mänskliga rättigheter – Sida 4

5 juni, 2015

Bilder av Chodorkovskij

Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).

En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.

För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:

”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”

Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).

Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).

De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).

Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.

Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)

Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.

Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.

Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)

Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.

30 maj, 2015

Stalin och det som kom efter

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.

Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.

Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.

I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).

Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)

Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.

I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?

Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)

För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)

Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.

”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”

26 maj, 2015

Pride i Petersburg

Det finns dagar när det känns lite bättre att vara människa i världen. En sådan dag var 17 maj 2015.
Och nej, det var inte Norges nationaldag som gladde alldeles särskilt, även om den också är värd att glädjas åt.
Det var pridedemonstrationen på Marsovo Pole i S:t Petersburg som gjorde dagen särskild.

Coming Out, LGBT-organisationen i S:t Petersburg hade dagarna innan skickat ut ett pressmeddelande där den diaboliske lokale fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov citerades. Det var han som lade förslaget som ledde till den famösa ”förbud mot propaganda för homosexualitet”-lagen, ofta refererad till som ”anti-gaylagen”. Så här ska denne ha sagt inför årets demonstration:
“I don’t know if I will be able to personally prevent this action, but there are people who are planning to chase them away. We will not rest until we achieve full prohibition of public abasement of traditional values in St. Petersburg. The timer of people’s wrath has been started.”

Traditionella värden, kantänka. Förtryck av minoriteter. Ska det vara ett ”traditionellt värde” som ska försvaras. Skamligt är ordet.

Så mycket bättre då, så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.

Idaho-day kallades demonstrationen, akronym för International Day against Homophobia and Transphobia, en “Rainbow flashmob”.

Temat för manidestationen var “Love Does Not Delight in Evil.”
Något för Milonov och andra försvarare av ”traditionella värden” att tänka på. I synnerhet om de kallar sig kristna.

Pressmeddelandet 17 maj citerar också Polina Andrianova, aktivist i Coming Out:
“The collaboration with the St. Petersburg ombudsman institution and the attitude of the police were beyond reproach. If last year the police did their job but their homophobia was clear, this year we felt we had a true ally. Many factors could play a role in the improving attitudes, but one of them must be the continued focus of LGBT activists on constructive collaboration and dialogue with wider society.”

Ännu en anledning alltså att glädjas denna 17 maj: polisen i S:t Petersburg gjorde sitt jobb, de skyddade aktivisterna.

På Facebook publicerade Coming Out bilder från manifestationen. Se och gläds!

http://comingoutspb.com/en/en-news/idahot2015_post

13 maj, 2015

Open Culture och öppet nät

Filmindustrin, främst den amerikanska men andra hakar på, hetsar mot fildelare och ”pirater” som sägs hota inte bara dess inkomster utan själva dess existens. En motvikt mot denna hysteri är www.openculture.com.

De som vill att deras filmer ska ses kan lägga upp dem där. En av de filmkonstnärer som finns med i Open culture är Andrej Tarkovskij. Vilken fantastisk möjlighet att få se om Stalker, filmen som gjorde så oerhört starkt intryck då den kom.

Listan över filmer som Open Culture erbjuder är som följer, kopierat från startsidan:

Där finns också språkkurser, föreläsningar, ljudböcker och e-böcker. Ett kulturbibliotek på nätet, tillgängligt för oss alla. Det är så nätet är tänkt – tillgängligt, spridande av kultur och idéer. Inte bara kultur, även andra idéer, som i maker-rörelsen som Chris Anderson skriver varmt och mycket entusiasmerande om i ”Makers – den nya industriella revolutionen”, Modernista 2013.

Tänk om de filmer där Miroslav Ondricik svarat för fotot funnits med i Open Cultures utbud. Då hade jag inte behövt undra över varför Hynek Pallas i SvD skrev så positivt om honom i minnesrunan efter hans död. Kunnat fundera över hans utveckling som filmfotograf kanske?
Filmerna som nämns i Pallas’ text är ”En blondins kärleksaffärer”, ”Intim belysning”, ”Tusenskönorna”, ”Valerie and her week of wonders”, ”Det brinner min sköna”, ”Uppvaknanden”, ”Taking off”, ”Hair”, ”Ragtime” och ”Amadeus”.
Den enda av dem jag sett är den sistnämnda, och det är längesedan.

Visst är utbudet begränsat i Open Culture, men så mycket bättre det vore om det var mindre magert. För filmälskare, men också för alla som har intresse av andra kulturuttryck.
En av de filmer som finns med i listan över 700 fria filmer är denna:
Pulgasari – A North Korean Godzilla-style film produced by South Korean director Shin Sang-ok, who had been kidnapped in 1978 by North Korean intelligence on the orders of Kim Jong-il. (1985)

Detta är ännu ett exempel på det fantastiska med internet, och med fri kultur. Jag har aldrig hört talas om filmen, inte heller om regissören eller om kidnappningen av honom. Det är bara tack vare det öppna, fria nätet som jag fick veta att den, och han, finns.

Tänk då hur fantastiskt mycket film det finns där ute, i nästan alla världsdelar, som vi skulle kunna ta del av om Open Culture vore regel, inte undantag.

4,000+ Free Movies Online: Great Classics, Indies, Noir, Westerns, Documentaries & More

Feel free!

25 april, 2015

Religion, seder, samhälle … och Pratchett

UPPDATERAD Medeltida är måhända en felaktig benämning på det rättssystem som wahabbiter använder sig av.
Grunden för systemet kom till mycket tidigare än så – på 600-talet efter Kristus.
”Ökenislam” är en term som används för det samhällsskicket i en bok av Irshad Manji, kanadensisk muslimsk feminist, författare, journalist och aktivist.
”Det muslimska problemet – en maning till uppriktighet och förändring” är bokens titel, och Manji ser en möjlighet till utveckling och reformation av islam i diasporans miljöer av tanke- och yttrandefrihet.
Kvinnors roll inom islam, hatet mot judendom och förekomsten av slaveri i muslimska länder är problem hon ser och skriver om.
Boken gavs ut på förlaget Fri Tanke 2008. Den rekommenderas för alla som är intresserade av islam i världen, och då inte bara i den IS-form den tagit sig.

Radikala idéer om reformering av islam har också författaren Ayaan Hirsi Ali framfört. Nu senast i en bok som kommer på svenska under titeln ”Reformera islam”. Enligt en TT-artikel publicerad i UNT lördagen 25 april (sid A36) anser hon att ”hjärtat i sharialagarna är familjerätten som godkänner barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersmord och tar bort kvinnans alla rättigheter.”
Om Ayaan Hirsi Ali har rätt i alla delar i detta är jag inte tillräckligt kunnig om islam för att uttala mig om.
Men det är intressant att det är två kvinnor som uttalar sig starkt för en reformering av hur islam praktiseras.

I UNT 28 december 2014 publicerades en intervju med Sedigheh Vasmaghis, doktor i juridik, teolog, författare och journalist. Ingressen lyder: ”Ordet är Sedigheh Vasmaghis vapen mot orättvisor. Som muslim och kvinnorättskämpe ägnar hon var dag åt kampen för jämställdhet. Nu föreslår hon en revolutionernade förändring i Uppsala moské.” Det revolutionernade är en kvinnlig imam i moskén. Tyvärr är artikeln inte utlagd på nätet, men tidningen går att hitta.

Intressant är också en israelisk film som just nu går på svenska biografer, ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den handlar om Viviane Amsalems kamp för att få igenom en skilsmässa i rabbindomstolen i Israel, en skilsmässa som hennes man vägrar att gå med på. ”Den gastkramande berättelsen om…(de fem år processen pågår)… en situation som blir alltmer absurd.”

Kristenheten är inte nödvändigtvis bättre på familjepolitik, men det är otvivelaktigt en fördel om stat och religion skiljs åt, och om det finns borgerliga/statliga sätt att reglera inbördes förhållanden makar/sammanboende emellan.
I en understeckare i SvD 13 april refereras en idéhistorisk avhandling om slöjor och kvinnligt huvudhår i Sverige genom historien.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/slojan-har-en-lang-historia-i-sverige_4475973.svd
Det är inte länge sedan gifta kvinnor även här förväntades dölja sitt hår med slöja, dok eller klut.
Och fortfarande finns det nunnor i Svenska kyrkan som döljer sitt hår och bär långa täckande klänningar/kappor.

Men vem av alla de som stormar mot muslimska kvinnors slöjor har sagt något ont om nunnorna i Vallby eller Alsike?
Ingen, som jag känner till.
Det är jag tacksam för, och ännu tacksammare vore jag om antislöjfanatikerna kunde se sig om lite bättre i dagens Sverige, och lära sig lite mera om den svenska historia de hänvisar till i andra sammanhang.
För den som inte känner till det kan jag berätta att kvinnor fortfarande förväntas täcka sitt hår då de går in i en rysk-ortodox kyrka.

Avslutningsvis, Terry Pratchett, skaparen av Skivvärlden, Discworld, men också av fantasyromaner som inte är direkt knutna till Discworld. En av dem är ”Dodger” (Doubleday 2012).
Så här beskrivs huvudpersonen på bokens omslag: ”Dodger is a tosher – a sewer scavenger living in the squalor of Dickensian London. Everyone who is nobody knows him. Anyone who is anybody doesn’t.”
Dodger får husrum hos Solomon, som har en hund, Onan, och livnär sig på att reparera ”tiny things”. Om Solomon skriver TP:

”Some years ago, after he (Dodger, min kommentar) had brought home a piece of pork that had remarkably tumbled out of a kitchen window and right into the innocent hands of Dodger, who had merely been passing by, Dodger had said to Solomon, ’I thought you Jews were not allowed to eat pork, right?’.

If Onan was the king of curling up, Solomon was a prince of the shrug. ’Strictly speaking’ he had answered, ’that may be so mmm, but another set of rules applies. Firstly, this is a gift from God and one should never refuse a gift given freely, and secondly, this pork appears to be quite good, better than ususal, and I am an old man and I am mmm very hungry. Sometimes I think that the rules made centuries ago for the purpose of getting my excitable and bickering forebears across the desert cannot easily be said to apply in this town with its rains, smogs and fogs. Besides, I am an elderly man and I am quite hungry, and I have mentioned this twice, because I think it is very relevant. I think in the circumstances that God will understand, or He is not the God I know. That is one of the mmm good things about being Jewish. After my wife was killed in a pogrom in Russia I came to England with only my tools, and when I saw the white cliffs of Dover, alone without my wife, I said ’God, today I don’t believe in you anymore.’

What did God say? Dodger had asked.

Solomon had sighed theatrically, as if he had been put upon by the question, and then smiled and said, ’Mmm, God said to me, ’I understand Solomon, let me know when you change your mind’, and I was really pleased with that, because I’d had my say and the world was better, and now I sit in a place that is rather dirty, but I am free. And I am free to eat pork, if God so wills it that pork comes my way’.” (ss115-116, Corgi edition 2013)

Skivvärlden är fylld av figurer som säger eller gör saker som får läsaren att fnissa, skratta, rynka ögonbrynen … men ofta också att tänka.
”Dodger” är en fristående del av den litterära skivvärlden, Solomon är en sån figur.

Kan inte motstå frestelsen att citera ett stycke längre fram, sid 174, då Dodger av olika skäl hamnat hemma hos Benjamin Disraeli, och häpnar över huset, möblerna, tavlorna, mattorna och tjänstefolket, och sedan kommer till slutsatsen att den gata där Disraelis hus var belägen var ”just another street where people jostled for advantage and power and a better life for themselves if not for everybody else.”

Forntida, medeltida, viktoriansk, oscariansk, efterkrigs- och nutid. Alla dessa tider.
Fiskeavtal, dammar, korruption, vapenförsäljning, övergrepp, flyganfall, flykt. Alla dessa dödade.
Alla dessa som strävar efter egna fördelar och makt.
Alla dessa dödade.
Alla dessa döda.
Alla dessa i alla tider, som strävat och strävar efter ett fritt och bättre liv. För sig själva, och för andra.

11 januari, 2015

Vi plågar ihjäl och kastar i fängelse våra it-entreprenörer …

Det är i dag, 11 januari 2015, två år sedan Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn, New York. Han hade hängt sig.
Tim Berners-Lee, professor vid MIT och en av dem som skapade internet, twittrade:
”Aaron dead. World wanderers, we have lost a wise elder. Hackers for right, we are one down. Parents all, we have lost a child. Let us weep.”

Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross

Aaron Swartz var 26 år gammal, han arresterades efter att det upptäckts att han hållit på med nedladdning av upphovsrättsskyddade akademiska artiklar från Jstor, MIT, material han hade fri tillgång till med gästlogin. ”Guerilla Open Access Manifesto” och hans arbete för ett öppet nät där kunskap och information fritt kunde delas lades honom också till last.
En federal åklagare väckte åtal. Tretton åtalspunkter, 35 års fängelse och en miljon dollar i skadestånd var det Aaron Swartz hade att se fram emot om han fälldes.
Många har skrivit om Aaron Swartz. Min text finns här, men det finns mycket annat på nätet.

Tolv dagar efter Aarons död skrev Neelie Kroes, EU:s dåvarande kommissionär för digital agenda, på sin blogg:
”This was a man who saw that greater openness can be good for citizens, and good for society. Hugely disruptive – but hugely beneficial.
For me, the case is particularly clear when there aren’t copyright issues, when information was already paid for by taxpayers, and when more openness can help new innovations and scientific discoveries.
I would never condone unlawful activity. But in my view, if our laws, frameworks and practices stand in the way of us getting all those benefits, then maybe they need to be changed.”

Det är kanske så att lagar, förordningar och praxis behöver ändras. Men det verkar gå väldigt långsamt. Inte bara i EU och Sverige.

Barrett Brown, 33, är amerikansk frilansjournalist, och han greps och har suttit häktad sedan 12 september 2012. Åtalet mot honom växte i tre omgångar för att till slut omfatta sammanlagt 17 punkter där han sades ha brutit mot amerikansk lag, med ett maxstraff på sammanlagt över hundra år.
Hans stora projekt, ProjectPM, då han greps handlade om kartläggning av Stratfor, ett privat säkerhetsföretag i USA. Barrett Brown hade vidarebefordrat en länk från en hackare som tagit sig in Stratfors datorer och kommit över företagets interna epostlogg. I filen fanns också kreditkortsuppgifter. Länken lades in i ett chattforum på Anonymous. Brown sökte med crowdsourcing hjälp med kartläggning av Stratfor och företagets kontakter med myndigheter och kopplingar till andra säkerhetsföretag. Det finns anledning att återkomma till ett av dem, Tartan.

http://motherboard.vice.com/blog/barrett-brown-100-years-prison
http://www.thenation.com/article/174851/strange-case-barrett-brown

Nu har Barrett Brown erkänt sig skyldig på tre av åtalspunkterna, och maxstraffet kan bli 8,5 års fängelse, eventuellt skadestånd är oklart. Dom ska enligt det senaste beskedet meddelas 22 januari 2015.
Läs https://freebarrettbrown.org/

I väntan på det kan vi i stället ägna uppmärksamhet åt Andrew ”Weev” Auernheimer, 28, internetaktivist, som i mars 2013 dömdes till 3,5 års fängelse och 73 000 dollar i böter, tillsammans med en medåtalad. Hans brott var att från öppen källa ha hämtat 114 000 epostadresser till telekombolaget AT&T:s iPad-abonnenter, och efter redigering ha sänt dem vidare till Gawker, weblog i New York. Luckan i AT&T:s säkerhetssystem gjorde publiceringen möjlig.
Läs: http://www.rollingstone.com/politics/news/andrew-weev-auernheimer-sentenced-to-three-and-a-half-years-20130319#ixzz3OSuDQUY2

Säkerhetsbristen i hanteringen av epostadresser som Auernheim upptäckte för oss tillbaka till Barrett Brown och Tartan.
Tartan är ett dataprogram som saluförs av Ntrepid,, kopplat till säkerhetsföretaget Stratfor. Med hjälp av Tartan kan man enligt företagets beskrivning bekämpa nationella grupper som Occupy Wall Street.
Occupy Wall Street, var en proteströrelse som startades av Adbusters i september 2011 i New York och spreds till ett stort antal städer och också till andra länder som en protest mot social och ekonomisk ojämlikhet, företags och bankers girighet och deras stora påverkan på regering och politiker genom lobbying. Ett år senare hade de synliga protesterna i stort sett upphört.

Om Jeremy Hammond, 30, på något sätt var delaktig i Occupy Wall Street-rörelsen har inte framgått. Men han har deltagit i och varit med och organiserat ett antal andra demonstrationer och protestarrangemang, och är nu dömd till 10 års fängelse för att ha varit involverad i att ha hackat och läckt epost från Stratfor. Han och den hackargrupp han var del av i Anonymous avslöjades genom en provokatör, Sabu, som infiltrerade gruppen under FBI:s ledning.
Läs: http://rollingstone.com/culture/news/the-rise-and-fall-of-jeremy-hammond-enemy-of-the-state

Hammond är politisk aktivist och anarkist.
Auernheimer har beskrivit sig själv som ”internet troll and a ’mean-mouthed southern libertarian’ from a trailer park in Arkansas.”
Brown är grävande journalist.
Alla har, liksom Aaron Swartz, arresterats och åtalats enligt CFAA, Computer Fraud and Abuse Act, en luddigt formulerad lag från 1980-talet som ger stora möjligheter att utdöma drakoniska straff.

Occupy Wall Street-rörelsen vände sig emot företags och bankers stora inflytande på regeringar och politik.
Stora ekonomiska resurser har också upphovsrättsindustrin, film- och musikbolag som med hjälp av politiska påtryckningar från USA tvingade fram åtal och domar mot Pirate Bay’s grundare.
http://politynews.tumblr.com/post/91731643383/us-international-trade-commission-releases-pirate-bay-documents

När Gottfrid Svartholm Warg, 30, greps i Kambodja i juli 2012 var han på flykt från ett ettårigt fängelsstraff efter Pirate Bay-rättegångarna och hovrättsdomen i april 2009. I mellantiden hade han bland annat hunnit hjälpa Wikileaks med dekrypteringen av videon ”Collateral Murder” som visade hur amerikanska soldater från helikopter besköt civilister på ett torg i Irak och dödade åtta av dem, bland dem två journalister från Reuters.
I Sverige hade redan i mars 2012 Logica, nu CGI, som handhar flera svenska myndigheters datasystem, upptäckt ett intrång i Skatteverkets system, och personuppgifter, också skyddade sådana, hade läckts. Även Nordea hade drabbats av dataintrång, och kunddata läckts. Svartholm Warg, känd också under sitt nätalias Anakata, åtalades och dömdes i tingsrätten för intrång i såväl Logica som Nordea. Han hävdade att han var oskyldig och att hans dator fjärrstyrts. Datasäkerhetsexperten Jacob Appelbaum, (mer om honom nedan) kallades in av försvaret som vittne i hovrätten. Appelbaum hävdade att det var fullt möjligt att Svartholm Wargs dator fjärrstyrts, polisens utredning var inte tillräckligt grundlig för att det skulle kunna uteslutas. I hovrätten dömdes Anakata bara för intrånget i Logica.
Efter avtjänat straff i Sverige utlämnades Anakata till Danmark för ännu en rättegång, denna gång för intrång i CSC, den största leverantören av datasystem till danska myndigheter. Intrång hade gjorts i Rikspolisstyrelsens datorer, uppgifter ur körkorts- och kriminalregister hade läckts.

Logica hävdade i den svenska rättegången mot Anakata att intrången skett från januari 2010 till april 2012, då de upptäcktes.
CSC i Danmark upptäckte över huvud taget inget intrång, och det gjorde inte heller danska polisen eller tjänstemännen som inspekterade danska polisens system för Schengenavtalets räkning i oktober 2012.
Det var svensk polis som i januari 2013 skickade filer från Anakatas i Kambodja beslagtagna MacBook till sina danska kolleger och därefter upptäcktes intrången.
http://politiken.dk/magasinet/feature/ECE2205974/jagten-paa-internettets-superpirat/

I oktober 2014 dömdes Anakata till fängelse i tre och ett halvt år, utvisning och inreseförbud.
Rätten i Danmark ansåg att hans förklaring att hans dator fjärrstyrts kunde lämnas utan avseende, liksom Appelbaums vittnesmål under den danska rättegången.
”Chatten tillsammans med det förhållande att han redan dömts för dataintrång i Sverige vilket visar att han har de kunskaper som krävs gör att rätten förkastar hans förklaring om fjärrstyrning.” skriver Computer Sweden om de danska domskälen.
Läs: http://computersweden.idg.se/2.2683/1.591978/domen-tre-och-ett-halvt-ar-for-svartholm-warg
I en artikel från TT-Ritzau 23 september 2014 skrivs om fjärrstyrning att ”Flemming Grønnemose, IT-specialist vid danska rikspolisen, som lett utredningen säger emellertid att det inte kan ha gått till på det viset.”.
Eventuellt har domen överklagats.

Det känns lite eget att polisens IT-specialist, som inte upptäckt intrånget i det egna systemet ens med hjälp av Schengenkontrollanter, ifrågasätter Appelbaum. Och också att Svartholm Warg, dömd för dataintrång utfört från en dator i Kambodja, utvisas med inreseförbud.

Och så till Jacob Appelbaum, 32.
En av datorvärldens megastjärnor, utvecklare av Tor-projektet och som sagt, datasäkerhetsexpert.
Under rättegångarna mot Svartholm Warg har han hävdat att polisens utredningar inte alls utesluter att dennes dator varit fjärrstyrd. ”Som exempel visade han ett kort Python-program som skulle kunna ha använts för att ta kontroll över datorn.” Han kritiserade såväl i Sverige som i Danmark åklagarnas bristande it-kompetens, ”Det är uppenbart att han inte förstår teknik över huvud taget” ska Appelbaum ha sagt till danska Radio24syv.
http://www.idg.se/2.1085/1.582722/stjarnhackarens-forsvarstal-for svartholm-warg?a

Foto: Matt Zimmerman CC. Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011 — Foto: Matt Zimmerman CC.
Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011

Jacob Appelbaum blev föremål för polisens och FBI:s intresse sedan det blev känt att han arbetat med Wikileaks. Efter att flera gånger ha stoppats av gränspolis, förhörts och fått elektronisk utrustning och mobiler beslagtagna, och fått veta att han var föremål för en hemlig åtalsutredning, lämnade han USA och bosatte sig i Berlin.
I en intervju i Rolling Stone 2010 säger han: ”Det är inte bara staten. Om det ville, skulle Google kunna avsätta varenda regering i världen. Google har samlat tillräckligt med smuts för att förstöra varenda äktenskap i Amerika.” … ”Jag kommer att använda Tor mycket mera nu – och jag använde det väldigt mycket. Jag har blivit en av de människor jag har tillbringat flera år av mitt liv att försöka skydda. Och jag gör bäst i att följa mina egna råd.”
http://www.rollingstone.com/culture/news/meet-the-american-hacker-behind-wikileaks

I november 2014 skrev The Guardian’s Carole Cadwalladar om ”Berlin’s digital exiles: where tech activists go to escape the NSA
http://www.theguardian.com7wprld/2014/nov/09/berlins-digital-exiles-tech-activists-escape-the-nsa
Jacob Appelbaum är bara en av dem Cadwalladar har intervjuat. Laura Pointras är en annan, apropå hennes film Citizenfour om Edward Snowden.

Om Aaron Swartz hade gjort som Appelbaum, Pointras och andra, hade vi inte behövt minnas honom i dag för att det var den dag han tog sitt liv.
Men, som Andrew ”Weev” Auernheimer skrev i ett ”statement of responsibility” innan han dömdes:
”Ivy-league educated and wealthy, Aaron dealt with his indictment so badly because he thought he was part of a special class of people that this didn’t happen to. I am from a rundown shack in Arkansas. I spent many years thinking people from families like his got better treatment than me. Now I realize the truth: The beast is so monstrous it will devour us all. None will be spared.”
http://www.theguardian.com/tecknology/2013/jan/24/hacking-us-government-cyber-c

En annan nätaktivist skrev, förtvivlad efter Aarons död:
”Hur ska det gå om vi plågar ihjäl och kastar i fängelse alla våra sociala IT-entreprenörer? Så kan vi ju inte göra? Det är väl inte rätt?”

Nej, det är det inte. Och för att citera Jeremy Hammond ur artikeln ovan:
”WAKE UP … Your mind is programmable – if you’re not programming your mind, someone else will programme it for you.”

Till Aaron:
”… Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.” Larry Lessig in his online requiem for Aaron.

25 november, 2014

Skämma ut sig som människa

”Åtminstone vid ett tillfälle i livet skämde han inte ut sig som människa. Vem kan säga detsamma?”
Philippe Claudel i Grå själar, citatet om överste Matziev återfinns p sid 98 i Månpocketupplagan.

Om feghet, dumhet och bekvämlighet handlar Grå själar, men också om kärlek och förluster, och om livet i en fransk by nära fronten under första världskriget. Om kanonernas dån som blev ett normalt inslag i vardagslivet, om alla de sårade och lemlästade som inte blev det, och om hur klassamhället var grundmurat, krig eller inte krig.
Överste Matziev hörde till dem som stod ovanför, som visste, då, att hålla ihop med klassfränderna. Det tillfälle då han inte skämde ut sig varnärhan som ung militär tog ställning för Dreyfus och därmed förstörde sina möjligheter att göra militär karriär.

”På en enda natt hade Mierck (domaren) och Matziev lyckats få en bondpojk att bli både galen och erkänna sig skyldig … Men jag tror det finns något som är starkare än hat, och det är samhällsklassens kutym … Över gärningar och lynne, högt över de lagar som människan skriver, svävar ett samförtånd och en belevad grundregel: ”Om du inte stör mig så stör jag inte dig”. Att tro att en av de egna kan vara en mördare är detsamma som att tänka att man själv kan vara det. Det är att inför alla medge att även de som snörper på munnen och ser ner på oss som om vi vore hönsskit är lika fördärvade som alla andra. Och det skulle kunna vara början till slutet, deras världs ände.” s 170.

Grå själar är en kriminalroman med en velig och feg polis som berättare. Han lyssnar och letar vittnen, får veta saker ibland för att han envist söker, men ibland också för att han har tur, och för att han är hönsskit, så det går att tala med honom, gärna över ett och flera glas vin.
Det är inte bara krigets tragedier utan också personliga tragedier helt fristående från masslakten vid Västfronten som bygger upp historien om Grå själar och Affären, mordet på den 10-åriga flickan Belle du Jour.

Det är också en kriminalroman med överraskande vändningar, och utan glasklara lösningar på vad som verkligen hände.
I Månpocket kom den ut 2007. Det gör den inte mindre läsvärd.

Det kan vara värt att fundera över epitetet ”åtminstone en gång skämde hen inte ut sig som människa.”

18 november, 2014

Korruptionen här och där

Korruption som smörjmedel för små människor, och som förtryckarinstrument för de stora och mäktiga.
En flådig middag med dryckjom för direktörer som kan fördela jobb till kulturarbetare, en konferens på lyxhotell för personal i vårdsektorn som kan råda över inköp av materiel och mediciner. Eller bara tjänster och gentjänster, utan pengar eller varor inblandade.
Vi har våra egna former av korruption i Sverige, och säkert även i andra länder som hamnar högt på Transparency International’s lista över mer och mindre korrupta länder.

Ryssland ligger långt ner på den listan, nummer 127 av 177 (Sverige ligger på plats nummer 3 tillsammans med Finland. Danmark och Nya Zeeland delar förstaplatsen). Men där finns såväl smörjmedlen som gör livet möjligt för små människor, som de gigantiska korruptionshärvorna där alla samhällsdelar som ska vara rättsvårdande är inblandade.
Dokumentärfilmen Rövarna visades i Kunskapskanalen, Dokument utifrån 9 november. Där berättas om de som drabbats av rövarna, och av korruptionen. En av dem var advokaten Sergej Magnitskij som kom ett mångmiljonbedrägeri på spåren och anmälde det till ryska myndigheter. Det fick till resultat att han, Magnitskij, arresterades och åtalades, och dog i fängelse av vanvård och misshandel. De brott han anmälde har aldrig utretts, och spåren av dem leder högt upp bland de mäktiga, ändå in i Kreml.

Rövarna är vad de kallas som tar över företag och fastigheter med hjälp av förfalskade dokument upprättade av korrupta domare, dokument som polis och andra myndigheter ger sitt stöd, om inte förr så med hjälp av mera mutor. Och om de rättmätiga ägarna försöker sätta sig upp mot skurkarna skickas huliganer in som slår sönder egendom och människor, eller mördar dem om det ingår i ”beställningen”.

Om rövare har också forskaren och ekonomhistorikern vid Stockholms universitet Ilja Viktorov skrivit en mycket intressant artikel i Baltic Worlds, september 2013: Corporate Raiding in Post-soviet Russia. Läs den!

Det är ett rättssystem i totalt förfall, så ruttet att där inte verkar finnas en enda möjlighet att restaurera det. Jag har skrivit det tidigare, och jag kan upprepa det, åtalet och domen mot Pussy Riot må vara upprörande, men det verkligt förskräckliga och oförlåtliga rättsfallet i Ryssland (som jag känner till), det är det som gäller Sergej Magnitskij.
Korruptionen i Ryssland är inte bara vitt utbredd, den är också vida känd.

EU-länderna däremot vill vi gärna i stort se som rättskaffens, och relativt fria från korruptionens hydra.
När det därför meddelades i media i början av november att självaste Eulex, EU:s särskilda polis- och åklagarstyrka i Kosovo, skakades av en korruptionsskandal, höjdes förmodligen ett och annat ögonbryn. I stället för att bygga upp ett samhälle med lag och ordning, visade läckta dokument att det i denna den största utrikespostering som EU har, 1600 tjänstemän, poliser och åklagare, förekommer att Eulex ser mellan fingrarna på organiserad kriminalitet, att höga tjänstemän tagit emot stora summor i mutor för att inte väcka åtal och att journalister som skrivit om de läckta dokumenten hotats med åtal.

En internutredning pågår, under tiden kvarstår de utpekade mutmisstänkta; chefsåklagaren, domaren och tjänstemannen, i tjänst. Däremot har den brittiska åklagare som påtalat oegentligheterna, Maria Bamieh, stängts av från sin Eulex-tjänst.
Tidigare mediarapportering har inte givit känslan av att kriminella ligor med bas i Kosovo skulle vara särskilt mysiga banditer – snarare förknippas de med vapen- och narkotikasmuggling i stor skala, liksom trafficking, även det i stor skala.

Om Eulex efter fem år i relativt lilla Kosovo ännu inte kommit bättre till rätta med kriminalitet eller lyckats etablera ett rättssamhälle där, utan tvärtom själv snärjts in i korruptionsskandaler. Hur ska då korruptionen i ett gigantiskt land som Ryssland kunna stävjas, och inom vilken tidsrymd?

Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013. Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption I främst Ryssland och Ukraina. I förordet skriver de:
“… our aim is to start to bring out of the shadows the important role that informal economies play in people’s livelihood practices …. In the post-soviet/socialist world in general, and Ukarine and Russia in particular. s 2
As will be shown through the lens of everyday life, there was never any ‘pure’ command economy system where the state controlled all aspects of planning, production, distribution and sale. Neither is it the case that all post-Soviet/socialist states have now moved to some ‘pure’ ideal-type market economy, which after all only exists in textbooks and is in lived practice nowhere apparent.” s 3

Om Ukraina och vilka som tjänar/tjänade på mutor: “ …examining who provides and receives such paid favours, the finding is that higher-income households give and receive some 41 percent more paid favours than the average household, while the lowest-income households receive and provide just one-half of the paid favours as the average household. The realm of paid favours, therefore, reinforces rather than reduces the disparities produced by the formal economy. As a recently retired man explained, “I can no longer afford to get things done from old friends because I cannot give them a little something. The result is that they no longer get in contact with me to ask for favours.” His ability to receive paid favours is therefore severly curtailed by the inability to offer paid favours in return.” ss 150-151

En äldre kvinna i en förstad till Moskva beskrivs: Hennes hus och trädgård var väldigt välskötta. Hon hyrde ut rum till tjetjenska papperslösa arbetare, som i stället för hyra stal material från sina arbetsplatser, (byggen av hus till rika ryssar) reparerade hennes hus, och också skötte hennes trädgård. Hon kunde sälja grönsaker på marknaden, vid ett stånd i marknadsplatsens utkant, en plats hon kunde ha utan att betala licens för den, därför att hon betalade informellt till polisen, som i sin tur betalade sin överordnade. På så vis kunde hon ha en bättre levnadsstandard, och bättre sköta sin fastighet, än vad hon skulle ha klarat på bara sin pension. Samtidigt fick de tjetjenska byggarbetarna sina intjänta (svarta) löner kvar, och kunde skicka mera pengar hem till familjerna i Tjetjenien.

Om å andra sidan den korrupta polisen skulle avsättas och ersättas med en högavlönad polis som inte lät sig mutas till ett marknadstillstånd, skulle kvinnan mista sin inkomst, och fick de tag på tjetjenerna skulle hon mista sina hyresgäster och de skulle mista möjligheten att arbeta och tjäna pengar att skicka till sina familjer. (Men om rika ryssar betalade ordentliga löner till byggarbetare med (eller utan) arbetstillstånd, vore det kanske en början. Min kommentar.)

En god och nära vän med viss erfarenhet av Ryssland utbrast en gång att ”ryssar håller alltid på och fixar med allting. Inget är bara att göra, allt måste fixas …” Min vän var lite trött på fixandet, men såg samtidigt att det var nödvändigt. Historien ovan visar vad fixandet innebär, i många led.
Dokumentären Rövarna visar fixandet i en skala så stor att den blir närmast ofattbar, med betydligt större insatser än ett marknadsstånd. Men korruptionen, ”den informella ekonomin”, är densamma.

Inget kan försvara behandlingen av Sergej Magnitskij. Han förlorade inte bara tron på en möjlig rättvisa, han förlorade allt. Han är långtifrån ensam drabbad i detta väldiga land. Orätt och orättfärdighet ska inte relativiseras, korruption måste bekämpas var än den finns, rättssäkerhet är om något en mänsklig rättighet. Men magnituden av problemen, geografiska, ekonomiska och strukturella, i Ryssland kanske ändå borde betänkas. I synnerhet om det, trots ovanstående, ställs i relation till Kosovo.

13 november, 2014

Murar, staket och Frontex

Berlinmuren föll, äntligen, i november 1989. I stället har vi nu höga staket och taggtråd vid Bulgariens gräns till Turkiet. Staket och taggtråd i de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko, och vakter vid Greklands gräns mot Turkiet. 2010 sattes Frontex gränsinsatsgrupp Rapid Border Intervention Teams in vid den grekiska gränsen mot Turkiet.

Staket och vakter ska skydda EU från flyktingar och immigranter.

Photo: Susie Cagle Some of the barbed wire It is everywhere. (CC) — Photo: Susie Cagle
Some of the barbed wire
It is everywhere. (CC)

EU hjälper till med staketbyggen genom Frontex, EU:s gemensamma byrå för gränskontroll, en byrå som helst framhåller sitt arbete för att stoppa gränsöverskridande brottslighet och har nära samarbeten med Europol (Europeiska polisbyrån) och Olaf (Europeiska Byrån för Bedrägeribekämpning). I praktiken ägnar sig myndigheten med huvudkontor i Warszawa mest åt att stoppa flyktingar från att komma in i EU.

Nu har Frontex tagit över spaningen över Medelhavet i operation Triton efter den italienska Mare Nostrum-operationen som sattes in efter drunkningskatastrofen utanför Lampedusa där mer än 360 flyktingar drunknade hösten 2013. Mare Nostrum har räddat tiotusentals flyktingar från att drunkna i Medelhavet, andra EU-länder har inte bidragit till kostnaderna.
Frontex Triton är en betydligt mindre insats, och den är inriktad på gränsövervakning, inte räddning. Och den finansieras av EU-medel.

Frontex bildades 2005 med en budget på sex miljoner euro. Budgeten 2014 ligger på 89 miljoner euro. Frontex satsar på ”offensiv gränskontroll”, vilket betyder samarbetsavtal med länder utanför EU, samarbete som innebär hjälp med övervakningsutrustning, EU-gränsvakter på icke-EU-territorium, och gemensamt stoppande av migranter som försöker ta sig in över EU:s yttre gränser.

Frontex samordnar också avvisningar av asylsökande från Sverige och andra Schengenländer. Samordningen sparar mycket pengar säger svenska representanter för polisväsendet nöjt.

Frontex styrs av respekt för mänskliga rättigheter, enligt organisationens ledning.

EU:s ombudsman Emily O’Reilly är inte övertygad om att det verkligen är så. Hon har inlett en undersökning med syfte att ta reda på hur Frontex försäkrar sig om att mänskliga rättighter respekteras då migranter av- och utvisas från EU tillbaka till sina urprungsländer. Undersökningen inleddes i oktober 2014.

Cecilia Malmström var EU-kommissionär med ansvar för flyktingfrågor och Frontex fram till hösten 2014.

Det är vackert att fira Berlinmurens fall. Det är sorgligt att nya murar och staket byggs.

11 november, 2014

… för att han med stort personligt mod

… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.

Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube

Att han inte kommer själv är förståeligt.
Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte

När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.

Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.

Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”

Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:

”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”

Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.

Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.

I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/