Economic Forum, på FN, på korruption i Sverige, på Folkpartiet, på banker som borde låtas gå i konkurs, på EU och på ungdomsarbetslöshet.

Ohemult höga chefslöner och deras bristande intresse för arbetsmiljö och -villkor, är några aspekter av utvecklingen inom näringslivet som Gyllenhammar tar upp och kritiserar, ämnen som sannerligen inte brukar stå på företagsledares agenda.

Det är en intressant, uppfriskande bok som ger perspektiv på inte bara svenskt näringsliv och Volvo som det var då Gyllenhammar var dess vd och tiden därefter, utan också i ett kort avsnitt på Ryssland, och på effekten av ett amerikanskt riskkapitalbolags satsning:
”Jag skulle hjälpa till att lösa problemet med det som varit världens största lastvagnsfabrik, Kamaz med huvudkontor i Uralbergen…. På fabriken rådde ren anarki i produktionen. Den officiella leveranstakten stämde inte alls med den reella. Tillverkningen stod i verkligheten nästan stilla. I stället för att producera lastbilar tillverkade de anställda tvättmaskiner och tv-apparater och annat som de själva sålde … (resultatet av konsultuppdraget blev ett) tufft programförslag…Kamaz chef, som inte varit nere i verkstäderna på länge, hade absolut ingen koll på läget … Efter att jag haft min genomgång om hur bolaget skulle kunna räddas, informerade han mig kort om att mitt förslag inte skulle genomföras. ”herr Gyllenhammars uppdrag är härmed över” lade han till … Det som hade hänt var att bolaget fått ett bra bud från ett stort amerikanskt riskkapitalbolag … Kamaz gick senare i praktiken i konkurs.”

Det korta avsnittet om Ryssland är, om än en fascinerande tidsbild från Ryssland efter Sovjetunionen, en bagatell i helheten – det är allt det andra som gör boken verkligt läsvärd.

Nr 6: Paviljong och kupé

Anton Tjechov och Rosa Liksom skriver om sjukhus respektive tåg. Ryssland på 1880-talet och Sovjet på 1980-talet. Lika och olika.
Där Rosa Liksom i Kupé nr 6 på transsibiriska järnvägen sammanför en grovkorning rysk suput med en finsk gäststudent, berättar Tjechov om en läkare som accepteras så länge han missköter sitt jobb men själv blir inlagd och dör i sjukhusets Paviljong nr 6 då han samtalar med och visar förståelse för en paranoid patient.

Rosa Liksom är bitvis poetisk i sina beskrivningar av förfall och elände, bitvis humoristisk genom personerna som berättar historier och livsöden. Men mest är det plågade överlevares cynismer, och samma överlevares hjälpsamhet och vänlighet som med ojämna mellanrum kommer fram.

Den barska tågvärdinnan säger ”Kirov var Leningrads store ledare som spetsades av Stalin. Först slaktar man fienden tillsammans med egna bundsförvanter, sedan bundsförvanterna med vännerna och till sist vännerna. Resten lottas ut. Det finns inga oskyldiga…”
Samma tågvärdinna längre fram:
”Vårt älskade Seger-lokomotiv med röd stjärna i pannan har gett sitt allt. Om det inte först får svalna i lugn och ro och sedan vila, kommer det att dö ifrån oss. Det vill ju ingen. Vi ger honom en stunds andningspaus, ett par dagar ledigt.”
Den ryske suputen då de ska gå av tåget:
”Du kan inte ge dig av på egen hand. Jag släpper inte iväg dig. Novisibirsk äter upp dig. Vi går tillsammans. Jag tar hand om allt.”
Och beskrivningen av Novisibirsk:
”-djupa sprickor i våningshusens väggar, det rann och droppade från snötunga balkonger, dörrar från vilka man stulit handtagen hängde frivolt i sina gångjärn och förröppningen var full med snö. Begravda i snön låg slocknade gatlyktor, förvridna gatlyktor och sönderslagna gatlyktor. Elledningar hängde i luften, öppna kloaker, kabelknippen huller om buller mitt i drivorna. Och över allt detta lyste den yppiga solen från en klarblå himmel. Sida vid sida kom de fram till kulturparken….”
Misären och förfallet, yppigt solsken och … kulturparken.

Tjechovs sjukhus, ”välgörenhetsinrättningen” i provinsstaden, ”befann sig i ett bedrövligt skick. Stanken i sjuksalarna, i korridorerna och på sjukhusgården gjorde att man knappt kunde andas. Vårdarna, sköterskorna och deras barn sov i salarna tillsammans med patienterna. Man klagade över att vägglössen, kackerlackorna och mössen gjorde livet till ett elände. På operationsavdelningen kunde man inte bli kvitt rosfebern…Uppsyningsmannen, föreståndarinnan för linneförrådet och läkarbiträdet stal från de sjuka, och om den gamle doktorn (…) berättades det att han i hemlighet ägnade sig åt försäljning av sjukhussprit och höll sig med ett helt harem av sköterskor och kvinnliga patienter. I staden var man mycket väl bekant med missförhållandena (…) men man förhöll sig lugn …”
Den nye läkaren, Andrej Jefimytj, ”hyser en enorm kärlek till förnuft och hederlighet, men hans karaktär och tro på sig själv räcker inte till för att inrätta ett förnuftigt och hederligt liv omkring sig på sjukhuset.”
Det är genom den paranoide patienten, Ivan Dimitrij, Tjechov tar avstånd inte bara från brutalitet och människoförakt, utan också från de förment humanistiska ideal som med hänvisning till att ”vi ska ju ändå alla dö så varför minska lidandet” låter allt bero.

Rosa Liksoms gäststudent har suputen som trots grovt språk och återkommande försök till närmanden som ändå hjälper henne.
Tjechovs läkare har postmästaren som försöker stå honom bi, om än oförstående till hans själsliga våndor.

Andrej Jefimytj dör i paviljong nr 6. Flickan och mannen i kupé nr 6 överlever.
Flickan registrerar miljöer och människor, mannen dövar med vodka effekterna av egna och andras brutaliteter i dagligt liv, på arbetsplatser och i arbetsläger från tiden för ”det stora fosterländska kriget” och framåt. ”Farfar var partimedlem och en av hans favoritmeningar lydde att under Stalin var det här landet det farligaste och mest ohälsosamma stället att leva på för en kommunist.” berättar han för flickan.

Tjechov och Liksom skildrar ett Ryssland i förfall där överlevnad eller undergång tycks avgöras lika nyckfullt som gränsen mellan vad som är galenskap och vad som är friskt.
Karen Sjachnazarov har gjort en film fritt baserad på Tjechovs novell, inspelad på ett mentalsjukhus norr om Moskva under andra halvan av 00-talet. Kalle Kniivilä har skrivit om filmen på sin blogg www.glasnost.se.
Om Sovjetunionens sammanbrott inneburit att nyckfullheten minskat vad gäller psykdiagnoser och överlevnadschanser för folkflertalet är osäkert. Att rättssäkerhet inte är ett utmärkande drag för det post-sovjetiska Ryssland är i varje fall klart. Kanske kommer detta Ryssland att skildras i en roman eller novell där nummer 6 går igen som beteckning på … något.

Förklara förändringar i Europas östra grannländer

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.

Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: ”On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Ang radiolicenser och ”kassettavgifter”

Det förargar mig att
datorer inte ska betraktas som tv-mottagare, och att det ska gå att se och höra public service via datorer, surfplattor och mobiler utan att betala licensavgift.

JA, jag vet att det är orimligt att företag med kontorsdatorer ska betala licens för var och en dator, som dessutom inte används för att lyssna på radio eller se på tv.
Det är något som självklart borde regleras på något sätt, det finns säkerligen jurister och tekniker som skulle älska att ägna dyra konsulttimmar åt att ta fram sådana regler med föreskrifter och undantag från regler och föreskrifter.

MEN jag vet också att ett system där public service betalas via skatten och anslagen bestäms direkt av politiker, är ett system som är (ännu) känsligare för politiska påtryckningar och politisk klåfingrighet än det system med licensavgifter som vi nu har. Det kan ju alla som nu föräfras över SD ta och fundera över.

Det förargar mig därför att

samtidigt betalar jag ”privatkopieringsavgifter” på varenda elektronisk pryl jag köper, datorer, telefoner, usb-minnen.
Det är avgifter som går till Copyswede, en ”kompensation” för kopiering av upphovsrättsskyddade verk.

Läs:

http://www.nordichardware.se/SSD/HDD/copyswedes-nya-avgifter-traeder-i-kraft-pa-soendag.html

http://www.nordichardware.se/Smartphones/copyswede-pa-jakt-efter-mobilersaettning-staemmer-telia-pa-73-miljoner.html

http://www.nordichardware.se/SSD/HDD/copyswede-tillats-hoeja-avgiften-pa-externa-harddiskar-och-usb-minne.html

Protester mot ”kassett-” eller ”privatkopieringsavgifter” har förekommit, läs:

https://ameliaandersdotter.eu/2013/09/18/private-copying-levies

http://christianengstrom.wordpress.com/2013/09/18/ett-brandtal-mot-kassettavgifter-i-eu-far-ovantat-stod-fran-folkpartiet/

MEN jag har veterligen aldrig kopierat något upphovsrättsskyddat verk i mitt liv, jag vet inte hur man gör varken när man laddar ner eller upp filmer, eller musik. Jag vet faktiskt inte vad en mp3-spelare är för något. Jag lyssnar knappast ens på nyheter via mobiltelefonen, jag läser nyheter, eller lyssnar på radio. Och jag betalar radioavgiften. Det händer, med långa mellanrum, att jag lyssnar på någon låt på Youtube. Trots att det inte är särskilt njutbart, varken tekniskt eller rumsligt. Om de ligger där med KSMB:s och Vysotskijs tillstånd eller inte vet jag inte, men det är knappast min sak att kontrollera det heller.

JAG VILL INTE betala avgifter för saker jag inte nyttjar! En avgift utan levererad tjänst är en skatt!

VARFÖR har upphovsrättsindustrin givits rätt att beskatta mig och andra konsumenter?

DET ÄR något som Högsta förvaltningsdomstolen, Högsta domstolen, Riksdagen och berörda departement inte bara borde ”titta på”, de borde agera och stoppa detta som jag inte kan se som annat än olagligt.

Och när ni funderat över detta och ”skiljenämnden” som beslutat att Copyswede ska ha ersättning för försålda usb-minnen, en ersättning som undgås om man köper via internet, från annat land, så kan ni ta och fundera över TTIP och frihandelsavtalets ISDS-del, som ska ge privata domstolar rätt att avgöra om USA (och kanadensiska i ett annat frihandelsavtal) företag ska få ersättning för förlorade intäkter på grund av lagar och beslut fattade i svenska riksdagen, exempelvis miljö- eller upphovsrättslagar.

Och därefter kan ni fundera över gråtlåten som media förmedlat angående skivbutiker som tvingats stänga på grund av nya lagringsmöjligheter av musik. Är det ingen som gråter över elektronikföretag som tvingas stänga för att försäljningen går över gränserna på grund av ”avgifter” insamlade av intresseorganisationer, från alla konsumenter?
Det var ett herrans liv i individualiseringssverige om mätningsavgifter som Byggnads tog ut.

 Bakgrund:
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade i juni 2014 att Radiotjänst inte får ta ut avgifter av personer som inte har tv men dator, surfplatta och/eller mobiltelefon.
Från februari 2013 avkrävdes de senare radio- och tv-avgifter, som går till SVT, SR och UR. Avgiften ligger på drygt 2 000 kronor per år.

Internetröstning – Hur dum får man bli?

Det är bara en försiktig undran.
Det vill säga, om man tycker att valhemlighet inte är en princip att bevara, kanske enligt samma princip som för en del tycks gälla massövervakning, ”har man bara rent mjöl i påsen så”, eller är bara lat, då är det fullt logiskt att förorda val via internet.

Rösta på internet via dator eller mobil är mycket enklare liksom, man slipper hasa i väg till en vallokal och förhandsrösta, eller till det egna valdistriktet på valdagen, komma ihåg röstkort eller åtminstone ha med sig en legitimation … usch vad jobbigt. Då kan man ju inte vila/träna/jobba i trädgården/åka till sommarstugan/följa med barnen på ridlektionen, eller vad det nu är som måste göras just den där söndagen vart fjärde år då allmänna val genomförs i Sverige.

Har man ett uns begrepp om (bristen på) säkerhet på nätet och tycker att vårt demokratiska system kräver att valhemligheten bevaras, då är man faktiskt dum om man tycker att e-röstning skulle vara bra.

För den som tycker att it-säkerhet och bevarad valhemlighet väl är något som Valmyndigheten/staten ska se till, kan jag bara säga: Läs på!
Personuppgifter läcker från Skatteverket, polisregister, banker … de kan korsköras med register från andra myndigheter, och utlovad anonymitet kan avslöjas alldeles utan Researchgruppen och dataintrång.
Den som inte tror det kan ju läsa Dagens Nyheter 5 juni 2014, dagen efter tidningens artikel ”Provtrötta elever struntade i Pisa-testet” om Pisa-undersökningarna och resultaten av dem. ”Genom att koppla ihop datafiler om Pisa-undersökningen med slagningar i svenska register lyckades DN granska enskilda skolors resultat på testet och jämföra det med hur de presterat på nationella prov. Reportern Kristofer Örstadius avslöjar hur det gått till. ….OECD:s rådatafiler om Pisa-undersökningen … listor över deltagande Pisa-skolor från Mittuniversitetet … körningar i offentliga register t ex folkbokföringsregister …”

Så blev förmodat anonyma elever identifierade och intervjuade.

Enligt Metro 3 september -14, tycker 67 procent av tillfrågade (hur många som tillfrågades framgår inte) svenskar att det vore bra att kunna rösta i riksdagsval via nätet, med dator eller mobiltelefon.

Svante Linusson, professor i matematik på KTH sade i en kommentar till detta att ”Ett system med internetröstning är alldeles för sårbart för sabotageförsök. Det finns väldigt starka intressen i att sabotera ett val på internet. Det räcker med att en person lyckas hacka systemet.”
Hacka, eller kanske arrangera en DoS-attack, ”överbelastningsattack” som det kallas i media, dataintrång heter det i rättsliga sammanhang. Överbelastning av systemen var för övrigt det som drabbade hemsidorna hos berörda kommuner och länsstyrelsen i Västmanland under den stora skogsbranden i somras.

 

Sputnik med Lajka och lajka

”Engelskans ställning i Sverige tycks vara en sputnikresa med hunden Lajka, det vill säga en färd utan återvändo.”
Citat från Kjell Albin Abrahamsson.
Utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, med svenska, polska, engelska, tyska och ryska användbara i familjen, och som har hur mycket förtroende (credd haha) som helst. Men tydligen inte när det gäller språk.

Han skriver i Såld på engelska om hur ett av barnen bråkar i tv-rummet och ett av dem säger ”Hon ockuperade mitt säte”, vilket får KAA att reagera. Kraftfullt. ”Men röt jag (alltså KAA) vad heter She’s occupying my seat på svenska? Tystnad.

Det heter Hon har tagit min plats eller Hon sitter på den plats som brukar var min eller något i den stilen, men ALDRIG, aldrig aldrig ”Hon ockuperar mitt säte”. (Såld på engelska, Språkförsvaret, Stockholm, 2013, s 14)

Ja, så kan man reagera, som far och som journalist, på språkanvänding.
Eller också kan man skriva ”battla” utan att någon reagerar.
Eller ”fajt”. Eller ”credda”. Eller ”lajka”.
Eller använda ”fuck” som förstärkningsord som en självmedveten ung kvinna gjorde upprepade gånger på gymmet häromsistens.

Det är ett förrädiskt användande av ett engelskt/amerikanskt ord, eftersom samma ordbruk i ett engelsktalande land sannolikt skulle placera kvinnan i en språkanvändargrupp där hon inte alls tycker att hon hör hemma.
Nämligen den språkanvändargrupp hon skulle hamna i i Sverige om hon sade ”knulla” lika flitigt som hon nu säger ”fuck”.

Såld på engelska handlar mycket om användning av engelska i reklam. Det lyckas olika bra i olika länder, och det framgår att inte alla med engelska som modersmål tycker att svenska firmors reklam är lyckade.
Det gäller till exempel fårreklamen som spinner på svenskars svårigheter att skilja cheap från sheep. Den är dålig tycker den engelsktalande skribenten.
Själv tycker jag, trots min aversion mot anglicismer, att den är kul.

Ha en bra dag! … nej, jag menar förstås

Ha det så bra, i dag och alla andra dagar!

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Queerfestivalen i S:t Petersburg: Ett slagfält

Pressmeddelande från Coming Out, 22.45, 23 september:

Russian LGBT festival QueerFest, traditionally a space for celebration, this year resembles a battleground, with each day – a fight for survival. 

September 18, QueerFest opening ceremony. Two hours before the event, main venue calls to cancel. Reason: “…compromised integrity of the arch over the entrance, which may result in its collapse.” At the same time, all other events continue.

The new venue is attacked by 20 “orthodox activists” accompanied by Vitaly Milonov, insulting, spraying green liquid and unknown gaseous substance (https://docs.google.com/file/d/0B8YADIXX9fqeQnRoVDQ3MVl6aFU/edit)

24 complaints were filed with the police, including one from the St. Petersburg ombudsman’s staff member.

September 19. The venue “Etazhi”, well reputable for its social projects in St. Petersburg, cancels QueerFest’s events, including the event by “Manifesta 10”, biennale hosted by St. Petersburg this year. Organizers learn that “Etazhi” received a phone call from the police. Another venue, planned for the next day’s event, cancels the same evening.

September 20. The planned “Night of Independent Music”, already having moved to a different venue, starts as planned, but mid-way receives a fake bomb threat.

September 24. The police attempts to shut down the press conference themed “Who is Shutting Down QueerFest?” There is now concrete proof that it is not the extremists that scare the venues but the police. Institute of Regional Press, hosting the press conference, is pressured by podpolkovnik and major of police to cancel the event under the pretext that “violations of public order may ensue”. IRP becomes the first and only venue that stands up to the pressure, exposing it to the media and the public.

At this point, the organizers no longer openly publish festival venues, instead inviting the wider public to view the event through the online feed. Hundreds of people view the events each day.

In the six years of organizing the festival, there has never been such a consistent and organized attack on our freedom of assembly and expression. Instead of ensuring public order by providing protections, the police use it as a pretext to shut down events. Instead of bringing the perpetrators to justice, the authorities look the other way,” says Polina Andrianova, one of the festival organizers . “Every means is used to push us into the “ghetto.” Yet, the festival is about dialogue and being open in society, and our best defense right now is to stay visible.”

QueerFest’s organizers ask partners to help bring visibility, and take a firm stand against the unlawful actions used to foil the festival with the acquiescence of the authorities.

QueerFest’s organizers urge the St. Petersburg authorities to:

1.       Ensure that the attacks at the festival’s opening are properly investigated and perpetrators are brought to justice
2.       Ensure that the festival’s events can proceed with sufficient police protection

./.

Queerfestivalen har arangerats sedan 2009, under allt hårdare attacker från politiker, polis och rena busar. Men Coming Out har också fått stöd från olika håll. Nedan är en länk till videofilmer med hälsningar från bland andra Stephen Fry och Ian McKellen.

Vid årets festival är Jenny Wilson en av de inbjudna artisterna.

http://queerfest.ru/galereya/video.html