Preskriptionstiden för några av de brott som Julian Assange anklagats för går ut i augusti. Svenskt rättsväsende har på fem år inte lyckats utreda anklagelserna från två kvinnor om att han utsatt dem för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång.
Det borde uppröra var och en som har någon som helst känsla för kvinnornas rättigheter, och det borde också uppröra var och en som har någon känsla för Assanges rättigheter. Och för rättigheter över huvud taget, inte minst mänskliga sådana.
Vad som nu händer när den svenska åklagaren till slut tyckt att det kan vara idé att föra fallet framåt, är att förhören med Assange på Ecuadors ambassad ändå inte verkar bli av. Den här gången, enligt svensk press, på grund av att Ecuadors utrikesminister anser att förutsättningarna för förhören på ambassaden inte kan ske bara så att ”ambassaden slår upp dörrarna”.
Rättsliga och möjligen diplomatiska förvecklingar kan nu komma att leda till att preskriptionstiden går ut för samtliga misstänkta brott utom våldtäktsanklagelsen. Där ligger preskriptionstiden på tio år.
Kommer den svenska åklagaren att lägga ned ansträngningarna att få förhöra Assange på Ecuadors ambassad då? Han kan ju sitta där i fem år till.
Men Assange har ju flytt från ett borgensåtagande i Storbritannien också.
Så även om han blir förhörd och de svenska förundersökningarna mot honom läggs ned, kan han lämna ambassaden utan att återigen bli gripen, denna gång av brittisk polis?
Att Storbritannien skulle vägra lämna ut honom till USA som har ett åtal liggande mot Wikileaks-grundaren, är det rimligt att anta?
Så hur det än går med de förmodade svenska sexbrotten kan det bli så att han slutar i amerikansk domstol med en dom som gör honom till ”… en fin brud i fängelset. Åt helvete med terroristen. Han ska få äta kattmat till döddagar.”? (dokument citerat i John Pilger, Stangeloveffekten, s 55. Karneval förlag 2015.)
Om Assange en gång lämnar Ecuadors ambassad med outredda sexbrott bakom sig, kommer säkert svenska rättstjänare att två sina händer. Den som inte har fått möjlighet att rentvå sig är Assange.
Assange blir var mans niding.
Det är inget som borde tilltala vänner av rättsstater, i väst och öst, söder och norr. Inte vänner av mänskliga rättigheter, inte vänner av visselblåsare och yttrandefrihet.
Vad niding betyder? ”Skändlig missdådare”, enligt SAOL. Den som är ”var mans niding” är en person som kan kritiseras av alla, ett allmänt villebråd.
PS Julian Assange ska medverka via videolänk vid den tjeckiska internationella filmfestivalen Jihlava 27 okt-1 november enligt pressuppgifter. DS
Böcker eller grönsaker? Böckerna föreföll inte vara ett valbart alternativ i en Metroartikel om ”grön revolution” i USA 28 april i år. I den gröna revolutionen ingår skolträdgårdar och odling av grönsaker som en del i förbättring av kostvanor men också som ett sätt att kombinera teori och praktik i undervisning. Och förstås ge alternativ till gatugäng och subkulturer. ”Det händer något magiskt med barn när de lär sig att vårda det som växer” säger Stephen Ritz som i artikeln berättar om trädgårdsprojektet i södra Bronx, New York.
Först långt ned i texten nämns närmast i förbigående att Ritz’ nästa projekt är ”att göra om skolans bibliotek till en inomhusträdgård”.
Hur det är tänkt framgår inte. Kanske ska odlingslådor placeras mellan bokhyllorna? I så fall, kultur som kultur.
Men ska böckerna ut och odlingslådorna in, kanske på hyllor för att få mera utrymme för lådor, då blir jag kallsvettig.
Om det i planerna kanske ingår att böcker, böcker av papper med hårda pärmar, inte längre behövs eftersom e-böcker och läsplattor som inte behöver något fysiskt utrymme är bättre. Då blir jag verkligt orolig. Inte bara för min principiella inställning till e-böcker, ekonomin runt dem, och de möjligheter som finns att manipulera texten i dem, utan också för att bokhyllor med böcker att botanisera bland är lika viktiga för andlig växt som grönsaker för lekamllig.
Bibliotek är, eller borde vara, öar av lugn, läsning och koncentration. Fredade zoner, som Josefin Holmström skrev i en krönika i SvD 9 juni 2015. Krönikan var en kommentar till tidigare rapporter om hur bibliotek på en del platser av grupper av barn, ungdomar och vuxna i stället används som uppehållsrum och fritidsgårdar med stök och bråk och t o m hot mot besökare och personal.
Holmström jämför med biblioteket i University of Cambridge där ”tysthetsnormen” (av någon anledning inom citationstecken) bejakas och försvaras.
Det finns de som anser att bibliotek ska vara mötes- och umgängesplatser, om än utan bråk och stök.
Bättre vore om tysthetsnormen och lugnet fortsatt vara det normala på alla bibliotek. Att de får vara en plats dit såväl barn som ungdomar och vuxna kan gå för att få det lugn som behövs för till exempel läxläsning.
Det borde vara extra eftersträvansvärt då hemmen inte kan erbjuda den lugna avskildhet som studier kräver. Trångboddhet är inget nytt problem, inte i Sverige och inte i världen. Desto viktigare då att kunna erbjuda ett offentligt tyst och väl upplyst rum med arbetsplatser där studier och läsning kan bedrivas.
I en kommentar förklarade en boende i ett av de områden där biblioteket tvingats stänga på grund av allt bråk, att ungdomarna ”inte har någonstans att vara, det är för trångt hemma”. Hemmavarande systrar kunde också vara ett hinder för att ta hem kompisar.
Gärna kompisar men NIMH alltså. Alternativet blir att förstöra för ”de andra” i stället – en riktigt risig attityd.
Kanske systrarnaskulle må bättre av att vara på lugna och tysta bibliotek eftermiddagar och kvällar, och ”kompisarna” lämnas att leva rövare i hemmen, om det mot förmodan skulle accepteras av föräldrarna.
Men odlingslådor och -lotter kunde kanske bli ett alternativ för kompisarna som inte har någonstans att vara? Kanske är det så att det skulle hända något magiskt med barn och ungdomar även i svenska förorter om de lär sig vårda det som växer, just som Stephen Ritz sade i Metroartikeln om barnen i Bronx.
Det kan i varje fall inte få vara så att de tillåts förstöra för folkbiblioteken och deras besökare.
Cluj är Rumäniens till storleken andra stad med drygt 300 000 invånare, universitet med bland annat medicinska och tekniska utbildningar, och fler kyrkor av olika kristna inriktningar än vad som rimligen borde behövas.
Men Cluj (jo, det uttalas ”kloosj”, med tonande sje-ljud), är också en stad som varit rumänsk i bara ett knappt sekel – från ca år 900 till 1919 var den ungersk. På kyrkogårdarna finns gravvårdarna som minner om den ungerska tiden. Men också om tidens gång.
Calvaria i Monastur
Vid romersk-katolska Calvaria-kyrkan i Monastur lutar den gamla ungerska gravstenen mot förvuxna träd.
Rumänien bildades som land av Moldova och Valakiet så sent som 1862. Länge var de delar av det osmanska väldet och därefter fram till 1919 en del av habsburgarnas Österrike-Ungern. Från 106 till 271 e Kr, var Cluj en utpost i det romerska riket. Sedan 2008 går det att se rester av en romersk byggnad som grävts fram och sedan täckts av glas på Piata Unirii, det centrala torget i Cluj. Romarna kallade bosättningen Napoca.
På torget finns också den monumentala romersk-katolska katedralen som började byggas i slutet av 1300-talet. Det var också seklet då Cluj fick stadsrättigheter. Katedralen har genom århundrandena tagits i anspråk av lutheraner, av kalvinister, av unitarianer och också av grekisk-katoliker innan den romersk-katolska kyrkan återfick den 1716.
De olika trosinriktningarna speglar Cluj-Napocas och den region staden ligger i, Transsylvanien, stormiga historia. Så gör även dubbelnamnet. Napoca lades till på 1960-talet under Ceausescus regim som ett sätt att befästa regionens tillhörighet till Rumänien.
Genom århundrandena har staden fortsatt att vara viktig som handelscentrum, och att så var fallet syns inte minst på de palats som fortfarande finns kvar vid Piata Unirii och i kvarteren runt omkring. Uppförda av inflytelserika familjer i omgångar från 1400-talet och framåt har de flesta inbyggda gårdar som nås genom gångar från fronthuset mot gatan. De anges fortfarande som sevärda i guideböcker, och sevärda är de, om än inte i flera fall för att de fortfarande lyser med den glans de en gång haft. Tvärtom är träportarna prydda med smidesjärn nu skeva och i uppenbart behov av renovering. Putsen har rasat från väggarna, och innergårdarnas tillstånd är inte bättre, men husen används för boende och butiker.
Att byggnader ser små och skruffiga ut i nutid hindrar inte att de har en spännande historia. Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii är en sådan. Den byggdes redan på 1400-talet men togs över av familjen Filstich i slutet av 1500-talet. Där bodde i början av 1600-talet en kvinna som Cluj-borna ansåg vara vampyr. Osedvanligt vacker, flera gånger gift och uppenbarligen alltid utsatt för skvaller kallades hon enligt guideboken ”The bloody whore of the devil”. Även nu går man snabbt förbi huset på trottoaren, men inte av rädsla för vampyrer utan av oro för att puts eller rent av delar av balkongen ovanför portgången ska falla ned över ens huvud.
Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii.
Ett undantag från förfallet är den grekisk-katolske biskopens hus på Motilor där inte bara biskopen bor, där finns också administrationslokaler och rum och seminarierum för grekisk-katolska teologistudenter. Byggnaden är vackert renoverad, väggarna glänser välputsat vita, balustraderna är hela och lackade och alla dörrar hänger raka.
Den grekisk-katolska kyrkan är en minoritetskyrka i Rumänien där det absoluta flertalet tillhör den rumänsk-ortodoxa kyrkan, men trots det har den inte bara renoverat biskopens och teologistudenternas byggnad. En ny katedral är också under uppförande vid Piata Cipariu.
Intill byggarbetsplatsen där väggarna och kupolen redan är på plats ligger Skräddarnas torn, det enda av de en gång sexton torn som finns kvar tillsammans med en del av den ursprungliga stadsmuren uppförd på 1400-talet. Tornet har renoverats och används som centrum för Urban Culture, med utställningar och evenemang. Muren går fortfarande att gå ut på från tornet, men trappan som ännu finns kvar på det som var murens insida rekommenderas definitivt inte.
Det etnografiska museet med intressanta utställningar, inte minst av textilier och vackra folkdräkter från olika delar av Transsylvanien, är också ett exempel på en väl renoverad byggnad i Cluj-Napocas centrum. Där finns också Casa Matthias Corvin, och Banffy-palatset som nu är konstmuseum.
Cluj har också nyare, vackra byggnader. Det stora universitetsbiblioteket till exempel. Och det som tidigare var kasino, under en period var konstfakultet och nu är restaurang och konferenscentrum vid dammen i Centralparken. Nya är också sportpalatsen, funktionella om än kanske inte vackra.
Vid den östra ingången till Centralparken finns ett stort monument till minne av striden mot kommunismen. Undanskymt i en liten namnlös park bakom Piata Muzeului ett litet monument till minne av de 18 000 judar, män, kvinnor och barn, som deporterades från Cluj till Auschwitz i april-maj 1944.
Minnesmonumentet över deportationen av 18 000 judar 1944.
Cluj-Napoca är en stor stad. Det är en stad i ett land märkt av decenniers vanstyre under kommunisttiden, det är en stad som fortfarande präglas av detta vanstyre men som bland annat med hjälp av EU -stöd försöker förbättra sin infrastruktur. Det är också ett land präglat av korruption. För bara några år sedan skrev svenska tidningar om hur läkarstudenter kunde muta och fuska sig till godkända resultat på tentor.
Det är ett land och en stad präglad av arbetslöshet, och arbetskraftutvandring. Det är inte en slump att Wizz Air, ett ungerskt flygbolag, har direktflyg mellan Cluj och Malmö, och till ett flertal andra städer i Väst- och Östeuropa. Det är måhända signifikativt att när planet från Malmö landat i Cluj-Napoca och passagerarna väntar på sina väskor vid det band där skärmen ovanför säger ”Malmo”, så kommer väskorna på bandet intill där skärmen säger ”Heraklion”.
Det är en stad som inte präglas av gathundar, som Bukarest, och inte heller av romska tiggare även om de finns.
Det är också en stad där föreningen Phiren Amenca finns, en volontärorganisation som verkar för dialog mellan romer och icke-romer (Roma-Gadje Dialogue Through Service).
Det är en stad med vänliga, hjälpsamma invånare, en stad med joggare, bilister och cyklister, med killar och tjejer klädda som killar och tjejer i vilken annan europeisk stad som helst, en stad med kvartersbutiker och stora shoppingcenter. Det är en stad med gigantiska grönsaksmarknader där odlare från landsbygden runt omkring säljer sina produkter, och små affärer där gårdsproducerade ostar säljs. Men där det vid ingången också sitter en liten gumma med en enda korg med trädgårdsblommor, och bredvid henne en man med några buntar lavendelblommor till salu.
Liten del av stor marknad i Manastur.
Det är en stad dit busslaster av ungerska turister kommer för att se den stad som fram till 1919 kallades Kolozva’r, och där gravplatserna är fyllda av stenar med ungerska namn.
Det är också en stad där bilden av forna östländer nu präglad av religiositet får sig en törn.
Stärkande klotter.
Mellan 1947 och 1990 var Rumänien en del av östblocket. Landet blev medlem av NATO 2004 och av EU 2007.
2014 placerade Transparency International Rumänien på plats 69 av 175 länder i korruptionsindexet.
2015 placerade Reportrar utan gränser landet på plats 52 av 173 vad gäller pressfrihet.
I november 2014 rapporterade rumänska medier och TT att landets högste åklagare för organiserad brottslighet och terrorbrott gripits misstänkt för korruption. Finansminstern har avgått och erkänt korruption, en tidigare borgmästare i Bukarest har dömts för att ha sålt kommunal mark till underpris. Premiärminister Ponta avgick förra månaden eftersom han är föremål för en polisutredning om kriminalitet, Dragnea som utsetts efterträda honom har tidigare dömts för valfusk.
Nyss skrev EU Observer om att 11 000 kvadratmeter mark värderad till 3,9 miljoner euro i Bukarest ställts gratis till förfogande för uppförande av en gigantisk moské som ska byggas med pengar från Turkiet. Det finns muslimer i Rumänien, men de flesta av dem bor i Constanta vid Svarta Havet.
Det finns mycket som Rumänien och rumäner, oavsett religion och etnicitet, behöver. En stor moské förefaller inte vara det mest nödvändiga, och inte heller att mark för ändamålet ges bort utan ersättning. Det är inte organisationer som Hjärta till Hjärta och Liv och Ljus i Rumänien eller Crossroads i Sverige, och inte heller EU som kan lösa Rumäniens problem, det är rumänska politiker, myndigheter och medborgare.
Då kommer kanske den rumänske gentlemannen i en datorbutik på Ernst Reuter Platz i Berlin som Lotta Lundberg skrev om i SvD 11 maj, Svenska kyrkans it-chef och den polyglotta it-supporten i Lund som Ateas magasin Tomorrow skrev om i sitt juninummer, att överväga att flytta tillbaka. Inte för att de är ovälkomna i Tyskland och Sverige, eller för att de inte behövs här, tvärtom. Men för att de behövs där, i landet som är drygt hälften så stort som Sverige men med dubbelt så stor befolkning, och ser att möjligheterna att leva och utvecklas där är lika bra eller bättre.
Vilken flagga används i församlingslokaler?
Jaa, om man alls funderar över en sådan fråga i dag, så skulle svaret förmodligen bli ”kyrkans”. Svenska kyrkans gul-röda flagga. Och om det jordiska ska poängteras jämte det himmelska, så blir svaret utan tvekan den blå-gula svenska flaggan.
Att det inte var så enkelt för tyska församlingar i Sverige under mellankrigstiden framgår av en bok med den osannolika titeln ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”, en omarbetad version av Annettes Forséns avhandling som lades fram för disputation vid Helsingfors universitet 2012. Avhandlingens titel inleds med ”Deutschland, Deutschland über alles … ”. Boken gavs ut av Gidlunds förlag 2015. Titeln talar om vad den faktiskt handlar om. För den som har intresse av tysk föreningsverksamhet i broderländerna är den sannolikt en guldgruva. För den mera måttligt intresserade finns där guldkorn.
Som detta med flaggor i församlingslokaler.
S:t Gertruds tyska församling med lokal i Gamla Stan i Stockholm använde sig nämligen under större delen av mellankrigstiden av den gamla kejsarflaggan. Weimarrepublik, nej tack.
Och det gick bra ända till 1935, då NSDAP kommit till stan och bildade en universalförening där samtliga tyska föreningar, skolan och församlingen förväntades inordna sig. NSDAP hade enligt en polisrapport 1935 klagat på att församlingen inte använde hakkorsflaggan.
Besvärligt på riktigt blev det när hakkorsflaggan hösten 1935 gjordes till den enda officiella tyska statsflaggan, och församlingen, som officiellt hörde till svenska kyrkan, valde att inte flagga alls.
Först 1937 föll församlingen till föga och införde hakkorsflaggan.
”Församlingens lokaler blev först efter kriget igen populärt” skriver Annette Forsén (sid 194).
Och som detta om filmvisningar och censur.
Den tyska universalföreningen, ledd alltså av NSDAP med stöd från tyska legationen, visade film för föreningsmedlemmar och inbjudna gäster – vanliga spelfilmer men också propagandafilmer, som ”Viljans triumf”, ”Der ewige Jude” från 1940, grovt antisemitisk, och ”Jüd Süss”, också 1940, med mera dold anitsemitism. ”Jüd Süss” förbjöds i Sverige 1941, i Finland visades den på vanliga biografer.
Det fanns skillnader i vad som visades och vad som förbjöds i Finland och Sverige. Forśen skriver:
”Skillnader mellan vad som visades i de tyska föreningarna i Finland och de i Sverige kan således delvis bero på hur filmcensuren i respektive land ställde sig till filmerna. Därtill torde det också ha spelat en viss roll att de tyska föreningarna i Finland visade mindre film, att den tyska propagandaapparaten var mycket starkare i Sverige samt att även om det också fanns antisemitism i Finland så var, som redan konstaterades i kapitel tre, rasfrågan mindre aktuell i de tyska föreningarna i Finland än i Sverige.” (sid 275).
Och så om antisemitism i Finland och Sverige.
Kapitel 3, ss 153-164 beskriver hur NSDAP lägger motioner om ”arierparagrafer” till olika föreningar. På olika sätt försöker styrelserna mota sådana försök, men framträdande medlemmar av judiskt ursprung manövrerades bort från ledande positioner. Hermann Friedmann i Helsingfors 1933, och Walter Singer i Stockholm samma år. Den senare återvaldes som ordförande i Deutsche Vereinigung von 1919 år 1935, men efter tydliga tecken på att organisationen negligerades och därefter ströks från tyska legationens lista över tyska föreningar 1936, försvann den enligt Forsén ur de skrivna källorna. Först 1945 återuppstår en Deutsche Vereinigung, då med tillägget ”von 1945”.
Annette Forsén konstaterar att det förekom diskriminering mot judar i de tyska föreningarna, och skriver att antisemitismen var mera utbredd bland befolkningen i Sverige än den var i Finland. Men också att det fanns en opposition mot antisemitism bland tyskar i Sverige, en opposition som bland annat manifesterades i brev till tyska legationen med protester efter kristallnatten i november 1938.
Den osannolika titeln då?
Tja, vilken reklamare, eller för den delen tidningsredigerare, som helst skulle ha dött av skam över att sätta en titel/rubrik som ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”.
”Föreningar vek sig för nazisterna – judar utmanövrerades” kanske skulle gått an.
Men innehållet hade varit detsamma, dödtrist tycker kanske de flesta, bitvis intressant tycker andra medan några specialintresserade slukar alla åtta kapitel, med fotnoter, bilagor och allt.
Oavsett titel/rubrik skulle läsarna ha fördelats på samma sätt: dödtrist, bitvis intressant och slukare.
Fördelen med en titel/rubrik som säger vad det handlar om är att ingen behöver känna sig lurad och att slukarna inte riskerar att missa något. Den måttligt intresserade blir glad över att få kunskap om skeenden en inte hade föreställt sig, som det passiva motståndet i en församling, tysk propaganda i Sverige respektive Finland och viljan att motverka ”arierparagrafer”.
Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.
Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.
Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.
Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen. Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’ Erlander kommenterar i sin dagbok:
’Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade: Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)
Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.
Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.
Helsingfors är en stad att förundras över och glädjas åt.
Läckergommen kan särskilt glädjas åt champagnekorkar på Café Ekberg på Bulevarden. Samtidigt som densamme förundras över hur, förlåt men, ful, en bakelse kan vara.
Mums!
Att Helsingfors liksom andra städer och samhällen får alltfler fula butiksskyltar, som dessutom inte sällan vill visa vägen till samma typ av butiker. Tänk Ikea, H&M, Zara …
Hur gläds man då inte över neonskylten som ännu sitter högst på Hagnäs saluhalls tak vid Hagnäs torg (Hakaniemen-tori). En skylt som väntande buss- och spårvagnspassagerare har god utsikt över, och metrostationen ger än fler möjlighet att se den.
Hagnäs torg, neon över saluhall och kollektivtrafik.
En anledning att förundras är ibland finlandssvenska ord.
Hållplatsen ”Fölskvären” till exempel.
Vad är det, hur uttalas det? Fölsk-vären? Fölskvä-ren? Försiktig fråga ger svaret:
– Fölskvären? Du vet väl vad ett föl är? En liten häst? Skvär kommer från ryskan, torg. Föltorget.
Jo, föl vet man ju. Men är ”skvär” ryska? Torg heter ju ”plå’chad” (transskriberat) på ryska?
– Skvär är en förfinskad/försvenskad form av engelskans ”square” som kom in via ryskan. Alltså skvär.
Jaha, jo, det verkar ju … rimligt. Men ändå något att förundras över. Kanske i synnerhet som Fölskvären varken är fyrkantig eller ett torg. Det är en liten park, närmast trekantig till formen, med en hästskulptur, sto och föl, och en spårvagnshållplats. Det är förstås texten på den sistnämnda som gör att tillfälliga besökare kan falla i tankar.
Glada kommentarer kan det bli vid skylten nedan, för vad har Helsingforsarna emot skottar egentligen? Diskriminering, det är vad det är.
Inga skottar här tack!
Men se, här är skottar tillåtna:
Skottar välkomna till Tove Hansson.
I Tove Hanssonin Puisto. Tove … Hansson?
Hundrastgården tycks ha namngivits efter någon med namn snarlikt de världsberömda mumintrollens upphovsman.
Eller också blev det fel. På skylten vid hållplatsen strax utanför hundrastgården står det i varje fall Tove Jansson.
Först förundran och sedan glädje ger den smått vanvördiga skylten utanför puben vid Ostrobothnia studentnations hus:
Det ligger kanske nåt i det, helgonförklaringen. För som en nutida finländare hördes sucka över dagspolitik och möjliga lösningar på ekonomi och arbetslöshet:
– Kom tillbaka Urho, allt är förlåtet.
Riksdagshuset på Mannerheimsvägen är imponerande med sin monumentala fasad som döljer fem våningar av kontor och sessionssalar inom vars väggar den finländska demokratin utövas.
Men mer oväntat, och därför mer att förundras och glädjas över är taket i en av riksdagshusets salar. Trä och kristall – finländskt gnistrande vackert.
”Har någon hört talas om ”Vremini Vost?”
Så börjar en av historierna Staffan Ringskog berättar i ”Mockba 2011, möte med det nya Ryssland och dess grannar”, utgiven på Sahlgrens förlag 2011.
Vremini Vost är ett ”litet rosa papper med grön inramning”, något som varje person som kör en bil registrerad i utlandet på ryska vägar måste föra med sig.
Ett sådant litet papper fås när man kör in i Ryssland, och om de behöver förlängas utöver den först givna tiden kan det bara ske i Moskva, på Ryska Federationens tullstation.
Historien handlar om hur detta går till: osäkerheten, köerna, väntan, barska myndighetspersoner, straffavgifter, märkliga krav på dokumentation, upprepade färder fram och tillbaka tvärs genom Moskva till olika myndigheter – med tunnelbana, bilen saknar ju dokument och har beslagtagits.
En snudd på ändlös historia, med en kommentar från en förare av svarttaxi som till sist anlitas:
”- Du har problem med din bil inte sant? Jag kör många till tullstationen i Taganka. Ryssarna är ett listigt folk, man plockar sina medborgare på pengar med en massa konstiga bestämmelser. Men framför allt knycker man vanligt folks energi, man tröttar ut dem med en massa onödigheter hit och dit.”
Eftersom det inte är en själv som tillbringar 16 dagar flängande genom Moskva, från rum till rum, från kassa till kassa med vresiga eller rent oförskämda myndighetspersoner vid varje stopp, är det en ganska rolig historia.
Men det krävs bara ett besök på ett ryskt postkontor för att veta precis hur det känns – köandet, väntandet, vresigheten, hur allt tycks ha ordnats för att vara så osmidigt och otrevligt som möjligt för kunden/medborgaren/besökaren.
”- Hela systemet är djupt förnedrande och kränkande, och det är också meningen. Detta är Ryssland, eta Rossija!”, sammanfattar svarttaxiföraren.
Så sade också Sylvie, fransyskan på språkkurs i S:t Petersburg när bordet på studenfiket fortfarande efter två veckor stod kvar och vickade på ojämna ben så kopparna hasade över bordsskivan:
– Eta Rossija … it’s Russia.
”Där alla tänker lika tänks det inte mycket”.
Ett talesätt som använts på olika sätt av olika människor. När det till exempel används som affischord på ett chefskontor kan det vara verkligt hämmande, om den som sitter i besöksstolen vet att andra som inte tänkt som chefen hamnat i ett mycket litet rum utan fönster längst bort på vinden.
Men detta att inte alla tänker som alla andra, till exempel när det gäller Grekland och skulderna, det är inte så vanligt förekommande. Att därför SvD Kultur söndagen 4 juli publicerade en artikel a Marcus Priftis är glädjande. Läs den: http://www.svd.se/vasterlandets-bild-av-grekland-ar-kluven
Artikeln handlar om mycket mera, men vad jag fäste mig vid var detta citat:
”Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.”
Det fick mig att minnas en bok jag läste nu för ganska länge sedan: Kapetan Aris, Gerillakriget i Grekland 1940-45, av Kostis Papakongos, utgiven av Författarförlaget 1975.
Den handlar om guerillakriget mot nazisterna och sveket från såväl allierade, Sovjetunionen och Storbritannien, som från det grekiska kommunistpartiet.
Kapetan Aris förstod vad som komma skulle och begick självmord 1945.
Och ja, det är en hjältehistoria.
I den pågående krisen i Grekland finns få hjältar.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev på SvD Brännpunkt 27 maj under rubriken ”Greklands skuld skapar hat” om valutaunionens ”grundlag”, citationstecknen är Mats Perssons, Maastrichtfördraget som förbjuder stater att låna ut pengar till varandra.
”Skälet till detta är enkelt: om Europas stater har skulder till, och fordringar på, varandra uppstår gärna gnissel och friktioner … Och så fungerade den europeiska valutaunionen fram till 2010. … Nu valde euroländerna en helt annan väg. Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de Maastrichtavtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. Därigenom tog Europas skattebetalare på sig bankernas kreditförluster, och det var naturligtvis bankernas ägare glada för. …”
Vad vi nu har är glada bankägare, arga skattebetalare, populistpartier, högdragna europeiska ledare som ska lära greker en läxa och en grekisk befolkning som förväntas leva på luft och privatiseringar.
Hur ofta får vi höra om valutaunionens ”grundlag” i medierapporteringen om Grekland?
Den borde nämnas i varje artikel som skrivs om Grekland, folkomröstning och skuldkris. Och i varje artikel som skrivs om Merkel, Hollande och andra politiker som yttrar sig i frågan också, medlemmar i valutaunionen eller inte!
Hur ofta om Grekland som europeisk koloni? Om partisanerna, krigsslutet och vad som sedan hände?
Europeisk efterkrigshistoria är inte bara Sovjet och järnridån.
Kvinnene i Rinnanbanden är en bok om svek och landsförräderi under den nazistiska ockupationen av Norge.
Henry Rinnan byggde upp en organisation av positiva och negativa agenter med uppgift att kartlägga den norska motståndsrörelsen och lämna uppgifterna till ockupanterna.
De positiva agenterna visste vad de gjorde, de var själva nazister, eller ”nationella” som de kallade sig. De negativa var de som verkligen trodde att de arbetade för Hjemmefronten.
Det är en förfärlig skildring. Vem kunde man lita på? Inte många.
”En svensk tiger”, uppmaningen från andra världskrigets Sverige får en ytterligare dimension under läsningen. Men inte bara det. Även de svenska interneringslägren där i huvudsak svenska kommunister samlades in och sattes under bevakning får en annan dimension.
I Norge fanns det olika fraktioner inom motståndsrörelsen. I flera fall av de som skildras i den norska boken var det de kommunistledda motståndscellerna som avslöjades av Rinnanbanden. När det kom information till den norska legationen i Stockholm om att Rinnan misstänktes var i maskopi med Gestapo, försenades varningarna till Norge under ett år på grund av meningsskiljaktigheter inom legationen, och misstänksamhet mot kommunister.
När nazisterna höll på att förlora kriget reste medlemmar av bland annat Rinnanbanden till Tyskland:
”Mot slutten av krigen ville SS bygge opp grupper av soldatar som i Tyskland vart kalle Werwölfe, i Norge Silberfüsche. Desse ”varulvane” och ”sølvrevane” skulle vera aktive bak fienden sine liner etter ein alliert invasjon. Oppgåva var å øydelegge det som vart kalla militaere og militaerøkonomiske objekt – i praksis mål som i høg grad også var sivile, som jernbane, bruer, kraftstasjonar och fabrirkkar. I 1948 etablerte det norske forsvaret ein tilsvarande organisasjon som først vart kalla Stay behind, seinare endra till Okkupasjonsberedskap.
Frå september 1944 til januar 1945 var drygt åtti nordmenn med på i alt tre kurs for å førebu deltaking i slike Zer-grupper, Zerströungsgruppen.” (s 256).
”Stay behind”. Det var en organisation som även Sverige hade. Mikael Holmström skriver om den i Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis, 2011.
Sølvrevan och Stay Behind.
Nog tål det att tänkas på.
Idar Lind skrev boken ”Kvinnene i Rinnanbanden” som gavs ut på Det Norske Samlaget 2011
Det stora problemet med e-böcker är inte att de inte tar plats i bokhyllan. Problemet är att om man lånar dem på bibliotek så registreras lånet, inte bara för att biblioteket ska veta att man lånat den och ska kunna kräva tillbaka den, som med en fysisk bok.
Lånet registreras verkligen, och registreringen blir kvar, sökbar av alltid illegitima skäl. Det blir däremot inte registreringen av den lånade fysiska boken. Den försvinner när lånetiden gått ut – poff!
I Sverige är det förbjudet att föra register över låntagares boklån, utöver det som visar att man lånat, och eventuellt inte lämnat tillbaka boken. Det gäller inte e-böcker.
Köper man e-böcker så inte bara registreras och bevaras köpet i register – boken kan försvinna också – poff! – om försäljaren (Amazon till exempel) för för sig att man gjort något ”olagligt” med boken. Kopierat den, vilket är enda möjligheten om man vill låna ut boken, men inte läsplattan.
Det är kort sagt så att Amazon säljer boken, och behåller den.
Och det är klart, vill man inte ha fysiska böcker i en bokhylla, böcker att gå tillbaka till ett år, fem år, trettio år, efter att man läst den, då är väl läsplattan bra. Så länge dagens teknik är morgondagens, så att böckerna fortfarande är tillgängliga på läsplattan om ett år, fem år, trettio år, eller ännu längre fram.
Det finns nästan bara fördelar med fysiska böcker. En nackdel är att de är tunga att flytta. En annan att de är besvärliga att damma.
Men att drygt trettio år efter första läsningen gå till bokhyllan och hitta Kapetan Aris, Kostis Papakongos bok från 1975, därför att några rader i en artikel om Grekland 2015 väcker minnen. Det är något speciellt. Den står där, visserligen i urblekt orange rygg, men den går att hitta, och förläggaren har inte kunnat ändra ett ord i den, och ingen annan heller.
Den har varit utlånad flera gånger, och ingen har kunnat hindra det. Copyswede har inte kunnat ta ut extra avgifter, och Amazon har inte kunnat blockera varken mina vänners eller min läsning under utlåningstiden.
Att det med fysiska böcker och bokhyllor också är möjligt att botanisera och upptäcka böcker, i bibliotek, bokhandlar och vänners bokhyllor, som man annars inte skulle ha fått veta fanns, det är bara ytterligare en fördel med de fysiska böckerma. En fördel som Sam Sundberg beskrev i en kommentar i SvD Kultur 25 juni -15 ”Det verkliga hotet från e-böckerna”.
Bokhyllor är alltså inte ”ackumulerat kulturkapital och prestigejakt”, som Andres Lokko skrev i en krönika i samma tidning 26 juni. Att Lokko är välformulerad och fyndig innebär inte att han har rätt. Och hans ironiska ”Bifoga en länk till de digitala omslagen i sitt personliga bibliotek så kan den uråldriga leken ”Herre på täppan” obehindrat fortgå precis som vanligt”.
Nej, Andres Lokko.
Det är inte ”Herre på täppan” det handlar om. Det handlar om kontroll. Ska jag ha kontroll över mina böcker som jag ärligen betalat för, och mina boklån, eller ska någon annan ha det?
