Stasi samlade också persondata

Vilka vet vad om dig, och var samlas uppgifterna, av vem?

Det finns anledning att fundera över det i tider av sociala medier och nättjänster.

Med måste man vara. Och ha. Uppkoppling, paddor, iphone och appar.

Annars kan man snart varken betala räkningar eller åka buss.

Men vart tar våra personuppgifter, våra klick, samtal, kontonummer och lösenord vägen där i cyberrymden? Vem kan använda dem, och till vad?

Mera information finns att få via länken:

http://ameliaandersdotter.eu/2013/02/01/things-you-should-know-about-your-data/

I EU-parlamentet diskuteras dataskyddsförordningen för fullt. Lobbyisterna har långa arbetsdagar, och skydd av EU-medborgarnas persondata är inte högst upp ens på alla svenska ledamöters priolista.

 Det kanske är som med FRA och lagring av mobiltrafik?

”Har man inget att dölja så …”.

Annonser om fula skor och verkningslösa antirynkkrämer i spalten på Facebook kan man stå ut med, man står ju ut med annonser i tidningar också.

Men när det läggs upp persondossierer, data samkörs, säljs och sprids till … högstbjudande?

Hur kul är det?

Stasi, Östtysklands ökända Ministerium för statssäkerhet, samlade också personuppgifter. Från 1950 till 1989 när Berlinmuren föll. Ministeriet hade till slut 91 000 anställda, och 189 000 agenter.

stasiarkivet

Högkvartertet i Lichtenberg, Berlin, är nu museum. Arkiven, där bilden är tagen, är till synes oändliga, mapparna sväller som överjästa surdegar i sprängfyllda hyllor. CIA fick mikrofilmer av Stasidokument sedan muren fallit, kopior av de så kallade Rosenholzakterna finns nu i museets arkiv. 1990 hittades enligt uppgift 16 000 säckar med sönderrivna akter – 100 säckars pappersremsor har fogats samman till 1,3 miljoner arkivsidor.

”Hade man inget att dölja så …”

Om Stasis insamling av uppgifter och om effekterna det fick har två filmer väckt stor uppmärksamhet de senaste åren:

De andras liv (2006) regisserad av Florian Henckel von Donnersmarks.

Barbara (2012) regisserad av Christian Petzold.

Dataskyddsförordningen som diskuteras i EU-parlamentet är värd att ägna uppmärksamhet. Nu.

Var samlas vilka uppgifter om mig, och av vem? Att användas till vad?

Järnvägar också! Ryska dessutom! (och om uzbekisk gårdskarl)

Oj, vad det är besvärligt med tågen i Sverige, nån borde se till att de går i tid!

Som i Schweiz tycker en del. Andra påpekar att de kan få gå som i Ryssland också. I tid, i alla väder. En av dem som påpekat att ryska tåg går i tid är Anna-Lena Laurén, denna förträffliga Rysslandskorrespondent som bor i Moskva, arbetar för Hufvudstadsbladet i Helsingfors och nu till min glädje också dyker upp i svenska tidningar, genom TT och med artiklar i Svenska Dagbladet (jag har tidigare på bloggen hänvisat till hennes intervju med Pussy Riot-medlemmen som fick villkorlig dom och slapp fängelse), och i Officerstidningen, med en intervju med en rysk stridspilot.

Om ryska järnvägar (Leve dem!) skriver Anna-Lena Laurén på sin blogg:

Leve de ryska järnvägarna!

Svetlana Aleksijevitj skriver om ryska järnvägar i boken Kriget har inget kvinnligt ansikte, en bok som starkt rekommenderas, om än framför allt av helt andra skäl:

”Jag reser till Moskva … Men jag fick inte vara i fred med mina tankar särskilt länge. Vagnskonduktören kom med te. I kupén började man genast glatt och högljutt bekanta sig med varandra. På bordet stod plötsligt den traditionella buteljen med Moskovskajavodka och något tilltugg, medtaget hemifrån. Och så inleddes, som alltid hos oss, ett förtroligt samtal: om privata familjeangelägenheter och politik, om kärlek och hat, om ledare och grannar … Sedan länge har jag insett att vi är ett folk som gillar att resa och samtala … ” (sid 128-130)

Och om rysk tågkultur skriver Staffan Ringskog i reportageboken Mockba 2011 bland annat:

”Ett ryskt tåg drabbas aldrig av förseningar. Ett ryskt tåg är punktligt oavsett om det rör sig om en kort sträcka utanför Moskva eller S:t Petersburg eller någon längre sträcka, exempelvis från Moskva till Vladivostok med transsibiriska järnvägen… I Ryssland har varje vagn minst en konduktör, ibland till och med två. … Konduktören är samtidigt tågvärd, som under resans gång tar upp beställningar på kaffe eller te. … Tågvärden ser självklart också till att vagnens två toaletter är rena och städade…”

Det ni. Rossijskie zjeleznye dorogi, RZJD.

Men bäva månde ryssarna. Utförsäljningen av RZJD ska börja 2018.

Vad det sedan blir kvar av punktlighet och tågvärdar får vi se om kanske rapporteras i svenska media. Det får vi nog, i varje fall om Putin sitter kvar som president.

Till sist, låt mig rekommendera ännu ett inlägg i A-L L:s blogg, om något helt annat:

Den uzbekiske gårdskarlen som fick nog

Äntligen!

Museet för non-konformistisk konst i S:t Petersburg – bilderna från utställningarna maj 2009 kan äntligen visas. Jag hittade dagboksanteckningarna, det är Viktor, tyvärr utan efternamn, som gjort skulpturerna som fortfarande gör mig glad att se!

Jag skulle gärna ha köpt med mig en fisk hem till Sverige, men hur packa ett sådant verk? Det var tur att jag inte tänkte ”det ordnar sig” och föll för frestelsen. Läs vidare nedan om hur det gick för Kurt Feckelstein, men först Viktors vackra fiskar:

fiskkonst

metallfiskkonst

Då, i maj 2009, gjorde det mig också glad att hitta museet – ingången var väl gömd. Genom ett föga inbjudande portvalv, över en föga inbjudande gårdsplan fylld av … saker … in genom en, föga inbjudande, plåtdörr gömd bakom en farstu, upp för tre trappor i ett nedgånget trapphus, genom vad som såg ut som en lägenhetsdörr– och där innanför fanns museet för non-konformistisk konst. Det var ännu bättre gömt än postkontoret på Nevskij Prospekt.

I lokalerna fanns också Kurt Feckelsteins utställning Chess-Game of the Kings, eller, egentligen inte. Och inte heller Freedom som sägs i citatet från Wikipedia nedan. Nej, utställningen bestod av en kundvagn, några skyltar som varnade för farorna med rökning, och mängder av dokument fyllda av text. Eftersom brevväxlingen var på tyska och ryska tog det tid innan jag förstod vad det handlade om: Museets, konstnärens, ryska myndigheters och det anlitade transportföretagets utväxling av brev och mejl då materialet till utställningen i tre transportlådor skulle forslas från Tyskland till Ryssland. Skriftväxlingen sträckte sig över en månads tid och längs alla rummets väggar.

Det blev inget tillstånd att föra in lådorna. Med stor tvekan hade varningsskyltarna för rökning och kundvagnen ändå givits införseltillstånd.

Rysk byråkrati och Freedom. Oförenliga storheter.

Ur Wikipedia om tyske konstnären/arkitekten Kurt Feckelstein:

The year 2009 was characterised by post-communist social changes in Russia and the Ukraine. These events were thematised by Fleckenstein with a “Freedom” exhibition at the Museum of Non-Conformist Art in St.Petersburg and the “Homage to Sergei Eisenstein” exhibit on the Potomkein steps in Odessa.

Minns någon Artyom, 7 år?

I april 2010 blev Artyom en världsnyhet sedan hans amerikanska adoptivmor satt honom på ett plan till Ryssland med en lapp om halsen där det stod att hon ville att adoptionen skulle upphävas?

Världen upprördes, ryske utrikesministern Lavrov ville sätta stopp för amerikaners adoptioner av ryska barn. Enligt uppgift i Aftonbladet inte bara på grund av behandlingen av Artyom, utan också därför att tre ryska barn dött hos sina amerikanska adoptivfamiljer. Om uppgiften stämmer, och vad som i så fall orsakade barnens död vet jag inte.

Men amerikaners adoption av ryska barn har varit ifrågasatt långt innan det beslut som nu tagits att stoppa adoptionerna.

Det kan vara värt att komma ihåg nu när Putin, alltid Putin, undertecknat lagen som faktiskt stoppar adoptionerna till USA. Att det amerikanska beslutet om stopp för ryssar som haft med den otillständiga, för att uttrycka det milt, behandlingen av advokat Magnitskij har med det ryska adoptionsbeslutet att göra, är mer än sannolikt. Men amerikanska adoptioner har alltså ifrågasatts tidigare.

Enligt Expressen i juli 2010 placerades Artyom på ett barnhem utanför Moskva efter att ha återhämtat sig efter flygresan på ett sjukhus. Han var placerad på barnhem innan han adopterades. Enligt samma artikel beslutade en domstol i Tennessee att adoptivmamman skulle betala underhåll för Artyom, sammanlagt drygt en miljon kronor.

Läs Lauréns Pussy Riot-intervju!

Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets förträffliga Rysslandskorrespondent. Hon frilansar också för TT, har skrivit i Officersförbundets medlemstidning, och i dag, lördag 29 december, i Svenska Dagbladet en helsidesintervju med Jekaterina Samusjevitj, den Pussy Riot-medlem som fick villkorlig dom och slapp fängelsestraff.

En utmärkt intervju, förstås, som bland annat ger Pussy Riots bild av Pussy Riot, ”punkbönen” i katedralen, vad protesten riktade sig emot och den dubbla betydelsen av ”pussy”. Läs den!

Länk:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kamp-aven-i-frihet_7786584.svd

Alltid Putin – och korruption

Om vilken statschef kunde en svensk tidning sätta rubriken ”Landet lika ruttet som XX”?

Burma? Libyen under Khadaffi? Kuba? Syrien? Uzbekistan? Kirgizistan?

Nej, det är Putin, bara Putin, alltid Putin.

Och det handlar om korruption då förstås. Ryssland på plats 133 av 176 i Transparency Internationals korruptionsindex 2012. I botten ligger Somalia, därefter från botten Nordkorea, Afghanistan, Sudan och Burma. Om Sveriges engagemang i Afghanistan behöver inte ordas, polis och militär utbildas av bland annat svenskar, det civila biståndet ökar. I Burma har Reinfeldt varit och tycker utvecklingen går åt rätt håll.

Den svenska tidningen är Svenska Dagbladet, fredagen 19 oktober, Rysslandsanalys av Jan Blomgren.

Jan Blomgren är Rysslandskorrespondent för SvD och skriver mycket om oppositionen, om rättsosäkerheten i allmänhet och återkommande om hur advokaten Magnitskij som avslöjade oegentligheter i mångmiljonklassen själv arresterades och dog i fängsligt förvar. Enligt de senaste nyhetstelegrammen han han, död sedan flera år, åtalats (!).

Blomgren skriver under rubriken citerad ovan: ”…Eftersom Putin pekats ut som Europas rikaste man med starka misstankar om suspekta affärer så är det kanske inte så konstigt att Ryssland rasar i korruptionsrankingen.”

Andra rika ryssar berättar Mark Hollingsworth och Stewart Lansley om i boken Londongrad – From Russia with cash, the inside story of the oligarchs”.

Recensionen ur Sunday Times citeras på omslaget ”Mind-boggling … There’s bling and then there’s blingski”.

En historia om hur företag och miljarder förts och förs ut ur Ryssland och investeras i fastigheter, yachter, flygplan, diamanter …

Oljebolaget Yukos finns med, men huvudägaren Chodorkovskij nämns bara i förbigående, han var inte en av de som flydde Ryssland när utredningar om bolagets affärer inleddes. Han har i två omgångar dömts för ekonomiska brott, rättegångar och domar som starkt ifrågasatts, och ”hans vedersakare Vladimir Putin har sett till att han kommer att sitta inlåst till åtminstone 2016”, skriver Blomgren under rubriken ”Chodorkovskij värd all beundran”. Det är för ståndaktighet och obruten styrka som leder till att han fortsätter formulera sig politiskt han ska beundras.

”Chodorkovskij vill se ett demokratiskt och liberalt Ryssland, men med en stark roll för regeringen inom social- och välfärdspolitik” beskrivs de politiska målen för den man som då han greps 2003 var Rysslands rikaste man och chef för Rysslands största oljebolag Yukos.

Social- och välfärdspolitik förutsätter skatteintäkter, och, med förlov sagt, att betala skatt i Ryssland eller någon annanstans, Storbritannien till exempel, förefaller inte vara det oligarker har som prio ett på sina att göra-listor.

korrupt

Att korruption är ett problem i Ryssland är omvittnat. Bilden ovan togs i S:t Petersburg våren 2009, en kampanj med mycket begränsad framgång uppenbarligen. Och bloggaren Navalny som skrivit om allvarliga fall av korruption har inte precis tackats av myndigheterna, även om han inte gått samma öde till mötes som Magnitskij.

Bo Andersson, f d officer, inköpsdirektör på GM och sedan 2009 vd för GAZ group, rysk fordonsjätte med huvudkontor i Niznij Novgorod, säger i en intervju gjord av Jonas Fröberg i SvD 27 juni 2012:

(int:) Hade du korruption i bolaget?

– Ja, den finns överallt i Ryssland. Jag gjorde fullständigt klart för alla: Jag accepterar inte korruption. Det ska vara rent i toppen. Jag har fått avskeda över 30 korrumperade chefer. I många fall gör inte åklagaren något, men vi avskedar individen och begär tillbaka pengarna.

Begär tillbaka? Av de korrumperade cheferna då? Blev cheferna mutade för att ge kontrakt till leverantörer? (jfr Telia och Uzbekistan på plats 170 i korruptionslistan) Eller av tjänstemän som begärt mutor för tillstånd av olika slag? Det senare är definitivt ett problem för Putin, liksom för företagare och medborgare.

”När du investerat åtskilliga miljoner dollar låter du inte några tusenlappar sinka det” säger en anonym svensk affärsman till SvD:s Jacob Bursell 19 oktober 2012, apropå en brandchef som fick 2000 dollar för att godkänna en kontorslokal. En annan företagare i samma artikel säger att ”jag är alltid rädd att debatten om korruption blir överbetonad och skrämmer bort företag från den ryska marknaden … ingen säger att det inte är ett problem, för jag har stött på korruption i många avseenden.”

Jag har i min blogg lottairyssland.wordpress.com skrivit om det finska bolaget YIT och vad dess chef i Ryssland sade om korruption: De som krävs på mutor har inte gjort sin hemläxa.

YIT har en stor andel advokater i sin ryska bolagsdel, och lång erfarenhet av ryska förhållanden, vilket kan förtjäna att påpekas.

Om Putin gjort sin hemläxa är oklart, men i november avskedade han sin försvarsminister Serdjukov på grund av korruption, och därefter har flera korruptionshärvor avslöjats, Rostelecom, Glonass (projekt för satellitpositioneringssystem) och en före detta jordbruksminister hör till de som figurerat i fallen.

En rysk kommentator, Julia Latynina, skriver i S:t Petersburg Times 5 december 2012: ”This is a major change in Putin’s behaviour, and it is coming at a time when rumours are flying that he is experiencing health problems.” (sic)

Oavsett Putins hälsotillstånd är Ryssland ändå inte i nivå med Kirgizistan (plats 154, TI 2012) som i en avhandling av Johan Engvall vid Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet 2011 beskrevs som en stat där penningkorruption är norm för fördelning av nyttigheter och tjänster: Politiska poster och ämbeten köps och säljs, ett köp är en investering som måste förränta sig genom mutor som läggs på skatter/böter/avgifter.

För övrigt hyr Kirgizistan ut en flygplats till USA. Flygplatsen är utomordentligt viktig för ISAF:s styrkor i Afghanistan.

Och oavsett Putins hälsa och korruption har Carnegie i helsidesannonser i SvD under hösten påpekat att den ryska medelklassen växer och med den efterfrågan på varor och tjänster, hänvisat till det ryska medlemskapet i WTO, och till kommande vinter-OS i Sotji och frågar ”Kommer vår granne i öst att förvandlas från en militär supermakt till en ekonomisk?”. En hänvisning följer till Carnegies kunskapsbank och analysarbete för att ”veta vart våra kunder ska styra sina pengar”.

Visar analysarbetet att det går att tjäna pengar i Ryssland gör det nog inget om ”landet är lika ruttet som Putin”.

KI borde skämmas

Annandagen bjöd på en braskande nyhet: Forskning vid Karolinska instirutet visar att gravida kvinnors rökning inte korrelerar med kriminalitet hos barnen – slutsatsen som drogs var att kriminalitet ligger i generna, inte i miljöfaktorer.

En så fantastiskt korkad slutsats.

Eller Sancta simplicitas, eftersom det är jul!

Är alltså uppväxtmiljö enbart bestående av rökning eller inte rökning?

Eller är det möjligen andra faktorer som kan påverka om barn blir kriminella eller inte?

Som en ung man intagen på fängelset i Uppsala sade en gång då väggmålningen i korridoren utanför cellerna kom på tal, det bör ha varit 1985: Farsan berättade om den så den måste ha funnits här länge!

Kan inte säga annat än att det var ett uttalande som skakade om undertecknad.

Om arv och miljö på molekylnivå skrev Håkan Lindgren en understreckare i SvD onsdagen 19 december.

Artikeln handlar om genetik: ”Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och miljön? Den formas av organismen.”

Komplicerade samband förklaras med hänvisning bland annat till forskningsprojektet HUGO, The Human Genome Project och dess fortsättning Encode.

Jag rekommenderar Lindgrens artikel å det varmaste:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/generna-och-kroppen-vem-anvander-vem_7765914.svd

”Det bästa en råtthona kan göra är att slicka sina ungar. Råttor som inte blivit tillräckligt slickade blir överkänsliga för stress livet ut.”

Men råttungarna kan flyttas från en dålig till en bra slickare, och receptorerna som skyddar mot stress börjar då utvecklas.

Alla kan bli kriminella, oavsett gener.

Kriminell kan man bli inte bara för att rättssystemen varierar till innehåll och säkerhet, med geografisk belägenhet och över tid, men också för att uppväxt och/eller livsmiljö erbjuder eller rent av påbjuder kriminalitet som ett alternativ.

En hungrig brödtjuv är kriminell, liksom en 16-årig afghansk flykting som går under jorden för att inte bli tillbakaskickad. Det har inget med gener att göra, utan med hunger och skräck.

En ung människa som aldrig sett föräldrar och andra vuxna gå till jobbet, och som inte heller själv får något jobb, kan se bidragsberoende, eller stölder, eller droghandel, som alternativ.

Det är inte genetiskt, det är miljö.

Forskarna från KI som refererades på Ekot sägande att det ”finns en genetisk benägenhet för kriminalitet som ärvs över generationer” och att ”politiker måste ta hänsyn till att folk är olika från början och inte göra insatser mot sociala faktorer när det inte finns något sådant samband” borde skämmas.

Vad ska det blir härnäst? Rashygien? Va?

Journalistmord och potthål

Kazbek Gekkiyev, nyhetspresentatör och reporter  vid Vesti KBR:s kvällsnyheter, blev 28 år gammal, och den förste* journalisten som mördades på grund av sitt arbete i Ryssland i år.

Enligt sin chef på tv-bolaget arbetade han inte med några känsliga uppdrag, som regeringstillslag mot islamistiska rebellgrupper i hemrepubliken Kabardino-Balkaria mellan Tjerkessien och Nord-Ossetien. Han gjorde inslag om potthål och trevliga nyheter som det om mannen som byggt en buss. Han var populär hos tittarna, och en mästare på på-platsinslag.

Han mördades första onsdagen i december som en varning till kollegerna på tv-stationen och andra journalister att inte rapportera om rebellaktiviteter. Mördarna kom fram till Kazbek då han tillsammans med en kollega stod på trottoaren utanför arbetsplatsen. De frågade om han var Kazbek, han bekräftade, och blev skjuten i huvudet.

Kazbek Gekkiyev avled på platsen. Mördarna har inte gripits.

Norra Kaukasus är ett farligt område, liksom hela Ryssland. Men i år har det ändå varit lugnt jämfört med 2011 då tre journalister mördades i tjänsten. Eller 1999, då 12 journalister dödades.

Den 19 januari 2009 sköts journalisten Anastasia Baburova och människorättsadvokaten Stanislav Markelov ihjäl i Moskva. Två år senare dömdes ett par som beskrevs som extremnationalister för dubbelmordet. Vapnet som användes hade hittats i deras lägenhet vid en husrannsakan. Mannen dömdes till livstids fängelse, hans partner till 18 år.

Myndigheterna i S:t Petersburg vägrade ge tillstånd för en minnesmanifestation för Baburova och Markelov 19 januari i år. Ansökningar ska lämnas mellan tio och femton dagar före dagen för manifestationen, och stadshuset var stängt för jul- och nyårsfirande från 1 januari till 9 januari. Så ansökan kunde bara lämnas för tidigt eller för sent. Alltså inget tillstånd. Om stadshusets tjänstemän kan tänka sig att rucka på reglerna och tillåta en manifestation för en mördad människorättsadvokat och en journalist till 19 januari 2013 återstår att se.

Mordet på Anna Politkovskaja 2006 gav genklang i hela världen. Utredningen borde ha varit högprioriterad, men först nu har en person, en före detta polis, dömts för delaktighet i mordet. Sex andra män väntar på sina domar. Vem som beordrade Politkovskajas avrättning är inte klarlagt.

Anna Politkovskaja skrev om känsliga ämnen.

För Kazbek räckte det att rapportera om potthål.

* Texten bygger delvis på en artikel i S:t Petersburg Times 7 december. Där anges Kazbek Gekkiyev vara den förste mördade journalisten i år. Khodzinsky var frilansreporter, det kan vara en förklaring till att SPbT inte räknat med honom. En annan kan vara att mord på journalister av myndigheter förklaras vara ”vanliga (rån-)mord”, om inte annat är uppenbart. En tredje naturligtvis slarv eller glömska.

Reportrar utan gränser har dock med Khodzinsky på sin lista över journalister som dödats på grund av sitt arbete. ” Reporters Without Borders condemns journalist and activist Alexander Khodzinsky’s murder last week in Tulun, a town in the Irkutsk region of south-central Siberia. He was found dead with stab wounds on 7 July.”

Länk till RUG:s rapport:

http://en.rsf.org/russia-independent-journalist-stabbed-to-13-07-2012,43028.html

Gymmusen

Muskelmusen fann jag på nätet, minns inte var, och inte när, men jag ler alltid när jag tänker på den, eller ser bilden som ligger på mitt skrivbord.

råttan

”Det som inte dödar dig, ger dig styrka.”

Så sant, så sant.

Игорь Би Уай Кей – signaturen under Muskelmusen på nätet.

Om någon spårar Igor, kolla om han gjort tröjor med mustryck!

Tänk att få gå in i gymmet bärande en sådan mus!

Pussy Riot, läsvärd Lokko-krönika och måttstockar

Ekaterina Samusevitjs dom blev villkorlig och hon kunde lämna rättssalen och gå hem 10 oktober. Samma dag fördes de andra två Pussy Riotmedlemmarna som greps i mars till ett kvinnofängelse i Perm. Domstolen fastställde Maria Alechinas och Nadesjda Tolokonnikova straff på två års fängelse.

I slutet av november begärde och fick Maria Alechina flytta till en isoleringscell sedan situationen blivit alltmer spänd mellan henne och några av de andra intagna.

De tre Pussy Riot medlemmarna dömdes för huliganism efter en kort punkföreställning vid högaltaret i Frälsarkyrkan i centrala Moskva. I sångtexten bad de Jungfru Maria frälsa dem från Putin, och protesterade mot det stöd Putin fått från rysk-ortodoxa kyrkans ledning. Föreställningen den 21 februari avbröts snabbt av vakter och kvinnorna fördes ut ur kyrkan. De två som nu sitter i fängelse greps 4 mars, Ekaterina 15 mars.

Det internationella genomslaget för nyheten om punkbönen/-protesten, och de gripna och senare dömda kvinnorna var monumentalt. Amnesty International agerade för att få dem frigivna, och protesterna mot att de häktades och senare dömdes har kommit från när och fjärran.

I en tidigare artikel om Pussy Riot, på bloggen lottairyssland.wordpress.com i april, refererade jag till Lena Jonsson, Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska Institutet, som menade att behandlingen av Pussy Riot skulle visa åt vilket håll Putin och Ryssland skulle utvecklas.

De dömdes, om än inte till maxstraffet tre år, och en av kvinnorna fick sitt straff ändrat till villkorlig dom efter överklagande. Yttrandefrihet tycks inte prioriterad i Ryssland.

Andres Lokko skrev en krönika i Svenska Dagbladet 19 augusti där han jämförde Pussy Riot, konstkollektivet som protesterar med konst och musik, och väckte en världsopinion för sin sak, med dem som dömdes i England efter kravallerna i London sensommaren 2011. Flera hundra demonstranter dömdes, två av dem till fyra års fängelse vardera för att ”ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering” skriver Lokko.

”Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Han jämför medias reaktioner på de olika händelserna, på straffen som utdömdes, och på hur uttalanden från Putin respektive David Cameron bemöttes av ”oss”.

”Det tål att tänkas lite på” avslutar han sin krönika.

Och krönikan tål att läsas. Gör det! Det finns bloggkommentarer också:

http://www.svd.se/kultur/samma-missnoje-olika-reaktioner_7431954.svd

Hur mycket skiljer måttstockarna vi mäter med här, där, och ännu längre bort?