Pussy Riot, läsvärd Lokko-krönika och måttstockar

Ekaterina Samusevitjs dom blev villkorlig och hon kunde lämna rättssalen och gå hem 10 oktober. Samma dag fördes de andra två Pussy Riotmedlemmarna som greps i mars till ett kvinnofängelse i Perm. Domstolen fastställde Maria Alechinas och Nadesjda Tolokonnikova straff på två års fängelse.

I slutet av november begärde och fick Maria Alechina flytta till en isoleringscell sedan situationen blivit alltmer spänd mellan henne och några av de andra intagna.

De tre Pussy Riot medlemmarna dömdes för huliganism efter en kort punkföreställning vid högaltaret i Frälsarkyrkan i centrala Moskva. I sångtexten bad de Jungfru Maria frälsa dem från Putin, och protesterade mot det stöd Putin fått från rysk-ortodoxa kyrkans ledning. Föreställningen den 21 februari avbröts snabbt av vakter och kvinnorna fördes ut ur kyrkan. De två som nu sitter i fängelse greps 4 mars, Ekaterina 15 mars.

Det internationella genomslaget för nyheten om punkbönen/-protesten, och de gripna och senare dömda kvinnorna var monumentalt. Amnesty International agerade för att få dem frigivna, och protesterna mot att de häktades och senare dömdes har kommit från när och fjärran.

I en tidigare artikel om Pussy Riot, på bloggen lottairyssland.wordpress.com i april, refererade jag till Lena Jonsson, Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska Institutet, som menade att behandlingen av Pussy Riot skulle visa åt vilket håll Putin och Ryssland skulle utvecklas.

De dömdes, om än inte till maxstraffet tre år, och en av kvinnorna fick sitt straff ändrat till villkorlig dom efter överklagande. Yttrandefrihet tycks inte prioriterad i Ryssland.

Andres Lokko skrev en krönika i Svenska Dagbladet 19 augusti där han jämförde Pussy Riot, konstkollektivet som protesterar med konst och musik, och väckte en världsopinion för sin sak, med dem som dömdes i England efter kravallerna i London sensommaren 2011. Flera hundra demonstranter dömdes, två av dem till fyra års fängelse vardera för att ”ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering” skriver Lokko.

”Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Han jämför medias reaktioner på de olika händelserna, på straffen som utdömdes, och på hur uttalanden från Putin respektive David Cameron bemöttes av ”oss”.

”Det tål att tänkas lite på” avslutar han sin krönika.

Och krönikan tål att läsas. Gör det! Det finns bloggkommentarer också:

http://www.svd.se/kultur/samma-missnoje-olika-reaktioner_7431954.svd

Hur mycket skiljer måttstockarna vi mäter med här, där, och ännu längre bort?

Miljardhyror tär på förbanden men vem bryr sig?*

Nästa år (2011, se *) kommer Försvarsmakten att betala nästan 2 miljarder kronor i hyror för mark och fastigheter till Fortifikationsverket.

Statens fastighetsförvaltning, inklusive försvarets fastigheter, utreds för närvarande men principerna för hyressättning ingår inte i uppdraget. Det finns skäl att fråga varför.

Är det till exempel rimligt att Ledningsregementet i Enköping betalar 2 076 kronor per kvadratmeter och år för en oisolerad, tio kvadratmeter stor målbod, dvs en bod där målfigurer till en skjutbana förvaras?

Eller är det rimligt att Fortifikationsverket kräver Ledningsregementet på hyra för mark som en gång ställts till regementets fria förfogande av Enköpings kommun?

Och är det rimligt att finansdepartementet kräver årlig avkastning från Fortifikationsverket? Förra året låg avkastningskravet på 6 procent, motsvarande 115 miljoner kronor. I år är avkastningskravet 6,4 procent.

Min uppfattning är att det inte är rimligt. Men frågorna är i grunden är politiska.

Försvarets fastigheter, mark och byggnader, och kostnaderna för dem är en närmast outsinlig källa till förvåning och undran för den som studerar hyresavtalen förbanden har med Fortifikationsverket.

Målboden på LedR

Kvadratmeterhyran för målboden ovan kan jämföras med hyran för kontorslokaler i centrala Uppsala. För dem ligger hyran per kvadratmeter och år mellan 1200 och 2200 kronor. Värme inkluderad.

Exemplen är tagna från Ledningsregementet i Enköping. Det är sannolikt att regementena runt om i Sverige, de som finns kvar, kan visa upp liknande underligheter i de hyresavtal de har med Fortifikationsverket.

FortV, som förkortningen lyder för den statliga myndighet som äger och förvaltar merparten av försvarets fastigheter, tog över Försvarsmaktens mark och byggnader i juli 1994 efter beslut av riksdagen.

Uppgifter skulle renodlas, kostnader tydliggöras och verksamhet effektiviseras i ett marknadsanpassat ägar- och förvaltningssystem.

Samtidigt gavs fastigheterna bokförda värden som fick bilda grunden för hyrorna som förbanden fortsättningsvis skulle betala till FortV för de fastigheter de tidigare själva ägt och förvaltat.

För fastigheter, byggnader och/eller mark, som tillkommit efter 1994 är investeringskostnaderna också de bokförda värdena. Investeringar finansieras med lån tagna hos riksgälden. Det är på de bokförda värdena, oavsett när och hur de satts, som räntor och amorteringar beräknas.

– De bokförda värdena minskar varje år eftersom amorteringarna räknas av, och då minskar också räntekostnaden, säger Helena Andersson, ekonomidirektör på FortV, vänligt förklarande hyressättningsprincipernas grunder för en undrande journalist.

Och så är det, förstås. De bokförda värdena liksom räntekostnaderna minskar varje år. Förutsatt att inte något hänt med fastigheten under året så att en investering tillkommit, en ny diskbänk monterats, en ny dusch eller en innervägg lagts till eller tagits bort, en grind bytts ut i ett staket. För det räknas som en investering och läggs till på det bokförda värdet, och vupti, blev det ingen sänkning av hyran.

Men inte ens utan investeringar blir det nödvändigtvis sänkningar av hyran. Om räntekostnaden sjunker, kan exempelvis den del av hyran som är avsedd för löpande underhåll stiga.

LedRFAst 052

Branddammen från 1955 vid Ledningsregementets gardesplan (bilden ovan, infoassistenten Sofie Tedenstad hjälpte till att leta upp den) bär inte längre några investeringskostnader som räntor och amorteringar.

De dryga 17 000 kronor den kostade i hyra 2009 fördelades på 2 342 kronor för administration, 5 234 kronor för drift (tillsyn, skötsel, felavhjälpning), 1282 kronor för försörjningsmedia (delar av värmecentral, kulvertar, transformatorstation osv) och 8 331 kronor för reglermedia (el, värme, VA). Det är vattnet som går åt till att hålla dammen, en underjordisk reservoar, fylld, som uppenbarligen genererar den största delen av hyreskostnaden. Vilken administration som krävs för dammen är något att undra över.

– Hyresmodellen bygger på självkostnadsprincipen, säger Helena Andersson.

Men vad hyrorna ska täcka är FortV:s samtliga kostnader, inklusive det speciella underhåll som de 300 statliga byggnadsminnesmärkta (SBM) fastigheterna i beståndet kräver. Ballonghallen i Boden och Kungsholms fort i Karlskrona är två av dem.

Till underhållet av Svenska kyrkans kulturhistoriskt värdefulla fastigheter ger staten extra bidrag.

– FortV får inga extra bidrag för byggnadsminnesmärkta fastigheter, säger Helena Andersson.

Hyrorna som Försvarsmakten betalar för målbodar, branddammar, gamla kaserner och mark som en gång ställts gratis till dess förfogande, ska alltså täcka kostnaderna inte bara för underhåll utan också för arkitekturråd och markgestaltningsprogram riktade till SBM-fastigheterna.

Är hyressättningen när det gäller försvarets byggnader från före FortV:s bildande 1994 något som kan orsaka ett höjt ögonbryn, så är hyrorna för skjut- och övningsfält något som lätt kan få en betraktares båda ögonbryn att närma sig hårfästet.

Enköpings kommun överlät 1943 mark till Försvarsmakten för att ge plats till Göta pansarlivgardes kasernområde och närövningsfält. Där ligger i dag Ledningsregementet. Samtidigt köpte armén in mark i Veckholm och 1945 togs skjutfältet där i bruk.

1994 värderades markområdena in och gavs ett bokfört värde som ligger fast och alltså inte amorteras ned. På det bokförda värdet betalas ränta, 2009 låg den på 4,5 procent.

2009 betalade Ledningsregementet närmare 731 000 kronor i markhyra för kasernområde och närövningsfält. Hyror för byggnader tillkom självklart, men också för vägar och planer. De senare kostade 1 340 000 kronor 2009.

veckholm 017

Marken i Veckholm kostade samma år bara drygt 84 000 kronor att hyra, men även där tillkom hyror för byggnader, en åtta kvadratmeter stor bod för tekniska installationer på Portugals udd à 805 kronor kvadratmeter och år till exempel (bilden ovan är den del av boden som är tillåten att fotografera), och för vägar och planer, 41 000 kronor, samt för diken. De sistnämnda kostade dock bara 903 kronor i årshyra 2009.

– Betalar vi för dikena? Är det möjligt? Det är ju vi som håller efter dem annars blev det inte gjort!

Kommenterade en person med flerårig erfarenhet av skjutfältet som förhållit sig neutral till kostnaderna för teknikboden, låtit en aning pressad när hyror för vägar och planer redovisades men till slut höjde rösten då dikeshyran kom på tal.

Sedan Fortifikationsverket bildades 1994 har statens fastighetsförvaltning utretts i flera omgångar på regeringars och riksdagens uppdrag. Det är inte bara Försvarsmakten som har synpunkter på hyressättning och andra aspekter av hur FortV sköter sitt uppdrag. Universitet och högskolor har synpunkter på Akademiska Hus och museer och teatrar har synpunkter på Statens Fastighetsverk.

En kommitté tillsatt av regeringen 2009 med direktiv att se över statens fastighetsförvaltning är för närvarande i slutfasen av sitt utredningsuppdrag, och ska redovisa sina slutsatser 1 december i år.

Om det då blir en annan uppdelning av ägande och förvaltning av försvarets fastigheter som föreslås återstår att se.

Försvarsmakten har själv i sitt underlag för regeringens försvarsproposition 2009 förordat att FortV:s öppna fastighetsbestånd förs över till en annan myndighet, vilken anges inte, och det hemliga fastighetsbeståndet förs till Försvarsmakten att äga och förvalta.

Då och då kommer hyreskostnaderna ändå upp i den allmänna debatten om hur försvarets budget på dryga 40 miljarder används. Enligt Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011 kommer knappt två miljarder kronor att gå till hyror 2011. Som jämförelse kan nämnas att hela Ledningsregementets budget 2010 omfattar drygt 781 miljoner kronor.

En av de som ibland kommenterar hyror är försvarsbloggaren Wiseman´s Wisdoms. I oktober förra året skrev denne att ”Egentligen är det ju inte så konstigt att pengarna inte räcker när Försvarsmaktens hyreskostnader till andra statliga myndigheter stigit från 2,1 miljarder kronor till 2,4 miljarder kronor (omräknat till årets penningvärde) på drygt tio år trots att cirka 75 procent av grundutbildningsförbanden försvunnit under samma tid. Det motsvarar en hyreshöjning per förband på drygt 350 procent … Så går det när man leker marknadsekonomi i planekonomin.”

Vilken är marknaden för en målbod på LedR:s närskjutfält, kan man fråga sig.

Eller för en teknikbod på Veckholms skjutfält?

Varför ska Försvarsmakten betala ränta till FortV för markupplåtelser, när inga lån tagits upp från riksgälden för att betala marken?

Varför ska finansdepartementet ha avkastning på myndighetskapital, när riksgälden redan får ränta beräknad på bokförda värden?

Det är måhända inte vilken myndighet som äger fastigheterna som är viktigast för Försvarsmakten, utan principerna för hur de ska betalas.

Men den nuvarande ordningen som bland annat alltså innebär att mellan 100 och 200 miljoner kronor går från försvaret till finansdepartementet varje år, är veterligen inte en princip som är under utredning, eller ens ifrågasätts av politiker.

Samtidigt måste förbanden spara på utbildningar och övningar för att anslagen ska räcka till, och befälen som ska utbilda och öva soldater inför internationella insatser misströstar om möjligheterna att göra politiker och försvarsledning uppmärksamma på vad krympande förbandsanslag leder till.

*Den här artikeln skrevs 2010 och går också att läsa på Newsmill. Principen för hyressättning av statliga och kommunala fastigheter har inte ändrats därför lägger jag upp den också i Lottas Allehanda. Den är också mera lättläst här eftersom min formatering försvann på Newsmill, och nu är också några bilder med. Kommittén som nämns i texten har lagt sitt förslag, FortV kommer att delas upp, och FM får tillbaka sina fastigheter om jag är rätt underrättad. Arbetet med hur det ska ske pågår. Jag får anledning att återkomma.

Pike och Philippe har en sak gemensamt

En underskrift som bevisar att arbete sökts, det är vad som krävs för a-kassa i Sverige och för socialbidrag i Frankrike. Pike i Sverige idiotförklarade en arbetssökande som behövde underskriften, Philippe anställde socialbidragspretendenten.

Pike är verkligheten, Philippe är film. Om Pike, eller Christopher Walkendorff Pike som är hans fullständiga namn, skrev UNT onsdagen 12 december och av artikeln framgår bland annat att:

En 57-åriga kvinna sökte jobb vid företaget 55-plussare och skrev i sin ansökan att hon ville ha svar snarast för att visa upp på arbetsförmedlingen. Om detta skrev företagets vd Walkendorff Pike på Facebook, med bild av ansökan ”Det är såna här idioter sossarna vill fortsätta dalta med. Detta är en ’ansökan’ från en verklig arbetssökande vi fick in. Fy fan!”

IMG_5635

Efter artikeln i UNT togs inlägget på Facebook bort, men W P hade dessförinnan sagt till UNT:s reporter att ”man lessnar på att vara mellanlandning för dem som uppenbarligen inte vill ha jobb utan bara är ute efter a-kassa. Vi får 20-30 såna i veckan”.

I en uppföljande artikel dagen efter sade W P att han ville erbjuda kvinnan att prova en plats i företagets städenhet.

Det var ju snällt av honom. Tror någon att kvinnan som W P offentligt kallat idiot kommer att trivas med honom som chef?

Läs artiklarna i UNT, länken till den första är:

http://www.unt.se/uppsala/jobbsokande-idiotforklarad-2010666.aspx

Philippe då? Ja, han är i den franska filmen En oväntad vänskap den nästan totalförlamade aristokraten som söker en personlig assistent. Bland de sökande dyker invandraren Driss upp, nyss utkommen från fängelset. Han behöver en underskrift på papperet från socialbyrån som visar att han sökt tjänsten. Driss väntar i två timmar bland de övriga, prydliga och utbildade, presumtiva assistenterna men stormar till sist förbi dem, kräver underskriften av sekreteraren men visas i stället in till Philippe för intervju.

Det slutar med att Driss får jobbet, mot allas inrådan. Driss brist på medömkan gör Philippe gott, materiell trygghet är nytt för Driss. De är olika i nästan allt, men utvecklar en vänskap som befästs.

Filmen bygger på en verklig historia, men hur mycket i filmen som också hände i det verkliga mötet mellan männen, är oklart.

Om scenen med underskriften på intyget till socialbyrån är taget från verkligheten vet jag alltså inte, men det förefaller inte orimligt att bidragsproceduren i Frankrike liknar a-kasseproceduren i Sverige.

Så Pike och Philippe har det gemensamt: Någon behöver få ett papper signerat av dem för att komma vidare i sitt liv, så annorlunda mot de liv Pike och Philippe lever.

Men Pike ser en idiot. Philippe en människa.

Sabuni först som sist – queerfestival och hbt i Ryssland

Först i fortsättningsbloggen Lottas Allehanda, och sist i föregångaren Lotta i Ryssland får jämställdhetsminister Nyamko Sabuni beröm för sin medverkan vid queerfestivalen i S:t Petersburg i september.

Nyamko Sabuni invigde tisdagen 25 september den svenska utställningen Paragraf 1 vid festivalen. Hur har hbt-personer framställts på museerna var frågan som belystes i vandringsutställningen med bilder ur Polismuseets, Armémuseets, Historiska museets, Nobelmuseets och Tekniska museets samlingar. Svenska Institutet och Svenska generalkonsultatet i S:t Petersburg stod för finansieringen.

I Gomorron Sverige sade hon samma morgon i en telefonintervju att ”utställningen hade inte blivit till om inte jag, min norske kollega och den belgiska ministern som invigde festivalen varit här. Vår närvaro är garanten för att de får hålla öppet”.

En sanning med modifikation kan man säga. Festivalen anordnades för fjärde gången, arrangerad av Coming Out, S:t Petersburgs hbt-organisation och Civil Right Defenders, och 2012 års festival var större och längre än någon av de tre tidigare. Den inleddes redan 20 september, och avslutades 29 september. Det var utställningen som invigdes 25 september.

Att Nyamko Sabunis och andra internationella ministrars och tjänstemäns närvaro var viktig stämmer säkerligen, men det var förvisso inte bara hbt-festivalen som drog. Europarådets ungdomsministrar, dit Sabuni hör, var nämligen samlade i S:t Petersburg för att övervara Europarådets nionde konferens om ungdomsfrågor 23-25 september. Konferensen hölls i Peterhof, tsarernas sommarpalats.

Konferensen slutade för övrigt med att ministrarna inte kunde enas om en gemensam slutdeklaration. Ryssland vägrade acceptera en skrivning som innebar att deltagarna förband sig att motverka diskriminering av hbt-ungdomar. Enligt en rapportör, nyhetsbyrån Free Island, ska den ryske ministern ha sagt att en sådan skrivning skulle innebära ”propaganda för homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet”.

Att sådan propaganda inte får förekomma, och då i synnerhet inte i S:t Petersburg, får man förstå med tanke på att stadens fullmäktige så sent som i mars i år införde en ny lag som förbjuder propaganda för homo-, bi- och transsexualitet.

Rapporter om förbud mot demonstrationer, polistillslag mot fredliga demonstranter med regnbågsfärgade plakat och texter som ”Tysta inte ner hatbrott mot homosexuella” lät inte vänta på sig.

Att S:t Petersburg i april åter fick en ombudsman för mänskliga rättigheter, Alexander Shishlov, medlem av oppositionspartiet Jobloko, har inte stoppat huliganattacker mot deltagare i demonstratoner för hbt-personers rättigheter.

Lagen överklagades till Rysslands Högsta Domstol. I oktober kom HD:s dom: Propagandalagen i S:t Petersburg bryter inte mot federala lagar, lagen hindrar inte heller att offentliga debatter förs om sexuella minoriteters sociala status och rättigheter, och inte heller begränsar den minderårigas rätt att få information om homosexualitet.

Queerfestivalen var dock belagd med åldersgräns – 18 år skulle besökare vara fyllda.

En knapp vecka efter HD:s beslut att godkänna propagandalagen attackerades två klubbar för homosexuella i Moskva av ett 20-tal personer, attacker som slutade med att tre klubbesökare tvingades söka läkarvård.

I november begärde FN:s kommitté mot tortyr att ryska myndigheter utreder attackerna och förhindrar att liknande dåd och andra typer av förföljelse av hbt-personer begås. 2016 vill kommittén ha en rapport om hur arbetet gått.

Att lagen skulle ge legitimitet åt förföljelser av homosexuella var väntat, och attackerna mot dem ökade också efter lagens införande, och efter HD:s beslut. Ordningsmakten har i liten utsträckning skyddat hbt-demonstranter, däremot har demonstranter gripits av polis, åtalats och dömts för brott mot lagen, eller för att inte ha hörsammat polismans order.

Brott mot propagandalagen är belagt med höga böter, och rättvisan är blind. Eller kanske inte.

När Madonna vid en konsert i S:t Petersburg i augusti uttalade stöd för homosexuellas rättigheter, begärde en grupp frivilligorganisationer som sade sig ha lidit skada av hennes uttalanden att böter skulle dömas ut. Domstolen avvisade kraven i slutet av november.

Nu i december har Lady Gaga upprört homofobas känslor på liknande sätt, och har hotats med böter på 50 000 dollar för sitt uttalade stöd för homosexuellas rättigheter. Om hon åtalas, och vilken domen i så fall blir återstår att se.