Snowden och Assange snyltar på den frihet som de påstår sig försvara skriver Mario Vargas Llosa. Han är Nobelpristagare påpekas det i ingressen till hans artikel i SvD 18 juli 2013. Om Biden skriver Kjell Häglund i Journalisten.

Vargas Llosas artikel är ett förvirrat angrepp på Snowden och Assange där den förre ifrågasätts för att han inte valde att ”gå den lagliga vägen” via ”Förenta staternas oberoende rättsväsen, fria press, folkvalda kongress och oräkneliga organisationer för mänskliga rättigheter som kan avslöja sådana övertramp och försöka rätta till dem”. Det var väl det han gjorde? Gick till den fria pressen alltså?

Oacceptabla intrång i privatlivet, det sker hela tiden skriver Vargas Llosa. Det är vad spioner gör, och i demokratiska stater väcker ibland i ovanliga fall sådana övertramp skandal och spionerna hamnar inför rätta.
Jaa, och det här är ett ovanligt fall, skandal har väckts, men den som är anklagad är Snowden, som inte borde ha avslöjat något, anser Vargas Llosa.
Dels därför att spioner inte gör något annat än kränker medborgares privatliv, och dels för att skandalpress och hänsynslös politisk debatt gjort att det inte längre finns någon gräns mellan privat och offentligt.

Om hur det gick till när Snowden började tvivla på vad han höll på med berättade Gunilla von Hall, kolumnist i SvD, 10 juli. Snowden var stationerad i Genève 2007-2009, och citerades om den tiden i en intervju The Guardian:
– Det jag såg i Genève gjorde mig verkligt desillusionerad om hur min regering fungerade.

Von Hall skriver: ”Då hade 25-åringen fått sin första dos av hur säkerhetstjänster kan jobba. I försök att rekrytera en schweizisk bankir i Genève hade CIA fått bankmannen rejält på fyllan, och uppmanat honom att köra hem. När bankiren greps för rattfylla kom CIA-kontakten emellan för att hjälpa honom, vilket senare ledde till en framgångsrik rekrytering”.
Fyllefällor, honungsfällor, pengafällor, vi har hört det förut, och det är som Vargas Llosa skriver oacceptabla intrång i privatlivet, men ska det accepteras?

Om Assange skriver Vargas Llosa: ”… som ser ner på de demokratiska staternas rättvisa och vägrar att möta anklagelser för sexuella övergrepp och våldtäkt i Sverige, en av de mest genuina demokratierna i världen.”
Det kan vara värt att notera att Assange inte vägrar möta anklagelserna, han vägrar åka till Sverige eftersom han inte litar på att han inte kommer att lämnas ut till USA. Där det, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, ”redan ligger ett åtal färdigt mot honom” (Cyber snooping … 16 juli).

Finns det anledning för Assange att frukta utlämning till USA?

Fanns det anledning att tro att EU-länder, Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Österrike skulle tvinga ned Evo Morales officiella presidentflygplan i Österrike på väg från Moskva till Bolivia, och söka igenom planet på jakt efter Edward Snowden?
Det är inte bara Sverige som beter sig som, och är, vasallstater.

Hur ser då Ryssland på Snowden och Assange?
Hur de ser på Assange vet jag inte, men fotokollaget på förstasidan på ryska nyhetsveckotidningen Argumenty i Fakty no 27, 3-9 juli, är intressant.

Amerikas huvudfiende lyder rubriken, med Snowdens bild överst, Assad, Saddam Hussein, Usama bin-Laden i små bilder nedanför, alla med sikten lagda över sina porträtt. Och militärer stående runt om, några försedda med svenska vapen.

Hur Ryssland sett på Snowden har varit ämne för spekulationer i svensk press. Å ena sidan ska Putin ha gottat sig åt skandalen, och tillbakavisat krav på utlämning av Snowden till USA, å andra sidan har han inte varit beredd att ge honom asyl. Nu har Snowden enligt media lovat att inte fortsätta sprida information om Prism, i enlighet med Putins direktiv att han inte får ägna sig åt ”anti-amerikansk verksamhet”, och kan därför komma att få åtminstone tillfällig asyl i Ryssland. Tidigare har han beviljats asyl i Venezuela, men kan inte ta sig dit eftersom hans pass dragits in.

Anna-Lena Laurén, SvD:s korrespondent i Moskva, skrev 13 juli under rubriken ”Snowden blir till besvär”:
”Putin gillar att sätta USA på plats, men samtidigt är han en pragmatiker. Att hans KGB-själ skulle känna några äkta sympatier för Snowden har jag dessutom svårt att tro.”

Om massövervakning och om Stasi har jag skrivit tidigare och parallellen har dragits av andra, men också bestridits. Om hur massövervakningen i USA tog sin början har Kjell Häglund, krönikör i Journalisten skrivit. Läs den krönikan!

http://www.journalisten.se/kronika/massovervakningen-och-mannen-som-saknas-i-den

”En hackare och en spion” kallas Julian Assange respektive Edward Snowden i en analys i Metro publicerad 26 juni 2013. Christian Llerena, Metro Ecuadors chefredaktör, har författat alstret som har rubriken ”Vi släpper in dem utan att tänka efter”.

Ett häpnadsväckande dubbelfel.

Julian Assange sitter inte på Ecuadors ambassad i London på grund av att han är ”hackare”, och inte är det för att Assange är ”hackare” som Fred Burton, vice vd i Stratfor, amerikansk underrättelseentreprenör, i ett av mer än fem miljoner mejl från Stratfor som Wikileaks släppt, skrev att ”Vi har ett färdigt åtal mot Assange”.

Och inte är det ”spion” Snowden är, även om svensk massmedia gärna refererar till honom som ”den spionmisstänkte”. I flera samtal till Ring P1 måndagen 15 juli togs detta upp, med kraftiga protester mot att svensk media till synes okritiskt tagit över amerikansk vokabulär. ”Skulle en person motsvarande Snowden kommen från Iran, Kina eller Kuba ha betecknats med dessa länders myndighetsetiketter?” löd en fråga. ”Var är debatten om demokratin och yttrandefriheten?” en annan.

Däremot har Assange gjort det möjligt att på nätet via Wikileaks offentliggöra information som avsetts vara hemlig, information som kommit från visselblåsare, exempelvis Bradley Manning, fängslad sedan mer än två år i väntan på rättegång för att han lämnat ut information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan. Collateral murder, helikoptervideon som visar hur soldater från en attackhelikopter, som på skoj, skjuter ner bland annat två journalister i en grupp civila på en gata, var en del av den information som släpptes via Wikileaks.

Och Snowden har, likt Manning, ansett att de metoder som använts i ”kriget mot terrorismen” inte varit försvarbara, och läckt information om PRISM, avlyssning och kartläggning i monumental skala av telefon- och datatrafik som NSA, National Security Agency, ägnat sig åt. Kartläggning där de största nät- och telefonföretagen varit delaktiga.

Visselblåsare brukar de kallas, de som slår larm när något inte står rätt till i myndigheter eller företag. De brukar lovprisas. Det gjorde till exempel biståndsminister Gunilla Carlsson när det gällde avslöjandet av korruption i Zambia. ”Samtidigt känner jag stor lättnad över att den zambiska riksrevisionen – tack vare att en s k whistle blower (”visselpipa”) uppmärksammat den zambiska antikorruptionskommissionen om korruption inom hälsoministeriet – nu vidtar åtgärder för att utreda fallet och ställa de ansvariga inför rätta.”, skrev GC i en debattartikel i augusti 2009.
Manning, via Assanges Wikileaks, visade världen att krigsbrott begicks. Snowden har visat att Storebror ser dig, hör dig och sparar informationen.

Att allt du en gång sagt eller skrivit kan vändas emot dig vet vi sedan tidigare. Om någon tror annat så går det bra att läsa Heinrich Bölls roman Katarina Blums förlorade heder, men det finns andra romaner, filmer, dokumentärer och förfärliga historier om hur information kan brukas och missbrukas.

Cyber snooping, det är vad myndigheter ägnar sig åt, i hemlighet. Och företag, men då kallas det industrispionage, och det är sannolikt inte så farligt om det är det egna landets företag som ägnar sig åt det. Däremot alldeles åt helskotta om andra länders företag snokar i våra företags datorer och kommunikation.

Men knappast är det spioneri att lämna ut till offentligheten vad man haft fri tillgång till och som rör exempelvis brott mot mänskliga rättigheter, eller som i GC-exemplet, hantering av offentliga medel. Skillnaden är ”offentligheten” vill jag påstå. Det är så visselblåsare gör.

Finansieringen av Wikileaks försvårades avsevärt efter Collateral damage-videon, på grund av amerikanska betalföretags agerande. Och Christian Llerena verkar inte behöva oroa sig, det förefaller vara mycket svårt för Ecuador att ”släppa in dem”, med eller utan eftertanke.

När Patti Smith och hennes band gav en konsert i Uppsala 12 juli, dedicerade förbandet First Aid Kit en låt till Bradley Manning, Edward Snowden och Pussy Riot. Patti Smith hade en sång till Edward Snowden i sitt program, och nämnde honom flera gånger under konserten.
Att Snowden gavs epitetet ”blåsvisslare” av UNT:s recensent är något man kan …. fundera över.

ungarna förstås. Men också artiklar som är värda att läsa till slut.

Vad sägs om det här:

The Case for Abolishing the DHS

On Friday, Secretary of Homeland Security Janet Napolitano resigned to take up a post running California’s university system. With her departure, there are now 15 vacant positions at the top of the department. That suggests it would be a particularly humane moment to shut the whole thing down.”

Som avslutas så här:

”The cancellation of a planned Obama family safari at least meant there was no need for the assault team armed with high-caliber rounds against the threat of Taliban-sympathizing cheetahs.”

Länk till artikeln i Business Week:

http://www.businessweek.com/articles/2013-07-15/the-case-for-abolishing-the-dhs

Vi hade en gång en föreläsare på UNT som talade om hur man skriver en artikel. Som ett vinglas. En början som är ganska fyllig talar om vad det handlar om, en lång smal förklaring och utvckling av ämnet, och så en knorr, foten på glaset, som gör det mödan värt att läsa allt.

Vet läsaren att det kan förväntas en knorr, så läser hen vidare, och plockar upp information och fakta på vägen.
Där har vi något att lära. Samme föreläsare sa också att ”om nyhetschefen säger till en reporter att jobbet denne skickas ut på är blått, och reportern ringer in och säger att det är grönt, då är det grönt som gäller, inte chefens blå, det är inte desken som avgör färgen, det är verkligheten”.

Tack snälla Amelia för att du vidarebefordrade länken till Business Week!

Det svenska biståndet ska koncentreras till färre länder för att öka kvaliteten och effektiviteten i biståndet skrev Sida i sin årsredovisning 2011. Biståndsminister Gunilla Carlsson är mycket bestämd i sina och regeringens föresatser att inte med biståndspengar göda korruption. Det är bra.

Carlsson satte också i oktober 2010 bestämt stopp för svenska utbetalningar till FN:s samarbetsorganisation Globala fonden mot aids, malaria och tuberkulos, sedan det avslöjats att korruption förekommit i fyra av 130 mottagarländer: Zambia, Mali, Kamerun och Mauretanien. De fyra ländernas respektive placeringar i Transparency Interantionals korruptionsindex 2012 var i tur och ordning (88), (105),(144) och (123).
Beslutet kritiserades, och ändrades i oktober 2011 efter att ”nödvändiga reformer inom Globala fonden” genomförts.
I juli 2013 skrev regeringen och Gunilla Carlsson på sin hemsida att ”Globala fondens nya operativa tillvägagångssätt går nu i samklang med svenska biståndspolitiska prioriteringar. Ledord är ägarskap, ländernas prioriteringar och anpassning av verksamheten till processer på landnivå.”

I augusti 2012 kunde SvD berätta om att förre chefen för en anti-korruptionsenhet i Kosovo åtalats för korruption, mera specifikt utpressning och olaga vapeninnehav. Han var en i en grupp av åtta domare, två affärsmän och en advokat som åtalades. Chefen för anti-korruptionsstyrkan utnämndes av då- och nuvarande premiärministern Hashim Thaci. Enligt SvD-artikeln (8 augusti-12) är Thaci EU:s och USA:s favorit som ledare i Kosovo, samt misstänkt för att tidigare ha styrt ett brottssyndikat.
”Åtalen härrör i sin tur från en rättshärva kring privatiseringen av offentligägda företag och mark … ekonomer och anti-korruptionsorganisatione har varnat för att processen blivit en grogrund för utbredd korruption och maktmissbruk, inte olikt det som skedde i före detta kommunistländer i Östeuropa efter murens fall.” skriver Theresa Küchler, och referar till European Voice, en tidning som ges ut i Bryssel.

I juli 2013 skrev regeringen också om utrikesminister Bildts besök i Kosovo, som får biståndspengar för reformarbete.
”Det svenska biståndet till Kosovo uppgår till cirka 80 miljoner kronor (90 mkr 2012 enligt openaid.se) per år och inriktas på sektorerna demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, utbildning samt miljö och klimat. Stödet har till syfte att bidra till Kosovos EU-närmande, stabilitet och ekonomiska tillväxt. Sverige bidrar även genom EU:s förmedlemskapsstöd som syftar till att främja landets reformarbete, bland annat på rättstatsområdet och för att stärka de demokratiska institutionerna som ett led i att påskynda EU-integrationen. Det totala förmedlemskapsstödet till Kosovo uppgår till cirka 69 miljoner euro för år 2011.”

Och så Afghanistan då. Andra största biståndslandet, militären oräknad. Tanzania fick 806 mkr 2012, Afghanistan 720 mkr och Västbanken-Gaza 712 mkr. Men de omkring 200 mkr till Västbanken-Gaza som är inriktat på att bygga upp palestinska myndigheter kan komma att dras in. Gunilla Carlsson anser att om det inte sker några framsteg i fredsförhandlingarna, kan den delen av biståndet till palestinierna tas bort.
Enligt Svenska Afghanistankommittén, Kvinna till Kvinna och Operation 1325, uppgick kostnaderna för svenskt bistånd, militärt och civilt, till Afghanistan 2011 till drygt 2,6 miljarder kronor. Elva års svensk militär närvaro kostade 8,3 miljarder kronor.

Carsten Jensen, dansk debattör och journalist, har i DN beskrivit insatserna i Afghanistan som ”fundamentalt misslyckade”. Han skriver utifrån danska insatser i Helmand, och skräder inte orden. ”För länge sedan har vi givit upp idén att skapa en fungerande demokrati tillsammans med president Karzais korrupta klanstyre. Vi samarbetar med narkotikabaroner och krigsherrar, för några allierade måste vi ju ha när nu befolkningen på landsbygden vänt oss ryggen.” ”Afghanistans burkaklädda kvinnor skulle frigöras. Det hörde vi under en lång rad av krigets första år. Tills vi plötsligt inte hörde det längre…Så var det skolorna. Men det är bara lite över hälften av Afghanistans barn som går i skolan och frånvaroprocenten bland dem som är inskrivna är lika hög som bristen på kvalificerade lärare är dramatisk…”.

”… pengarna från knarkekonomin överträffar allt annat. Bistånd, alla försök till demokrati, det ruckliga försöket till rättssystem. Det är också ett av de erkänt bästa sätten att finansiera terrorism.” skriver SvD:s kolumnist Jenny Nordberg från Kabul 5 juli 2013 under rubriken ”Opium-rosa åter högsta mode”.

”Villkora biståndet till Afghanistan” skrev representanter för de tre oragnisationerna ovan i en debattartikel i Expressen i november 2012. Några sådana villkor har inte hörts av, i stället blev det palestiniernas bistånd som kan komma att villkoras.

I Sidas årsredovisning 2011 finns en lista över myndighetens största samarbetsländer. Den tredje kolumnen visar ländernas placering på Transparency Internationals Corruption Perception Index 2012. (jämför gärna med länderna som ledde till stoppade utbetalningar till Globala fonden )

Samarbetsland                            Bistånd milj.kr -11    Korruptionsplats-12

Tanzania                                     806 277                    102
Afghanistan                                720 994                    174
Mocambique                              705 992                     123
Sudan                                         557 351                     173
Kongo DR                                  529 408                     160
Kenya                                         496 186                     139
Västbanken och Gaza                 413 906                     (ingen uppgift)
Somalia                                       362 134                    174
Uganda                                       264 875                     130
Etiopien                                      261 990                     113

Så, biståndsminister Gunilla Carlsson, när ska korruption bekämpas, var och hur?

2009 skrev ministern i en debattartikel att ”Fattigdom och korruption går ofta hand i hand. Korruption är på samma gång både ett uttryck för och en följd av underutveckling…det finns (på Sida) policies och riktlinjer och handlingsplaner för att bekämpa korruption. Det finns antikorruptionsmanualer och antikorruptionsprojekt…kanske är bistånd inte en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet?”

Kanske det. Men framför allt är det en del av en regerings positionering, inte i förhållande till mottagarlandet, eller i förhållande till människors nöd och behov eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan i förhållande till egna utrikespolitiska strävanden, och till ledorden ”ägarskap, ländernas prioriteringar och anpassning av verksamheten till processer på landnivå.”

Genom sig själv känner man andra, lyder ett talesätt. Andre vice ordföranden (M) i byggnadsnämnden i Östhammar anser inte att information om plan- och byggnadslagens regler som en nämndordförande ger ska hållas för tillförlitlig. Information ska komma från tjänstemän.

Hanteringen av ärendet med Claes Ljunghs 29 kvadratmeter stora bod på hans lilla ö Alören utanför Öregrund skulle vara sorglustig om den inte föreföll så fylld av ovilja.
Nu senast manifesterad i ett nyhetsuppslag i Dagens Nyheter (26 juni 2013). Rubriken ”Han fick inte bygga utan tillstånd: ’Jag är kränkt’”.

Kränkt har blivit ett ord som används nedsättande. Kränkt är den med alltför ömma tår och alltför lite självinsikt. Rubriken utelämnar förstås, som rubriker gör, att Ljungh 2006 byggde utan tillstånd efter att han vid två tillfällen fått besked från dåvarande ordföranden (S) för byggnadsnämnden i Östhammar att inget tillstånd behövdes för en ekonomibyggnad på en fastighet utanför detaljplan och avsedd för näringsverksamhet. Det är vad som sägs i PBL.
Så Ljungh byggde sin bod på ön, utan vatten, utan el och värme. (’Exklusivt sommarhus’ har jag hört den beskrivas som, undrar hur hens bostäder är utrustade?)

Samma år, i maj 2006, hade Ljungh utsetts till generaldirektör för Kammarkollegiet. Den 19 maj skrev DN på nyhetsplats under rubriken ”Statsministerns bästa vän får nytt toppjobb”. Statsminister då var Göran Persson. Artikeln refererar till anonym ”kritiker inom finansdepartementet”, som säger ”det enda Ljungh utmärkt sig för är enligt många att han är god vän med GP och Streen och att han varit en urusel chef.”
En anonym refererar alltså ”många” anonyma.
Några dagar senare, 26 maj, skriver UNT på ledarplats under rubriken ”En historia från bananrepubliken Sverige!” en artikel där utnämningsförfarandet till statliga tjänster ifrågasätts och där utnämningen av Ljungh tas som exempel, med hänvisning till den tidigare artikeln i DN.

12 augusti återkommer UNT med en ledare under rubriken ”Fenomenet Bo Bylund”. Återigen är det utnämningsförfaranden som är målet för ledarskribentens kritik: ”Fenomenet Bo Bylund däremot finns det alla skäl att kritisera. … Med denna (o)ordning bryter Sverige mot FN:s anti-korruptionsstadga…Exempel på missbruk saknas inte: mest slående är kanske utnämningen av kompisen Claes Ljungh till chef över Kammarkollegiet.”
Ljungh kom till tals i ett genmäle 17 augusti, ”Brev: utnämningar – Oseriösa antydningar och insinuationer”.

Detta var 2006 och i september var det val. Alliansen vann, och en moderat ordförande tog över efter den tidigare socialdemokratiske ordföranden för byggnadsnämnden i Östhammar. Under hösten kom en anonym anmälan om svartbygge på Alören in till byggnadsnämnden: Ljunghs bod.
Den nya nämnden bestämde att det krävdes byggnadslov för boden, annars skulle den rivas.
Ljungh överklagade och fick rätt i länsrätten.
Men kommunen överklagade i sin tur, och fick rätt i kammarrätten. Sedan dess har boden gått genom de flesta upptänkliga rättsliga instanser, den sista möjligheten för Ljungh att slippa riva sin bod är om Högsta förvaltningsdomstolen ger honom prövningstillstånd, och eventuellt ändrar eller återförvisar ärendet till lägre instans.

Nog är turerna runt boden på Alören anmärkningsvärda. Ljungh frågade ordföranden, förtroendevald och tillsatt att leda nämnden som beslutar i ärenden som rör PBL, får ett besked och ska inte kunna lita på det beskedet, anser den som sedan tog över som ordförande för samma nämnd.
Hon är nu andre vice ordförande i nämnden. Går det att lita på att hon och byggnadsnämnden fattar och följer PBL? Eller är det bara tjänstemän som har kunskapen och förmågan och ska säga åt politikerna, de formella beslutsfattarna och de som kan ställas till svars och avsättas i allmänna val, vilka beslut som ska fattas? Tjänstemannaväldet manifesterat.

I DN:s artikel säger förre stadsarkitekten, som bestämt hävdar att Ljungh inte diskriminerats eller kränkts utan tvärtom försökt pressa tjänstemännen, genom att ”Ljungh ville hävda att han var generaldirektör och att han kunde lagstiftningen”, och också att ”han är själv mycket kunnig i juridik”.
Ja, generaldirektör var och är Ljungh, och han kunde lagstiftningen, tycker förre stadsarkitekten. Vad bestod då pressen av?
Maria Crofts, politisk kommentator, skriver under rubriken ”Anmärkningsvärt att han anser sig diskriminerad”. Hon tar återigen upp utnämningen och Göran Persson, skriver att Ljungh ”tvingats lämna posten som statssekreterare på finansdepartementet”, att han ”åkte hem till partikamraten som var byggnadsnämndens ordförande … och fick grönt ljus.”. De allra flesta som vill uppföra en byggnad vänder sig till kommunen, skriver Crofts.
Det var vad Ljungh gjorde kan man tänka.
Ljungh tycks inte ha stort förtroende för vare sig den kommunala beslutsprocessen eller det svenska rättssystemet, skriver Crofts. (Quick, Quick, Quick, … manipulerade videoband från Göteborgskravallerna, Joy Rahman… Nog finns det väl anledningar att undra över det svenska rättssystemet?)
UNT tar upp frågan på ledarplats dagen efter DN:s stort uppslagna artiklar. Göran Persson och utnämningen upprepas, ärendet är ”inte komplicerat”, och länsrättens första beslut som gick på Ljunghs linje var ”en tillfällig framgång”. ”Någon gång måste man acceptera ett nej. Den absoluta oförmågan att göra det, att till exempel gå till rättsinstanser utomlands, leder ingenstans.” Tycker UNT i detta fall. I andra fall kan säkert Europadomstolen och EU-domstolen vara bra att vända sig till.

”Jag är så kränkt” citeras Ljungh i DN:s juniartikel. Det har jag hört refereras: ”Jag är SÅ kränkt” med den betoningen, lite pipig röst och tillägget ”Rättshaverist”.
Den egyptiska kvinna som på Tahrirtorget demonstrerade mot Mursi säger i SvD 4 juli: ”Jag är så arg…”. Hon kommer inte att citeras ”Jag är SÅ arg” med lite pipig röst och kallas rättshaverist. I varje fall inte i Sverige. Det är bra. Men varför får Ljungh inte känna sig kränkt utan att förlöjligas? För att han är generaldirektör? För att han är ”kompis med Göran Persson”?

Östhammars kommuns juridiska ombud skrev till kommunen en gång under alla rättsliga turer som Alörenboden tagit: ”… inte så mycket att säga om Ljungs skrivelse, de mal på”.

Alören är inte Djävulsön, och Ljungh är ingen Dreyfus, men Claes Ljungh hade kanske hoppats på en Zola, en rubrik ”J’accuse!” och en L’Aurore. Men han vände sig till DN och i stället för morgonrodnad blev det … ovan nämnda. Han ”mal på”.

”EU fördömer attack mot pride-parad”
”Hatattacker mot homosexuella väcker känslor”
”Utstötta – homosexuella lever i skräck”
”Kyssprotest mot rysk anti-gaylag”

Nej. Alla rubrikerna handlar inte om Ryssland.

Attacken mot pride-paraden leddes av ortodoxa präster i Tbilisi, Georgien.
Hatattackerna sker i New York, notisen berättar om att 32-årige Mark Carson skjutits till döds.
Utstötta är homosexuella i Uganda där de riskerar långa fängelsestraff efter en kampanj ledd inte minst av evangeliska kristna, amerikanska och inhemska, som drev i genom en lagändring i parlamentet.”

Jag har skrivit flera gånger om Coming Out, NGO-organisationen i S:t Petersburg som arbetar för hbt-personers rättigheter, och sedan ett par år också mot de lagar, nu också antagna i duman, som förbjuder ”icke-traditionella sexuella relationer”.
Ett led i ryska myndigheters attacker mot NGO:s har varit att kräva att de registrerar sig som ”utländska agenter” om de tar emot ekonominskt stöd från utlandet och arbetar politiskt.

Coming Out har vägrat registrera sig som ”utländsk agent” och hävdar att de arbetar för mänskliga rättigheter erkända av ryska staten, och att den inte är en politisk organisation.

Ur Coming Out’s pressmeddelande 19 juni, 2013:

”The third and final hearing of the case of Coming Out accused of serving as a “foreign agent” took place today in the magistrates’ court in St. Petersburg. Predictably, the organization was found guilty and fined 500 000 rubles (maximum amount for one violation), making it the 2nd Russian LGBT NGO to be branded “foreign agents”. Overall, 4 Russian NGOs have been given the verdict.

Under Article 19.34 of the administrative code of the Russian Federation, if a non-commercial organization receives foreign funds and is involved in “political activity”, it must register with the Ministry of Justice as a “foreign agent”. In laymen terms, “foreign agent” is equivalent to a “spy for a foreign state.”

It was pointed out by lawyers that defense of human rights cannot be “commissioned” by foreign states, as human rights is a universal value and Russia has an obligation to uphold and protect them, as guaranteed by the Russian Constitution. “Does homophobia and discrimination of LGBT constitute official state politics?” – asked the defense, in attempt to shed light on what was meant by “influencing state politics”, to which no answer was given.
…
In the end, no amount of common sense, sense of humor, or knowledge of the Russian law, made any difference. To say that the burden of proving Coming Out’s guilt did not rest with the prosecution, who did not say more than a dozen words throughout the hearings, is to say nothing. It is clear that in the case of LGBT organization Coming Out, LGBT film festival Side by Side, and, possibly, more LGBT organizations to come, the verdict has been decided long before the proceedings started.

With the “homosexual propaganda” law, which now became “propaganda of non-traditional sexual relations” law, and the customized application of the “foreign agents” law to weed out the “unwanted”, it seems that the Russian government is making an all-out move against its LGBT people. Seen in the context of the latest new laws and amendments, such as the law for protecting feelings of believers, the amendment to disallow adoption of Russian children by same-sex families and single people from countries that allow same-sex marriages, this can be seen as part of a real attack by the Russian government on its own citizens who still dare to think freely. Challenging the idea of a “true, traditional Russian” being heterosexual, Christian Orthodox, with wife and children, is becoming dangerous.”

När duman i Moskva antog lagen mot ”icke-traditionella sexuella relationer” vid en tredje läsning röstade 436 ledamöter för antagande, ingen emot, en ledamot lade ned sin röst.
Utanför parlamentet demonstrerade gayaktivister i en kyss-flashmob.
Ett tjugotal personer greps av polis.

Coming Out avslutar sitt pressmeddelande med en bön om hjälp. 500 000 rubel är mycket pengar, drygt 150 000 kronor:

SEEKING SUPPORT
In order to withstand financial hardships, Coming Out is launching a fundraising campaign:
http://www.comingoutspb.ru/en/en-donations

Vem bryr sig om de försvunna barnen frågar sig journalister och ledarskribenter. De gör det utifrån Jens Mikkelsens och Katia Wagners bok ”De förlorade barnen”.
Barnen som förlorats är ensamkommande flyktingbarnen, de som utreds och studeras, mäts och kontrolleras så att de inte ska vara för gamla eller komma från ”fel” länder eller ha inlett sin europeiska flyktingbana i ett annat EU-land.
Befinns de sedan tänder och skelett studerats vara för gamla, eller kom de först till Italien, Malta eller Grekland på sin väg till det de hoppas ska leda till säkerhet och en bättre framtid, då har de skickats tillbaka dit i specialchartrade plan.
Helt enligt Dublinkonventionen. Första asylland, nota bene.
Nu har konventionen ändrats, barnens flyktingskäl ska utredas i det land där de befinner sig. Förutsatt att de är, eller troligen/sannolikt är, barn under 18 år.
Felmarginalen vid tand- och skelettundersökningar ligger på +/- fyra år.

Men Migrationsverkets rutiner har också ändrats visar det sig.
De juridiska ombud som varje asylsökande ska få väljs ut av datorprogram där de jurister som för tillfället har få eller inga uppdrag får sig ett flyktingfall tilldelat. Det är tillgänglighet inte kunskap om asyllagstiftning som avgör.
Advokaterna Enar Bostedt och Linda Bostedt protesterar mot det nya systemet som enligt dem införts för att ”skapa millimeterättvisa mellan advokatbyråer”, och ”går att jämställa med att en simmare som tagit simborgarmärket får i uppdrag att bli livräddare, bara för att hon eller han bevisligen är simkunnig”. (SvD Brännpunkt 8 juni 2013).

De försvunna barnen är de som kommit till Sverige och sedan … försvunnit. 1202 barn de senaste sex åren, 783 är fortfarande borta.
De är barn som övertalats lämna asylboenden och familjehem, kanske i tron att de ska få det bättre men lika gärna kan ha hamnat i slav- och sexarbeten, drogmiljöer och miserabla levnadsförhållanden. Några av de här barnen intervjuas i boken, andra som författarna sökt har inte gått att spåra upp. De är försvunna.
Polisen letar inte efter dem. Oklart varför. Inte alla skribenter tar upp just den aspekten i sina texter om boken.

Av de som inte försvinner får en del stanna i Sverige, andra får avslag på sina asylansökningar.
Några av de som fått avslag återvänder frivilligt till sina hemländer. Sida har nyligen byggt upp ett återvändandehem i Kabul för barn som frivilligt återvänt sedan man från Sverige fått kontakt med deras föräldrar eller släktingar i Afghanistan.

För tvångavvisningar finns EU-projektet Erpum som ska skapa effektivare avvisningar av barn till till exempel Irak och Afghanistan, men också till Serbien dit framför allt romska barn avvistas.
Erpum, The European Return Platform for Unaccompanied Minors, finansieras med EU-medel, och har varit i gång sedan januari 2011. Förutom Sverige deltar också Norge, Nederländerna och Storbritannien i Erpum.
För varje avslutat barnärende får Migrationsverket 4 500 kronor.

Vem bryr sig om de utvisade barnen? Kan man också fråga sig. Vad är det som gör att barn på flykt hellre ”försvinner” än riskerar utvisning tillbaka till EU-länder de redan passerat och många gånger har förfärliga erfarenheter av, och sedan vidare till hemländer där många av dem inte har något annat än fortsatt misär som väntar.
Vilken del av FN:s barnkonvention är tillämplig när vi mäter och kontrollerar, lottar ut ombud och bygger barn- och återvändarhem i länder där levnadsförhållandena är så eländiga att föräldrar hellre skickar sina barn ut i det okända än behåller dem hos sig?

Om andra som tror att Europa är något annorlunda och bättre handlar ”Bilal. På slavrutten till Europa” av italienske journalisten Fabrizio Gatti. Med början i Dakar beskriver han hur det är att i händerna på människosmugglare och rövare, med och utan uniform, försöka ta sig från Mali genom Sahara och in i Europa. ” …för militärerna liksom för smugglarna är migranterna ingenting annat än inkomster.” skriver Elisabeth Hjorth i sin anmälan av boken i SvD, måndagen 10 juni 2013. ”Det finns ingen gräns för hur mycket det tjänas på slavarna som skördar Europas livsmedel” fortsätter hon. Det är tomaterna och sparrisen och jordgubbarna och salladen och persikorna och … allt som ska plockas och paketeras och fraktas och säljas billigt i våra stormarknader och varuhus det handlar om. I vårt demokratiska, på mänskliga rättigheter byggda Svergie och EU.

”Framtidens skugga vilar över samtidens beslutssituation” citeras årets skytteanska pristagare Robert Axelrod. Det gäller inte bara i den statvetenskapliga värld och de beslutssituationer i komplexa sammanhang som hans teorier uppstått i.

Medvedev är på väg ut eftersom Guriev flyttat till Paris. Kudrin kanske kommer tillbaka som premiärminister, eller också kan Sjojgu som efterträdde Serdjukov som försvarsminister bli premiärminister. Serdjukov fick gå för att han var impopulär hos generalerna, för att han var korrupt, eller för att han försökte reformera armén men korruptionen inom försvar och försvarsindustri fick honom på fall.*

Enade Rysslands och Putins svar på Alistair Campbell och Peter Mandelson, Vladislav Surkov, har fått lämna såväl presidentens stab som posten som vice premiärminister.
Hökar vinner över liberaler, ekonomisk realism förlorar mot populism.
Fem dumaledamöter från Enade Ryssland lämnade sina poster i mars efter att bloggare (Zajakin i Spanien och Navalny i Ryssland) offentliggjort att de har oredovisade egendomar i Kanada och i Miami, tre andra (Malkin, Kerimov och Klishas) skulle enligt The Moscow Times i mars i år, komma att lämna duman efter att en lag som förbjuder dumaledamöter att ha konton utomlands trätt i kraft. Flera dumaledamöter, inte bara från Enade Ryssland, har anklagats för att ha plagierat akademiska avhandlingar.
Om Putin kommer att gifta om sig med Alina Kabajeva är oklart, enligt viss rapportering har det redan skett, eller kanske inte, andra rapporter låter förmäla att det skulle vara politiskt opassande och därför omöjligt, även om han, enligt återigen andra rapporter, redan har två barn med Kabajeva.

Mottagaren av årets Anna Politkovskaja-pris som delas ut av Publicistklubben, journalisten Michail Afanasiev, har misshandlats av okända och av poliser, han har åtalats för sin rapportering om maktmissbruk och rättsskandaler. Rättsosäkerheten inte bara för journalister utan för alla, är en av flera orsaker till att han enligt SvD:s reporter Jan Blomgren ”menar att det bara är en tidsfråga innan raseriet mot Putins styre mynnar ut i ett folkligt uppror”.

Rapporteringen från Ryssland är måhända en spegelbild av ryskt politiskt klimat fyllt av rykten, verkliga och inbillade konspirationer, verklig rättsröta och verklig fattigdom i breda lager, och till det förhoppningar om att en (annan) ledare ska ställa allt till rätta.
Anna-Lena Laurén, SvD:s förträffliga Rysslandskorrespondent, är en av mina källor till vad jag vet om Ryssland och rysk politik.
I en artikel från 13 maj med rubriken ”Medelklassen i Moskva besatt av mammon”, beskriver hon rysk medelklass sådan den lever i Moskva – ”Allt ska slösas omedelbart – på saker, resor, upplevelser.”

Är det inte medelklassen som annars beskrivs som den som kommer att tröttna på och få bort Putin, hans klan och korrupta underhuggare i Moskva, S:t Petersburg och alla provinser? Som kommer att införa en liberal demokrati och ett Ryssland som går att lita på i Arktis och överallt?

För övrigt är jag inte missbelåten med att Andreas Cervenka i sin lördagskrönika 1 juni 2013 refererade till Mark Hollingsworths och Stewart Lansleys bok ”Londongrad – from Russia with cash” som nämndes i min blogg 29 december 2012. Cervenkas ingång är en annan än min, han skriver om tvångsmässig överkonsumtion hos de superrika och vad den inneburit och kan innebära. ”Studiebesök i stormens öga” är rubriken. Läs den gärna.

Det är inte lätt att försöka följa rysk politik och utvecklingen i Ryssland. Och det är inte bara jag som tycker att det är svårt:

Tillåt mig citera Winston Churchill från ett tal i oktober 1939:

”I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest.”

*Enligt uppgift kostar alla ryska försvarsprojekt minst tre gånger så mycket som beräknat, på grund av korruptionen.
En tidigare officer i svenska försvaret sade en gång, lite obetänksamt kanske, att alla projektkostnader i Sveriges försvar måste multipliceras med pi (3,14) för att visa den slutliga kostnaden. Men det beror på dåliga mattekunskaper får jag tro, inte på korruption som anges vara orsaken för att rysk försvarsmateriel blir tre gånger så dyr som beräknat.
Den som orkar kan kolla om det gäller även kostnaden för Prio, detta datasystem som skulle göra alla andra system onödiga.

Jag slutar skämmas. Jamen. Jag har all rätt i världen att tycka pornografi är för jävlig. Just det. Jag skiter i ”yttrandefrihet”.
Det är inte yttrandefrihet att filma eller fotografera hur någon eller några kör upp flaskor i folk, oberoende av kön. Eller penetrerar alla upptänkliga hål, samtidigt, med tänkbara och otänkbara attiraljer.
Om tidsbestämda tabun skrev Annina Rabe en krönika i DN 19 februari 2013. ”Pedofili i folkhemmet” löd rubriken.
Rabe utgår från en artikel i Hemmets Journal (!) av år 1975. Artikeln handlade om den indiska muria-stammen där barn redan från femårsåldern börjar ha sex med äldre, initiationsriter som beskrivs utan höjda ögonbryn. Dessutom framhölls det i artikeln att barnen inte behöver tröttna på någon eftersom de byter partner var fjärde natt. Det ansågs exotiskt, främmande.

Jahaja. 1975. Det var långt innan pedofiler, barntrafficking och barnsexhandel började beskrivas som de förfärliga övergrepp de är.

När handlingssätt är så främmande att de ses som exotiska, eller som något man kan skratta åt, då är det ännu något som de flesta inte kan tänka sker IRL, här.
Har det otänkbara däremot blivit en del av en verklighet ständigt tillgänglig via bilder och filmer, då kan det inte bara tänkas, det kan utföras. På prov kanske? Eller som en variant av vardagen?

Och förövarna finns IRL. De som vill ha orörda, outvecklade kroppar att hantera utan empati och respekt för barns rättigheter, eller se andra hantera dem utan empati och respekt för barns rättigheter.
Europarådet, EU och USA har gemensamt och var för sig antagit direktiv och uttalanden om att kampen mot sexuellt utnyttjande av barn är en viktig del av strategin i arbetet för barnens rättigheter. Barnpornografi på internet är en av de saker som ska bekämpas.
Varje dag anmäls minst ett barnpornografibrott till rikspolisstyrelsens grupp mot sexövergrepp mot barn och barnpornografibrott enligt en TT-artikel från december 2012. Det skulle kunna vara fler, om det fanns resurser att ta emot dem.

Det finns tusentals domäner och communities på nätet som innehåller barnpornografi, många av barnen som figurerar i filmer och på bilder är tio år eller yngre, ned till spädbarn. Merparten är flickor.
”Det jobbas rätt lite med att identifiera vilka barnen är” säger polisen som intervjuas av TT. Polisen spårar i stället de som tittar, innehavarna.
I Sverige har polis och åklagare också arbetat med att utreda och åtala innehavare av tecknad barnpornografi, japansk manga. HD friade så småningom innehavaren, en mangaexpert och översättare av manga, i alla fall utom ett, den 39:e teckningen där HD ansåg att det nog ändå såg ut som en verklig och underårig människa på teckningen.

Att barnpornografi där verkliga barn utsätts för vuxnas sexualitet och våld, sexuell eller inte, är förbjuden är självklart. Det borde också vara självklart att de som gör och medverkar i filmer där barn utsätts för sexbrott jagades med större energi och outtröttlighet än fildelare som laddar ner och tittar på ordinära filmer och lyssnar på ordinär musik på sina datorer.

Men det är uppenbarligen inte bara så att energin och outtröttligheten är mindre, den är i det närmaste obefintlig. De drabbade barnen har kanske inga ekonomiska muskler eller advokater som för deras talan?
Så långt barnpornografi. Mina åsikter om detta är sannolikt inte kontroversiella.

Men ”vanlig” pornografi då?

Pornografin släpptes fri i Sverige 1971 med hänvisning till yttrandefriheten. Att förbjuda porr har nu blivit något som förefaller så verklighetsfrämmande att det är något som bara stygga, dumma EU ibland sägs vilja göra.

Men varken hårdporr, porr eller ens sexmässor är nödvändigtvis friskhetstecken i samhällen. Inte artiklar som framställer prostitution som normalitet heller.
Lila jättedildoar och knytnävar i vaginan, snaror runt ballarna och piskmärken på skinkor, plastfår och kön som rakas för att se outvecklade ut.
Men vaffan.

Det finns en kortfilm, Porrskadat, som jag bara läst om. Men jag är glad att den finns och jag hoppas att inte bara jag som redan är anti-, utan många, många som tror att porr är något som måste finnas, för att … för att … ja, varför?, kommer att se den.
Inte minst killar. I filmen berättar tjejer om hur det är ”att leva upp till den bild som pojkvänner har onanerat till”. Killar som inte ens orkar fantisera tydligen – de har väl ingen fantisator, kantänka. Pffft.
Läste förresten om en porrstjärna specialiserad på analsex. Före inspelningar fastade hon i 24 timmar och gjorde flera tarmsköljningar. Efter inspelningar låg hon i fosterställning i dygn, tills såren läkte och smärtorna vek. Hon tyckte det var roligt om hon beredde nöje för dem som såg filmerna. Vill ni leva upp till det, tjejer?
Nej vaffan.

Vill vuxna som är överens om både inledning och stopp testa något nytt så ok då.

Men de allra flesta vill garanterat inte ha varken flaskor eller knytnävar inkörda i någon kroppsöppning, eller bli bundna och blåslagna.

Vägra pornografi! Låt det otänkbara förbli otänkbart.

Vägra behandla barn, kvinnor och män utan empati och respekt!

Våga göra egna erfarenheter, som jämbördiga parter.

Våga ge, våga ta, våga styrka, våga svaghet. Våga vara vuxna, våga älska!