Kategori: Utrikes

Publicerat

Betalkort ger inte bara värdighet

Det är bättre med betalkort än med matpaket. Så tycker syriska flyktingar i Jordanien enligt ett reportage i SvD 1 februari -14.
Livet blir värdigare när man får välja mat själv, och jordanska företagare blir också glada för nya kunder med betalkortsförmåga.

Vem vill inte välja själv vad som ska inhandlas och småningom inmundigas. Självklart är det så.

Och naturligtvis är det bra om jordanier tjänar på flyktingarna snarare än bara ser dem som en belastning på det egna landet, försörjda som de tidigare blev med mat från stora, rentav multinationella grossister. Grossister som då tog hem vinsten på affärerna med WFP, FN:s livsmedelsprogram, i stället för att den kom lokalsamhällets butiksägare till del.

Det är bara några saker som jag undrar över med betalkorten.
Vem tillhandahåller dem?
Är det avgifter på användningen av dem, som i svenska butiker där varje draget betalkort genererar en avgift till banken?
Vilka maskiner är det som tar korten, och vem säljer och servar dem?
Blir hanteringen dyrare med betalkort än med matpaket, eller än den skulle varit med, säg utdelning av kontanter?

Tillåt mig citera mig själv från 17 november 2013:

”I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.

Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.”

Betalkortsinköp är säkerligen värdigare än matpaket, och naturligtvis är det utmärkt att kunna välja vad man vill laga till middag.

Men nog tål det att fundera på vem/vilka det var som kom på att betalkort är den bästa lösningen, och över vilka andra effekter betalkorten får. Också.

Publicerat

Kosovo och Camp Konic

Krim går inte att jämföra med Kosovo hävdar folkrättsexperter och politiker. Kosovo hade all rätt att folkomrösta sig bort från Serbien.
Vad som sedan hänt med de serber som efter krigsslutet levde i nordöstra Kosovo hör man inte mycket talas om.
En del säger att det pågått en ”naturlig etnisk rensning” i området. Serber dör eller lämnar frivilligt Kosovo.

Men i Montenegro finns flyktingläger efter Kosovokriget.

Vem har hört talas om de lägren? Camp Konic One, och Camp Konic Two?
1999 kom flyktingarna till Konic, och där är de fortfarande, internflyktingar eftersom Montenegro var i federation med Serbien.

Vem bryr sig om flyktingarna i Camp Konic?
Någon?

Svenska Dagbladet publicerade ett bildreportage från Camp Konic 30 mars, text och foto av Gianmarco Maraviglia/Echo Photo Agency.

Heder åt SvD som gav ett helt uppslag åt människor som alla glömt/förträngt/avsiktligt struntar i.

Uppslaget under vinjetten SvD Insikt, ss 24-25, är inte utlagt på webben.
Ni som vill läsa och se bilderna får vända er till SvD och köpa tidningen eller gå till ert bibliotek och hoppas att de inte bara prenumererar på papperstidningen utan också att de har den kvar.

Publicerat

Lavrov, WTO, Krim och reformer

Verkliga och inte bara kosmetiska konstitutionella reformer efterlyser Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov enligt en artikel i SvD 5 april. Det handlar om krisen i Ukraina och skydd av minoriteters rättigheter.
Mer än bara kosmetiskt intresse för reformer skulle WTO gärna se att också Ryssland kunde visa 1,5 år efter att landet kom med i Världshandelsorganisationen.

Vid ett seminarium i Uppsala torsdagen 3 april talade Joakim Reiter, ambassadör vid den svenska WTO delegationen i Genève, under rubriken ”Russia: the New Kid on the Block. How has Russia done so far?”

Diplomatiskt berättade ambassadör Reiter att Rysslands representanter inte kommit till Genève som ”a ravaging Siberian bear”, vilket några uttryckt oro för, utan tvärtom stillsamt rekognoserat och lärt sig hur WTO-kulturen fungerar. Under Bali-konferensen i november 2013 var ryska diplomater också till hjälp för att få förhandlingarna att leda fram till ett avtal.

Men

Ryssland har också i osedvanligt stor omfattning misslyckats med att verkställa överenskommelser om tulltariffer på en mängd varor. Trä och pappersmassa är två som vållat bekymmer och klagomål när det gäller EU-länder. Men stål är en annan och sammanlagt är det flera hundra produkter som tullarna inte anpassats för, 18 månader efter inträdet.

– En förklaring som gavs några månader efter inträdet var att de nya bestämmelserna inte hunnit kommuniceras och verkställas på grund av semesterperioden. Men fortfarande ett år senare har verkställigheten inte genomförts.
Ambassadör Reiter kommenterade naturligtvis inte ryska semesterperioders längd.

– Ryssland har också infört tveksamma restriktioner för importprodukter. Senaste gällde det fläskkött, med motiveringen att två vildsvin smittade med afrikansk svinfeber hittats i gränstrakterna mellan Lituaen och Belarus. Enligt vissa uppgifter ska sjukdomen vara vanligt förekommande bland ryska vildsvin, och att det cirkulerat rykten om att de två vildsvinen saken gäller i själva verket kommit från Ryssland ska bedömas som just rykten, men importstoppet har stor betydelse för EU-producenter av fläskkött.

Ytterligare ett område där Ryssland inte motsvarat WTO-avtalen gäller skydd av intellektuella rättigheter, ambassadören gick inte närmare in på exempel där.
– WTO är en klubb där man blir medlem därför att man gått med på att följa klubbens regler. Ryssland är inte ensamt om att på olika sätt försöka kringgå regler, men mängden produkter där tullavtalen inte följs saknar motsvarighet bland övriga klubbmedlemmar.

Frågor ställdes om annekteringen av Krim och EU:s och USA:s beslutade sanktioner mot Ryssland.
Men enligt Reiter finns inget samband mellan WTO och sanktionerna. USA har sedan decennier ett handelsembargo mot Kuba, Venezuela ett embargo mot Panama, och det finns starka internationella restriktioner mot Iran. Medlemsländerna är angelägna ”not to trigger a call on §21, and open claims of national security” när det gäller sanktioner och deras inverkan på WTO.

Så, utrikesminister Sergej Lavrov, kanske ett samtal med kollegorna i inrikes- och handelsministerierna vore bra, för att få till verkliga reformer av om inte konstitutionen så åtminstone av kommunikationen inom de egna myndigheterna, så att ingångna avtal med WTO-klubben verkställs?

Publicerat

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.

Publicerat

Krim och rysskräck

När vi talar om Krim och rysk expansionism, påminn er då 1743.
Jag erkänner att jag tänkt på Kosovo i samband med den ryska invasionen, och anneketeringen av Krim. Men jag har också utan större svårighet tagit till mig argumentationen i Said Mahmoudis artikel på SvD Brännpunkt, 21 mars 2014, rubriken ”Putins argument är inte hållbara”.
Mahmoudi är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och påtalar att kosovoalbanerna under lång tid varit diskriminerade av den jugoslaviska/serbiska regeringen. Så har inte varit fallet med de rysktalande på Krim.

Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien kunde därför accepteras enligt Internationella domstolen, och enligt Mahmoudi. Däremot inte Krims anslutning till Ryssland, trots folkomröstning och självständighetsförklaring.

Med historiska referenser och påminnelser om hur Krim gavs bort till Ukraina av Chrustjev 1954, något som aldrig borde ha hänt, och att återförandet till Moder Ryssland därför är det enda rätta, går det att förstå att annekteringen av många ryssar inte ses som annat än rättfärdig.

Det är den inte.

Men krigsretoriken och hotbilderna och rysskräcken som inte minst den svenske utrikesministern underblåser, är den därför också välgrundad?

Tillåt mig tvivla.

Däremot förstår jag att balter och polacker med deras erfarenheter från förra århundradet har svårt, mycket svårt, för Ryssland.

Den svenska rysskräcken brukar också förklaras historiskt – de brände Roslagen, jojo.
Det gjorde de.
1719.

Sen blev det oreda i riket, Den stora oredan, hattar och mössor, och de senare förklarade krig mot Ryssland 1741, illa förberedda och illa rustade. Nederlaget 1743 blev totalt och i Sverige blev det bondeuppror, krigstrött allmoge tog sig orådet före att demonstrera mot överheten, upproret slogs ned stor kraft och blodbad, men det räckte inte med det:

Adeln kallade på hjälp – från Ryssland! Kejsarinnan Elisabeth var inte nödbedd, hon skickade 12 000 man, inmarschen skedde 30 november 1743.

Den minnesgoda kanske drar sig till minnes att Karl XII sköts just det datumet 25 år tidigare.

Och av detta kan man sluta sig till att rysskräcken, det är något som är bra att ta till, men anledningen är inte nödvändigtvis den föregivna. Och skräcken är inte större än att den kan övervinnas om allmogen ska hållas nere.

Om 1700-talet och Ryssland skrev Oskar Sjöström, doktorand i historia vid Stockholms universitet, en understreckare i SvD 22 mars 2014. Rubriken är ”När rysskärcken satte klorna i Sverige”. Texten når fram till krigsförklaringen 1741 – de ryska trupperna som kallades in till Sverige 1743 fanns det inte plats för.

Om de ryska trupperna i Sverige har Anders Persson skrivit en bok: ”Den farliga hjälpen, Den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44” utgiven på Ordfronts förslag 1981.

Publicerat

The Minsky Moment

Uncertainty, irrationality and exuberance.
Osäkerhet, oberäknelighet och överflöd. Sådant som är svårt att göra tabeller och tjusiga kurvor av.

Hyman Minsky var ekonomen som beskrev hur ekonomiska kriser uppstår, med ord. Ord som kan ta med det som inte får plats i en tabell eller en aldrig så paramterrik förklaringsmodell av hur människor fungerar, en och en, och i grupp.

Det är lättare att förklara hur banker fungerar – de vill låna ut pengar, mycket pengar och få in mycket pengar i form av räntor och amorteringar.

Kan de låna ut pengar till människor som tror att det de köper för de lånade pengarna kommer att stiga i värde, då kan bankerna avstå amorteringar under en period. Tror de, och låntagarna, att det köpta kommer att stiga mycket i värde, då kan de till och med avstå räntor, under en period. För allt ska ju kunna betalas när låntagarna säljer vidare – dyrt, till någon som i sin tur lånat pengar i förväntan att det de köpt ska stiga i värde.

Så kraschar ekonomin, eftersom det händer saker som ingen hade med i matrisen – oljepriset steg mycket och snabbt, företag säger upp anställda, Ryssland tar över Krim, Iraks oljekällor producerar inte förväntade mängder olja, Nordöstpassagen öppnas för åretrunttrafik till följd av klimatförändringar.
Nåja, det sista tar väl tillräckligt med tid för att kunna förutsägas.

När detta oväntade händer och länders ekonomi destabiliseras, det är då kraschen kommer.

Hyman Minsky talade om tre stadier i utvecklingen mot kraschen (han växte upp under depressionen i USA, den som startade 1929). Den första kallade han the Hedge, häcken, då banker och låntagare är försiktiga, lånar (ut) mot säkerhet, betalar räntor och amorteringar.
Den andra the Speculative, den spekulativa, då bankerna lånar ut och godtar att amorteringarna skjuts framåt i ömsesidg förväntan på att värdet av det köpta kommer att stiga.

Den tredje och sista fasen är Ponzi-stadiet, så kallad efter bedragaren som fått sitt namn så förknippat med finansiella falsarier och investeringsbedrägerier att ”Ponzi-scheme” (ett slags pyramidspel) blivit ett lika etablerat begrepp som Quisling, något de flesta förstår vad betyder. Under Ponzi-stadiet lånar bankerna ut, men varken ränta eller amorteringar behöver betalas, värdet på huset/lägenheten kommer ju ändå att stiga, snabbt och mycket.
(Om en ryss med egna, och bedrägliga, idéer om pengar och penningars värde har jag skrivit tidigare i min blogg ”M som i Mavrodi, mavro, Madoff och MMM”.)

Sen händer det oväntade, låneekonomin rasar, låntagaren förlorar allt utom skulderna och banken får statsbidrag (skattepengar) för att inte gå i konkurs.
Det där sista sade inte Minsky, det är mitt tillägg.

Hyman Minsky dog 1996, men hans ekonomiska teorier har återupplivats av ekonomer som Paul Krugman, mottagare av Riksbankens pris till Nobels minne 2008.

Minsky har fått ett alldeles eget begrepp kopplat till sitt namn: The Minsky Moment.
Det är det ögonblick då en figur i en tecknad serie inser att han inte längre springer på marken, han är utanför klippkanten. Och faller.

Om Hyman Minsky läste jag i BBC News Magazine på nätet 24 mars.
Länk till artikeln http://www.bbc.com/news/magazine-2668093
Programmet om Minsky kan höras på BBC iPlayer.

Internet är fantastiskt! Hur skulle jag annars ha hittat Hyman Minsky?

Publicerat

”Begränsad avlyssning”

”Obama begränsar avlyssning”, ropade en rubrik 18 januari.
O så bra! Nobels fredspristagare värnar mänskliga rättigheter och personlig integritet!
Efter alla sommarens, höstens och vinterns avslöjanden om NSA:s och allierade länders omfattande spioneri på egna och andras befolkningar och ledare skrev Peter Wolodarski förhoppningsfullt i DN 12 januari 2014 att Obamas rådgivningspanel angående NSA:s verksamhet kommit med förslag om förändringar på 46 punkter. Den viktigaste rekommendationen enligt PW var att NSA inte längre ska få lagra metadata själva.
Det var en av få förändringar Obama föreslog, och den förefaller snarare kosmetisk – NSA får de data de vill, men risken för nya visselblåsare blir mindre.

PW skrev också att ”Runt om i världen finns det åtskilliga politiska ledare som delar oron (för dåliga kontrollmekanismer och bristande öppenhet) – den svenska regeringen är en av få som absurt nog fortsätter att låtsas som om ingenting hänt.”

I Sverige har vi politiker som talar varmt om ”nätets frihet” och ger bistånd till länder som behöver bygga upp möjligheter för människor att fritt kommunicera med varandra och omvärlden. För frihet och mänskliga rättigheter.
Att friheten kommer med teknologi och apparater som det finns anledning att tro att avlyssnas om inte av den egna regeringen så av många andra, är knappast något som inger förtroende eller förhoppningar om annat än att ett annat alltomfattande kontrollsystem byggs upp.

Och i Sverige vill polisen ha rätt att gå raka vägen in till systemadministratörer och begära ut nättrafikdata om sms, mejl och telefonsamtal. Systemet för automatisk polisinhämtning, ITS 27, har tagits fram i organisationen Informationstekniska standardiseringen, där operatörerna ingör. Det är mest bara bredbandsoperatören Bahnhof och vd:n Jon Karlung som hörts protestera mot Säpo:s begäran.

Notisvis fick vi i dagarna också veta att CIA håller på att bygga upp en databas för att spåra internationella ekonomiska transaktioner och personliga uppgifter från bland andra Western Union. I terrrorbekämpningens namn förstås. Som Swift-avtalet.

I alla dessa insamlade uppgifter, informationer och data som NSA sparat och sparar, bearbetar och analyserar, finns också uppgifter om den flygkrasch i Kongo 1961 där FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog. Men de uppgifterna vill NSA inte lämna ut.

Ola Wong kommenterade i juli 2013 Snowdens avslöjanden, då var det fortfarande ”bara” Prism det handlade om. Han skrev ”En vanlig reaktion på Prism var att det var väl inget nytt: Det visste vi väl hela tiden! Men just det är problemet. Kriget mot terrorismen har vant oss vid det oacceptabla. Men det var inte cynism som gjorde att Mandela kunde lämna cellen. Det var genom tro på principer. Och det gäller även i it-åldern. USA borde kritiseras, säkerhetstjänster tyglas och Snowden erbjudas asyl.”

Så hur var det nu, ”Obama begränsar avlyssning”. Gör han? Näe. Han har tydligen lovat att NSA inte längre ska lyssna på ”ledare” som är nära vänner och allierade. Men det går väl an att lyssna på deras medarbetare och familjer, och då åker ledarna med på köpet.
Någon minskning av avlyssning och lagring av uppgifter om telefon- och internetdata är det inte fråga om. Data ska bara lagras av någon annan än NSA, och lämnas ut om NSA begär det.
Det låter som det svenska systemet, som inte inger värst mycket förtroende för varken myndigheter eller ”domstolar”. Eller politiker, för den delen.

Prism, Sardine, Xkeyscore, och Quantum har förvandlat ”nätfrihet” och rätt till personlig integritet till ett hån.
Det är lätt att hålla med Peter Wolodarski om att svenska regeringens hållning är absurd.

Publicerat

Turing förlåten

Drottning Elisabeth II har förlåtit Alan Turing.
Det skedde på julafton 2013.
Alan Turing var matematiker, datorpionjär och knäckte det tyska Enigmakryptot under andra världskriget.
En hjälte och ett geni.
Och homosexuell. Så han tackades av England med att efter rättegång 1952 få välja på kemisk kastrering eller fängelse. Han valde kastrering och begick två år senare självmord.

Redan 2009 bad dåvarande premiärministern Gordon Brown offentligt Alan Turing om ursäkt, men i februari 2012 beslutade House of Lords att inte postumt benåda Alan Turing.
Men nu, efter 61 år (!), har Alan Turing upprättats och förlåtits av drottningen.

Att driva datorgenier till självmord av en eller annan anledning är alltså inget nytt, inte heller att det sker med stöd av lag.
Det är en skam för världarna, analoga och digitala, här och hinsides, i universum och bortom.

Publicerat

Nålstickspolitik och Baltic Worlds

Tillåt en rekommendation av en debattartikel i UNT: Anders Björnsson 14 januari 2014 under rubriken ”Nålstickspolitikens offer”.

Björnsson är historiker och var åren 2008-2013 chefredaktör för kvartalstidskriften Baltic Worlds som Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola ger ut. Jag har vid flera tillfällen hänvisat till artiklar i Baltic Worlds. Där kan man läsa om det som sällan eller aldrig når dagspressens spalter, och där kan man också läsa fördjupningar och få perspektiv på sådant som skymtat förbi i media, press, radio eller tv.

Jag citerar ur Björnssons artikel: ”De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.”
Björnsson själv citerar Kristian Gerner ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien.”.

Att Putin i svenska rubriker utpekas som ursprunget till allt ont i hela detta väldiga Ryssland, och personligen ansvarig för allt som är fel har länge stört mig.
Ryssland är mera, och många flera. Ryssland är annorlunda, ”ett land av fixare, därför att allting från elabonnemang till tågbiljetter, måste fixas”, som en vän beskrev sina erfarenheter av landet.
Gemensamt för européer och ryssar torde ändå vara att man vill leva sitt liv i fred så bekvämt som möjligt och se barnen växa upp och ha det bra de också. Men Ryssland och ryssar demoniseras, och överdemonen är Putin.

”Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan”, skriver Björnsson.
Ja, just det.

Och nej, rättssäkerhet är inte något utmärkande drag i Ryssland. Det räcker att nämna Magnitskij. Lägg till Anna Politkovskaja så har vi en bild av hur det står till. Det finns andra exempel, jag har hänvisat till flera i tidigare inlägg.
Inställningen till homosexuella lämnar mycket övrigt att önska. Jag har skrivit även om detta i många tidigare inlägg.
Men det är skillnad på att protestera mot missförhållanden och att döma ut totalt och demonisera.

Vi behöver veta mera om varandras länder, lära känna varandra, inte måla upp hotbilder och bygga upp misstänksamhet och rädsla. Det gäller såväl Ryssland som väst.
Läs Björnssons artikel, och läs gärna Baltic Worlds. Ninna Mörner är ny chefredaktör, i redaktionsledningen ingår Li Bennich-Björkman, skytteansk professor vid Uppsala universitet, representanter för universiteten i Aarhus, Greifswald och Lund, fyra forskare från CBEES och en från Aleksanteri Institute i Helsingfors.

Huvudartiklarna i decembernumret 2013 handlar om Dislocated families: Fatherhood in Russia, Abandoned children och Migrant mothers in the EU.
En kommentar från redaktören lyder ”Everybody talks about Russia. No one seems to talk with Russia. Symptomatic of the ”othering”?”
Jag upprepar: Läs Baltic Worlds!

Publicerat

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.