Ang radiolicenser och ”kassettavgifter”

Det förargar mig att
datorer inte ska betraktas som tv-mottagare, och att det ska gå att se och höra public service via datorer, surfplattor och mobiler utan att betala licensavgift.

JA, jag vet att det är orimligt att företag med kontorsdatorer ska betala licens för var och en dator, som dessutom inte används för att lyssna på radio eller se på tv.
Det är något som självklart borde regleras på något sätt, det finns säkerligen jurister och tekniker som skulle älska att ägna dyra konsulttimmar åt att ta fram sådana regler med föreskrifter och undantag från regler och föreskrifter.

MEN jag vet också att ett system där public service betalas via skatten och anslagen bestäms direkt av politiker, är ett system som är (ännu) känsligare för politiska påtryckningar och politisk klåfingrighet än det system med licensavgifter som vi nu har. Det kan ju alla som nu föräfras över SD ta och fundera över.

Det förargar mig därför att

samtidigt betalar jag ”privatkopieringsavgifter” på varenda elektronisk pryl jag köper, datorer, telefoner, usb-minnen.
Det är avgifter som går till Copyswede, en ”kompensation” för kopiering av upphovsrättsskyddade verk.

Läs:

http://www.nordichardware.se/SSD/HDD/copyswedes-nya-avgifter-traeder-i-kraft-pa-soendag.html

http://www.nordichardware.se/Smartphones/copyswede-pa-jakt-efter-mobilersaettning-staemmer-telia-pa-73-miljoner.html

http://www.nordichardware.se/SSD/HDD/copyswede-tillats-hoeja-avgiften-pa-externa-harddiskar-och-usb-minne.html

Protester mot ”kassett-” eller ”privatkopieringsavgifter” har förekommit, läs:

https://ameliaandersdotter.eu/2013/09/18/private-copying-levies

http://christianengstrom.wordpress.com/2013/09/18/ett-brandtal-mot-kassettavgifter-i-eu-far-ovantat-stod-fran-folkpartiet/

MEN jag har veterligen aldrig kopierat något upphovsrättsskyddat verk i mitt liv, jag vet inte hur man gör varken när man laddar ner eller upp filmer, eller musik. Jag vet faktiskt inte vad en mp3-spelare är för något. Jag lyssnar knappast ens på nyheter via mobiltelefonen, jag läser nyheter, eller lyssnar på radio. Och jag betalar radioavgiften. Det händer, med långa mellanrum, att jag lyssnar på någon låt på Youtube. Trots att det inte är särskilt njutbart, varken tekniskt eller rumsligt. Om de ligger där med KSMB:s och Vysotskijs tillstånd eller inte vet jag inte, men det är knappast min sak att kontrollera det heller.

JAG VILL INTE betala avgifter för saker jag inte nyttjar! En avgift utan levererad tjänst är en skatt!

VARFÖR har upphovsrättsindustrin givits rätt att beskatta mig och andra konsumenter?

DET ÄR något som Högsta förvaltningsdomstolen, Högsta domstolen, Riksdagen och berörda departement inte bara borde ”titta på”, de borde agera och stoppa detta som jag inte kan se som annat än olagligt.

Och när ni funderat över detta och ”skiljenämnden” som beslutat att Copyswede ska ha ersättning för försålda usb-minnen, en ersättning som undgås om man köper via internet, från annat land, så kan ni ta och fundera över TTIP och frihandelsavtalets ISDS-del, som ska ge privata domstolar rätt att avgöra om USA (och kanadensiska i ett annat frihandelsavtal) företag ska få ersättning för förlorade intäkter på grund av lagar och beslut fattade i svenska riksdagen, exempelvis miljö- eller upphovsrättslagar.

Och därefter kan ni fundera över gråtlåten som media förmedlat angående skivbutiker som tvingats stänga på grund av nya lagringsmöjligheter av musik. Är det ingen som gråter över elektronikföretag som tvingas stänga för att försäljningen går över gränserna på grund av ”avgifter” insamlade av intresseorganisationer, från alla konsumenter?
Det var ett herrans liv i individualiseringssverige om mätningsavgifter som Byggnads tog ut.

 Bakgrund:
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade i juni 2014 att Radiotjänst inte får ta ut avgifter av personer som inte har tv men dator, surfplatta och/eller mobiltelefon.
Från februari 2013 avkrävdes de senare radio- och tv-avgifter, som går till SVT, SR och UR. Avgiften ligger på drygt 2 000 kronor per år.

Internetröstning – Hur dum får man bli?

Det är bara en försiktig undran.
Det vill säga, om man tycker att valhemlighet inte är en princip att bevara, kanske enligt samma princip som för en del tycks gälla massövervakning, ”har man bara rent mjöl i påsen så”, eller är bara lat, då är det fullt logiskt att förorda val via internet.

Rösta på internet via dator eller mobil är mycket enklare liksom, man slipper hasa i väg till en vallokal och förhandsrösta, eller till det egna valdistriktet på valdagen, komma ihåg röstkort eller åtminstone ha med sig en legitimation … usch vad jobbigt. Då kan man ju inte vila/träna/jobba i trädgården/åka till sommarstugan/följa med barnen på ridlektionen, eller vad det nu är som måste göras just den där söndagen vart fjärde år då allmänna val genomförs i Sverige.

Har man ett uns begrepp om (bristen på) säkerhet på nätet och tycker att vårt demokratiska system kräver att valhemligheten bevaras, då är man faktiskt dum om man tycker att e-röstning skulle vara bra.

För den som tycker att it-säkerhet och bevarad valhemlighet väl är något som Valmyndigheten/staten ska se till, kan jag bara säga: Läs på!
Personuppgifter läcker från Skatteverket, polisregister, banker … de kan korsköras med register från andra myndigheter, och utlovad anonymitet kan avslöjas alldeles utan Researchgruppen och dataintrång.
Den som inte tror det kan ju läsa Dagens Nyheter 5 juni 2014, dagen efter tidningens artikel ”Provtrötta elever struntade i Pisa-testet” om Pisa-undersökningarna och resultaten av dem. ”Genom att koppla ihop datafiler om Pisa-undersökningen med slagningar i svenska register lyckades DN granska enskilda skolors resultat på testet och jämföra det med hur de presterat på nationella prov. Reportern Kristofer Örstadius avslöjar hur det gått till. ….OECD:s rådatafiler om Pisa-undersökningen … listor över deltagande Pisa-skolor från Mittuniversitetet … körningar i offentliga register t ex folkbokföringsregister …”

Så blev förmodat anonyma elever identifierade och intervjuade.

Enligt Metro 3 september -14, tycker 67 procent av tillfrågade (hur många som tillfrågades framgår inte) svenskar att det vore bra att kunna rösta i riksdagsval via nätet, med dator eller mobiltelefon.

Svante Linusson, professor i matematik på KTH sade i en kommentar till detta att ”Ett system med internetröstning är alldeles för sårbart för sabotageförsök. Det finns väldigt starka intressen i att sabotera ett val på internet. Det räcker med att en person lyckas hacka systemet.”
Hacka, eller kanske arrangera en DoS-attack, ”överbelastningsattack” som det kallas i media, dataintrång heter det i rättsliga sammanhang. Överbelastning av systemen var för övrigt det som drabbade hemsidorna hos berörda kommuner och länsstyrelsen i Västmanland under den stora skogsbranden i somras.

 

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Upp som en ROL och ned som en …. RAP

Om Sverige ska vara alliansfritt är uppenbarligen inte en fråga för svenska folket att avgöra, för det finns medborgare med särskilda befogenheter att avgöra det.
I små steg, men alla går åt samma håll.
Om anslutning till Nato kan man tycka vad man vill, men utvecklingen av det svenska försvaret kanske ändå borde vara en fråga för svenska folket?

Från värnplikt till frivillighet gick det med ett svisch och tre rösters övervikt i riksdagen 19 maj 2010.
Riksdagen består av 349 ledamöter, svenska folket av cirka nio miljoner.
Nu är alla inte röstberättigade, men alla berörs.

Från invasions- till insatsförsvar hade det då redan gått genom NBG, Nordic Battlegroup, det stolta flaggskeppet för försvarets omvandling.
EU:s snabbinsatsstyrka var uppgiften NBG rustades till. NBG ska stå insatsberett sex månader i taget, den första våren 2008, den andra våren 2011, och nu igen våren 2015. Plancykeln har gått till och med 2018.

Ledningsregmentet ska vara basen för NBG enligt den förste operative chefen, general Engelbrektsson. Så blev det också, en permanent rörlig operativ ledning etablerades, ROL, stommen i NBG:s ledningsstab och även ledningsstab i händelse av konflikt där svensk militär sätts in. Kort sagt en rörlig operativ ledning för svenska styrkor.

Nu avvecklas ROL.
Och plancykeln för NBG har kortats från 2018 till 2016.

Men i NATO har man enats om en Readiness Action Plan, RAP.
I den ingår en spjutspetsstyrka.
Natos Rapid Forces.
Och Sverige har fått ett ”Gold Card” av Nato, enligt SvD 3 september 2014. Ett fördjupat samarbete med Nato som också Finland, Australien, Georgien och Jordanien betrotts med. Tidigare var Sverige ett av Natos 22 partnerländer. Nu är Sverige snäppet finare.

Jaså.
Jaha.
Jahaa!

Ryssland är vårt största grannland. Det är inget ofarligt grannskap. Nu är Ryssland inte längre strategisk EU-partner, och Nato diskuterar placering av styrkor i Baltikum. USA:s och EU:s handelssanktioner mot Ryssland har blivit allt strängare på grund av Ukrainakrisen. Sanktionerna drabbar inte bara Ryssland, de drabbar också EU, och Sverige. Väderstad säger upp anställda för att exporten av jordbruksmaskiner till Ukraina och Ryssland i praktiken upphört enligt pressmeddelande 18 september. Några dagar senare oroade sig bönder för att mjölkpriset sjunkit igen, exporten till Ryssland har upphört.

Kritiken mot Putin och Ryssland har länge varit stark, av flera olika skäl, och i synnerhet efter annekteringen av Krim som i Ryssland beskrivs som en frivillig anslutning efter en folkomröstning med överväldigande majoritet för att tillhöra Ryssland.
Det är som bekant segraren som skriver historia. Och att den som förlorat skriver en annan är inte heller obekant. Väst har inget intresse av fortsatt rysk dominans i Ukraina, Ryssland har definitivt inget intresse av att förlora Krim eller de östra delarna av Ukraina där en del av ”deras” försvarsindustri är belägen.
Tydligen har det ukrainska parlamentet nu beslutat att rysktalande i östra Ukraina ska få tala ryska i kontakter med myndigheter. Det var ju hyggligt av det ukrainska parlamentet. Men borde det inte vara en självklarhet? Så få är väl inte de som har ryska som modersmål i Ukraina att det ens skulle behöva vara en parlamentsfråga?
Det finns naturligtvis många aspekter av denna konflikt, detta krig som förs av reguljära och irreguljära trupper i östra Ukraina, med hjälp och stöd från Ryssland och från västländer. Ännu en frusen konflikt är vad som befaras bli resultatet.
De som lider värst är civilbefolkningen, som i alla krig.
Placering av Natotrupper i Baltikum lär inte medverka till en lösning av konflikten/kriget.

Nato:s överbefälhavare i Europa heter Breedlove.
Ironin!
Och Sveriges försvarsmakt har varken invasionsförsvar, snabbinsatsstyrkor eller rörlig operativ ledning.

Sveriges svaga och lata (och lite Tjechov)

”Om MP och V får ett stort inflytande över svensk politik går näringslivet en svårare tid till mötes. Det kommer Sveriges svaga och lata att förlora mest på. Då kommer många svenskar åter bli fattiga.”
Så skrev kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna (c) på sin blogg.
Med ”lata” menar han de som inte gör sitt bästa. Invånartjänst är ett begrepp som C i Uppsala vill införa. Invånartjänst innebär att de som får försörjningsstöd, socialbidrag som det kallades tidigare, också ska vara beredda att efter förmåga utföra anvisade arbeten. De ska göra sitt bästa.
Vem som ska avgöra om någon gör sitt bästa har Hanna inte utvecklat vidare.
Försäkringskassan och deras förtroendeläkare som aldrig träffar dem de skriver utlåtanden om?
Arbetsförmedlingens handläggare som knappt hinner träffa de arbetssökande?
Socialsekreterare med uppgift att ta hand om allt från misshandlade barn till missbrukande vuxna och däremellan de som inte längre är med i a-kassan, inte får något jobb för att de är för sjuka eller för gamla eller betraktas som oanställningsbara av andra skäl, de som är utförsäkrade från den ”allmänna” sjukförsäkringen? Och dessutom hålla budget.

EU-länder ska se till att ta hand om sina egna fattiga tycker Stefan Hanna också, apropå diskussionerna om rumänska tiggare på Uppsalas gator.
Det kan ju låta bestickande.
Men sitt bästa gör tiggarna, och de är definitivt entreprenöriella. (Ett uttryck som sökt sig långt ned i årskurserna i våra skolor. Just det har inte nödvändigtvis någon betydelse för PISA-resultaten.)
Det kräver såväl initiativkraft som logistisk och organisatorisk förmåga att ta sig familjevis hela vägen från Rumänien för att sedan klara att sitta ute och tigga i snö, regn och solsken i ett land långt i norr där nästan ingen talar deras språk.

Så till de svaga.
Vilka är det då? Stefan Hanna specificerar inte, men att de kommer att förlora om näringslivet går en svårare tid till mötes säger han i varje fall.

Harald Ofstad, (1920-1994) norsk moralfilosof och professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1955-86, skrev boken Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna, publicerad 1972.
Det är en närläsning av Mein Kampf och den ideologi som nazismen byggde på. Boken är omfattande, och i ett förord skrivet av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, till Karnevalförlagets utgåva 2012, sammanfattas en del av den som följer:
”I sista kapitlet utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesteras också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor eller för ”the smartest guys in the room” för att citera Jeff Skilling, en av arkitekterna bakom Enron-skandalen (ett i raden av exempel på den girighet som ligger bakom de senaste decenniernas finanskriser). Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva.” (s 15)
Ofstad skriver:
”Kampen för tillvaron måste fortsätta och rena samhällskroppen från skadligt inflytande från ”svaga” enligt det nazistiska tänkandet. ”Det är tankar av denna art som ligger bakom nazismens negativa inställning till statens sociala hjälpuppgifter. NSDAP gick mot socialhjälp, skar ned arbetslöshetsunderstödet, pensionerna, invalidpensionerna och stödet till handikappade, blinda, döva, tuberkulösa etc. … Självfallet var attityden till alkoholister och andra avvikande, till exempel kriminella, fördömande och moraliserande och ingalunda inställd på att hjälpa.” (sid 55).

Vi är tillbaka i de svaga och lata. Vem avgör vilka som är vad?
För att inga missförstånd ska uppstå: Stefan Hanna är inte nazist. Han är heller inte främlingsfientlig. Han är orolig för att integrationen inte fungerar, ”totalhavererat” är det ord han använder. Och på sin blogg skriver han apropå integration:
”Därför vill Centerpartiet i Uppsala;
– kraftigt höja förenings/idrottsklubbsbidragen för riktade integrationsprojekt
– kraftigt öka stödet till barn och unga i skolan med flyktingbakgrund, något som alla barn tjänar på
– kraftigt inkludera fler vuxna med flyktingbakgrund genom mer satsningar på välfärdsjobb”

Välfärdsjobb erbjuds långtidsarbetslösa i Uppsala via Navet, Uppsala kommun i samverkan med Arbetsförmedlingen. Jobb som kan göras, men ”inte behövs”, inte skulle ha blivit utförda om inte för välfärdsjobben. Stationsvärdar vid Resecentrum i Uppsala är exempel på välfärdsjobb.
Välfärdsjobben är enligt Stefan Hanna ett resultat av det förslag om invånartjänst som Centern första gången förde fram i 2010 års valrörelse.

Man ska göra sitt bästa. 

I Det sovande folket (Fredrik Reinfeldt 1993, nyutgåva av Nationalscen 2014) skriver Reinfeldt som då var Muf-ordförande om välfärdsstaten och vad den lett till:

”Offren för välfärdsstatens falska locktoner är Det Sovande Folket.”
”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
”Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig fast de inte behövde.” s 10
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” s 50
”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap. Politikerna måste omformulera sitt mandat från väljarna. Det kräver stor tydlighet från våra folkvalda….”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” s 109 ff
Återigen för att inga missförstånd ska uppstå: Reinfeldt är inte nazist, och inte heller främlingsfientlig.

Det är inte varje enskild del i Hannas åsikter och Centerns förslag eller Reinfeldts ungdomsopus som förskräcker mest. Det är tendensen.
Det är presumtionen att alla inte gör/gjort sitt bästa, och den oförståelse som tycks finnas för att förutsättningen för kategorin ”de svaga”, är att det finns en kategori ”de starka”, de starka som är lyckade. Det är ta-dig-i-kragen-annars-attityderna, individcentreringen som är posititiv så länge det går bra, men förödande för den individ som inte klarar kraven på att prestera.
Det är ”… den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen.” (Tersmans förord till Vårt förakt för svaghet, se ovan).

Oförståelsen för andras liv är för övrigt inget som förekommer bara hos borgerliga politiker. Gunnar Sträng, fordom finansminister (S), lär ska ha sagt när han fick höra vad en städerska tjänade att ”man kan undra hur en som tjänar så lite är funtad”.

Och om sovande folk skrev Lena Sundström i inledningen till sin bok ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”: ”Vad är det egentligen politikerna har sysslat med under tiden som vi låg och sov, kollade på tv eller klämde den sista Sopranosboxen? Vad är det som har hänt med Sverige?” Boken handlar sedan om pensionsreformen, Telia och ”folkaktierna”, spritskatter och lördagsöppet på Systemet, avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, Schengenavtalet och dess konsekvenser. Det är ta-i-kragen där också, men det har inget med bidrag, skatter eller lata-svaga att göra, utan om förutsedda och oförutsedda konsekvenser av beslut som väljarna inte fick möjlighet att ta ställning till och ännu mindre bedöma. Det är politiker som ska tas i kragen.
Lena Sundström citerar från ett torgmöte med Göran Persson:
”Äldre tant: Du skall jävla inte slå på de som redan ligger.
Göran Persson: Det gjorde den gamla högerregeringen och den gjorde du ingenting för att avsätta.
Äldre tant: Högerregering, det har vi väl nu också.
Göran Persson: Ni kommunister …
Äldre tant: Jag är jävlar i mig inte kommunist, jag skall tala om för dig att jag har varit socialdemokrat sedan jag kröp.”
LS: kommenterar: ”… Att veta hur man skall hantera Persson och socialdemokratin och alla de känslorna som man fortfarande har för ett parti som för länge sedan har lämnat en.” (s 321)
”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” gavs ut på Leopards förlag 2005.

Harald Ofstad härleder delvis Hitlers groteska ras- och maktteorier till Darwin och evolutionsläran. Darwin återfinns också i Anton Tjechovs novell Duellen. Där låter han zoologen von Koren mångordigt förklara behovet av att rena mänskligheten från delar av den, och också varför:

”Den mänskliga kulturen har försvagat kampen för tillvaron och strävar till att helt göra slut på det naturliga urvalet. Föreställ er, att vi skulle lyckas bibringa bina de humanitära idéerna i deras obearbetade, rudimentära form. Vad skulle bli följden? Jo drönarna, som bör dödas, skulle bli vid liv, de skulle äta upp all honung, de skulle fördärva och förkväva arbetsbina – och resultatet vore de svagas herravälde över de starka. Precis detsamma försiggår nu med människosläktet: de svaga förtrycker de starka. …”
von Koren lägger ut texten, men får också svar på tal av diakonen Pobedov. Huvudpersonerna Lajevskij och Nadezjda Feodorovna som är orsaken till von Korens utläggningar  bättrar sig på slutet och blir flitiga och anständiga samhällsmedborgare.
von Koren åker till Sibirien på en vetenskaplig expedition, avfärden sker i hård sjögång.

 

 

 

 

Schengen och shopping i Dubai

Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är också bättre att se ”västerländsk” ut än ”vad-som-helst-annan-ländsk” ut, i varje fall i Sverige, och även i resten av länderna inom Schengenområdet.
Om Schengenområdet och avtalet som bär sitt namn efter platsen där det ursprungliga avtalet skrevs 1985, skriver Lena Sundström ingående, initierat och argt i sin bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (Leopard förlag 2005).

De flesta bryr sig just inte om Schengenavtalet eftersom det där med att man ska kunna resa utan pass över gränserna till länder inom Schengen aldrig har fungerat.
Det krävs till och med pass av färjeresenärer för att de ska få gå i land i Tallinn. Inget pass? Nej, då får du inte lämna båten. Och det spelar ingen roll hur de ser ut – på det viset gör esterna inte skillnad på folk.
Tackar, tackar.
Om det fungerar likadant när resenärer från Estland kryssar till Stockholm är oklart.

Men Sundströms huvudkritik mot Schengenavtalet är att det innebär att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna. Det innebär också att id-kontroller i stället görs i länderna. Och de som då kontrolleras är till övervägande del de som inte inte ser ”europeiska” ut.

Vi hade Reva-projektet i Sverige, visserligen ett något missvisande namn eftersom Reva var ett i huvudsak administrativt projekt – men för att det skulle kunna bli effektivt krävdes att det fanns något, dvs människor som illegalt befann sig i Sverige, att stoppa in i den effektivare administrativa hanteringen. Men Reva är lättsagt och lättskrivet och går bra in i rubriker och på löpsedlar, så Reva fick det bli, och klappjakt på människor handlade det om oavsett vad det fick heta i media och folkmun.

I Sverige är det ännu inte krav på att vi alla ska kunna legitimera oss varhelst vi rör oss i landet. Men det kanske kommer. I några Schengenländer krävs det redan.

Schengenavtalet med förment öppna gränser har alltså gjort Schengenländerna till nationer där formellt alla men i praktiken de som ser icke-europeiska ut närhelst kan avkrävas besked om vilka de är och om de har rätt att vistas inom Schengen.
Det är ett rasistiskt system, och ett system som vi alla är del av, utan att reflektera särskilt över det.

Men åter till shoppingen. Ett citat ur Sundströms bok (sid 299):
”Borde vi inte akta oss för den sortens system som uppmuntrar godtycke och fördomar? Nu när vi alla är rasister.
Dahir Abdi är en svensk kille som skulle åka hem till Somalia och hälsa på lite släktingar, och allting gick hur bra som helst på vägen ner. Det varnär han skulle åka hem igen, som han vid mellanlandningen i Dubai plötsligt inte fick gå ombord på planet till Stockholm med hänvisning till att hans svenska pass säkert inte var äkta. När Dahir protesterade tillkallades polis som misshandlade honom och låste in honom i tre dagar och tre nätter.
Sedan satte man honom på ett plat till Somalia. En biljett på 5 000 kronor som han tvingades betala själv. Det var först i Somalia som han fick hjälp med att ta sig hem till Sverige igen.”

Sundström skriver också historian om en svensk-iranier som skulle dyksemestra i Mexico men inte släpptes genom den mexikanska passkontrollen med hänvisning till att han hade ”fel turistprofil”. Resebyrån han kontaktade sedan han tvingats tillbaka till Sverige med vändande flyg, på egen bekostnad, sade att ”det är resenärens ansvar att uppfylla de krav som myndigheterna i olika länder ställer.”
Det var Apollo, ingen idé att diskret utlämna namnet.

Det är uppenbarligen lättare att vara europé med rätt utseende när man vistas i Europa och inom Schengenområdet, och också när man vill turista eller bara byta flyg i länder i andra delar av världen.
Vi får hoppas att de som reser till Dubai och shoppar med Albatross,  Jorns, Lime travel eller vem det nu är som arrangerar resor, inte bara har gott om pengar , utan också rätt utseende, så att de släpps in, och, lika viktigt, får åka hem igen med klapparna.

Vems bankkonto blir det nästa gång?

Stora nyheten på fredagen kom från Ekot som visste berätta att Jimmie Åkesson spelar för stora summor hos spelbolag baserat på Malta.
JÅ:s bankkonton visade att han spelat för stora summor, och förlorat så mycket som 50 000 kronor under bara några timmars spel.

Det var en välsignelse att höra PM Nilsson, ledarskribent på Dagens Industri, säga i Ekots lördagsintervju att det mest oroande i denna nyhet var hur spelbolagen sköter sekretessen för sina kunder, och ännu värre, hur klarar svenska banker sekretessen för sina kunder.

Ja sannerligen!! Det är skandalöst, och det är inte skandalöst bara ur den vinkel som PM Nilsson avslutade med ”vilken riksdagsman ska få sitt bankkonto outat nästa gång”.
Det är en fråga om att allas våra bankkonton kan bli outade, och om inte outade så hackade, övertagna, tömda, därför att banker inte tycker sig behöva skydda våra konton.
Det är mer än skandalöst. Och det blir än mer skandalöst att den enda journalist som verkar inse att det är just så, är PM Nilsson.

Det är också skandalöst att det går att hacka sig in och avanonymisera inlägg i kommentarsfält på nätet, på Flashback, och var än människor tror att de kan diskutera, även anonymt.
Att Researchgruppen kan avanonymisera skribenter kan tyckas som en god gärning, för det är ju ”de onda” som avslöjas.
Och om nu ”de onda” börjar avanonymisera skribenter? Hacka bankkonton? Hur används då informationen?

Det är sannerligen på tiden att journalister inte bara ser sig själva som gudasända avslöjare utan också inser att det de gör kan också andra göra, och det behöver inte alls vara bra.
Och det riktigt allvarliga är att lagstiftare, och inte sällan också allmänhet och naturligtvis journalister, vänder sig emot dem som visar att intrång kan göras i förment säkra system! Det är naturligtvis de som tillhandahåller systemen, och de som använder sig av de osäkra systemen som ska hållas ansvariga!
Se till att mitt bankkonto inte blir tillgängligt för någon annan än mig, eller på mitt uppdrag! Basta!

Och klarar ni inte det ska ni förbanne mig betala höga skadestånd, HÖGA SKADESTÅND!

Och sajter som utlovar anonymitetsskydd och inte klarar det likadant! Har de ett så uselt system ska de betala till kunder de lurat! Jajamensan!
Sen får väl de i sin tur gå på systemleverantörerna.
Just så! Det ska kosta att bedra folk!

Men när det nu inte gör det, och varken journalister eller myndigheter, tjänstemän eller politiker verkar fatta, så se för i helskotta åtminstone till att INTE SJUKJOURNALER läggs ut på nätet!

FRA-lagen är en ren skandal, tack för den Annie Lööf och ni andra som röstade för, ingen nämnd och ingen glömd, (OBS det där sista är ironi!) men än värre är den allomfattande naivitet och ren dumhet som präglar användningen av nätet, via datorer, paddor och mobiler.

Läs gärna mer om Researchgruppen, Disqus och kommentarsfält m m:

https://ameliaandersdotter.eu/2014/09/12/fler-ansvarsplagor-i-cyberrymden

Filifjonkan och valkompassen

Vilket parti ligger du närmast? Vilken partiledare är du?
Testa vår valkompass!
Genom att klicka på mer eller mindre relevanta frågor med mer eller mindre välavvägda svarsalternativ ska vi få veta vad vi ”egentligen” är, inför de stundande valen.
De flesta tidningar har en valkompass, frågorna varierar lite, liksom svarsalternativen.
Det är bra likt Facebook-testen där man kan få svar på ”Vilken Mumin-figur är du?”

Blir man inte nöjd med Filifjonkan, är det bara att göra om tills ens sanna jag uppenbarats och Snusmumriken är svaret.
I valkompassen kan man göra likadant, ändra helt emot till delvis emot, delvis emot till instämmer delvis, eller tvärtom. Vikta svaren lite olika, och därmed byta partipreferens tills man blir det man vill vara.
Och går det inte på något annat sätt så går det bra att vikta betygssättningen på partiledare så att svaret ändå blir rätt till slut.

Behöver verkligen allvaret i bostadskris, tvivel på rättsstaten, försvarsfrågor och brister i sjuk- och äldrevård och skola lättas upp med ett Filifjonk-test?

Fredrik Reinfeldt -93 och Försäkringskassan -14

”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Skrev Fredrik Reinfeldt i Det sovande folket 1993 (s 110)

I mars 2014 skrev Metro under rubriken ”Expert: hundratals felbedöms av FK”. Det handlar om Försäkringskassan och om handläggares bedömningar av cancersjuka människor. ”Försäkringskassan har fått kritik efter att ha krävt sjuka på datum när de ska dö. Jan Lidbeck är smärtspecialist och läkare och har träffat hundratals svårt sjuka han menar felbedömts av myndigheten.” lyder ingressen till artikeln.
Intervjun med Jan Lidbeck och artikeln är en uppföljning av en kolumn skriven i samma tidning av Hillevi Wahl i februari 2014:

”Försäkringskassan kräver dödsdatum” löd kolumnens rubrik. Texten handlade om Anna, Hillevi Wahls väninna. Svårt sjuk efter cellgifts- och strålningsbehandling hade hon fått samtal från försäkringskassan: ”Dina sjukdagar är slut. Du måste börja jobba.” ”Men jag klarar inte av att jobba. Mitt läkarintyg …” ”Det gills inte om du inte har ett dödsdatum.”

I slutet av kolumnen skriver Wahl:
”Men Anna är tyvärr inte ensam. Flera av de vänner hon lärt känna under sin behandling har fått samma besked….En väninna har fått sälja bilen. En annan har fått sälja huset. Många tvingas jobba fast de ständigt kräks och har svår migrän. En kvinna hade en hjärntumör. Efter ett år tvingade Försäkringskassan ut henne i arbetslivet, trots att hon vädjade och bad, hon orkade inte, hon var inte frisk. Men Försäkringskassan lyssnade inte. Hon dog två veckor senare – och efterlämnade en liten dotter.
Jag vet inte om Försäkringskassan gör detta med regeringens goda minne, eller om handläggarna tolkar regelverket som fan läser Bibeln…”

Ur Det sovande folket: (önskvärd egenskap hos medborgarna) Självständighet – medborgare som inte överlåter åt staten eller andra politiska nivåer att klara deras försörjning eller garantera deras välbefinnande.” s 92

I Aftonbladet oktober 2013 skriver Bosse Löthén, författare och musiker, arbetslös med problem med ekonomi och sjukdom, en debattartikel. ”Sjukskrivningen är inget problem…Men sjukpenningsreglerna gör att jag inte kommer att få ersättning till en början, och knappt något sen heller. Jag hör av mig till socialtjänsten … Socialsekreteraren upplyser mig om att jag ligger över normen för att att vara berättigad hjälp. För att min mamma lånat mig pengar, och för att pengarna på nio- och femåringarnas konton räknas som mina. Det har deras mormor sparat åt dem. Deras konton har jag varit tvungen att godkänna eftersom jag har delad vårdnad. Hur skulle det se ut om jag tog pengar som varken jag eller min släkt satt in på banken? Förväntas jag skapa konflikt i den bräcklighet som skilsmässobarn ändå lever i? Min värld rämnar.
– Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu, säger jag, mitt liv är ju omöjligt.
– Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psykakuten.”
Säger socialsekreteraren.

Ur Det sovande folket: ”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6

Läkaren Jan Lidbeck, överläkare vid Smärtsektionen på rehabiliteringskliniken vid Skånes universitetssjukhus i Lund, intervjuad i Metro i artikeln nämnd ovan, har länge varit upprörd över hur smärtpatienter behandlas, i sjukvården och av Försäkringskassan. Så upprörd att han skrivit en bok, en thriller med magiska inslag.

”Shamanens sång om en oundviklig människa” heter boken, som gavs ut på Arconia 2011. Lidbeck skriver själv: ”Shamanens sång är ett samhällsmedicinskt drama, en medicinsk thriller med satiriska inslag. Berättelsen grundar sig på verkliga skeenden vilka jag som läkare levt med under två decennier och som kulminerat under senare år.”
Huvdpersoner är Martin Lehman, hjärtläkare som tar en en u-landstjänst i Afrika, hans dotter Johanna som hemma i Sverige drabbas av whiplashskadan och om hur hon förudmjukas inom sjukvården, får sin sjukpenning indragen och till slut bryter samman.

”Det pågår ett krig mellan läkare, de sjuka och Försäkringskassan. I det hårdnande samhällsklimatet inbjuds till ensidiga tolkningar av komplexa medicinska verkligheter. Offren i detta krig är de sjuka, läkare och vår tro på ett humant samhälle”.

Ur Det sovande folket: ”Många verkar leva helt utan tydliga levnadsregler….De lyssnar inte på några auktoriteter. De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner. Denna grupp växer i välfärdsstatens skugga i mycket snabb takt.”ss106-107

”Det sovande folket” gavs ut 1993 då Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister sedan 2006, var ordförande för MUF. Boken har länge varit svår att få tag på. I somras gjorde Nationalscen en nyutgåva i ett antal exemplar som delats ut till bibliotek runt om i Sverige. Ett av exemplaren finns på Uppsala stadsbibliotek. Det är intressant läsning.

Rimliga hyror och bostadsbrist

Vad är en rimlig hyra?
En hyra som en student har råd med? En ung servitris på en lunchservering? Ett pensionärspar som sålt villan i en Stockholmsförort och flyttat till lägenhet i Strängnäs?

Rimligt för en är orimligt för en annan.

För en hyresgäst i allmännyttan kan hyreshöjningen på 60 procent efter renovering bli oöverstiglig, det finns exempel på det.
En hyresgäst i privatägt hyreshus kan ha råd med hyran men önska att möglet i badrummet försvann liksom vägglössen.

Förslagen till hur bostadsbristen i framför allt storstäder ska botas är flera – för regeringen har ett sätt varit att släppa andrahandshyrorna fria – ockerhyra är numera laglig.

Presumtionshyra är ett annat sätt att lämna hyresgäster i sticket. Förslaget innebär att hyresgäster och hyresvärdar ska kunna ingå individuella avtal om hyresnivå i nybyggda lägenheter. När bostadsbristen är skriande är det inte svårt att räkna ut vilken av parterna som sitter med trumf på hand.

Ett annat sätt har varit att undanta komplementhus på 25 kvadratmeter utrustade som bostäder från krav på byggnadslov.
Det är mums för de som har en tomt stor nog att bebygga, kostnaden för huset tas igen på hyror inom en inte alltför avlägsen framtid, bostadsbristen är som sagt skriande, och studenter och andra bostadssökande har inte så många val.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: Det ska löna sig att äga i dagens Sverige, åt den som har ska varda givet. Om Attefallshusen dessutom byggs av ”gamla” fastighetsägare med låga lånekostnader, så blir ju risken för stigande räntor eller ändring av reglerna för ränteavdrag dessutom ringa.

Att då få se en debattartikel i SvD 22 juli -14 med rubriken ”Ge hyresrätterna en chans”, lyfter humöret. Den är undertecknad av ett antal representanter för olika bostadsföretag.
Nu visar det sig att det handlar om att förenkla och förkorta planprocesser och öka tillgång på planlagd mark, samt en ny hyressättningsmodell som är huvudkraven.
Att ändra reglerna för bostäder så att högre buller tillåts, att ettor inte ska behöva ligga mot innergårdar och en minskning, eller rent av borttagande av parkeringsnormen är redan nu förslag som regeringen skickat ut på remiss, och planprocessen är ett återkommande diskussionsämne ute i kommunerna. Reglerna för överklaganden är, eller håller på att ändras.

Men i debattartikeln skriver bostadsföretagarna också att ”hyresrätten har en betydligt högre skattebelastning än andra upplåtelseformer. Givet samma pris på marken är det i dag alltid gynnsammare att bygga bostadsrätter.”

Så intressant!

Men sen kommer det: ”I stället har Företagsskattekommittén nyligen lanserat ett förslag som ytterligare diskriminerar hyresrätten som upplåtelseform.”
Jaha.
Jaja.
Vad kunde man vänta sig?
Olyckligtvis förklaras varken den nuvarande skattebelastningen eller förslaget från kommittén.

Men att hyresrätter inte omfattas av ROT-avdrag, att kommunala bostasdsbolag ska drivas ”enligt affärsmässiga principer” och att de ska ge avkastning på sitt resultat och betala avgifter för kommunal borgen om sådan beviljats, det vet jag.

Men kommunala bostadsbolag finns ju för att människor, kommunmedborgarna ska ha någonstans att bo, även om de inte har kapital till bostadsrätt eller villa. Även om de inte planerar att stanna så länge på en plats att de vill lägga kapital på en bostad. Om de på grund av ändrade familjeförhållanden behöver en bostad. De är kort sagt den mäjlighet som det allmänna har att se till att folk inte ska behöva vara hemlösa eller bo under odrägliga förhållanden.

De är kort sagt – allmännyttan.
Om privata bostadsbolag vill men anser att de inte kan bygga hyresrätter, så är det illa.
Att allmännyttan inte heller kan bygga på grund av olika regelverk, statliga och kommunala, det är ännu mera illa, för den är halmstrået för många som inte kan konkurrera på andra bostadsmarknader.

I Aftonbladet recenserade Joar Tiberg 17 juli 2014 boken Hitta hem av Ola Andersson. Där listas grupperna som tjänar på bostadsbristen: Mäklarna, byggbolagen som bygger bostadsrätter (med glädjekostnadskalkyler byggda på avskrivningstider på över hundra år, något som SvD skrivit mycket om under våren och sommaren), bankerna och fastighetsägare som kan ta ut höga hyror. (Till vinnarna hör också de som kan sälja dyrt och investera i bättre/större men billigare fastigheter i andra områden, mitt tillägg).

I SvD 29 juli ställdes frågan Är nuvarande bostadspriser rimliga? till professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet, Nils Gottfries. Han svar löd:
– Det finns en mycket bra dansk rapport till Finanspolitiska rådet med slutsatsen att svenska bostadspriser troligen – men inte helt säkert – är något för höga. Min syn är att man ska ha beredskap för ett prisfall. En kraftig nedgång kan inte uteslutas.

Se där ett svar värdigt vilken sibylla som helst.