När Sverige fortfarande hade värnpliktiga soldater fanns det ett värnpliktsråd – förtroendevalda soldater från förbanden satta att ta till vara de värnpliktigas intressen. Rådet försvann med värnplikten, och med rådet försvann den etablerade kontakten med den ryska organisationen Soldatmödrar.
Att kontakten med Soldatmödrarna tycks ha upphört på soldatnivå innebär inte att mödrarnas organisation försvunnit.
I Baltic Worlds, december 2012 (balticworlds.com), finns en lång intervju med Valentina Melnikova, ordförande i Union of Committees of Soldiers’ Mothers of Russia (UCSMR), en organisation hon varit aktiv i under 24 års tid, från striderna i Nagorno-Karabach 1989 – 1991, genom de två krigen i Tjetjenien, 1994-96 och 1999-2005, och fortfarande. Intervjun med Melnikova har gjorts av Freek van der Vet, doktorand vid Aleksander Institutet, Helsingfors universitet. Avhandlingen han arbetar med har titeln ”Finding Justice in Europe: Russian NGO:s and Strategic Litigation before the European Court of Human Rights”.
Samla information, utnyttja kontakter, arbeta på lokal nivå och gå via rättsväsendet. Det är några av de arbetsmetoder Melnikova tillämpat och rekommenderar de lokala kommittéer av soldatmödrar som finns runt om i Ryssland.
Spåra soldater som försvunnit under krigen, hjälpa soldater som utsätts för trakasserier på sina regementen och förbättra förhållandena för soldater har varit huvuduppgifterna för UCSMR genom åren. Ryska soldater som försvann under krigen i Tjetjenien har i några få fall kunnat bekräftas döda, men Melnikova ser möjligheterna att fortsätta sökandet i Tjetjenien som i stort sett obefintliga under nuvarande förhållanden.
Men att få stopp på trakasserier av värnpliktiga från såväl andra soldater som från befäl är ett pågående arbeter. Trakasserier i smått och stort har lett till att värnpliktiga begått självmord, tragedier som ibland också nått svenska media. Ett av de krav Soldatmödrarna ställer är att den obligatoriska värnplikten ska upphöra. Frivillig militärtjänst innebär också rätt att avstå, och en möjlighet att slippa pennalism och trakasserier.
Soldatmödrarna arbetar också för att förbättra levnadsförhållandena för soldaterna. Bättre standard på kaserner, mat och utrustning borde ligga också i ansvariga befäls intresse och leda till bättre fysisk och psykisk stridsförmåga. ”Som svenskt 50-tal, om ens det!” har jag hört en svensk officer beskriva ryska soldatkaserner efter att ha besökt ett förband för inte alltför många år sen.
En illustration av hur ryska soldater utrustas gavs för en tid sedan då ett uttalande av president Putin ledde till rubriker i Sverige: Fotlapparna ska ersättas av strumpor!
Vet någon svensk ens vad en fotlapp är, hur den ser ut, eller hur den ska anbringas? Inte jag i varje fall.
Att Soldatmödrarna i flera avseenden haft framgångar och vunnit allmän respekt för sitt arbete har förklarats med att de är just mödrar: De tar ansvar för sina barn, i motsats till staten som agerar ansvarslöst.
Valentina Melnikova ger en relativt positiv bild av utvecklingen inom den ryska militären, och också av arbetssituationen för Soldatmödrarnas kommittéer. Men det är förbättringar under Medvedevs presidentskap som hon framhåller.
Registrering av NGO:s har gjorts svårare i Ryssland sedan dess, byråkratin är mera omfattande och penningstöd från andra länder måste anges. Hur det påverkar Soldatmödrarna framgår inte.
Men att det inte är okontroversiellt att vara en av Soldatmödrarna stod klart om inte förr så vid första maj-paraden i S:t Petersburg 2012, där aktivister från olika föreningar och NGO:s bildade en egen del av tåget. En av föreningarna var LGBT-organisationen Coming Out, vars regnbågsflaggor polisen begärde att skulle tas bort. När aktivisterna vägrade, greps de.
Bland de som greps fanns inte bara Coming Out-aktivister, utan också ordföranden för S:t Petersburgs Soldatmödrakommitté, Elena Popova.