Kategori: Utrikes

Publicerat

Förklara förändringar i Europas östra grannländer

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.
Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: ”On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Publicerat

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Publicerat

Queerfestivalen i S:t Petersburg: Ett slagfält

Pressmeddelande från Coming Out, 22.45, 23 september:

Russian LGBT festival QueerFest, traditionally a space for celebration, this year resembles a battleground, with each day – a fight for survival. 

September 18, QueerFest opening ceremony. Two hours before the event, main venue calls to cancel. Reason: “…compromised integrity of the arch over the entrance, which may result in its collapse.” At the same time, all other events continue.

The new venue is attacked by 20 “orthodox activists” accompanied by Vitaly Milonov, insulting, spraying green liquid and unknown gaseous substance (https://docs.google.com/file/d/0B8YADIXX9fqeQnRoVDQ3MVl6aFU/edit)

24 complaints were filed with the police, including one from the St. Petersburg ombudsman’s staff member.

September 19. The venue “Etazhi”, well reputable for its social projects in St. Petersburg, cancels QueerFest’s events, including the event by “Manifesta 10”, biennale hosted by St. Petersburg this year. Organizers learn that “Etazhi” received a phone call from the police. Another venue, planned for the next day’s event, cancels the same evening.

September 20. The planned “Night of Independent Music”, already having moved to a different venue, starts as planned, but mid-way receives a fake bomb threat.

September 24. The police attempts to shut down the press conference themed “Who is Shutting Down QueerFest?” There is now concrete proof that it is not the extremists that scare the venues but the police. Institute of Regional Press, hosting the press conference, is pressured by podpolkovnik and major of police to cancel the event under the pretext that “violations of public order may ensue”. IRP becomes the first and only venue that stands up to the pressure, exposing it to the media and the public.

At this point, the organizers no longer openly publish festival venues, instead inviting the wider public to view the event through the online feed. Hundreds of people view the events each day.

“In the six years of organizing the festival, there has never been such a consistent and organized attack on our freedom of assembly and expression. Instead of ensuring public order by providing protections, the police use it as a pretext to shut down events. Instead of bringing the perpetrators to justice, the authorities look the other way,” says Polina Andrianova, one of the festival organizers . “Every means is used to push us into the “ghetto.” Yet, the festival is about dialogue and being open in society, and our best defense right now is to stay visible.”

QueerFest’s organizers ask partners to help bring visibility, and take a firm stand against the unlawful actions used to foil the festival with the acquiescence of the authorities.

QueerFest’s organizers urge the St. Petersburg authorities to:

1.       Ensure that the attacks at the festival’s opening are properly investigated and perpetrators are brought to justice
2.       Ensure that the festival’s events can proceed with sufficient police protection

./.

Queerfestivalen har arangerats sedan 2009, under allt hårdare attacker från politiker, polis och rena busar. Men Coming Out har också fått stöd från olika håll. Nedan är en länk till videofilmer med hälsningar från bland andra Stephen Fry och Ian McKellen.

Vid årets festival är Jenny Wilson en av de inbjudna artisterna.

http://queerfest.ru/galereya/video.html

Publicerat

Upp som en ROL och ned som en …. RAP

Om Sverige ska vara alliansfritt är uppenbarligen inte en fråga för svenska folket att avgöra, för det finns medborgare med särskilda befogenheter att avgöra det.
I små steg, men alla går åt samma håll.
Om anslutning till Nato kan man tycka vad man vill, men utvecklingen av det svenska försvaret kanske ändå borde vara en fråga för svenska folket?

Från värnplikt till frivillighet gick det med ett svisch och tre rösters övervikt i riksdagen 19 maj 2010.
Riksdagen består av 349 ledamöter, svenska folket av cirka nio miljoner.
Nu är alla inte röstberättigade, men alla berörs.

Från invasions- till insatsförsvar hade det då redan gått genom NBG, Nordic Battlegroup, det stolta flaggskeppet för försvarets omvandling.
EU:s snabbinsatsstyrka var uppgiften NBG rustades till. NBG ska stå insatsberett sex månader i taget, den första våren 2008, den andra våren 2011, och nu igen våren 2015. Plancykeln har gått till och med 2018.

Ledningsregmentet ska vara basen för NBG enligt den förste operative chefen, general Engelbrektsson. Så blev det också, en permanent rörlig operativ ledning etablerades, ROL, stommen i NBG:s ledningsstab och även ledningsstab i händelse av konflikt där svensk militär sätts in. Kort sagt en rörlig operativ ledning för svenska styrkor.

Nu avvecklas ROL.
Och plancykeln för NBG har kortats från 2018 till 2016.

Men i NATO har man enats om en Readiness Action Plan, RAP.
I den ingår en spjutspetsstyrka.
Natos Rapid Forces.
Och Sverige har fått ett ”Gold Card” av Nato, enligt SvD 3 september 2014. Ett fördjupat samarbete med Nato som också Finland, Australien, Georgien och Jordanien betrotts med. Tidigare var Sverige ett av Natos 22 partnerländer. Nu är Sverige snäppet finare.

Jaså.
Jaha.
Jahaa!

Ryssland är vårt största grannland. Det är inget ofarligt grannskap. Nu är Ryssland inte längre strategisk EU-partner, och Nato diskuterar placering av styrkor i Baltikum. USA:s och EU:s handelssanktioner mot Ryssland har blivit allt strängare på grund av Ukrainakrisen. Sanktionerna drabbar inte bara Ryssland, de drabbar också EU, och Sverige. Väderstad säger upp anställda för att exporten av jordbruksmaskiner till Ukraina och Ryssland i praktiken upphört enligt pressmeddelande 18 september. Några dagar senare oroade sig bönder för att mjölkpriset sjunkit igen, exporten till Ryssland har upphört.

Kritiken mot Putin och Ryssland har länge varit stark, av flera olika skäl, och i synnerhet efter annekteringen av Krim som i Ryssland beskrivs som en frivillig anslutning efter en folkomröstning med överväldigande majoritet för att tillhöra Ryssland.
Det är som bekant segraren som skriver historia. Och att den som förlorat skriver en annan är inte heller obekant. Väst har inget intresse av fortsatt rysk dominans i Ukraina, Ryssland har definitivt inget intresse av att förlora Krim eller de östra delarna av Ukraina där en del av ”deras” försvarsindustri är belägen.
Tydligen har det ukrainska parlamentet nu beslutat att rysktalande i östra Ukraina ska få tala ryska i kontakter med myndigheter. Det var ju hyggligt av det ukrainska parlamentet. Men borde det inte vara en självklarhet? Så få är väl inte de som har ryska som modersmål i Ukraina att det ens skulle behöva vara en parlamentsfråga?
Det finns naturligtvis många aspekter av denna konflikt, detta krig som förs av reguljära och irreguljära trupper i östra Ukraina, med hjälp och stöd från Ryssland och från västländer. Ännu en frusen konflikt är vad som befaras bli resultatet.
De som lider värst är civilbefolkningen, som i alla krig.
Placering av Natotrupper i Baltikum lär inte medverka till en lösning av konflikten/kriget.

Nato:s överbefälhavare i Europa heter Breedlove.
Ironin!
Och Sveriges försvarsmakt har varken invasionsförsvar, snabbinsatsstyrkor eller rörlig operativ ledning.

Publicerat

Schengen och shopping i Dubai

Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är också bättre att se ”västerländsk” ut än ”vad-som-helst-annan-ländsk” ut, i varje fall i Sverige, och även i resten av länderna inom Schengenområdet.
Om Schengenområdet och avtalet som bär sitt namn efter platsen där det ursprungliga avtalet skrevs 1985, skriver Lena Sundström ingående, initierat och argt i sin bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (Leopard förlag 2005).

De flesta bryr sig just inte om Schengenavtalet eftersom det där med att man ska kunna resa utan pass över gränserna till länder inom Schengen aldrig har fungerat.
Det krävs till och med pass av färjeresenärer för att de ska få gå i land i Tallinn. Inget pass? Nej, då får du inte lämna båten. Och det spelar ingen roll hur de ser ut – på det viset gör esterna inte skillnad på folk.
Tackar, tackar.
Om det fungerar likadant när resenärer från Estland kryssar till Stockholm är oklart.

Men Sundströms huvudkritik mot Schengenavtalet är att det innebär att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna. Det innebär också att id-kontroller i stället görs i länderna. Och de som då kontrolleras är till övervägande del de som inte inte ser ”europeiska” ut.

Vi hade Reva-projektet i Sverige, visserligen ett något missvisande namn eftersom Reva var ett i huvudsak administrativt projekt – men för att det skulle kunna bli effektivt krävdes att det fanns något, dvs människor som illegalt befann sig i Sverige, att stoppa in i den effektivare administrativa hanteringen. Men Reva är lättsagt och lättskrivet och går bra in i rubriker och på löpsedlar, så Reva fick det bli, och klappjakt på människor handlade det om oavsett vad det fick heta i media och folkmun.

I Sverige är det ännu inte krav på att vi alla ska kunna legitimera oss varhelst vi rör oss i landet. Men det kanske kommer. I några Schengenländer krävs det redan.

Schengenavtalet med förment öppna gränser har alltså gjort Schengenländerna till nationer där formellt alla men i praktiken de som ser icke-europeiska ut närhelst kan avkrävas besked om vilka de är och om de har rätt att vistas inom Schengen.
Det är ett rasistiskt system, och ett system som vi alla är del av, utan att reflektera särskilt över det.

Men åter till shoppingen. Ett citat ur Sundströms bok (sid 299):
”Borde vi inte akta oss för den sortens system som uppmuntrar godtycke och fördomar? Nu när vi alla är rasister.
Dahir Abdi är en svensk kille som skulle åka hem till Somalia och hälsa på lite släktingar, och allting gick hur bra som helst på vägen ner. Det varnär han skulle åka hem igen, som han vid mellanlandningen i Dubai plötsligt inte fick gå ombord på planet till Stockholm med hänvisning till att hans svenska pass säkert inte var äkta. När Dahir protesterade tillkallades polis som misshandlade honom och låste in honom i tre dagar och tre nätter.
Sedan satte man honom på ett plat till Somalia. En biljett på 5 000 kronor som han tvingades betala själv. Det var först i Somalia som han fick hjälp med att ta sig hem till Sverige igen.”

Sundström skriver också historian om en svensk-iranier som skulle dyksemestra i Mexico men inte släpptes genom den mexikanska passkontrollen med hänvisning till att han hade ”fel turistprofil”. Resebyrån han kontaktade sedan han tvingats tillbaka till Sverige med vändande flyg, på egen bekostnad, sade att ”det är resenärens ansvar att uppfylla de krav som myndigheterna i olika länder ställer.”
Det var Apollo, ingen idé att diskret utlämna namnet.

Det är uppenbarligen lättare att vara europé med rätt utseende när man vistas i Europa och inom Schengenområdet, och också när man vill turista eller bara byta flyg i länder i andra delar av världen.
Vi får hoppas att de som reser till Dubai och shoppar med Albatross,  Jorns, Lime travel eller vem det nu är som arrangerar resor, inte bara har gott om pengar , utan också rätt utseende, så att de släpps in, och, lika viktigt, får åka hem igen med klapparna.

Publicerat

Inte en dag för tidigt

”Inte en dag för tidigt” löd rubriken. Texten som följde handlade om sanktioner mot ett land som blandat sig i ett annat lands inre angelägenheter och annekterat en annan del av samma land.

(det här skrevs före fallskärmsjägarna som tillfångatogs i Ukraina, och före eld-upphör-avtalet i Gaza).

Det var under pågående krig i Gaza med israeliska trupper på marken och israeliskt flyg i luften och granatattacker mot bostäder, infrastruktur och FN-skolor.
Det var också under pågende krig i Ukraina där rebeller (proryska separatister kallas de också) i öst står mot regeringstrupper, och där ett civilt flygplan skjutits ned med vad som tämligen enhälligt i västliga media sägs vara en rysktillverkad robot.
Dödsoffren räknas i hundra- och tusental i båda konflikterna.

Och rubriken gällde – förstås – Ryssland.
Som 2013 annekterade Krim efter en folkomröstning som gav till resultat att majoriteten ville höra till Ryssland, och som sägs stödja de östukrainska rebellerna.
Inte Israel som ockuperat Västbanken sedan 1967, och som de facto annekterat inte obetydliga delar av området genom bosättningar, och som, i likhet med EU och USA, stämplat vinnaren i ett demokratiskt val, Hamas, som en terroristorganisation.
Den gällde inte heller Marocko som sedan decennier ockuperar Västsahara och förhandlar fram fiskerätter med bland annat EU-länder som därmed kan brandskatta västsahariernas fiskevatten.

Det är inte tal om att införa sanktioner mot Israel för det senaste kriget i Gaza, eller för det förra kriget, Cast Lead, Gjutet Bly. Tvärtom meddelar media att USA fyllt på Israels ammunitionsförråd efter förfrågan sänd 20 juli (SvD 1 augusti).
Amnesty International har krävt att FN inför vapenembargo mot Israel och Gaza. Man undrar vilka som (öppet) skulle sälja vapen till Gaza?
Israels mål med kriget var att förstöra tunnlarna som gör det möjligt att föra in varor av varjehanda slag till Gaza. Ship to Gaza som öppet försökt bryta igenom blockaden mot Hamasstyrda Gaza, stoppas också, som säkert är bekant.

Sanktionerna mot Ryssland har det däremot varit lättare att komma överens om. Eller kanske inte ändå. Hårda sanktioner i de första rubrikerna byttes mot ”Västs sanktioner biter inte på Putin” och så till ”Luckor i EU:s sanktioner”. Det är handel förstås, det där som ska binda samman EU:s stater binder också samman europeiska stater med Ryssland, några hårdare än andra.

Det ses som ett falissemang – vadå energi i Tyskland, vadå teknologi och utrustning för djuphavsborrning eller oljeutvinning, vadå export av krigsfartyg?
Det är inte svenska skribenter och debattörer som tjänar på sådant, så det är riskfritt att klaga på att sanktionerna är för milda.

Men 31 juli publicerade DN en lång artikel av israelen Assaf Gavron, författare, musiker, översättare och universitetslärare, där han skriver:
”Jag är inte färdig än, för det finns ytterligare ett steg i depressionens upptrappning, och det är här ni kommer in.
För när vi vänder oss till omvärlden, vi, denna jagade vänsterminoritet, vi som tror på mänskliga rättigheter, på kompromisser, på ömsesidiga överenskommelser, på fred, som motsätter oss våld på bägge sidor och inte är blinda för våldets ständiga misslyckande att uppnå några fördelar – när vi vänder oss till världen får vi inget stöd. … Jag är förfärad av tusen döda palestinier och av att så många israeler inte bryr sig. Men jag är också full av sorg över att dussintals israeliska ungdomar förlorar sina liv och av att många världen över vägrar se även vår sida av tragedin.”

Artikeln är mycket längre, och väl värd att läsa.

Medan oförståelse och okunnighet om Ryssland, ryssar och Putin (maktmänniska som andra maktmänniskor, oavsett i vilken sfär makten innehas, och föga intresserad av demokrati som vi känner den) växer sig allt större, och det görs till vardag att fördöma Ryssland och införa sanktioner. Så hörs bara spridda krav på att införa sanktioner mot Israel. Liksom mot Marocko.
För det som gäller är att det är ”dags att pressa Putin ut i kylan”.

Publicerat

Betalkort ger inte bara värdighet

Det är bättre med betalkort än med matpaket. Så tycker syriska flyktingar i Jordanien enligt ett reportage i SvD 1 februari -14.
Livet blir värdigare när man får välja mat själv, och jordanska företagare blir också glada för nya kunder med betalkortsförmåga.

Vem vill inte välja själv vad som ska inhandlas och småningom inmundigas. Självklart är det så.

Och naturligtvis är det bra om jordanier tjänar på flyktingarna snarare än bara ser dem som en belastning på det egna landet, försörjda som de tidigare blev med mat från stora, rentav multinationella grossister. Grossister som då tog hem vinsten på affärerna med WFP, FN:s livsmedelsprogram, i stället för att den kom lokalsamhällets butiksägare till del.

Det är bara några saker som jag undrar över med betalkorten.
Vem tillhandahåller dem?
Är det avgifter på användningen av dem, som i svenska butiker där varje draget betalkort genererar en avgift till banken?
Vilka maskiner är det som tar korten, och vem säljer och servar dem?
Blir hanteringen dyrare med betalkort än med matpaket, eller än den skulle varit med, säg utdelning av kontanter?

Tillåt mig citera mig själv från 17 november 2013:

”I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.

Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.”

Betalkortsinköp är säkerligen värdigare än matpaket, och naturligtvis är det utmärkt att kunna välja vad man vill laga till middag.

Men nog tål det att fundera på vem/vilka det var som kom på att betalkort är den bästa lösningen, och över vilka andra effekter betalkorten får. Också.

Publicerat

Kosovo och Camp Konic

Krim går inte att jämföra med Kosovo hävdar folkrättsexperter och politiker. Kosovo hade all rätt att folkomrösta sig bort från Serbien.
Vad som sedan hänt med de serber som efter krigsslutet levde i nordöstra Kosovo hör man inte mycket talas om.
En del säger att det pågått en ”naturlig etnisk rensning” i området. Serber dör eller lämnar frivilligt Kosovo.

Men i Montenegro finns flyktingläger efter Kosovokriget.

Vem har hört talas om de lägren? Camp Konic One, och Camp Konic Two?
1999 kom flyktingarna till Konic, och där är de fortfarande, internflyktingar eftersom Montenegro var i federation med Serbien.

Vem bryr sig om flyktingarna i Camp Konic?
Någon?

Svenska Dagbladet publicerade ett bildreportage från Camp Konic 30 mars, text och foto av Gianmarco Maraviglia/Echo Photo Agency.

Heder åt SvD som gav ett helt uppslag åt människor som alla glömt/förträngt/avsiktligt struntar i.

Uppslaget under vinjetten SvD Insikt, ss 24-25, är inte utlagt på webben.
Ni som vill läsa och se bilderna får vända er till SvD och köpa tidningen eller gå till ert bibliotek och hoppas att de inte bara prenumererar på papperstidningen utan också att de har den kvar.

Publicerat

Lavrov, WTO, Krim och reformer

Verkliga och inte bara kosmetiska konstitutionella reformer efterlyser Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov enligt en artikel i SvD 5 april. Det handlar om krisen i Ukraina och skydd av minoriteters rättigheter.
Mer än bara kosmetiskt intresse för reformer skulle WTO gärna se att också Ryssland kunde visa 1,5 år efter att landet kom med i Världshandelsorganisationen.

Vid ett seminarium i Uppsala torsdagen 3 april talade Joakim Reiter, ambassadör vid den svenska WTO delegationen i Genève, under rubriken ”Russia: the New Kid on the Block. How has Russia done so far?”

Diplomatiskt berättade ambassadör Reiter att Rysslands representanter inte kommit till Genève som ”a ravaging Siberian bear”, vilket några uttryckt oro för, utan tvärtom stillsamt rekognoserat och lärt sig hur WTO-kulturen fungerar. Under Bali-konferensen i november 2013 var ryska diplomater också till hjälp för att få förhandlingarna att leda fram till ett avtal.

Men

Ryssland har också i osedvanligt stor omfattning misslyckats med att verkställa överenskommelser om tulltariffer på en mängd varor. Trä och pappersmassa är två som vållat bekymmer och klagomål när det gäller EU-länder. Men stål är en annan och sammanlagt är det flera hundra produkter som tullarna inte anpassats för, 18 månader efter inträdet.

– En förklaring som gavs några månader efter inträdet var att de nya bestämmelserna inte hunnit kommuniceras och verkställas på grund av semesterperioden. Men fortfarande ett år senare har verkställigheten inte genomförts.
Ambassadör Reiter kommenterade naturligtvis inte ryska semesterperioders längd.

– Ryssland har också infört tveksamma restriktioner för importprodukter. Senaste gällde det fläskkött, med motiveringen att två vildsvin smittade med afrikansk svinfeber hittats i gränstrakterna mellan Lituaen och Belarus. Enligt vissa uppgifter ska sjukdomen vara vanligt förekommande bland ryska vildsvin, och att det cirkulerat rykten om att de två vildsvinen saken gäller i själva verket kommit från Ryssland ska bedömas som just rykten, men importstoppet har stor betydelse för EU-producenter av fläskkött.

Ytterligare ett område där Ryssland inte motsvarat WTO-avtalen gäller skydd av intellektuella rättigheter, ambassadören gick inte närmare in på exempel där.
– WTO är en klubb där man blir medlem därför att man gått med på att följa klubbens regler. Ryssland är inte ensamt om att på olika sätt försöka kringgå regler, men mängden produkter där tullavtalen inte följs saknar motsvarighet bland övriga klubbmedlemmar.

Frågor ställdes om annekteringen av Krim och EU:s och USA:s beslutade sanktioner mot Ryssland.
Men enligt Reiter finns inget samband mellan WTO och sanktionerna. USA har sedan decennier ett handelsembargo mot Kuba, Venezuela ett embargo mot Panama, och det finns starka internationella restriktioner mot Iran. Medlemsländerna är angelägna ”not to trigger a call on §21, and open claims of national security” när det gäller sanktioner och deras inverkan på WTO.

Så, utrikesminister Sergej Lavrov, kanske ett samtal med kollegorna i inrikes- och handelsministerierna vore bra, för att få till verkliga reformer av om inte konstitutionen så åtminstone av kommunikationen inom de egna myndigheterna, så att ingångna avtal med WTO-klubben verkställs?

Publicerat

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.