Nästa gång du undrar över något, typ kyrkovalen. Skriv inte en kolumn i en stor gratistidning om hur lite du vet, och be att någon ska tala om för dig vad valen handlar om.

Det går att hitta information om hur Svenska kyrkan styrs. Att börja på svenskakyrkan.se är en utmärkt idé, som du också provat men kanske gav upp efter ett eller ett par klick?
Kyrkofullmäktigen, stiftsfullmäktigen och kyrkomötet … det går att hitta information om organisationen, och också om de partier som ställde upp i kyrkovalen fördelat ända ner på pastorats/församlingsnivå. Ge inte upp, klicka vidare, och läs!

Bästa Undrande, det är inte alls bara du som inte har någon större kunskap om hur Svenska kyrkan styrs, eller om vad olika partier (nomineringsgrupper heter det egentligen i kyrkovalen) står för. Lurigast med partiprogrammen är att det är svårt för en oinvigd att förstå vad olika uttryck, som ”vila på Bibelns grund” till exempel, faktiskt innebär i konkreta frågor, som homoäktenskap.
Men organisationsfrågor går att hitta och förstå via nätet.

Det som stör mig lite med din undran är att du tituleras ”frilansskribent”. Som frilansskribent borde man kunna söka och tillgodogöra sig information. Om det inte är så att det är ”skribent” så där i största allmänhet, någon som skriver dagboksfunderingar och får dem publicerade i stora upplagor i en tryckt tidning.
Det har för övrigt också stört mig en aning att höra en journalist undra vad kyrkovalen handlade om och varför annonserade inte partierna?
Journalister, och även unga frilansskribenter, borde, anser jag, bidra till att läsare/lyssnare/tittare får information och kunskap om ämnen som de själva inte hunnit/kunnat undersöka eller söka information om.

Vem blir gladare av att få veta att journalisten/skribenten inget vet om det hen skriver om?

Sign. Stenbocken -56

Med rätta kritiseras ryska politiker i duman, i regioner och städer, och president Putin för lagstiftning som pekar ut ideella icke-statliga organisationer som ”främmande agenter” och förbjuder ”propaganda för onaturliga relationer”, dvs det som i praktiken är en lag vänd mot hbtq-organisationer.
Men varför skrivs inget i svenska media om bloggaren och politiske utmanaren till Putin, Alexej Navalnyjs, inställning till dessa lagar?

Efter att under en lång tid bara ha pekats ut som antikorruptionskämpe och offer för politiskt motiverat åtal och dom, har det nu kommit fram att Navalnyj också ”står långt till höger i invandringsfrågor” (DN 6 sept -13) och att ”ett av hans huvudteman är invandringspolitiken” (SvD 8 sept -13). Det är inget som berörs i ingress, rubrik eller ens i de första två tredjedelarna av brödtexten i någon av artiklarna.

Inställningen till hbtq-organisationer och ”främmande agenter” berörs inte alls.

Däremot skriver Anna-Lena Laurén i SvD i artikeln ovan att Navalnyj vid en presskonferens i Moskva ”inte svarar på en enda fråga”, det får stabschefen Leonid Volkov göra.

Det är fiffigt av Navalnyj.

Vår egen minister Bildt svarar inte heller gärna på frågor. Däremot släpps han fram i slussen till Ring P1, där lyssnare/medborgare/invånare som har svårt att få komma till tals med sina åsikter ska få göra sina röster hörda.
Och till president Obama tilläts två frågor vid presskonferensen under hans besök här.

SvD har fått en ny kolumnist, Johan Norberg, 40, som presenteras som författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker. Han inledde sin bana som kolumnist under rubriken ”Industrins framtid i Reinfeldts huvud” (SvD 19 aug -13).

Det är en frestande rubrik. Och det blev bättre, för Johan Norberg hade varit på Almedalsveckan och träffat på Almega, tjänsteföretagens organisation, som demonstrerade en 3D-skrivare. Reinfeldts huvud skrevs ut i miniformat. Ett tilltag som säkert väckte berättigat uppseende.

Men Piratpartiet var där först. Med en 3D-skrivare i Almedalen. Redan 2010 demonstrerade de en 3D-skrivare. Den skrev visserligen inte ut Reinfeldts huvud, varken stort eller litet, utan ett vinglas. I miniformat.

Jag skrev om det här på min blogg 10 juni  under rubriken RepRap japp-japp. Med bild på 3D-skrivaren i fråga.

Det är inte nödvändigtvis i stora organisationer, tjänsteföretags- eller andra, som det nya växer fram och presenteras.

Bara så ni vet.

Min aversion mot porr i de varianter som skildrar våld, fysiskt och psykiskt plågsamma ageranden och situationer, har mött invändningar. Mycket beroende på att jag tidigare inte specificerat varianterna.

Populärporr som enligt uppgift gjort författaren rik och som exponerats hämningslöst i diverse sammanhang och butiker, är ”Femti nyanser”-böckerna.
Nej, jag har inte läst annat än recensioner. Och nej, jag tänker inte läsa.

Däremot läste jag en liten notis i SvD Kultur i dag 31 juli. Rubrik ”Brandkår i kamp mot eldiga romaner”, skrivet av Henrik Sahl Johansson för den som vill söka upp den på nätet.
Jag citerar:

”I veckan meddelande Londons brandkår att fallen av olyckor relaterade till bland annat handfängsel i hemmet ökat markant under den senaste treårsperioden, någonting som från brandkårens håll inte utesluts kan härledas direkt ur litteraturens värld.”

Alltså, jag bara menar att …
Handfängsel. En sån besynnerlig idé att hindra rörelser, ömsesidigt smek och kel.
Och att dessutom tvingas tillkalla brandkåren för att avsluta det hela!

Det är skillnad på porr och erotik.
Erotisk litteratur och film kan säkert bidra till ökad ömsesidig lust.
Porr ger underliga perspektiv och förväntningar på partners och i värsta fall direkta skador.
Och larm till räddningstjänsten.

Otillständiga sätt att beräkna hyror för offentligägda fastigheter förvränger kostnadsbilden för sjukvård, skolor och omsorg. Hyressättningsprinciperna som tillämpas i Sverige förvränger dessutom hela nationalräkenskapen.

Med hjälp av dessa principer blev den offentliga sektorn ”ofantlig” i den politiska retoriken. Kostnaderna för offentlig verksamhet drevs upp, och lokalkostnaderna har blivit hinder för verksamhetsutveckling, och ett återkommande skäl att minska påverkningsbara kostnader som löner till personal, och materielkostnader.

Mikael Eriksson, docent och överläkare i cancersjukvård vid Skånes universitetssjukhus skrev i onsdagens SvD Brännpunkt (31 juli 2013) under rubriken ”Hög tid för vårdplatsmiljard”, bland annat att

”Den svenska sjukvårdens kris i dag rör huvudsakligen bristen på vårdplatser, vilket egentligen innebär brist på personal”.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-tid-for-vardplatsmiljard_8386826.svd

Mikael Eriksson pläderar för en vårdplatsmiljard. Det behövs säkert en miljard till sjukvården, men om inget görs åt offentliga hyressättningsprinciper kommer verkan av miljarden snart att vara om inte förlorad så avsevärt förminskad.

För nu säkert femton år sedan hörde jag en verksamhetschef på ett lasarett förklara att ”det är ingen hotellverksamhet vi bedriver”. Som en förklaring till att antalet medicinska vårdplatser skulle minskas på lasarettet. Den då relativt nya beteckningen ”medicinskt färdigbehandlade” höll på att etableras och skulle trummas in i politiker och allmänhet. De medicinskt färdigbehandlade skulle inte tillåtas ta upp dyra sjukhusplatser, utan placeras i serviceboenden eller egna lägenheter.
Så har också skett, och inte sällan är det de medicinskt färdigbehandlade som nu åker som jojon in och ut från akutavdelningarna och inte får det omhändertagande som krävs varken av kommun, landsting eller anhöriga. De senare har för övrigt oftast varken kunskap, ork eller möjlighet att ta hand om sina anhöriga.

Och nu har vi brist på vårdplatser. Vem är förvånad?

Inte jag.
Det var fel att ta begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” till intäkt för att ta bort vårdplatser.

Och det är fel att hyressättningsprinciper styr offentlig hushållning och leder till nedmontering av välfärdstjänster som vård och omsorg, och lika illa, eller ännu värre, till kapitalförstöring och nedmontering av något så grundläggande för samhälle och medborgare som skolor och utbildning.

Skolor läggs ned med hänvisning till lokalkostnader och  ”elevbrist” när alla vet att det om några år kommer nya vågor av stora barn- och ungdomsgrupper som ska in i högstadier och gymnasier. Lokalkostnaden för att behålla befintliga skolor är för stor, säger politikerna. Journalister skriver pratminus och tittar i budget- och bokslutsdokument och får där bekräftat att jodå, lokalkostnaderna är höga.

Säger någon att det är fel på hyressättningsprinciperna? Att det är fel

• att kräva avkastning från lokalverksamheter?
• att räntor och amorteringar räknas på hela investeringskostnaden (bokförda värdet) oavsett om lån tagits eller ej?
• att fastighetsavdelningar, oavsett om de drivs som bolag eller förvaltning, ska bära samtliga lokalkostnader, vilket gör att kostnader för outhyrda lokaler smetas ut på lokalhyrorna där det finns hyresgäster?
• att ”bokförda värden” kan skrivas upp genom politiska beslut?
• att politiska församlingar bestämmer internräntorna som verksamheterna ska betala på ”bokförda värden”?

Om kostnader för mark och lokaler inom försvaret har jag skrivit tidigare. Läs, häpna och IFRÅGASÄTT vad som sker!

http://lottasallehanda.wordpress.com/2012/12/16

mer än tusen ord.
Om man ger sig tid att titta på bilden.

Så titta på Tomas Oneborgs underbara bild av EQT:s vd Conni Jonsson: orakad, utan slips och i skjortärmarna, blir han serverad kaffe av kvinna med make up, målade naglar, pärlor i örsnibbarna och leopard(!)mönstrad klänning är … fantastisk. (SvD Näringsliv, 5 juni 2013)
Rubriken gör den inte sämre, ”Nja, vi letar faktiskt efter tjejer också.” (Riskkapitalbolaget EQT ska rekrytera styrelse till nytt ägarbolag.)
Conni hittade Josef, Marcus, Leif och Finn till sin nya styrelse. Inga tjejer. Synd va?

Kvinnor som syns eller inte syns. Kvinnor som finns, får finnas, inte får finnas. I varje fall inte var som helst, eller hur som helst.

Ondgjort mig över porr har jag tidigare på denna blogg. Inga skrivna men väl muntliga kommentarer har jag fått. Jag tycker fortfarande likadant, men visst, det är skillnad på porr och porr. Och på erotik och porr. Erotisk litteratur, ja visst kan den vara upphetsande, rent av instruktiv. Men våld och tvång, nä tack.

Ondgjort mig har jag också över det vardagliggörande av prostitution som sker bland annat genom artiklar i nyhetstidningar, ”jag gör det bara så länge jag vill”, ”kunderna är hyggliga”, ”bra med extrapengar under studietiden”, osv osv osv

I Pat Barkers senaste roman, Toby’s room, säger Kit Neville med förfärlig ansiktsskada från Västfronten (första världskriget) om sin första permission från militärsjukhuset:
– Went to a brothel. I thought at first the stupid little cow was going to refuse. I soon put a stop to that.
Senare säger samme Kit Neville som kommit på en överordnad som hade sex med en stallpojke:
– We’re talking about a man exploiting his inferiors. Brooke was an officer. That lad couldn’t have said no even if he’d wanted to.
Och när den person Neville berättar för säger att det kanske fanns känslor mellan officeren och stallpojken:
– I knew the boy. Total idiot, face like a pig’s arse.
Att Kit Neville inte är en sympatisk romankaraktär förtar inte kontrasten i synen på kvinnor, och på underordnade män. Hur det är så är män ändå män, oavsett om de är ”total idiots, faces like a pig arse’s”, och ska inte exploateras.

I recensionen av spelet Metro last light kommenterar recensenten särskilt ”den nochalanta sexism som genomsyrar Last light. De enda kvinnor som förekommer som annat än bakgrundsrekvisita är översexualiserade strippor, vars enda samtalsämnen är smink och män … Spelet är skamlöst objektifierande – kvinnor är inte ens personer, de är hårdvaluta att köpas eller belönas med.” Tove Bengtsson recenserade i SvD 17 maj 2013.
Metro last light är uppföljare till Metro 2033 som bygger på boken med samma namn av Dimitrij Gluchovskij.
Synen på kvinnor i Ryssland är … låt säga, ibland öppet annorlunda än vad vi är vana vid. Öppet vana vid alltså.

Ännu mera annorlunda är synen på kvinnor i Afghanistan, det andra största mottagarlandet av svenska biståndspengar.
Operation 1325, Kvinna till kvinna och Svenska Afghanistankommittén har pläderat för att biståndet ska villkoras med krav på förbättringar av kvinnors och barns situation. Ingen rapport har setts om att några sådana villkor ställts från bistånds- eller utrikesminister.

För den som sett Nima Sarvestanis film ”Frihet bakom galler” förefaller ett sätt att förbättra afghanska kvinnors villkor vara att bygga, förvalta och kontrollera kvinnofängelser med plats för barn, och med skolor och yrkesskolor för barn och vuxna. Och besöksförbud för misshandlande män.

Sen är det det där med ”öppet vana vid”. Ibland blir det ändå tydligt att synen på kvinnor även i Sverige inte är den vi tror, och skulle önska. För det är faktiskt så att unga tjejer inte vill få flaskor uppkörda i slidan, som en svensk tingsrätt tycks ha trott. Eller att det på intet vis är acceptabelt att påtvingat analsex som skett ”av misstag, träffade fel” inte ska vara straffbart, som en annan tingsrätt ansåg. Eller att misstankar om grova våldtäkter inte utreds av polisen med hänvisning till ”resursbrist” och ”utredningstekniska svårigheter”.

Tomas Oneborgs fantastiska foto säger inget om rättstillämpning, men det säger verkligen mer än tusen ord om män och kvinnor, över- och underordning.

Snowden och Assange snyltar på den frihet som de påstår sig försvara skriver Mario Vargas Llosa. Han är Nobelpristagare påpekas det i ingressen till hans artikel i SvD 18 juli 2013. Om Biden skriver Kjell Häglund i Journalisten.

Vargas Llosas artikel är ett förvirrat angrepp på Snowden och Assange där den förre ifrågasätts för att han inte valde att ”gå den lagliga vägen” via ”Förenta staternas oberoende rättsväsen, fria press, folkvalda kongress och oräkneliga organisationer för mänskliga rättigheter som kan avslöja sådana övertramp och försöka rätta till dem”. Det var väl det han gjorde? Gick till den fria pressen alltså?

Oacceptabla intrång i privatlivet, det sker hela tiden skriver Vargas Llosa. Det är vad spioner gör, och i demokratiska stater väcker ibland i ovanliga fall sådana övertramp skandal och spionerna hamnar inför rätta.
Jaa, och det här är ett ovanligt fall, skandal har väckts, men den som är anklagad är Snowden, som inte borde ha avslöjat något, anser Vargas Llosa.
Dels därför att spioner inte gör något annat än kränker medborgares privatliv, och dels för att skandalpress och hänsynslös politisk debatt gjort att det inte längre finns någon gräns mellan privat och offentligt.

Om hur det gick till när Snowden började tvivla på vad han höll på med berättade Gunilla von Hall, kolumnist i SvD, 10 juli. Snowden var stationerad i Genève 2007-2009, och citerades om den tiden i en intervju The Guardian:
– Det jag såg i Genève gjorde mig verkligt desillusionerad om hur min regering fungerade.

Von Hall skriver: ”Då hade 25-åringen fått sin första dos av hur säkerhetstjänster kan jobba. I försök att rekrytera en schweizisk bankir i Genève hade CIA fått bankmannen rejält på fyllan, och uppmanat honom att köra hem. När bankiren greps för rattfylla kom CIA-kontakten emellan för att hjälpa honom, vilket senare ledde till en framgångsrik rekrytering”.
Fyllefällor, honungsfällor, pengafällor, vi har hört det förut, och det är som Vargas Llosa skriver oacceptabla intrång i privatlivet, men ska det accepteras?

Om Assange skriver Vargas Llosa: ”… som ser ner på de demokratiska staternas rättvisa och vägrar att möta anklagelser för sexuella övergrepp och våldtäkt i Sverige, en av de mest genuina demokratierna i världen.”
Det kan vara värt att notera att Assange inte vägrar möta anklagelserna, han vägrar åka till Sverige eftersom han inte litar på att han inte kommer att lämnas ut till USA. Där det, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, ”redan ligger ett åtal färdigt mot honom” (Cyber snooping … 16 juli).

Finns det anledning för Assange att frukta utlämning till USA?

Fanns det anledning att tro att EU-länder, Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Österrike skulle tvinga ned Evo Morales officiella presidentflygplan i Österrike på väg från Moskva till Bolivia, och söka igenom planet på jakt efter Edward Snowden?
Det är inte bara Sverige som beter sig som, och är, vasallstater.

Hur ser då Ryssland på Snowden och Assange?
Hur de ser på Assange vet jag inte, men fotokollaget på förstasidan på ryska nyhetsveckotidningen Argumenty i Fakty no 27, 3-9 juli, är intressant.

Amerikas huvudfiende lyder rubriken, med Snowdens bild överst, Assad, Saddam Hussein, Usama bin-Laden i små bilder nedanför, alla med sikten lagda över sina porträtt. Och militärer stående runt om, några försedda med svenska vapen.

Hur Ryssland sett på Snowden har varit ämne för spekulationer i svensk press. Å ena sidan ska Putin ha gottat sig åt skandalen, och tillbakavisat krav på utlämning av Snowden till USA, å andra sidan har han inte varit beredd att ge honom asyl. Nu har Snowden enligt media lovat att inte fortsätta sprida information om Prism, i enlighet med Putins direktiv att han inte får ägna sig åt ”anti-amerikansk verksamhet”, och kan därför komma att få åtminstone tillfällig asyl i Ryssland. Tidigare har han beviljats asyl i Venezuela, men kan inte ta sig dit eftersom hans pass dragits in.

Anna-Lena Laurén, SvD:s korrespondent i Moskva, skrev 13 juli under rubriken ”Snowden blir till besvär”:
”Putin gillar att sätta USA på plats, men samtidigt är han en pragmatiker. Att hans KGB-själ skulle känna några äkta sympatier för Snowden har jag dessutom svårt att tro.”

Om massövervakning och om Stasi har jag skrivit tidigare och parallellen har dragits av andra, men också bestridits. Om hur massövervakningen i USA tog sin början har Kjell Häglund, krönikör i Journalisten skrivit. Läs den krönikan!

http://www.journalisten.se/kronika/massovervakningen-och-mannen-som-saknas-i-den

”En hackare och en spion” kallas Julian Assange respektive Edward Snowden i en analys i Metro publicerad 26 juni 2013. Christian Llerena, Metro Ecuadors chefredaktör, har författat alstret som har rubriken ”Vi släpper in dem utan att tänka efter”.

Ett häpnadsväckande dubbelfel.

Julian Assange sitter inte på Ecuadors ambassad i London på grund av att han är ”hackare”, och inte är det för att Assange är ”hackare” som Fred Burton, vice vd i Stratfor, amerikansk underrättelseentreprenör, i ett av mer än fem miljoner mejl från Stratfor som Wikileaks släppt, skrev att ”Vi har ett färdigt åtal mot Assange”.

Och inte är det ”spion” Snowden är, även om svensk massmedia gärna refererar till honom som ”den spionmisstänkte”. I flera samtal till Ring P1 måndagen 15 juli togs detta upp, med kraftiga protester mot att svensk media till synes okritiskt tagit över amerikansk vokabulär. ”Skulle en person motsvarande Snowden kommen från Iran, Kina eller Kuba ha betecknats med dessa länders myndighetsetiketter?” löd en fråga. ”Var är debatten om demokratin och yttrandefriheten?” en annan.

Däremot har Assange gjort det möjligt att på nätet via Wikileaks offentliggöra information som avsetts vara hemlig, information som kommit från visselblåsare, exempelvis Bradley Manning, fängslad sedan mer än två år i väntan på rättegång för att han lämnat ut information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan. Collateral murder, helikoptervideon som visar hur soldater från en attackhelikopter, som på skoj, skjuter ner bland annat två journalister i en grupp civila på en gata, var en del av den information som släpptes via Wikileaks.

Och Snowden har, likt Manning, ansett att de metoder som använts i ”kriget mot terrorismen” inte varit försvarbara, och läckt information om PRISM, avlyssning och kartläggning i monumental skala av telefon- och datatrafik som NSA, National Security Agency, ägnat sig åt. Kartläggning där de största nät- och telefonföretagen varit delaktiga.

Visselblåsare brukar de kallas, de som slår larm när något inte står rätt till i myndigheter eller företag. De brukar lovprisas. Det gjorde till exempel biståndsminister Gunilla Carlsson när det gällde avslöjandet av korruption i Zambia. ”Samtidigt känner jag stor lättnad över att den zambiska riksrevisionen – tack vare att en s k whistle blower (”visselpipa”) uppmärksammat den zambiska antikorruptionskommissionen om korruption inom hälsoministeriet – nu vidtar åtgärder för att utreda fallet och ställa de ansvariga inför rätta.”, skrev GC i en debattartikel i augusti 2009.
Manning, via Assanges Wikileaks, visade världen att krigsbrott begicks. Snowden har visat att Storebror ser dig, hör dig och sparar informationen.

Att allt du en gång sagt eller skrivit kan vändas emot dig vet vi sedan tidigare. Om någon tror annat så går det bra att läsa Heinrich Bölls roman Katarina Blums förlorade heder, men det finns andra romaner, filmer, dokumentärer och förfärliga historier om hur information kan brukas och missbrukas.

Cyber snooping, det är vad myndigheter ägnar sig åt, i hemlighet. Och företag, men då kallas det industrispionage, och det är sannolikt inte så farligt om det är det egna landets företag som ägnar sig åt det. Däremot alldeles åt helskotta om andra länders företag snokar i våra företags datorer och kommunikation.

Men knappast är det spioneri att lämna ut till offentligheten vad man haft fri tillgång till och som rör exempelvis brott mot mänskliga rättigheter, eller som i GC-exemplet, hantering av offentliga medel. Skillnaden är ”offentligheten” vill jag påstå. Det är så visselblåsare gör.

Finansieringen av Wikileaks försvårades avsevärt efter Collateral damage-videon, på grund av amerikanska betalföretags agerande. Och Christian Llerena verkar inte behöva oroa sig, det förefaller vara mycket svårt för Ecuador att ”släppa in dem”, med eller utan eftertanke.

När Patti Smith och hennes band gav en konsert i Uppsala 12 juli, dedicerade förbandet First Aid Kit en låt till Bradley Manning, Edward Snowden och Pussy Riot. Patti Smith hade en sång till Edward Snowden i sitt program, och nämnde honom flera gånger under konserten.
Att Snowden gavs epitetet ”blåsvisslare” av UNT:s recensent är något man kan …. fundera över.

ungarna förstås. Men också artiklar som är värda att läsa till slut.

Vad sägs om det här:

The Case for Abolishing the DHS

On Friday, Secretary of Homeland Security Janet Napolitano resigned to take up a post running California’s university system. With her departure, there are now 15 vacant positions at the top of the department. That suggests it would be a particularly humane moment to shut the whole thing down.”

Som avslutas så här:

”The cancellation of a planned Obama family safari at least meant there was no need for the assault team armed with high-caliber rounds against the threat of Taliban-sympathizing cheetahs.”

Länk till artikeln i Business Week:

http://www.businessweek.com/articles/2013-07-15/the-case-for-abolishing-the-dhs

Vi hade en gång en föreläsare på UNT som talade om hur man skriver en artikel. Som ett vinglas. En början som är ganska fyllig talar om vad det handlar om, en lång smal förklaring och utvckling av ämnet, och så en knorr, foten på glaset, som gör det mödan värt att läsa allt.

Vet läsaren att det kan förväntas en knorr, så läser hen vidare, och plockar upp information och fakta på vägen.
Där har vi något att lära. Samme föreläsare sa också att ”om nyhetschefen säger till en reporter att jobbet denne skickas ut på är blått, och reportern ringer in och säger att det är grönt, då är det grönt som gäller, inte chefens blå, det är inte desken som avgör färgen, det är verkligheten”.

Tack snälla Amelia för att du vidarebefordrade länken till Business Week!