Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.
Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.
Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.
Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.
Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.
Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.
12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.
Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.
Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.
Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.