Inte en dag för tidigt

”Inte en dag för tidigt” löd rubriken. Texten som följde handlade om sanktioner mot ett land som blandat sig i ett annat lands inre angelägenheter och annekterat en annan del av samma land.

(det här skrevs före fallskärmsjägarna som tillfångatogs i Ukraina, och före eld-upphör-avtalet i Gaza).

Det var under pågående krig i Gaza med israeliska trupper på marken och israeliskt flyg i luften och granatattacker mot bostäder, infrastruktur och FN-skolor.
Det var också under pågende krig i Ukraina där rebeller (proryska separatister kallas de också) i öst står mot regeringstrupper, och där ett civilt flygplan skjutits ned med vad som tämligen enhälligt i västliga media sägs vara en rysktillverkad robot.
Dödsoffren räknas i hundra- och tusental i båda konflikterna.

Och rubriken gällde – förstås – Ryssland.
Som 2013 annekterade Krim efter en folkomröstning som gav till resultat att majoriteten ville höra till Ryssland, och som sägs stödja de östukrainska rebellerna.
Inte Israel som ockuperat Västbanken sedan 1967, och som de facto annekterat inte obetydliga delar av området genom bosättningar, och som, i likhet med EU och USA, stämplat vinnaren i ett demokratiskt val, Hamas, som en terroristorganisation.
Den gällde inte heller Marocko som sedan decennier ockuperar Västsahara och förhandlar fram fiskerätter med bland annat EU-länder som därmed kan brandskatta västsahariernas fiskevatten.

Det är inte tal om att införa sanktioner mot Israel för det senaste kriget i Gaza, eller för det förra kriget, Cast Lead, Gjutet Bly. Tvärtom meddelar media att USA fyllt på Israels ammunitionsförråd efter förfrågan sänd 20 juli (SvD 1 augusti).
Amnesty International har krävt att FN inför vapenembargo mot Israel och Gaza. Man undrar vilka som (öppet) skulle sälja vapen till Gaza?
Israels mål med kriget var att förstöra tunnlarna som gör det möjligt att föra in varor av varjehanda slag till Gaza. Ship to Gaza som öppet försökt bryta igenom blockaden mot Hamasstyrda Gaza, stoppas också, som säkert är bekant.

Sanktionerna mot Ryssland har det däremot varit lättare att komma överens om. Eller kanske inte ändå. Hårda sanktioner i de första rubrikerna byttes mot ”Västs sanktioner biter inte på Putin” och så till ”Luckor i EU:s sanktioner”. Det är handel förstås, det där som ska binda samman EU:s stater binder också samman europeiska stater med Ryssland, några hårdare än andra.

Det ses som ett falissemang – vadå energi i Tyskland, vadå teknologi och utrustning för djuphavsborrning eller oljeutvinning, vadå export av krigsfartyg?
Det är inte svenska skribenter och debattörer som tjänar på sådant, så det är riskfritt att klaga på att sanktionerna är för milda.

Men 31 juli publicerade DN en lång artikel av israelen Assaf Gavron, författare, musiker, översättare och universitetslärare, där han skriver:
”Jag är inte färdig än, för det finns ytterligare ett steg i depressionens upptrappning, och det är här ni kommer in.
För när vi vänder oss till omvärlden, vi, denna jagade vänsterminoritet, vi som tror på mänskliga rättigheter, på kompromisser, på ömsesidiga överenskommelser, på fred, som motsätter oss våld på bägge sidor och inte är blinda för våldets ständiga misslyckande att uppnå några fördelar – när vi vänder oss till världen får vi inget stöd. … Jag är förfärad av tusen döda palestinier och av att så många israeler inte bryr sig. Men jag är också full av sorg över att dussintals israeliska ungdomar förlorar sina liv och av att många världen över vägrar se även vår sida av tragedin.”

Artikeln är mycket längre, och väl värd att läsa.

Medan oförståelse och okunnighet om Ryssland, ryssar och Putin (maktmänniska som andra maktmänniskor, oavsett i vilken sfär makten innehas, och föga intresserad av demokrati som vi känner den) växer sig allt större, och det görs till vardag att fördöma Ryssland och införa sanktioner. Så hörs bara spridda krav på att införa sanktioner mot Israel. Liksom mot Marocko.
För det som gäller är att det är ”dags att pressa Putin ut i kylan”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.