Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Den dystraste och hemskaste delen – knallebygden

Bonde-Nöden. Bokens illustrationer är Ludvig Nordströms egna.

Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933
Under rubriken I Knalledonien skriver han:
”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.”
Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till:
”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”

Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden.
Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.

Godsägaren i Sörmland:
”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”

O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta.
För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.

Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han:
”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur?
– För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten.
– Av vem?
– Av skogsvårdsstyrelsen.
– Och hur skedde det?
– Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna.
– Och hur utfördes planteringarna?
– Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga.
– Och nu?
– Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.)
”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.

I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.

Hur beskrivs då dalfolket?
Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter:
”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”

Självförgudning! Kantänka.

Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.

Ludvig Nordström (1882-1942) publicerade en lång rad böcker i olika ämnen.
Läs mera om honom:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_Nordstr%C3%B6m

http://ludvignordstromsallskapet.se/

Lotta Lotass porträtterar honom här:

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Nordstr%C3%B6mL

Publicerat

När Ryssland valde Sveriges kung

Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.

Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.

Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.

Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.

Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.

Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.

12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.

Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.

Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.

Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.

Publicerat

Taggar och huvudfotingar, grått eller graffiti

Det är befriande med muralmålningar. Fula husgavlar och trista tunnlar kan bli vackra och/eller roliga med vackra målningar. Några av de senare har jag fotograferat och skrivit om. Några av de vackra/roliga, har förstörts. Det har jag också skrivit om.

https://lottasallehanda.wordpress.com/2016/06/15/graare-enkoping/

https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/comment-page-1/

Street art Tórshavn

Förstörelse av graffiti är tyvärr inte ovanligt. Det har väckt uppmärksamhet att stora delar av graffitiväggarna i Snösätra i Stockholm rivs (DN 26/8-20 ”Konstvetare: Det är som att riva Nationalmuseum”, och SvD 5/10-20, krönika av Mats Wickman: En kulturskandal om graffitin rivs.) I Snösätra har gatukonstfestivalen Springbeast arrangerats, beskriven som en av Europas största lagliga graffitiutställningar. En del av området blir kvar, men mycket mindre. Här en länk till blogg med bilder från Snösätra:
http://www.stadtillstrand.se/

Saga Berlin sprejmålade 2016 en stängd utomhusbassäng som en del i ett konstprojekt. Hon dömdes för skadegörelse och 280 000 kronor i skadestånd till Stockholms stad. Om projektet ”Uppfinn nått eller dö” skriver Wikipedia att Berlin ville ”omdefiniera perspektivet på klotter till ett naturporträtt”, inspirerad av tibetansk sandmandala där ett verk skapas och sedan avlägsnas. Målningarna fotograferades och filmades, en saneringsfirma hade redan innan projektet genomfördes anlitats för sanering, en sanering som det också fanns cirka 70 000 kronor avsatta för.

Berlin dömdes i tingsrätt och hovrätt, det senare utan huvudförhandling. Högsta Domstolen beslutade i juli 2020 återförvisa målet för prövning i hovrätten vid en huvudförhandling.
Gustav Juntti skrev en tänkvärd krönika med rubriken ”Jakten på klottrare kan lätt spåra ur” och ingressen Att bara se klotter som skadegörelse ogiltigförklarar nyttig och relevant samhällskritik. Läs den i UNT 6 januari 2020.

I Gottsunda arrangerades en festival för graffitimålare 2016. Under några dagar var artister, några välrenommerade andra kanske mindre kända , men alla i full aktion. Här är några bilder därifrån.

Inne i Gottsunda centrum finns en permanent stor målning.
På baksidan av Gottsunda centrum fanns ännu en skärm som fylldes av bilder.

För den som är intresserad kan jag berätta att det finns, trots Enköpings kommuns ihärdiga arbete med att förstöra målningar, ännu vacker och kul graffiti att se i Örsundsbro. Bilder kommer med våren.

Och för de som liksom jag bara njutit av vacker graffiti, och förargats när den täckts av klotter, kan jag berätta om en bok som hjälpt mig förstå en del om graffitins värld.
Malcolm Jacobsons bok finns på Enköpings stadsbibliotek, i lådorna med ”graphis novels”, som tecknade romaner heter för att inte befläckas av namnet ”serier”.

Malcolm Jacobson: ”Graffitins historia”. Utgiven 2011 men det räcker för mig. Där fick jag lära mig att taggar, som jag inte är förtjust i, är att jämställa med huvudfotingar, de första stegen på vägen mot konstnärligt uttryck. Och om wholecars, de fantastiskt målade tunnelbanetågen i New York, bland annat med stora julhälsningar som jag är säker gladde betydligt fler än de jämngråa tåg som nu befar linjerna efter att strikt vakthållning mot målare satts in.
Bibliotek är underbara institutioner, må de inte få förstöras av sparnit och ovisa politiska beslut.

Om graffitin i New York och om Martha Cooper som följt de som målat och målar där finns en film som SVT visat och som lagts på SVT Play. Subway Art heter en av hennes böcker om konstformen och de som utövar den.

Banksy är en av de mest kända utövarna av street art. Att hans verk säljs för miljonbelopp är ingen hemlighet. Att han varumärkesskyddade ”Flower bomber”, en maskerad man som kastar en bukett blommor är måhända inte känt, förmodligen inte av den gratulationskortstillverkare som använde sig av ”Flower bomber” som motiv på sina kort. Banksy stämde företaget, men EU:s materialrättsmyndighet gav företaget rätt att använda kortet. Jag har inte läst beslutet, det borde jag nog göra. Immaterial- och upphovsrätt brukar ju annars ses som det elfte budet.

Publicerat

Yahya Hassan

Den unge palestiniern är död. Men hans dikter, skrivna helt igenom i versaler, som skrik från en tillvaro som är bara för mycket att bära, finns kvar.

Jag vill inte låtsas som att jag tycker att det är alltigenom bra poesi. Men det är definitivt bra för en gammal besserwisser att läsa hur en ung ”invandrare” tänker och ser på livet. För det spelar ingen roll om vem som invandrade, far- och/eller morföräldrarna, föräldrarna eller barnen: medialogiken, och den logik som gäller i sociala media är säker. Det handlar om ”invandrare”. Vilka är alternativen som erbjuds dem, av familjen, av samhället?

Hur ska barn och ungdomar kunna förstå?
Yahya Hassans diktsamlingar är inte njutbara, men de är absolut nödvändiga.
Och i den andra och sista samlingen, lika nödvändig men inte mera njutbar, finns den här strofen. Jag har delat upp den grafiskt, för det är så den slår. Hårt.

Jag smörjer in
mina fiender
i skottsalvor

Det hjälper ingen om jag säger att mitt hjärta blöder för Yahya Hassan som har drivits till att kunna skriva detta.
Men jag hoppas … att jag på något sätt kan bidra till att inte fler drivs i döden som Yahya Hassan. Eller att andra drivs i döden.

”Endast ett kan du göra, en annan människa väl”. Stig Dagerman.
Jag hoppas jag kan visa upp åtminstone denna enda människa på domens dag.

Publicerat

Stoppade. Trakasserade. Arresterade.

Orden i rubriken har använts för att beskriva läget för hiphopare i Ryssland. För homosexuella räcker de inte till. I Sara Lövestams Finns det hjärterum (Piratförlaget 2017, sid 291-292) är det ryske Oleg som beskrivs:
”Hans rädsla var grundlös, sade de på Migrationsverket. Han var ingen känd aktivist och Ryssland bestraffade ingen för sexuell läggning. Opinionen, lynchningarna, morden och retoriken stod inte i handläggarens häfte, ’man kan inte få asyl bara för att man mår dåligt’”.

I juni 2020 publicerades en rapport om situationen för hbtq-personer i S:t Petersburg 2019. Det året dokumenterades 1066 fall av våld och diskriminering av hbtq-personer. 132 fall gällde diskriminering på arbetsmarknaden, 164 fall var bostadsrelaterade, 54 fall av diskriminering dokumenterades i hälsovården och därutöver dussintals fall av överfall, hot, misshandel i hemmet, utpressning och sexuellt våld. Till det kom begränsningar av yttrande- och föreningsfrihet samt rapporter om homofobiska yttringar och våld från poliser.

En rapport som sannerligen inte visar på att Olegs rädsla var grundlös, om än just han är en figur i en deckare med annorlunda upplägg och handling som jag för övrigt rekommenderar varmt.
Coming out i Sankt Petersburg som sammanställt och offentliggjort rapporten konstaterar att om det här är situationen i hemstaden, en av Rysslands största och som brukar beskrivas som en av de mest liberala och progressiva när det gäller hbtq-personers rättigheter, då finns det anledning att tro att situationen i andra delar av landet är betydligt värre.

Om rapporten i juni inte gav anledning till glädje, så var det desto mera glädjande att i oktober 2019 få höra om den elfte upplagan av Queerfest i Sankt Petersburg. Nio dagar med seminarier, utställningar, filmer och samvaro som för då fjärde året i rad kunde arrangeras utan att myndigheter lade hinder i vägen. 15 procent av gästerna var inte hbtq-personer, meddelade arrangörerna i ett pressmeddelande, en upplysning som kan tyckas irrelevant, men som är betydelsefull med tanke på den generellt avoga inställning till hbtq-personer som råder.

Glädjande var också rapporten i slutet av juni i år att transgenderkvinnan Anastasia Vasiljeva inte bara fått tillbaka sitt arbete som tryckare, utan också skadestånd för psykiskt lidande och lönebortfall under den period sedan juli 2017 då hon blev avskedad efter att ha bytt id-kön från man till kvinna. Arbetsgivaren hänvisade till att tryckare är ett av 456 yrken som är förbjudna för kvinnor. Anastasia överklagade, vann i första instans och när arbetsgivaren överklagade fastställdes underrättens dom.
Pressmeddelandet om Anastasias dom avslutas med en referens till Högsta domstolen i USA: ”It’s important to notice that the day earlier, on June 15, US Supreme Court has ruled that employers who fire workers for being LGBT, are breaking the US civil rights law. This seems to be a worldwide tendency – we celebrate two major victories over LGBT discrimination.”

Det kunde vara hoppingivande, men om man samtidigt läser Maria Aljochinas Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse, där hon i kapitel 8 Rättvisa i zonen, skriver bland annat om återkommande kroppsvisiteringar ”utanför fängelset skulle man kalla dem för gynekologundersökningar …utan några medicinska instrument eller gynstol”, och på sid 159:
”’Det som händer i vårt land är vår ensak.’ Patrioter som anklagar oppositionen för att vara femtekolonnare, landsförrädare, älskar att upprepa detta gång på gång. Vem är förrädare? Vem är utländsk agent? Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett – de vill att allt ska stanna bakom zonens murar. Rysslands zon.”

Vilket osökt leder vidare till historikern Jurij Dimitrijev som dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot sin adoptivdotter, ett brott han bestämt förnekar. Han och människorättsorganisationer anser att vad det handlar om är att få stopp på hans arbete med dokumentation av massgravar från Stalintiden. ”Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett …”. EU har ifrågasatt anklagelserna mot honom.

Hur det är med den ”the worldwide tendency” Coming Out skriver om, kan med skäl ifrågasättas. I Rysslands grannland Polen har HR-chefen för Ikea i Polen enligt TT i juli 2020, åtalats för att ha begränsat en anställds religionsfrihet. Den anställde blev uppsagd efter att på företagets intranät ha kommenterat en artikel om hbtq-frågor med bibelcitat med innebörden att homosexuella kommer att mötas av blod och död. Uppsägningen motiverades med att kommentaren motverkar företagets ”kultur av tolerans och respekt”.
Enligt TT har den f d anställde sagt att han anställts för att sälja möbler, är katolik och ”det här är inte mina värderingar”.
Att begränsa en anställds religionsfrihet kan leda till två års fängelse.

Kan inte låta bli att tänka på Maleus Maleficarum, ”Häxhammaren” från 1484, skriven av dominikaner med instruktioner om hur häxor upptäcks och oskadliggörs. Ingen kultur av tolerans och respekt då heller.
Jag kanske kan få påminna om att sex kommuner i sydöstra Polen inrättat vad de kallar ”hbtq-fria zoner”, vilket lett till att EU-kommissionen vägrat betala ut EU-stöd till dem. Regeringspartiet Lag och rättvisa har tidigare utmålat hbtq-rörelsen som ett av de största hoten mot den polska nationen.

Och låt mig också flagga för det förslag till policyprogram för USAID, motsvarande SIDA, som ProPublicas journalist Yeganeh Torbati zkrev om i augusti 2020.
Där nämns LGBT-personer inte alls, till skillnad från i det policydokument som publicerades 2012.
”The lead US foreign aid agency has proposed a new policy on gender and women’s empowerment that eliminates any mention of transgender people or contraceptives, running counter to its own long-standing practices in deciding what programs to support.”,s kriver Torbati.

Publicerat

Glimtar av ljus

I pandemitider är det inte så många nyheter som gör en glad.
Men det händer, och en nyhet som glatt mig särskilt är den om den irländska crowd funding-insamlingen till stöd för den av pandemin hårt drabbade Navajo Nation i USA. Motsvarande 50 miljoner kronor samlades in på Irland och kunde skickas till Navajo Nation.

Det var ett tack för de pengar som Choctaw-stammen samlade in och skickade till Irland då potatissvälten drabbade landet med början 1845. En miljon irländare dog, lika många emigrerade. En av emigranterna berättade om vad som pågick för Choctaw, som då samlade in och skänkte 170 dollar till svältande irländska familjer. Det motsvarar i dagens penningvärde 50 000 kronor, men det var insamlat från en stam som drabbats hårt av tvångsförflyttningen som genomdrevs på 1830-talet. En folkfördrivning och katastrof som det inte talas mycket om.

Jag kan bara hoppas att nyheten som meddelats i såväl SvD (8 maj 2020) som i Amnestypress (2/20) stämmer, och att pengarna från Irland använts till mat, tvål och rent vatten (som är en bristvara i New Mexico och de områden som navajos fördrevs till), som var avsikten.

Publicerat

Det går inte an …

Att en kvinna får rättmätig uppmärksamhet för en innovation, eller att en ogift, gravid tonåring lyfts upp som affischnamn för en rättmätig protestaktion.

Hur viktigt det är vem som säger eller gör vad, och när, blir ibland väldigt tydligt.
I New York Times skrev Pagan Kennedy i juni 2020 en lång artikel om Marty Goddard, kvinnan som i början av 1970-talet insåg att kvinnor, unga som äldre, inte behandlades eller togs om hand av polis och sjukvårdspersonal som brottsoffer när de utsatts för sexualbrott. (NYT är låst, artikeln är lång och väl värd att betala för.)

Marty Goddard startade en kampanj: ”to treat sexual assault as a crime that could be investigated, rather than as a feminine delusion”.
Så småningom satte hon ihop ett ”rape kit”, en liten förpackning med den utrustning som behövs för att samla forensiskt material, hår, vad som finns under naglar, kläder, sperma, etiketter att märka påsar och provrör med, och instruktioner för sjukvårdspersonal som tar hand om patienter som utsatts för sexualbrott.

Hon presenterade sitt rape kit för en manlig polistekniker, Vitullo, som skrek åt, och avvisade henne. Senare återkom han och tyckte det var en bra idé, lade till något som han tyckte kunde behövas, och resultatet blev ett ”Vitullo rape kit” som blev vida omskrivet för sin användbarhet och skenbara enkelhet. Marty Goddard glömdes bort och dog i armod.
Om Marty Goddard skriver även Jezebel.com.

Rosa Parks, visst är namnet bekant? Kvinnan som 1955 vägrade resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama.
Att en annan färgad kvinna redan flera månader tidigare gjort likadant hade jag aldrig hört talas om.
Ece Temelkuran skriver om henne, Claudette Colvin, i sin bok
”How to lose a country – The Seven Steps From Democracy to Dictatorship, (sid 200-201):

”They don’t make political heroes out of women, apart of course from dead ones. Women are hardly ever chosen to be the symbols of resistance, to mobilise the opposition. And that’s exactly why the authoritarian regimes start with women. Character assassinations, or any other kind of violation committed against female opposition figures or women deemed undesirable citizens by the regime, rarely trigger a united reaction aming dissidents, and the regime knows this. That is why why many do not know the name of Claudette Colvin, who refused to sit at the back of a segregated bus nine months prior to Rosa Parks. As an unwed, pregnant teenager, she would have been deemed easy foder for segregationists, and she wasn’t considered respectable enough to be a figurehead for the civil rights movement.”

Rosa Parks blev förvisso mycket känd medborgarrättskämpe och fick flera fina medaljer och utmärkelser, så Ece Temelkuran har inte helt rätt, kvinnor kan bli hjältar även i livet.
Men det går inte an att vara fel sorts kvinna, oavsett vad kampen gäller.

I sammanhanget kan vara värt att nämna Sofie Sager.
Notera att Sofie Sager var dotter till en brukspatron. Hade hon varit dotter till brukspatrons piga hade våldtäktsmålet måhända inte vunnits.

Publicerat

Bilderna

Tre bilder av kvinnor som fångat min uppmärksamhet i olika städer, av olika eller kanske samma anledning. Färger, miljöer, linjer … Jag tycker om dem alla, förstås, annars hade jag inte köpt och sparat korten. Inte heller hade jag delat med mig av dem här.

Bilden till vänster: Frida Zachariassen, Fiskearbetare. Färöarnas konstmuseum i Tórshavn.
Bilden uppe till höger: Jan De Maesschalck, Belvédère (2005). Universitetsbiblioteket, Gent.
Bilden nere till höger: Aleksandr Dejneka, Textilarbetare (1927), State Russian Museum St. Petersburg/ utställning Nationalmuseum Stockholm.

För att travestera Fem myror är fler än fyra elefanter.
Tre bilder, en av dem ska bort.
Vilken, och varför?

Fiskearbetarna för att …

Belvédère för att …

Textilarbetare för att …

Jodå, jag har förslag, men det är roligare att få fundera.

Publicerat

Beirut. ”Make my day, take me with you”

– Javisst avgiften är betalad. Men du har inte betalat … Avgiften.
Det var beskedet fastighetsägaren fick då första hyresgästen flyttat in i det nyrenoverade huset och elen inte var inkopplad.
Fastighetsägaren betalade Avgiften till tjänstemannen på elverket, elen kopplades in.
Det var en av de första historier om livet i Beirut som berättades av min vän hösten 2018 då jag anlänt till Libanons huvudstad.

2001 skrevs förhoppningsfullt i en svensk reseguide om Libanon att återuppbyggnaden av elnätet var i full gång, men gav ändå rådet att ta med en ficklampa. Strömavbrott kunde inträffa.

I oktober 2019 började demonstrationerna mot maktmissbruk och korruption i Libanon, den ekonomiska krisen blev allt värre, medierna skrev om hur hårt medborgarna drabbas. Regeringskris, fortsatta protester.

Vid middagstid 4 augusti 2020 skrev TT att demonstranter i Beirut stormat energidepartementet, utleda på ideliga strömavbrott. I vissa delar av staden avbrott så långa som upp till 20 timmar om dagen. En demonstrant citeras:
– Vi har samlats framför energidepartementet eftersom det är det främsta korruptionsnästet.
Det var inte utan att man förstod dem.

När man tror att det inte kan bli värre blir det eftermiddag 4 augusti, explosioner i Beiruts hamn och allt blir fasansfullt. Rapporterade dödstal steg från 27 på kvällen den fjärde till mer än 130 kvällen femte augusti. Antalet skadade rapporterades vara mer än 6 000 samma kväll.
Dödssiffrorna har fortsatt stiga, civilbefolkningen röjer gatorna från glas och rasmassor. Demonstrationerna har återupptagits.

För två år sedan var Libanon redan i kris, men ändå långt från dagens Libanon som i tidningsrubriker sedan i oktober 2019 beskrivits som rent kaos med en ekonomi i fritt fall.

Även 2018 var det förstås också bättre att ha dollar i plånboken, men den libanesiska medelklassen hade fortfarande tjänsteflickor som satt nedhukade i baksätet om husbondfolket tagit dem med på biltur. Tjänsteflickorna kunde också ses ute på Beiruts gator vallande de stora hundar som var statuspryl för de bättre bemedlade.
– They buy huskies but have no idea what dogs like that are for, or what to do with them except own, sade min vän.

Före katastrofen med det exploderande ammoniumnitratlagret i hamnen skrev medier om hur medelklassen dumpade tjänsteflickorna från Etiopien, Ghana och Nepal utanför deras ambassader eller bara på gatan. Kafala (med reservation för stavningen) kallas systemet som gör det möjligt att hålla tjänstefolk med arbetstid dygnet runt till mycket låg lön. I det ekonomiska kaoset kunde medelklassen inte längre klara ens det.

Då, 2018, fanns förstås också tiggare och hemlösa i Beirut. Hela familjer kunde ses sitta tryckta invid en trädgårdsmur, de mindre barnen med framsträckta händer. Libanon har tagit emot många flyktingar från Syrien. 2019 beräknades var fjärde invånare i Libanon vara syrisk flykting, omkring en miljon är registrerade, troligen är de flera.

Spåren efter det 15-åriga inbördeskriget som tog slut först 1990 är ännu synliga i staden även om delar av centrum har byggts upp med moderna, höga betongskrapor, gallerior, kontor och bostadshus. Under ett av dem går det att se rester av den gamla souken, marknaden som i stort sett utplånades under kriget och återkom som lyxgalleria då ruinerna efter kriget togs bort och ett nytt centrum växte fram.

Kulhålen är inte långt borta i Beiruts stadsbild.

I hamnen, som ett monument över inbördeskriget men också av det som kom efter, oenigheten om av vem, var och hur Beirut skulle återuppbyggas står St Georges Hotel, en ruin, men en ruin där gardiner fladdrar i alla tomma fönsterkarmar. Ägaren Fadi el-Khoury var, och är, oenig med familjen Hariri, huvudägare i Solidere som står bakom mycket av renovering och återuppbyggnad i centrum.

St George Hotel där den internnationella eliten samlades på 1950- och 60-talen.

Några kvarter längre upp i staden står ruinen av Holiday Inn, hotellet som var nyinvigt när inbördeskriget bröt ut och som sköts sönder, om än inte samman. Alla våningsplanen är kvar, men man ser rätt igenom de urblåsta fönstren, och där fladdrar inga gardiner. De nedre våningarna av Holiday Inn disponeras av militären. Stridsfordon är uppställda innanför höga staket och galler, grindarna vaktas av beväpnade soldater som man inte vill be om lov att få ta en bild. Ett lov man hur som helst inte skulle få. Det råder strikt fotoförbud.

Holiday Inn, Beirut.

På Martyrernas torg är armen avskjuten på statyn som i maj 1960 restes till minne av dem som föll i kampen för Libanons självständighet. Ännu ett minne av inbördeskriget att lägga till kulhål i väggar och kvarvarande ruiner.

I södra Beirut finns Sabra, Shatila och Bourj el Barajne, palestinska flyktingläger som permanentats men inte inlemmats i stad och stat. I de två förstnämnda ägde massakrer rum på palestinier i september 1982. Det finns mycket skrivet om vad som hände, sök information på nätet och i bibliotek.

Nära försvarsministeriet i östra Beirut finns ett fredsmonument, ett torn i sju våningar gjort av 5000 ton betong med stridsvagnar inmurade i varje våningsplan. Deras kanoner spretar åt alla håll. Ett monument jag bara sett på bild, men inte mindre förbluffande för det.

Men i Beirut finns också cornichen, den långa, vackra strandpromenaden med ett lysande blått Medelhav att se ut över. Där fanns museer, kyrkor, moskéer, restauranger, hantverksbutiker och där fanns Tawlet, restaurangen där kockarna är kvinnliga flyktingar, maten fantastisk och samhällsklasser och nationaliteter blandade. Hur mycket som finns kvar nu är oklart.

Utanför Beirut, öster om staden mellan bergskedjorna Libanon och Antilibanon ligger Bekaadalen, knappt 20 mil lång och 15 kilometer bred. En plats och ett namn som mest förknippas med flyktingar, återkommande strider och attentat av olika slag, är i själva verket en högplatå präglad av jordbruk, många byar och mindre samhällen. Men också av städer som Baalbek, staden Alexander den store en gång gav namnet Heliopolis, solguden Helios stad. Floden al Assi som rinner norrut, ut ur Libanon. Sydväst om Baalbek rinner Litanifloden upp, ett namn som också återkommit i rapporteringen om strider och oroligheter eftersom den rinner söderut, mot Israel.
Litanifloden och dammen med en underjordisk kraftstation var redan före sekelskiftet så förorenad efter många års slarv med sophantering att internationella experter togs in för att försöka rena den. Sophantering är ett mycket stort problem, inte bara vid Litanifloden. Bad i Medelhavet utanför Beirut och andra städer avråds bestämt från, nivån på föroreningar gör bad direkt ohälsosamt.

Hotel Palmyra i Baalbek byggdes 1874 och var under en tidigare period Bekaadalens St George Hotel, med Einstein, de Gaulle och shahen av Iran bland gästerna.
Nu är Hotel Palmyras glansdagar länge sedan över, men få hotell kan tävla i charm, mottagande, eller utsikt.

Hotell Palmyra med en stolt historia och en miljö som efter bästa förmåga bevaras.

Från fönstren i Hotel Palmyra ser man ut över det stora området med ruinerna av tempel byggda av romarna, det största till Jupiter, det ”lilla templet” invid till Bacchus, eller möjligen till Venus, större än Parthenon är det i varje fall. Tempelområdet finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984.

Kolonnerna vid Jupiters tempel, och Bacchi tempel strax intill. Lägg märke till människorna på bilderna, de visar hur monumentala byggnaderna är.

Många tusen års historia på knappt 10 500 kvadratkilometer, ungefär motsvarande Skåne. Ett land av kontraster, av skönhet, av korruption och maktmissbruk. Libanon är en upplevelse, Beirut likaså.
Läs om Libanon, inte ens tre dagars besök får plats i en bloggpost. Överst i min att läsa-hög ligger nu Michael Azars Döden i Beirut, Glänta produktion, Munkedal 2007. Mycket har hänt sedan 2007, men läsning bidrar till förståelse även av dagsaktuella händelser.
Det gjorde också kommentaren från den unge mannen i kaffekiosken som räddade mig från koffeinabstinens den tidiga morgonen 2018 i väntan på mitt flyg tillbaka till Sverige:
– Thank you, you made my day, sade jag.

– Make my day, take me with you, sade han.

Publicerat

Banksy. Journalister. Turkiet.

Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.

I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna.
Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen.
Hon heter Zehra Dogan.
https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york

Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre.
Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.

”För dem som vill styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”

Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.

Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84).
Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.

Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)

Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.

International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april:
”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ”
Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.

Besök gärna IFJ:s webbplats:
https://www.ifj.org/media-centre/news/detail/category/press-releases/article/twenty-four-rights-groups-call-on-turkey-to-release-all-those-arbitrarily-detained-now-at-risk-of-c.html

I denna värld behövs Banksy.
Besök därför gärna Banksy’s instagramkonto, eller se Banksy på Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=FjWXkC99ZFI
(tio bidrag till konst och installationer)
https://www.youtube.com/watch?v=sSsjC-F9bwk
(graffiti, bitskt, roligt, tänkvärt)

Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till.
https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845
Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.

Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.

Filmen som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt efter att ha sålts på auktion finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=-KYwNGx6n0s