Krim och rysskräck

När vi talar om Krim och rysk expansionism, påminn er då 1743.
Jag erkänner att jag tänkt på Kosovo i samband med den ryska invasionen, och anneketeringen av Krim. Men jag har också utan större svårighet tagit till mig argumentationen i Said Mahmoudis artikel på SvD Brännpunkt, 21 mars 2014, rubriken ”Putins argument är inte hållbara”.
Mahmoudi är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och påtalar att kosovoalbanerna under lång tid varit diskriminerade av den jugoslaviska/serbiska regeringen. Så har inte varit fallet med de rysktalande på Krim.

Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien kunde därför accepteras enligt Internationella domstolen, och enligt Mahmoudi. Däremot inte Krims anslutning till Ryssland, trots folkomröstning och självständighetsförklaring.

Med historiska referenser och påminnelser om hur Krim gavs bort till Ukraina av Chrustjev 1954, något som aldrig borde ha hänt, och att återförandet till Moder Ryssland därför är det enda rätta, går det att förstå att annekteringen av många ryssar inte ses som annat än rättfärdig.

Det är den inte.

Men krigsretoriken och hotbilderna och rysskräcken som inte minst den svenske utrikesministern underblåser, är den därför också välgrundad?

Tillåt mig tvivla.

Däremot förstår jag att balter och polacker med deras erfarenheter från förra århundradet har svårt, mycket svårt, för Ryssland.

Den svenska rysskräcken brukar också förklaras historiskt – de brände Roslagen, jojo.
Det gjorde de.
1719.

Sen blev det oreda i riket, Den stora oredan, hattar och mössor, och de senare förklarade krig mot Ryssland 1741, illa förberedda och illa rustade. Nederlaget 1743 blev totalt och i Sverige blev det bondeuppror, krigstrött allmoge tog sig orådet före att demonstrera mot överheten, upproret slogs ned stor kraft och blodbad, men det räckte inte med det:

Adeln kallade på hjälp – från Ryssland! Kejsarinnan Elisabeth var inte nödbedd, hon skickade 12 000 man, inmarschen skedde 30 november 1743.

Den minnesgoda kanske drar sig till minnes att Karl XII sköts just det datumet 25 år tidigare.

Och av detta kan man sluta sig till att rysskräcken, det är något som är bra att ta till, men anledningen är inte nödvändigtvis den föregivna. Och skräcken är inte större än att den kan övervinnas om allmogen ska hållas nere.

Om 1700-talet och Ryssland skrev Oskar Sjöström, doktorand i historia vid Stockholms universitet, en understreckare i SvD 22 mars 2014. Rubriken är ”När rysskärcken satte klorna i Sverige”. Texten når fram till krigsförklaringen 1741 – de ryska trupperna som kallades in till Sverige 1743 fanns det inte plats för.

Om de ryska trupperna i Sverige har Anders Persson skrivit en bok: ”Den farliga hjälpen, Den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44” utgiven på Ordfronts förslag 1981.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.