Den värsta korruptionen

… i samband med naturkatastrofer sker när katastrofhjälpen ska distribueras. Lokala statstjänstemän behåller hjälpsändningarna själva, eller säljer dem och stoppar pengarna i egen ficka.
Detta är ett citat ur journalisten Bertil Lintners perspektivkolumn i SvD söndagen 10 november.
Lintner citerar i sin tur den filippinske journalisten Boo Chanco som skrev detta i The Philippine Star 23 oktober i år, en knapp månad sedan.

I samband med tsunamin 2004 var människor oerhört givmilda, miljarder skänktes till hjälp åt tsunamins offer i alla de länder som drabbades. Så mycket att det blev ett problem för hjälporganisationer att fördela dem, och också ett problem för att pengarna var bundna när nya katastrofområden tillkom, och till dem var resurserna knappa.

En utvärdering av biståndet till tsunamioffer på Sri Lanka har gjorts av en svensk forskare. Resultatet visade att, som en lankes sagt: ”de rika blev fattiga, och de fattiga rika”. De nya husen gavs till de som haft sämst hus före katastrofen, de bättre husen hade ju klarat sig bättre. Och nya fiskebåtar gavs till dem som haft usla båtar eller inga alls tidigare, de bättre båtarna hade delvis klarat sig bättre.

Det är lite grann som Bibelns ord, de sista skola bliva de främsta, och de främsta bliva de sista. Men utanför biblisk kontext så har de nya sociala skiktningarna skapat nya spänningar i samhällen, på grund av gåvor och bistånd.

Av detta ska man inte sluta sig till att gåvor och bistånd inte ska ges till offer för natur- och andra katastrofer. Tvärtom ska man hjälpa och bistå där man kan.

Men man ska tänka på att det är väl värt att ge kontinuerligt till hjälporganisationer också, organisationer byggda för att hantera extrema situationer, koordinera arbete och avgöra vad som bäst behövs, var någonstans, och hur hjälp ska kunna nå just dit.

Logistik är all nödhjälps moder, för att travestera jag vet just nu inte vem.

Aldrig så välmenande små eller större insamlingar kan faktiskt ibland förvärra problem snarare än lösa dem. Exempel på det skedde i Haiti där flygfältet i ett skede fullständigt blockerades av containrar och tjänstvilliga frivilliga som ingen visste vart de skulle eller hur, inte ens de själva.

Med tanke på detta, och på att det ibland tenderar att bli en slå-sig-för-bröstet-attityd hos givare: ”Jag har skickat pengar till Filippinerna. Vad gör du?”, vill jag slå ännu ett slag för regelbundna bidrag. Till Läkare utan gränser, till Rädda Barnen, till Röda Korset, till Unicef och till Svenska kyrkans internationella verksamhet. Säkert finns det flera andra fullt tänkbara organisationer. Organisationer med kunskaper, resurser och erfarenheter av att koordinera hjälparbete med andra organisationer och med myndigheter.

Och apropå resurser – jag kan inte låta bli när jag hör och ser reportagen ”på plats”, av journalister och fotografer som i flygplan eller helikoptrar tagit sig in i katastrofzoner för att rapportera. Det hade kanske gått in några extra vattenreningsutrustningar eller medicinkartonger i de planen eller helikoptrarna om inte … men myndigheter, hjälporganisationer och media lever i symbios. Bilder av katatstrofernas omfattning klargör hjälpbehoven och ökar givmildheten och beredskapen att skicka hjälp.

Bertil Lintner skrev ännu en perspektivkolumn i SvD i går, tisdag 12 november.
De fattigaste områdena har som väntat drabbats värst, där finns inget kvar utom ett fåtal bättre byggda hus för den lokala förvaltningen, skriver Lintner. Om hjälpen som kommer konstaterar han att ”där blottas Filippinernas svagheter. I jämförelse med andra länder i regionen är landets flygplatser och vägar i uselt skick … Ute på landsbygden råder också sedan länge ett i det närmaste feodalt klanvälde, där rika jordägare står lokala politiker och statstjänstemän nära. Man får inte glömma att presidenten själv (Benigno Aquino) kommer från en rikemansfamilj … Han har inte alltid varit lyhörd för de fattigas intressen.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.