Författare: lottalille

Putin i bar överkropp är inte ett uttryck för machism, och inte för makthunger, utan för hängivenhet, på ryska ”podvig”.

En häpnadsväckande, och något oroande, konklusion som ett förbryllat auditorium i Uppsala universitets sal IX tog del av vid en UF-föreläsning i mitten av september.

Föreläsare var Michael Hjälm, doktor i orientaliska och österländska kristendomsstudier, teologisk sekreterare vid Finlands ortodoxa kyrka samt dekan vid Sankt Ignatius andliga akademi. En imponerande meritlista vars innehåll var nästan lika förbryllande som ovannämnda hängivenhet.

Åhörarna togs först med på en bildodyssé med ryska landskaps- och stadsbilder, en kontrast till bilder av gnistrande vita byggnader med guldglänsande kupoler, Kreml framställt som en bit av paradiset, och till bilder av tsarer. Tsaren stod i förgrunden med kupolbyggnaderna, Kreml, bakom sig. Tsaren som med sin person var en bild av den ideala verkligheten, den som var hängiven sig själv och Ryssland, det riktiga, gnistrande guldglänsande … Hängivenheten, ”podvig” (transkriberat från kyrilliska bokstäver), handlar inte om makt, det handlar om ta plats som folk och som individ.

Svårt att ta in? Jaa. De av oss som inte bara häpet lyssnade vred sig olyckligt på klaffstolarna.

– Det som skiljer Ryssland från väst är att där aldrig var någon upplysningstid. De håller först nu på att separera objektiva, subjektiva och sociala verkligheter. Begreppen flyter samman till en holistisk verklighet. En kritisk blick drabbar allt. För ledaren är det då hängivenhet som gör allas framtid möjlig, hängivenheten för det gnistrande, glänsande, det riktiga, ideala Ryssland, sade Michael Hjälm.

Det har gått några veckor sedan föreläsningen hölls. Jag är inte alls säker på att Michael Hjälm skulle se sig rätt citerad i alla delar. Han hänvisade flera gånger till Habermas och hans vetenskaps- och samhällssyn. Men det är ur denna analys av ryskt samhälle, ryskt tänkande och rysk samhällsuppfattning som Putin med bar överkropp till häst, Putin på jakt, Putin dyker efter amforor, Putin simmar med delfiner, ska tolkas. Många ryssar ser en ledare hängiven Ryssland, det ideala Ryssland.

Kan det vara så? Ännu i dag, 2013?

– Oppositionen vill och arbetar hårt för att få till stånd en upplösning av pronomina – en möjlighet att skilja på och analysera objekt, subjekt och sociala verkligheter, skilja på jag, du och det, och på så sätt göra det möjligt att diskutera, analyser och finna acceptabla lösningar på problem.

Michael Hjälm tror att det kan ta tid. Lång tid. Och han sade också som svar på en fråga om vad som kan vara ett alternativ till Putin, ledaren sådan han nu uppfattas i rysk kontext,
– Kaos, var svaret.

Om Pussy Riot’s demonstration i Frälsarkatedralen sade han:
– I de intervjuer som kunnat göras med dem har de betonat att de inte vänder sig mot kyrkan, utan mot den ”ideala verkligheten”, den som inte låter sig diskuteras.

– Enligt en rysk undersökning ska 73 procent av de svarande ha fördömt demonstrationen i Frälsarkatedralen. Men Pussy Riot’s uppror mot den rådande samhällssynen är legitimt, demokrati kan inte byggas på ideal som inte låter sig problematiseras, sade Michael Hjälm.
Och Michael Hjälm sade också att ”demokrati” är USA:s och västs ”ideala samhälle”, på samma sätt som ”hängivenheten” är Rysslands. Skillnaden är möjligheten att problematisera begreppet.

Fotnot: ”Podvig” betyder enligt ordboken ”hjältedåd, bragd”. Michael Hjälm framhöll att begreppet är svåröversatt och kan beteckna en egenskap som är såväl ”hård” som ”mjuk”. Han hade stannat för ”hängivenhet”.

I de senaste numren av Journalisten har man på annonsplats kunnat följa hur Försvarsmakten levererar resultat vad gäller departementets krav på personalminskningar.

Under vinjetten Presskontakten har försvaret haft annons så länge jag kan minnas, med telefonnummer till presschef och pressekreterare. I nummer 10, 5-25 september, var försvarsmaktens svarta annonsplatta borta. Ville högkvarterets infostab inte besväras av journalister längre? Spara annonskostnader? Satsa pengarna på reklambyråer och rekryteringskampanjer i stället?
I nummer 9 fanns annonsen kvar, med telefonnumret till presschefen. Men det blev ingen fråga i syrlig ton om satsningen på surdegsannonser gjort att pengarna inte längre räcker till presskontakter.
Telefonsvararen meddelade att Roger Magnergård lämnat Försvarsmakten, samt numret till pressjouren. Pressekreteraren Philip Simon fanns däremot kvar på sin plats och försäkrade att annonsen skulle återkomma med aktuella kontaktuppgifter i nästa nummer av Journalisten.
Det gjorde den, nu med Philip Simon som enda kontaktperson.

Fem tjänster har enligt uppgift tagits bort på högkvarterets infostab.

Vid Ärna, Luftstridsskolan i Uppsala (ca 700 anställda) är chefen ensam kvar på informationsavdelningen sedan informationsassistentens tjänst tagits bort.

Vid Ledningsregementet  i Enköping (ca 1000 anställda) finns informationschef och assistent plus 5-7 infosoldater som hör till olika förband vid regementet och försvinner med dem vid övningar och insatser, och också tjänstgör vid rekryterings- och informationsevenemang. Vid regementet finns också en informationspluton med 39 ännu obesatta befattningar som PAO, Public Affairs Officer, Natobeteckningen för det som tidigare i svenska försvaret benämndes PIO, pressinformationsofficer. Plutonen ska bemannas med tidvis tjänstgörande officerare, den anställningsform som hittills varit svårast att besätta.

Mer information, mindre press och en yttrandefrihetskommitté som vill införa ett nytt tryckfrihetsbrott; utlandsspioneri.
Vad innebär det för mediabevakning av svenska försvaret, i Sverige och utomlands? Inte bara jag undrar, det gör Journalistens chefredaktör Helena Giertta och säkert många med henne också.

Vad har nu detta med Wiseman och bloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/, att göra?
Jag trodde tills jag läste Wiseman’s budgetkommentar att jag var ensam om mina funderingar runt höstbudgeten och satsningen på försvarets förbandsverksamhet med 200 mkr 2014 och därefter ytterligare 100 mkr varje år 2015-2017. Det blir ju en del pengar till förbandsverksamheten förstås, men försvaret ska ju samtidigt spara 500 mkr fram till 2019 på personal?
Det blir inget nollsummespel. Satsningen ger mera pengar, 1,4 mrd kronor sammanlagt, än vad besparingen tar.

Men det är något som inte stämmer.
I pressmeddelandet från försvarsdepartementet om höstbudgeten står det också att nästa år ska 300 miljoner kronor föras över från konto 1:2, det är kontot för internationella insatser, till kontot 1:1, förbandsverksamheter (och 44 mkr förs från 1:1 till 1:2 för finansiering av säkerhetssektorreformsinsatser (!), SSR, summan till 1:1 slutar på 256 mkr).

Så då är satsningen på ett konto en minskning på ett annat?
Nej, säger pressmeddelandet, överföringen är ”av budgetteknisk karaktär, och påverkar inte verksamheten”.

Vad betyder ”budgetteknisk karaktär”? Ska svenska engagemang i fredsfrämjande insatser minska? Färre i Afghanistan, och inga nya åtaganden?

På detta ger Wiseman inga svar, tvärtom väcker hans inlägg flera frågor. Satsningen, de 900 mkr som blir kvar, räcker inte till några större löneökningar för soldater och officerare de kommande åren hävdar han, och dessutom finns det ett rationaliseringskrav på 1,5-2 procent årligen.
Färre insatser och låga löneökningar. Hur går det då med rekryteringen till insatsförsvaret? Och går det att behålla de officerare som försvaret vill ha kvar, åtminstone tills de fyller 40?

Sammanfattningsvis är det inte bara Herrens vägar som är outgrundliga.
Då är det skönt att inte ensam undra över politisk retorik, budgetteknik, försvarets framtid, politikers inställning till yttrande- och tryckfrihet och demokratins utveckling i största allmänhet.

Så tack Helena Giertta som uppmärksammar förslaget om en ny brottsrubricering, ”utlandsspioneri”. Wiseman bloggar anonymt. Det finns en anledning till detta, och det finns uppenbarligen önskemål om att det ska införas ytterligare en: ”utlandsspioneri”.

Och tack, Wiseman!

Nästa gång du undrar över något, typ kyrkovalen. Skriv inte en kolumn i en stor gratistidning om hur lite du vet, och be att någon ska tala om för dig vad valen handlar om.

Det går att hitta information om hur Svenska kyrkan styrs. Att börja på svenskakyrkan.se är en utmärkt idé, som du också provat men kanske gav upp efter ett eller ett par klick?
Kyrkofullmäktigen, stiftsfullmäktigen och kyrkomötet … det går att hitta information om organisationen, och också om de partier som ställde upp i kyrkovalen fördelat ända ner på pastorats/församlingsnivå. Ge inte upp, klicka vidare, och läs!

Bästa Undrande, det är inte alls bara du som inte har någon större kunskap om hur Svenska kyrkan styrs, eller om vad olika partier (nomineringsgrupper heter det egentligen i kyrkovalen) står för. Lurigast med partiprogrammen är att det är svårt för en oinvigd att förstå vad olika uttryck, som ”vila på Bibelns grund” till exempel, faktiskt innebär i konkreta frågor, som homoäktenskap.
Men organisationsfrågor går att hitta och förstå via nätet.

Det som stör mig lite med din undran är att du tituleras ”frilansskribent”. Som frilansskribent borde man kunna söka och tillgodogöra sig information. Om det inte är så att det är ”skribent” så där i största allmänhet, någon som skriver dagboksfunderingar och får dem publicerade i stora upplagor i en tryckt tidning.
Det har för övrigt också stört mig en aning att höra en journalist undra vad kyrkovalen handlade om och varför annonserade inte partierna?
Journalister, och även unga frilansskribenter, borde, anser jag, bidra till att läsare/lyssnare/tittare får information och kunskap om ämnen som de själva inte hunnit/kunnat undersöka eller söka information om.

Vem blir gladare av att få veta att journalisten/skribenten inget vet om det hen skriver om?

Sign. Stenbocken -56

Med rätta kritiseras ryska politiker i duman, i regioner och städer, och president Putin för lagstiftning som pekar ut ideella icke-statliga organisationer som ”främmande agenter” och förbjuder ”propaganda för onaturliga relationer”, dvs det som i praktiken är en lag vänd mot hbtq-organisationer.
Men varför skrivs inget i svenska media om bloggaren och politiske utmanaren till Putin, Alexej Navalnyjs, inställning till dessa lagar?

Efter att under en lång tid bara ha pekats ut som antikorruptionskämpe och offer för politiskt motiverat åtal och dom, har det nu kommit fram att Navalnyj också ”står långt till höger i invandringsfrågor” (DN 6 sept -13) och att ”ett av hans huvudteman är invandringspolitiken” (SvD 8 sept -13). Det är inget som berörs i ingress, rubrik eller ens i de första två tredjedelarna av brödtexten i någon av artiklarna.

Inställningen till hbtq-organisationer och ”främmande agenter” berörs inte alls.

Däremot skriver Anna-Lena Laurén i SvD i artikeln ovan att Navalnyj vid en presskonferens i Moskva ”inte svarar på en enda fråga”, det får stabschefen Leonid Volkov göra.

Det är fiffigt av Navalnyj.

Vår egen minister Bildt svarar inte heller gärna på frågor. Däremot släpps han fram i slussen till Ring P1, där lyssnare/medborgare/invånare som har svårt att få komma till tals med sina åsikter ska få göra sina röster hörda.
Och till president Obama tilläts två frågor vid presskonferensen under hans besök här.

SvD har fått en ny kolumnist, Johan Norberg, 40, som presenteras som författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker. Han inledde sin bana som kolumnist under rubriken ”Industrins framtid i Reinfeldts huvud” (SvD 19 aug -13).

Det är en frestande rubrik. Och det blev bättre, för Johan Norberg hade varit på Almedalsveckan och träffat på Almega, tjänsteföretagens organisation, som demonstrerade en 3D-skrivare. Reinfeldts huvud skrevs ut i miniformat. Ett tilltag som säkert väckte berättigat uppseende.

Men Piratpartiet var där först. Med en 3D-skrivare i Almedalen. Redan 2010 demonstrerade de en 3D-skrivare. Den skrev visserligen inte ut Reinfeldts huvud, varken stort eller litet, utan ett vinglas. I miniformat.

Jag skrev om det här på min blogg 10 juni  under rubriken RepRap japp-japp. Med bild på 3D-skrivaren i fråga.

Det är inte nödvändigtvis i stora organisationer, tjänsteföretags- eller andra, som det nya växer fram och presenteras.

Bara så ni vet.

Min aversion mot porr i de varianter som skildrar våld, fysiskt och psykiskt plågsamma ageranden och situationer, har mött invändningar. Mycket beroende på att jag tidigare inte specificerat varianterna.

Populärporr som enligt uppgift gjort författaren rik och som exponerats hämningslöst i diverse sammanhang och butiker, är ”Femti nyanser”-böckerna.
Nej, jag har inte läst annat än recensioner. Och nej, jag tänker inte läsa.

Däremot läste jag en liten notis i SvD Kultur i dag 31 juli. Rubrik ”Brandkår i kamp mot eldiga romaner”, skrivet av Henrik Sahl Johansson för den som vill söka upp den på nätet.
Jag citerar:

”I veckan meddelande Londons brandkår att fallen av olyckor relaterade till bland annat handfängsel i hemmet ökat markant under den senaste treårsperioden, någonting som från brandkårens håll inte utesluts kan härledas direkt ur litteraturens värld.”

Alltså, jag bara menar att …
Handfängsel. En sån besynnerlig idé att hindra rörelser, ömsesidigt smek och kel.
Och att dessutom tvingas tillkalla brandkåren för att avsluta det hela!

Det är skillnad på porr och erotik.
Erotisk litteratur och film kan säkert bidra till ökad ömsesidig lust.
Porr ger underliga perspektiv och förväntningar på partners och i värsta fall direkta skador.
Och larm till räddningstjänsten.

Otillständiga sätt att beräkna hyror för offentligägda fastigheter förvränger kostnadsbilden för sjukvård, skolor och omsorg. Hyressättningsprinciperna som tillämpas i Sverige förvränger dessutom hela nationalräkenskapen.

Med hjälp av dessa principer blev den offentliga sektorn ”ofantlig” i den politiska retoriken. Kostnaderna för offentlig verksamhet drevs upp, och lokalkostnaderna har blivit hinder för verksamhetsutveckling, och ett återkommande skäl att minska påverkningsbara kostnader som löner till personal, och materielkostnader.

Mikael Eriksson, docent och överläkare i cancersjukvård vid Skånes universitetssjukhus skrev i onsdagens SvD Brännpunkt (31 juli 2013) under rubriken ”Hög tid för vårdplatsmiljard”, bland annat att

”Den svenska sjukvårdens kris i dag rör huvudsakligen bristen på vårdplatser, vilket egentligen innebär brist på personal”.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-tid-for-vardplatsmiljard_8386826.svd

Mikael Eriksson pläderar för en vårdplatsmiljard. Det behövs säkert en miljard till sjukvården, men om inget görs åt offentliga hyressättningsprinciper kommer verkan av miljarden snart att vara om inte förlorad så avsevärt förminskad.

För nu säkert femton år sedan hörde jag en verksamhetschef på ett lasarett förklara att ”det är ingen hotellverksamhet vi bedriver”. Som en förklaring till att antalet medicinska vårdplatser skulle minskas på lasarettet. Den då relativt nya beteckningen ”medicinskt färdigbehandlade” höll på att etableras och skulle trummas in i politiker och allmänhet. De medicinskt färdigbehandlade skulle inte tillåtas ta upp dyra sjukhusplatser, utan placeras i serviceboenden eller egna lägenheter.
Så har också skett, och inte sällan är det de medicinskt färdigbehandlade som nu åker som jojon in och ut från akutavdelningarna och inte får det omhändertagande som krävs varken av kommun, landsting eller anhöriga. De senare har för övrigt oftast varken kunskap, ork eller möjlighet att ta hand om sina anhöriga.

Och nu har vi brist på vårdplatser. Vem är förvånad?

Inte jag.
Det var fel att ta begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” till intäkt för att ta bort vårdplatser.

Och det är fel att hyressättningsprinciper styr offentlig hushållning och leder till nedmontering av välfärdstjänster som vård och omsorg, och lika illa, eller ännu värre, till kapitalförstöring och nedmontering av något så grundläggande för samhälle och medborgare som skolor och utbildning.

Skolor läggs ned med hänvisning till lokalkostnader och  ”elevbrist” när alla vet att det om några år kommer nya vågor av stora barn- och ungdomsgrupper som ska in i högstadier och gymnasier. Lokalkostnaden för att behålla befintliga skolor är för stor, säger politikerna. Journalister skriver pratminus och tittar i budget- och bokslutsdokument och får där bekräftat att jodå, lokalkostnaderna är höga.

Säger någon att det är fel på hyressättningsprinciperna? Att det är fel

• att kräva avkastning från lokalverksamheter?
• att räntor och amorteringar räknas på hela investeringskostnaden (bokförda värdet) oavsett om lån tagits eller ej?
• att fastighetsavdelningar, oavsett om de drivs som bolag eller förvaltning, ska bära samtliga lokalkostnader, vilket gör att kostnader för outhyrda lokaler smetas ut på lokalhyrorna där det finns hyresgäster?
• att ”bokförda värden” kan skrivas upp genom politiska beslut?
• att politiska församlingar bestämmer internräntorna som verksamheterna ska betala på ”bokförda värden”?

Om kostnader för mark och lokaler inom försvaret har jag skrivit tidigare. Läs, häpna och IFRÅGASÄTT vad som sker!

http://lottasallehanda.wordpress.com/2012/12/16

mer än tusen ord.
Om man ger sig tid att titta på bilden.

Så titta på Tomas Oneborgs underbara bild av EQT:s vd Conni Jonsson: orakad, utan slips och i skjortärmarna, blir han serverad kaffe av kvinna med make up, målade naglar, pärlor i örsnibbarna och leopard(!)mönstrad klänning är … fantastisk. (SvD Näringsliv, 5 juni 2013)
Rubriken gör den inte sämre, ”Nja, vi letar faktiskt efter tjejer också.” (Riskkapitalbolaget EQT ska rekrytera styrelse till nytt ägarbolag.)
Conni hittade Josef, Marcus, Leif och Finn till sin nya styrelse. Inga tjejer. Synd va?

Kvinnor som syns eller inte syns. Kvinnor som finns, får finnas, inte får finnas. I varje fall inte var som helst, eller hur som helst.

Ondgjort mig över porr har jag tidigare på denna blogg. Inga skrivna men väl muntliga kommentarer har jag fått. Jag tycker fortfarande likadant, men visst, det är skillnad på porr och porr. Och på erotik och porr. Erotisk litteratur, ja visst kan den vara upphetsande, rent av instruktiv. Men våld och tvång, nä tack.

Ondgjort mig har jag också över det vardagliggörande av prostitution som sker bland annat genom artiklar i nyhetstidningar, ”jag gör det bara så länge jag vill”, ”kunderna är hyggliga”, ”bra med extrapengar under studietiden”, osv osv osv

I Pat Barkers senaste roman, Toby’s room, säger Kit Neville med förfärlig ansiktsskada från Västfronten (första världskriget) om sin första permission från militärsjukhuset:
– Went to a brothel. I thought at first the stupid little cow was going to refuse. I soon put a stop to that.
Senare säger samme Kit Neville som kommit på en överordnad som hade sex med en stallpojke:
– We’re talking about a man exploiting his inferiors. Brooke was an officer. That lad couldn’t have said no even if he’d wanted to.
Och när den person Neville berättar för säger att det kanske fanns känslor mellan officeren och stallpojken:
– I knew the boy. Total idiot, face like a pig’s arse.
Att Kit Neville inte är en sympatisk romankaraktär förtar inte kontrasten i synen på kvinnor, och på underordnade män. Hur det är så är män ändå män, oavsett om de är ”total idiots, faces like a pig arse’s”, och ska inte exploateras.

I recensionen av spelet Metro last light kommenterar recensenten särskilt ”den nochalanta sexism som genomsyrar Last light. De enda kvinnor som förekommer som annat än bakgrundsrekvisita är översexualiserade strippor, vars enda samtalsämnen är smink och män … Spelet är skamlöst objektifierande – kvinnor är inte ens personer, de är hårdvaluta att köpas eller belönas med.” Tove Bengtsson recenserade i SvD 17 maj 2013.
Metro last light är uppföljare till Metro 2033 som bygger på boken med samma namn av Dimitrij Gluchovskij.
Synen på kvinnor i Ryssland är … låt säga, ibland öppet annorlunda än vad vi är vana vid. Öppet vana vid alltså.

Ännu mera annorlunda är synen på kvinnor i Afghanistan, det andra största mottagarlandet av svenska biståndspengar.
Operation 1325, Kvinna till kvinna och Svenska Afghanistankommittén har pläderat för att biståndet ska villkoras med krav på förbättringar av kvinnors och barns situation. Ingen rapport har setts om att några sådana villkor ställts från bistånds- eller utrikesminister.

För den som sett Nima Sarvestanis film ”Frihet bakom galler” förefaller ett sätt att förbättra afghanska kvinnors villkor vara att bygga, förvalta och kontrollera kvinnofängelser med plats för barn, och med skolor och yrkesskolor för barn och vuxna. Och besöksförbud för misshandlande män.

Sen är det det där med ”öppet vana vid”. Ibland blir det ändå tydligt att synen på kvinnor även i Sverige inte är den vi tror, och skulle önska. För det är faktiskt så att unga tjejer inte vill få flaskor uppkörda i slidan, som en svensk tingsrätt tycks ha trott. Eller att det på intet vis är acceptabelt att påtvingat analsex som skett ”av misstag, träffade fel” inte ska vara straffbart, som en annan tingsrätt ansåg. Eller att misstankar om grova våldtäkter inte utreds av polisen med hänvisning till ”resursbrist” och ”utredningstekniska svårigheter”.

Tomas Oneborgs fantastiska foto säger inget om rättstillämpning, men det säger verkligen mer än tusen ord om män och kvinnor, över- och underordning.