Påsen avgör inte mjölets renhet

NSA-FRA. Ett nära samarbete som inte ifrågasätts, inte av regering och myndigheter, och i stor utsträckning inte heller av medborgarna.
Brist på känsla för självständighet, brist på självkänsla, brist på självinsikt. Övervakningssamhället där information om allt samlas in av myndigheter och företag. Information att användas när kartläggningar av konsumtion, vänner, allt skrivet, allt sagt, allt gjort, skulle kunna tjäna någons maktintressen eller någons pekuniära intressen.
– Vadå? Jag har rent mjöl i påsen … svarar alltför många.

Men vad som är rent mjöl avgörs inte av påsen. Och konsekvenserna av vad som från tid till annan går från ”rent” till ”orent” är oöverskådliga. Skicka pengar till Somalia till exempel. Det blev till stöd av terrorism, och konton blockerades i åratal. Vilka blev konsekvenserna för dem som hade kontona, och vilka blev konsekvenserna för dem som inte längre kunde få pengar från lyckligare lottade släktingar?
Flykt till läger i Kenya, eller än värre, norrut till kidnapparligor i Sinai?
Eller förmodade terrorplaner med nattliga raider i lägenheter där unga och gamla skräms från vettet och familjefäder förs bort till häkten i väntan på att myndigheter ska komma fram till att de var nog inte terrorister ändå, trots uppgifter som trålats in via telefon- och datornät, sammanställts och blivit det som motsvarade myndigheternas bild av förfärande terrorplaner, men inte verkligheten.

När EU-ledare protesterar mot NSA:s övervakning av deras telefoner vill Reinfeldt inte vara med, för det har inte diskuterats i EU-nämnden. Ibland är det viktigt att agera, ibland är det viktigt att diskutera, och är man vasall får man välja sina tillfällen för aktion.
Att det skulle bli någon skillnad med en annan regering är tyvärr inte sannolikt. Det är länge sedan det var opportunt att säga emot stormakten, garanten för fred och demokrati.

Edward Snowden är hjälte för många, för andra en förrädare. Han litade inte på att New York Times skulle publicera hans uppgifter. Tredje statsmakten i USA har en historia av följsamhet. Han valde att vända sig till engelska The Guardian, och där har också uppgifter från Snowden publicerats, med ojämna mellanrum. Det senaste var just avlyssningen av EU-ledares telefoner. Angela Merkel blev arg. Så behandlar man inte en samarbetspartner, tycker hon.
Det finns 35 världsledare på avlyssningslistan enligt The Guardians uppgifter. Om svenska ledare finns med har inte framgått. Men det kanske de inte gör, antingen för att de inte är världsledare, eller också för att det inte behövs. Husse känner och kontrollerar sina … vasaller.

Mest upprörande är ändå att svenska medborgare tycks så likgiltiga för vad som pågått och pågår när det gäller avlyssning och kartläggningar. Även svenska journalister har föga mer än övergående intresse för datasäkerhet och persondataskydd – i Journalisten anser Staffan Dahllöf att EU-förslaget till ny dataskyddsförordning är dåligt för att listor över mottagare av jordbruksbidrag inte ska publiceras på nätet. Och att det är ett hot mot yttrandefriheten om EU-domstolen ska få avgöra vad som får publiceras på nätet eller inte.

Visst går dataskyddsförordningen att framställa på det viset, det är uppenbart. Men de verkliga hoten mot journalisters möjlighet att granska och rapportera är när offentlighetsprincip, meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsas, kringgås eller saknas helt. På detta finns det många exempel i kommuner, i landsting, och i staten. Det är en följd av myndigheters och politikers beslut och ageranden, och en följd av privatiseringar av offentliga verksamheter. Var är de upprörda nyhetscheferna, journalisterna och medborgarna? Kommer det pressmeddelanden om ”utanförskap” och ”arbetslinjen” blir det bevakning och rubriker, resten är oftast ”särintressen” och/eller är för arbets- och tidskrävande.

Att EU-domstolen får avgöra vad som menas med EU-direktiv och -förordningar beror på att dessa är så luddigt formulerade att de går till domstolen för uttolkning.
Om detta och vad en dansk domare i EU-domstolen tyckte om det hade jag kunnat skriva redan 2008, men var var den lokala kroken? Det blev oskrivet. Det var långt före denna blogg också.

Det är lagstiftarna/politikerna som är ansvariga för hur lagar skrivs. Kräv ansvar av dem, och kräv det på rätt nivå! Landstingens diarier är inte en EU-fråga, och riksdagen avgör FRA:s befogenheter (formellt i varje fall). Kommunerna bestämmer hur överskådlig den egna diarieföringen ska vara.

Ett återkommande klagomål på journalister är deras förmenta vänstervridning. Nu har den uppburne journalisten Lars Adaktusson kommit ut som kristdemokrat, och före honom var det Göran Skytte. Att det skulle få stopp på vänstervridningslitaniorna tror jag inte.
Dessvärre tror jag inte heller att merparten av Svergies journalister kommer att göra något annat än pratminusjournalistik, varken när det gäller dataskydd, avlyssning eller FRA-NSA.

Det finns undantag förstås, ofta kolumnister i en spalt på en insida. Tillåt mig citera en kolumnist i Metro, Stefan Wahlberg, som 2011 skrev under rubriken ”Hermetiskt kretslopp av avlyssning”.

”De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför … (Usama bin Laden) fick oss att slita upp många av de grundläggande principer som vi tidigare kunde vara stolta över.”
Det handlar om det åtal för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks som då väckts, och som från början rubricerades som ”planerat terroristbrott”. För terroristbrott gäller undantagslagar för hemlig avlyssning. Till och med statistiken över hemliga avlyssningar vid misstanke om terroristbrott är hemlig, skriver Wahlberg, och avslutar sin kolumn:

”Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen. Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva varit utsatta.”

Se där, vi kanske ska oroa oss över vårt mjöl ändå.
Vad händer med all denna information som samlas in om oss, vår släkt, våra vänner och avlägset bekanta via nätet, via telefoner och via kameror. Information som samlas av företag och myndigheter, information som lämnas vidare mot ersättning, eller därför att myndigheter kräver att den lämnas ut, med stöd av lagstiftning som gör kontroll av insamling och användning omöjlig.

Är det vasallstaternas invånare, oavsett om det är företagare eller löntagare, barn, gamla eller i yrkesverksam ålder, som är betjänta av följsamhet och osjälvständighet, och i så fall i vilken utsträckning? Det borde vara något att fundera över för var och en, oavsett ålder, yrke, kön, etnicitet och eventuell religiös tillhörighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.