Kategori: mänskliga rättigheter

Publicerat

Korruptionen här och där

Korruption som smörjmedel för små människor, och som förtryckarinstrument för de stora och mäktiga.
En flådig middag med dryckjom för direktörer som kan fördela jobb till kulturarbetare, en konferens på lyxhotell för personal i vårdsektorn som kan råda över inköp av materiel och mediciner. Eller bara tjänster och gentjänster, utan pengar eller varor inblandade.
Vi har våra egna former av korruption i Sverige, och säkert även i andra länder som hamnar högt på Transparency International’s lista över mer och mindre korrupta länder.

Ryssland ligger långt ner på den listan, nummer 127 av 177 (Sverige ligger på plats nummer 3 tillsammans med Finland. Danmark och Nya Zeeland delar förstaplatsen). Men där finns såväl smörjmedlen som gör livet möjligt för små människor, som de gigantiska korruptionshärvorna där alla samhällsdelar som ska vara rättsvårdande är inblandade.
Dokumentärfilmen Rövarna visades i Kunskapskanalen, Dokument utifrån 9 november. Där berättas om de som drabbats av rövarna, och av korruptionen. En av dem var advokaten Sergej Magnitskij som kom ett mångmiljonbedrägeri på spåren och anmälde det till ryska myndigheter. Det fick till resultat att han, Magnitskij, arresterades och åtalades, och dog i fängelse av vanvård och misshandel. De brott han anmälde har aldrig utretts, och spåren av dem leder högt upp bland de mäktiga, ändå in i Kreml.

Rövarna är vad de kallas som tar över företag och fastigheter med hjälp av förfalskade dokument upprättade av korrupta domare, dokument som polis och andra myndigheter ger sitt stöd, om inte förr så med hjälp av mera mutor. Och om de rättmätiga ägarna försöker sätta sig upp mot skurkarna skickas huliganer in som slår sönder egendom och människor, eller mördar dem om det ingår i ”beställningen”.

Om rövare har också forskaren och ekonomhistorikern vid Stockholms universitet Ilja Viktorov skrivit en mycket intressant artikel i Baltic Worlds, september 2013: Corporate Raiding in Post-soviet Russia. Läs den!

corpraiding

 

Det är ett rättssystem i totalt förfall, så ruttet att där inte verkar finnas en enda möjlighet att restaurera det. Jag har skrivit det tidigare, och jag kan upprepa det, åtalet och domen mot Pussy Riot må vara upprörande, men det verkligt förskräckliga och oförlåtliga rättsfallet i Ryssland (som jag känner till), det är det som gäller Sergej Magnitskij.
Korruptionen i Ryssland är inte bara vitt utbredd, den är också vida känd.

EU-länderna däremot vill vi gärna i stort se som rättskaffens, och relativt fria från korruptionens hydra.
När det därför meddelades i media i början av november att självaste Eulex, EU:s särskilda polis- och åklagarstyrka i Kosovo, skakades av en korruptionsskandal, höjdes förmodligen ett och annat ögonbryn. I stället för att bygga upp ett samhälle med lag och ordning, visade läckta dokument att det i denna den största utrikespostering som EU har, 1600 tjänstemän, poliser och åklagare, förekommer att Eulex ser mellan fingrarna på organiserad kriminalitet, att höga tjänstemän tagit emot stora summor i mutor för att inte väcka åtal och att journalister som skrivit om de läckta dokumenten hotats med åtal.

En internutredning pågår, under tiden kvarstår de utpekade mutmisstänkta; chefsåklagaren, domaren och tjänstemannen, i tjänst. Däremot har den brittiska åklagare som påtalat oegentligheterna, Maria Bamieh, stängts av från sin Eulex-tjänst.
Tidigare mediarapportering har inte givit känslan av att kriminella ligor med bas i Kosovo skulle vara särskilt mysiga banditer – snarare förknippas de med vapen- och narkotikasmuggling i stor skala, liksom trafficking, även det i stor skala.

Om Eulex efter fem år i relativt lilla Kosovo ännu inte kommit bättre till rätta med kriminalitet eller lyckats etablera ett rättssamhälle där, utan tvärtom själv snärjts in i korruptionsskandaler. Hur ska då korruptionen i ett gigantiskt land som Ryssland kunna stävjas, och inom vilken tidsrymd?

Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013. Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption I främst Ryssland och Ukraina. I förordet skriver de:
“… our aim is to start to bring out of the shadows the important role that informal economies play in people’s livelihood practices …. In the post-soviet/socialist world in general, and Ukarine and Russia in particular.  s 2
As will be shown through the lens of everyday life, there was never any ‘pure’ command economy system where the state controlled all aspects of planning, production, distribution and sale. Neither is it the case that all post-Soviet/socialist states have now moved to some ‘pure’ ideal-type market economy, which after all only exists in textbooks and is in lived practice nowhere apparent.” s 3

Om Ukraina och vilka som tjänar/tjänade på mutor: “ …examining who provides and receives such paid favours, the finding is that higher-income households give and receive some 41 percent more paid favours than the average household, while the lowest-income households receive and provide just one-half of the paid favours as the average household. The realm of paid favours, therefore, reinforces rather than reduces the disparities produced by the formal economy. As a recently retired man explained, “I can no longer afford to get things done from old friends because I cannot give them a little something. The result is that they no longer get in contact with me to ask for favours.” His ability to receive paid favours is therefore severly curtailed by the inability to offer paid favours in return.” ss 150-151

En äldre kvinna i en förstad till Moskva beskrivs: Hennes hus och trädgård var väldigt välskötta. Hon hyrde ut rum till tjetjenska papperslösa arbetare, som i stället för hyra stal material från sina arbetsplatser, (byggen av hus till rika ryssar) reparerade hennes hus, och också skötte hennes trädgård. Hon kunde sälja grönsaker på marknaden, vid ett stånd i marknadsplatsens utkant, en plats hon kunde ha utan att betala licens för den, därför att hon betalade informellt till polisen, som i sin tur betalade sin överordnade. På så vis kunde hon ha en bättre levnadsstandard, och bättre sköta sin fastighet, än vad hon skulle ha klarat på bara sin pension. Samtidigt fick de tjetjenska byggarbetarna sina intjänta (svarta) löner kvar, och kunde skicka mera pengar hem till familjerna i Tjetjenien.

Om å andra sidan den korrupta polisen skulle avsättas och ersättas med en högavlönad polis som inte lät sig mutas till ett marknadstillstånd, skulle kvinnan mista sin inkomst, och fick de tag på tjetjenerna skulle hon mista sina hyresgäster och de skulle mista möjligheten att arbeta och tjäna pengar att skicka till sina familjer. (Men om rika ryssar betalade ordentliga löner till byggarbetare med (eller utan) arbetstillstånd, vore det kanske en början. Min kommentar.)

En god och nära vän med viss erfarenhet av Ryssland utbrast en gång att ”ryssar håller alltid på och fixar med allting. Inget är bara att göra, allt måste fixas …” Min vän var lite trött på fixandet, men såg samtidigt att det var nödvändigt. Historien ovan visar vad fixandet innebär, i många led.
Dokumentären Rövarna visar fixandet i en skala så stor att den blir närmast ofattbar, med betydligt större insatser än ett marknadsstånd. Men korruptionen, ”den informella ekonomin”, är densamma.

Inget kan försvara behandlingen av Sergej Magnitskij. Han förlorade inte bara tron på en möjlig rättvisa, han förlorade allt. Han är långtifrån ensam drabbad i detta väldiga land. Orätt och orättfärdighet ska inte relativiseras, korruption måste bekämpas var än den finns, rättssäkerhet är om något en mänsklig rättighet. Men magnituden av problemen, geografiska, ekonomiska och strukturella, i Ryssland kanske ändå borde betänkas. I synnerhet om det, trots ovanstående, ställs i relation till Kosovo.

Publicerat

Murar, staket och Frontex

Berlinmuren föll, äntligen, i november 1989. I stället har vi nu höga staket och taggtråd vid Bulgariens gräns till Turkiet. Staket och taggtråd i de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko, och vakter vid Greklands gräns mot Turkiet. 2010 sattes Frontex gränsinsatsgrupp Rapid Border Intervention Teams in vid den grekiska gränsen mot Turkiet.

Staket och vakter ska skydda EU från flyktingar och immigranter.

Photo: Susie Cagle Some of the barbed wire It is everywhere. (CC)
Photo: Susie Cagle
Some of the barbed wire
It is everywhere. (CC)

EU hjälper till med staketbyggen genom Frontex, EU:s gemensamma byrå för gränskontroll, en byrå som helst framhåller sitt arbete för att stoppa gränsöverskridande brottslighet och har nära samarbeten med Europol (Europeiska polisbyrån) och Olaf (Europeiska Byrån för Bedrägeribekämpning). I praktiken ägnar sig myndigheten med huvudkontor i Warszawa mest åt att stoppa flyktingar från att komma in i EU.

Nu har Frontex tagit över spaningen över Medelhavet i operation Triton efter den italienska Mare Nostrum-operationen som sattes in efter drunkningskatastrofen utanför Lampedusa där mer än 360 flyktingar drunknade hösten 2013. Mare Nostrum har räddat tiotusentals flyktingar från att drunkna i Medelhavet, andra EU-länder har inte bidragit till kostnaderna.
Frontex Triton är en betydligt mindre insats, och den är inriktad på gränsövervakning, inte räddning. Och den finansieras av EU-medel.

Frontex bildades 2005 med en budget på sex miljoner euro. Budgeten 2014 ligger på 89 miljoner euro. Frontex satsar på ”offensiv gränskontroll”, vilket betyder samarbetsavtal med länder utanför EU, samarbete som innebär hjälp med övervakningsutrustning, EU-gränsvakter på icke-EU-territorium, och gemensamt stoppande av migranter som försöker ta sig in över EU:s yttre gränser.

Frontex samordnar också avvisningar av asylsökande från Sverige och andra Schengenländer. Samordningen sparar mycket pengar säger svenska representanter för polisväsendet nöjt.

Frontex styrs av respekt för mänskliga rättigheter, enligt organisationens ledning.

EU:s ombudsman Emily O’Reilly är inte övertygad om att det verkligen är så. Hon har inlett en undersökning med syfte att ta reda på hur Frontex försäkrar sig om att mänskliga rättighter respekteras då migranter av- och utvisas från EU tillbaka till sina urprungsländer. Undersökningen inleddes i oktober 2014.

Cecilia Malmström var EU-kommissionär med ansvar för flyktingfrågor och Frontex fram till hösten 2014.

Det är vackert att fira Berlinmurens fall. Det är sorgligt att nya murar och staket byggs.

Publicerat

… för att han med stort personligt mod

… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.

Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube
Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube

Att han inte kommer själv är förståeligt.
Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte

När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.

Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.

Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”

Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:

”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”

Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.

Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.

I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/

Publicerat

Utbildning, romer och skillnaden mellan ”flytta” och ”flyttas”

Det är skillnad på att flytta, och att ha flyttats. Den passiva formen citerade jag, utan kommentar i ett tidigare inlägg, Romska tiggare, EU och Gauss.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss

Det var till Lunik IX som romer flyttats i Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Nu flyttar rumänska romer i Sverige, från tältläger i en stadsdel, till tältläger i en annan, och en tredje, och en fjärde …

Men de flyttar inte frivilligt, inte till Lunik IX i Slovakien, och inte till nya läger i Sverige. I Slovakien tvingades de flytta eftersom de kvarter där de tidigare bodde rustades upp och de inte tilläts, inte kunde, bo kvar. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Gentrifiering är det ord som används i media när det handlar om omvandling av svenska stadsdelar där renoveringar tvingar bort mindre bemedlade.

I Sverige griper kommuner och polisen in och river tältlägren. Romerna tvingas likafullt bort. Om hur det går till, varför och hur det uppfattas av romer och frivilligorganisationer som försöker hjälpa dem handlar en serie program i P1:s Konflikt. Programmen går att lyssna på i efterhand.

Romerna har flyttats.
Gauss skriver inte bara om gentrifiering i städer, utan också om rättslöshet i romska byar utanför städer och samhällen. Rättslöshet som är en effekt av att de inte har papper på att de äger husen de bor i eller marken husen står på.
I Konflikt säger en av de som arbetar ideellt för att försöka hjälpa de romer som i Sverige är lika rättslösa i sina tältläger som romerna i Slovakien är i sina hus, att den hjälp organisationen ger, ges förutsatt att de rumänska romerna deltar i svensk språkundervisning en gång i veckan.

Att lära sig svenska är ju bra, om det är här de vill och ska stanna. Men de romer som intervjuas i Konflikt och även i andra media, säger att de är här bara för att försöka få ihop pengar till sina barn och familjer i hemlandet. ”Bara” kanske det borde stå. Det är inte ”bara” att försöka hålla liv i, och i möjligaste mån förbättra villkor, för barn och familj. Det är vad vi alla gör, hela tiden. Men de flesta av oss har betydligt bättre förutsättningar är romerna från Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien …

Det är i svenskundervisningen som det uppstår ett frågetecken. Om analfabetism är ett problem bland romerna, borde de i så fall inte få lära sig läsa och skriva rumänska? Och de som kan läsa och skriva, borde de inte få lära sig hantera rumänska myndigheter? Till exempel för att kunna hävda sina rättigheter till mark och bostäder? Och den fria arbetskraftsinvandring som vi har, den ger ju möjlighet att erbjuda romska/rumänska lärare att sköta den undervisningen? Att det finns högutbildade romer råder ingen tvekan om, och inte heller någon tvekan om att det är svårare för dem att få jobb än för andra grupper, inte bara i Rumänien.

För frivilligorganisationer som Hem, som hjälper romerna vilkas tältläger gång på gång rivs, och byggs upp igen på annan plats, skulle förmodligen ett sådant åtagande vara för stort och komplicerat. Men för större organisationer, och för stat och kommun, skulle det gå att genomföra.

Unicef Sverige skriver på sin hemsida om mobila skolor och nomadskolor. I Unicefs Sveriges värld är det Nepal som är landet och människorna som har behov av både det ena och det andra. Kanske borde både de och vi se på närmare håll att mobila skolor behövs. Inte för att de inte behövs i Nepal, utan för att får vi inte en progression här, i Sverige och i Europa, kommer vi kanhända inte att ha något att erbjuda någon.

Härbärgen, mat, värme och skydd mot vädrets makter är självklart och omedelbart viktiga. Men i ett längre perspektiv är det utbildning som kan leda till förändring. Och organisation förstås, egna intresseföreningar som kan driva frågor gentemot myndigheter och andra som exploaterar människor för egen vinning.

Publicerat

Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Publicerat

Rättssäkerhet Kina/Ryssland

Måttstocken ändras med avståndet. Och ekonomin.
Sergej Magnitskij dog i ryskt häkte 2009, av misshandel och medicinsk vanvård. Om detta har det skrivits mycket i västerländsk media, och i USA antogs en Magnitskij-lag som innebar att ryska tjänstemän som misstänks ha varit delaktiga i Magnitskijs gripande och död svartlistas av USA. Lagen antogs 2012.
Ryssland svarade med att stoppa adoptioner till USA och Europa, och blev hårt kritiserat för detta.

Ryssland annekterade Krim i mars -14 och är inblandat i striderna i östra Ukraina. Ryska myndigheter hänvisar till Kosovo, folkomröstningsresultat och förnekar direkt inblandning i inbördesstriderna.

USA och EU inför ekonomiska sanktioner i flera omgångar, och i september förklarar EU:s utrikeschef, italienska Federica Mogherini, att Ryssland inte längre är en ”strategisk EU-partner. Ryssland svarar med importstopp av europeiska livsmedel, och vicechefen för Rysslands nationella säkerhetsråd säger att Ryssland kan komma att ändra sin försvarsdoktrin i höst, han ifrågasätter Nato:s goda intentioner gentemot Ryssland. EU-kommissionen lovar ekonomiskt stöd till europeiska tillverkare av smör, mjölkpulver och vissa ostar, som kompensation för importstoppet.
Putin är populärare än på länge, 87 procent av medborgarna gav honom sitt stöd enligt oberoende opinionsinstitutet Levada, högsta siffran på sex år, återgivet i SvD 20 sept -14.

Om bland annat självständighet och att bryta loss delar ur etablerade stater skriver Amnesty Press i nummer 3-14, i en artikel om Somaliland som efter 23 år ännu inte erkänts av det internationella samfundet. Reportern har träffat en svensk delegation på besök i Somaliland, och Carina Hägg (S) säger om det uteblivna erkännandet att ”det är inte upp till Sverige att ta beslut om ett erkännande, och hon gör en jämförelse med Kosovo, där skulle självständigheten lösa alla problem men det har den inte gjort.”
Kosovo erkändes efter en folkomröstning. Det har ifrågasatts och ifrågasätts fortfarande av Ryssland, och används nu i propagandan om Krim, och den folkomröstning som genomfördes där före annekteringen.

Ryska politikers agerande och beslut, utrikes och inrikes, skärskådas av västpolitiker och västmedia. Det är bra.

Det som kan förvåna är att kinesiska politikers agerande och beslut får ett jämförelsevis så litet genomslag i media och politiskt/ekonomiskt.

Hur upprörda är vi över Tibet och Östturkestan eller Xiangjan som det officiella kinesiska namnet är på landet/provinsen. Hur upprörda över Hongkongs alltmer begränsade demokrati?
Hur upprörda är vi över Kinas militära upprustning?
Hur upprörda över Cao Shunli, rättighetsadvokat som dog i häkte av misstänkt medicinsk vanvård?
Eller över det som beskrivits som en strategi att ”häkta dissidenter till döds”, enligt en artikel i The New York Review of Books, citerad av Ola Wong, Kina-kolumnist i SvD, 22 maj -14.

Visst ligger Kina långt borta, visst är det en viktig handelspartner. Och visst är tre av världens tio mest lönsamma företag kinesiska banker enligt Fortunes lista från augusti i år. (Gazprom finns också med på listan). Men borde inte väst, USA och EU, reagera mot rättsövergrepp där som i Ryssland?

Mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är lika viktigt för ryssar och ukrainare, kineser, tibetaner och uigurer som för oss.

Publicerat

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Publicerat

Aaron

”They killed K, Dad. They killed him.”
Aaron Swartz svar till sin far när denne inte kom ihåg hur Kafkas ”Processen” slutade.
Två månader senare var Aaron död. Han hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn. Det var den 11 januari 2013. Han var 26 år.

Då hade närmare två år av förföljelser från federala åklagare, Secret Service och FBI nått vägs ände för Aaron Swartz. Jag hoppas och tror att han har frid. Jag hoppas att de som förföljde honom inte har det.

Sällan har en människas död berört mig så starkt som Aaron Swartz självmord 11 januari 2013.
Reaktionen återspeglar den skräck varje förälder måste känna inför möjligheten att inte kunna försvara sitt barn. Inför möjligheten att det finns – varelser – som vill ens barn illa. Att det finns, även i våra civiliserade rättssamhällen, möjligheter att förfölja, undandra stöd och driva människor i döden. Mitt barn i döden.

Aaron var inte mitt barn. Min skräckslagna sorg kan inte mätas mot den smärta som Aarons föräldrar och syskon måste ha upplevt och fortfarande lever med.

Vet ni inte vem Aaron Swartz var? Läs den här artikeln från Boston Magazine. * Den berättar historien om Aaron Swartz, geniet som i hemlighet laddade ned fyra miljoner upphovsrättsskyddade artiklar från JSTOR. MIT-studenter och -gäster med lösenord hade fri tillgång artiklarna.
Aaron kunde, enligt artikeln, ha fått öppen tillgång till JSTOR, varför han valde att inte göra det är inte känt.

Aaron skapade en open source encyklopedi före Wikipedia, var vid 14 års ålder med och gjorde kod för det som blev RSS, vid 15 med och arbetade med det som blev Creative Commons och därefter en av skaparna av Reddit. Han såg nätet som en möjlighet att fritt dela information … ”He juggled projects on open access, rethinking copyright restrictions and ending corporate corruption.”(Boston Magazine)

 “The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness.”
Niels Bohr (1885-1962)

USA har en Computer Fraud and Abuse Act, och Aaron greps och skulle åtalas för brott mot den. 13 åtalspunkter, mångmiljonskadestånd och 35 års fängelse hotade federala åklagarmyndigheten med genom Stephen Heymann och Carmen Ortiz.

”Har ni fått i uppdrag att hämta mig? frågade han.
       Herrarna nickade …” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, s 320) 

Ansvariga på MIT var ”neutrala” under den nära två år långa processen från det att Aaron greps av Secret Service. De hade upprepade kontakter och informationsutbyte med åklagare Heymann, men varken frågor, uppmaningar, eller vädjanden från Aarons far som själv arbetade vid MIT, eller hans försvarare, besvarades.

Bob Swartz, Aarons far, anser att MIT bär skuld till Aarons självmord genom att inte ha gett honom stöd.

US Air Force har ett program för att förhindra självmord bland sin personal. Alfred Skogberg beskriver det i sin bok När någon tar sitt liv, Tragedierna vi kan förhindra, Ordfront 2012.
Han citerar generallöjtnant Wurster som skriver i programmet riktat till flygvapnets anställda:

”… Om du någon gång på allvar vill göra dig själv illa eller känner att du inte har någonstans att ta vägen, då finns jag här för dig. Jag kommer att berätta för dig hur viktig du är för vårt uppdrag, för dina arbetskamrater och för din familj. Vi kommer att få in dig i ett stödjande nätverk som vet hur de kan hjälpa dig att ta itu med det som stressar dig. Jag vill hellre tala med dig när som helst på dygnet än att se in i ögonen på dina sörjande familjemedlemmar för att säga till dem att vi inte fanns där för dig när du behövde oss.” (ss 169-170).

Tänk om MIT hade tänkt så om en strålande representant för det som MIT då sade sig stå för?

I Boston Magazine säger universitetets vice verkställande president till artikelförfattaren Janelle Nanos att ”We all know that we need to do a better job. Unfortunately we cannot repeat history … we are trying to move forward.”

”Men medan den ene herrn lade händerna runt K:s strupe stack den andre kniven i hans hjärta och vred om två gånger. Innan det svartnade för ögonen på K. uppfattade han hur de båda männen, tätt intill hans ansikte, kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga slutet.
    – Som en hund! sa han…” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, ss 326-327)

Vilken riktning universitetets rörelse tagit kan ni läsa i artikelns citat från studenter, ”Om de kunde göra så mot Aaron så…”.

Lawrence Lessig, juridikprofessor på Harvard som samarbetade med Aaron Swartz när Creative Commons skapades, skrev på nätet efter nyheten om hans död:
”I will always love you, sweet boy. Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.”

*  Läs också kommentarerna till artikeln – där finns  många intressanta inlägg pro et contra såväl det Aaron åtalades för som om rättsläget.
”Det är från denna högt uppsatta position Josef K. störtas ut i mörkret. Ingen (hög) position i samhället garanterar oss skydd.” Kafka, Processen, Bakhåll 2012, Torsten Ekboms efterord, s 334.

Publicerat

Quis custodiet ipsos custodet?

Vem vaktar väktarna? Vem vaktar våra myndigheter med våldsmonopol och vem vaktar vår underrättelsetjänst?
Politikerna i våra lagstiftande och beslutande församlingar?
Eller tredje statsmakten kanske?
Det har i varje fall blivit stora rubriker och många artiklar om övervakning, spioneri och datalagring efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA, GCHQ, FRA och andra säkerhetstjänsters sätt att arbeta, där samtliga länders medborgares och besökares telefon- och internettrafik nogsamt samlas, analyseras och används som bytesvara, sorterad eller osorterad. Av säkerhetsskäl, heter det.

Samtidigt som alla tidningar redovisar innehållet i delar av de dokument som Snowden läckt och som visar på den gigantiska omfattningen av övervakningen, anläggs det också moteld.

Försvarsunderättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, skrev till exempel i SvD, Brännpunkt 12 december, under rubriken ”Fel sprids om signalspaning”. ”Det har påståtts att främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning till FRA. Det stämmer inte. Allt vad FRA gör i operativt hänseende måste tillståndsprövas av Försvarsunderrättelsedomstolen” skriver Viksten.

SvD:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström följde upp Vikstens artikel med en egen intervju med sagde Viksten på nyhetsplats 16 december. Då blir rubriken ”Signalspaning träffar ytterst sällan Sverige”, och det är Viksten som citeras i rubrikform.

Redan 21 september kunde Holmström berätta att ”Här spionerar Ryssland på Sverige” med bild av ryskt spaningsfartyg väster om Gotland, ett fartyg som samlade signaler från vapensystem och kommunikation under den internationella marinövningen Northern Coast med Sverige som värd för 13 Nato- och EU-länder. Det ryska signalspaningsfartyget befann sig hela tiden på internationellt vatten, och i slutet av artikeln framgår att också Sverige har ett signalspaningsfartyg, Orion, som ”oftast ligger på internationellt vatten utanför Kaliningrad. Ryssland har påpekat att Sverige är väl offensiva i sin signalspaning. De svarar nu med samma mynt.” Citat från anonym källa.

8 december skrev samme reporter under rubriken ”FRA förutsåg Georgienkrig”, och i faktarutan till artikeln sägs att SvD 2008 avslöjade att FRA-lagen drevs igenom för att den gjorde det möjligt att tappa rysk data- och teletrafik på information som går genom Sverige. Information som används i byteshandel med andra undersättelsetjänster.
Det är klart att det inte är riktigt detsamma som att ”främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning”, men vet man vad kamraterna vill ha och kan skaffa det i utbyte mot … information från signalspaning som bedrivs mot Sverige kanske? Då blir ju båda parter nöjda, och ingen har gjort formellt fel.

Dagen efter, 9 december, fick läsarna veta att ”Bytesaffär med USA räddade liv”, det är svenska soldaters liv i Afghanistan som avses, och det är återigen Holmström som skriver.
I Afghanistan står svensk trupp under Nato-kommando, men får inte del av alla Nato:s underrättelser, Sverige är ju (formellt) inte med i Nato. Alltså får svensk trupp byta till sig informationen, ryska underrättelser (som främmande makt inte givit FRA uppdrag att signalspana efter) mot underrättelser av vikt för en allierad i en väpnad konflikt.
Svenska försvaret tar alltså risker, kostnader och order, men får inte självklar del av väsentlig information.

Intressant nog har SvD:s källor också meddelat att FRA:s spaning mot Ryssland inte bara riktar sig mot militär verksamhet, utan också mot den ryska politiska ledningen, personer, beslutsprocesser och hur beslut implementeras, den militära ledningen, underrättelseväsende och kontraspionage, samt, inte minst intressant ”övrigt ryskt agerande av väsentlig betydelse för svenska intressen och politik”. I det ryms allt. Demokrati och mänskliga rättigheter brukar ingå i högtidstal om svenska intressen och politik.

Men trafficking ingår kanske inte? Varken när det gäller Ryssland eller andra länder, i något väderstreck. Om det var målet borde det med den teknik som står till buds rimligen gå att arbeta betydligt effektivare mot handel med människor, såväl små som stora.

Vare det mig fjärran att tycka annat än att det är bra att även ”den andra sidan” kommer till tals, FRA, underrättelsedomstolen, ministrar, alla politiker som tycker att FRA-lagen är bra och informationsutbytet med NSA och de andra är nödvändigt.
Men det ger inte bara en annan bild av vad som pågår, det ger också bilden att svenska medborgares integritet är en bytesvara, liksom svenska företagsintressen. För signalspaningen riktar sig inte bara mot personer – allas kommunikation i telefoner och på internet samlas in och analyseras, eller vidarebefordras osorterad.

Det borde oroa väldigt många fler, framför allt borde det oroa våra riksdagsledamöter, de som är valda för att tillvarata våra, medborgarnas intressen. Enstaka röster hörs också, från Piratpartiet utanför riksdagen till exempel, medan Fredrik Federley som gjorde sig ett namn som motståndare till FRA-lagen, nu uppmanat folk att ”skaffa foliehattar” (bli mera datasäkerhetsmedvetna menade han förstås men må det vara mig förlåtet att jag upprepar hans exakta formulering”), och Annie Lööf med liknande bakgrund, inte hörts säga något alls i frågan. Reinfeldt är inte oroad, och det är inte Björklund eller Löfven heller, vad som märkts. Peter Eriksson är inte nöjd, och Sjöstedt ännu mindre. Om Åkesson tillfrågats har jag missat svaret.

Mark Klamberg, doktor och lektor i folkrätt vid Uppsala universitet, tidigare citerad i denna blogg, har i genmäle till Runar Viksten 13 december skrivit att ”När ansvariga politiker i regering och försvarsutskott får frågor om omfattningen av FRA:s verksamhet och dess metoder får journalister inget svar alternativt svaret att riksdagsledamöterna inte anser att de ska besitta sådan kunskap. … Om FRA:s enda uppgift var att spana på andra staters regeringar, myndigheter och statskontrollerade företag (läs: Ryssland) till stöd för svensk utrikes- och försvarspolitik så skulle jag acceptera total sekretess och även att politiker i riksdagen hålls okunniga. Faktum är dock att FRA har andra uppgifter, bland annat att ge stöd till brottsbekämpande myndigheter. Då anser jag att denna del av FRA:s verksamhet måste präglas av samma principer och öppenhet som gäller för polisen. … Den långvariga kampen mot terrorism och internationella brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten.”
Ett långt citat ur en ännu längre artikel. Läs den gärna.

Samma dag, 13 december, svarar också Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, på Runar Vikstens Brännpunktsartikel. Jag tillåter mig korta citat, och hänvisar i övrigt till Rambergs egen text.
”Han (Viksten) inbjuder (dem som uttalar sig i frågan) att avtala tid för ett besök på ”domstolen”. Jag har besökt denna institution. Vad som då framkommit har inte lugnat mig. Tvärtom.”
”Det krävs inga konspirationsteorier. Sverige har i flera andra sammanhang tydligt visat hur vi lydigt följer USA:s anvisningar och ändrar vår lagstiftning på olika områden.”
”Det betyder att FRA inom ramen för sitt utvecklingsarbete kan inhämta trafikdata som saknar anknytning till yttre hot eller terrorism … Härigenom kan FRA således helt lagenligt vid sidan av de krav som normalt uppställs för hemliga tvångsmedel också ägna sig åt teleövervakning av enskilda.”

Om USA:s anvisningar kan för övrigt noteras att representanter för amerikanska representanthuset besökte EU-parlamentet i Bryssel i december. En av de amerikanska gästerna, Mike Rogers, sade då enligt Teresa Küchlers referat i SvD att den videokonferens som parlamentets justitieutskott vill arrangera med Edward Snowden ”skulle orsaka en häftig reaktion i USA, och att det inte skulle vara konstruktivt för … förhandlingarna om ett frihandelsavtal EU-USA”.
Christian Engström (PP) sade om detta ”att då verkar det finnas ännu större anledning att bjuda in honom (Snowden)”, och Cecilia Wikström (FP), att ”det är fräckt av amerikanerna att vilja villkora vår vänskap.” Båda är ledamöter i LIBE, parlamentets justitieutskott.

Vi har gått in i det som kallas ”supervalår”.
Det är i år vi ska välja dem. Vakterna.
De som ska vakta väktarna. I Sveriges riksdag, och i EU-parlamentet.

Publicerat

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.