Under lång tid reporter vid Upsala Nya Tidning, längst tid vid lokalredaktionen i Enköping. Från 2018 reporter vid Enköpings-Posten.
Sedan 1 juni 2021 pensionär.
I Danmark finns Lars R Møller, överste med en lång rad böcker om försvar i sin meritförteckning. Han har varit öppet kritisk mot delar av utvecklingen inom det danska försvaret. ”Hul i hovedet” är ett uttryck som dyker upp då och då i böckerna. Det händer att den kritik han framför gäller företeelser kända och kritiserade även i den svenska försvarsmakten. Mig veterligen har ingen svensk överste i aktiv tjänst öppet refererat till sådana företeelser som effekten av ”hål i huvudet”.
Nu är oberst Lars R Møller pensionerad från det danska försvaret. Han har inte varit okontroversiell under sin mångåriga tjänst, framför allt inte bland överordnade och politiker. Det är inte svårt att förstå, det räcker att läsa baksidestexten på hans bok Tak for turen!, utgiven 2014, samma år som han gick i pension:
”Bogen er oberst Møllers kontroversielle bud på, hvad vi kan lære af en soldats erfaringer. Og et velrettet spark mod de skrivebordsgeneraler, Møller føler fylder alt for meget i landskabet.”
Räcker inte det kan man nämna titeln på en bok han gav ut 2008, ”Det danske Pearl Harbor – Forsvaret på randen af sammenbrud ”. Den boken ledde till att jag fick en kort intervju med honom i september samma år.
Oberst Møller, september 2008.
Han kom direkt från en morgonsoffa i dansk tv. Intervjun var beställd av föregångaren till svenska Försvarets forum (se nedan), men omorganisationer på infostaben gjorde att den att aldrig publicerades.
Vid den tiden hade oberst Møller en egen stödgrupp på Facebook, skapad av ett stort antal soldater som haft honom som befäl – ”Tidligere mente Forsvaret, at dets vigtigeste aktiv var dets personel, men i de seneste to år har ingen i ledelsen nævnt denne tidligere så afgørende kendsgerning” skriver han i Tak for turen! (sid 564).
Hur viktig personalen är, och då i synnerhet de som tjänstgör i danska internationella operationer, går som en röd tråd i hans böcker. (lista följer).
Han har synpunkter på försvarsledning och försvarsdepartement, på försvarspolitiker, på spardirektiv, hur de genomförs och vilka konsekvenser det får.
Møller skriver i Tak for turen!:
”Særlig vigtige er dem, der støtter de operative kapaciteter. Alle dem, der holder tingene i gang. Dem, der taster reservedele ind i vores computere, tager sig af varer, bestiller rejser, klargør og reparerer materiel, gør rent både i missionen herhjemme. Dem der sørger for, at vores tjenestesteder fungerer, og alla dem, der tager sig af det helt nødvendige, men meget lidt glorværdige, administrative arbejde. (…)
Vi ser det samme i Forsvarskommandoen. Tidligere havde vi en handels- og kontorsuddannet person, en såkaldt HK’er, til at bestille rejser. Nu skal de rejsende selv gøre det. Det ville ikke være noget problem, hvis man blot gjorde som i det civile, men i Forsvaret er det en særdeles indviklet proces, og nu sidder der 300 personer og bøvler med indviklede bestemmelser, mens de taster og bruger oceaner af tid på noget, der tidligere blev fikset af en specialist. Det samme gælder indtastning og kontrol af arbejdstid. Det blev også tidligere af en HK’er, men nu bruger alle tid på noget totalt uproduktivt, ligesom kontrollen med arbejdstiden smutter, fordi kontrollanten ikke er specialist.” (sid 564-565)
Känns det igen från kommentarer och insändare i Officersförbundets tidning och ibland också i Försvarets forum? Jomen.
I svenska försvaret har också besparingar gjorts, och att spara på civilanställda för att låta truppbefäl utföra deras arbetsuppgifter via det av inte alla uppskattade men allomfattande PRIO-systemet, har varit en åtgärd för att minska kostnader.
Men nu har enligt en liten artikel i senaste numret av Försvarets forum någon tänkt till, och bevars! under rubriken ”Superadministratören som avlastar” får läsaren veta att åtta administratörer anställts på I19 för ”att lätta den administrativa bördan för förbandets plutonchefer.”
De åtta administratörerna registrerar arbetstid, sjukfrånvaro, ledighetsuttag, tilläggstid, jourer och övertid och mycket mera.
Det är ett pilotförsök och testas förutom på I19 också på F17 och 3.sjöstridsflottan.
”Det går fortare för mig än för en sällananvändare” säger den lokala administratör som intervjuas. http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/6-aktuellt/forsvarets-forum/2015/forum_2_2015.pdf
Det är ju skönt inte bara för plutoncheferna att FM förstått att administration tar tid och kräver kunskaper, oavsett PRIO.
Men det är trist att FM inte har sanningssägare som oberst Møller.
Böcker av Lars R Møller:
Tak for turen! Lindhardt og Ringhof forlag A/S, 2014
Snigskytter
Vi slår ihjel og lever med det, Informations Forlag, 2010
Det danske Pearl Harbor, Forsvaret på randen af sammenbrud, Informations Forlag, 2008
Kvinder i kamp, Books on Demand GmbH, 2006
Operation Bøllebank – soldater i kamp, Høst & Søns Forlag, 2001
Det är fint med visselblåsning. Det är så fint att det inrättas visselblåsarsystem i en del offentliga myndigheter. Men låt er inte luras.
Ser någon att fel eller rena lagbrott begås av myndigheter eller företag och försöker få rättning till stånd via påbjudna metoder men inget händer och därför går till pressen, då är det inte alls säkert att det är fint med visselblåsning längre.
Och visselblåsning inom myndigheten, om myndigheten? Innebär inte det att de påbjudna metoderna, ”gå till närmsta chef, eller chefen över den eller chefen över …, eller chefen …” inte fungerar? Någon kanske försökte, men ansågs skvallrig och avundsjuk, omplacerades och mobbades bort? Något fundamentalt fel i organisationen alltså.
I varje fall så inrättades ett visselblåsarsystem i Uppsala kommun 2014, ett system som nu kritiseras av kommunrevisorerna. Tydlig information om syftet med systemet saknas, och det har lämnats till en (1) tjänsteman att kontrollera och värdera inkomna tips. Att informationen om systemet är otydligt anser revisionen bevisas av att den ende tjänstemannen funnit att bara 15 av omkring 200 inkomna tips handlat om det som skulle kunna rubriceras somm ”allvarliga oegentligheter”. UNT skrev en notis om kommunrevisionens rapport 22 april.
Det är svårt att veta om utvärderingen ska kunna tas på allvar, eller om den kanske ska tas på lika stort allvar som visselblåsarsystemet och den ende tjänstemannen som betroddes utvärderingen av tipsen.
Klart är ändå att visselblåsning inte är något som uppskattas av myndigheter, regeringar eller företag.
Se bara hur det gick för Chelsea Manning som visslade om krigsbrott och dömdes till 35 års fängelse.
Och hur tror vi det skulle gå för Julian Assange om han, vilket inte är fullt så osannolikt som en del tror, skulle utlämnas till USA?
Om hur gick det för Tony Menedez när han som nyanställd chefsekonom på jätteföretaget Halliburton fann att bolaget bröt mot god redovisningssed? Han försökte via högre chefer och revisorer få ändring, men gick till sist till SEC (Security and Exchange Commission) som lämnade ut hans namn och en tio år lång strid följde, med rättstvister och höga advokatkostnader. Till sist fick han ändå rätt på så sätt att Halliburton av domstol befanns skyldigt till att ha bestraffat honom med olika repressalier, och Menendez tillerkändes 30 000 dollar i kompensation.
”To say that the outcome stunned experts is something of an understatement. ”Accountant beats Halliburton!” said Thomas, the attorney and expert on whistleblower law. ”The government tries to beat Halliburton and loses.”
Och Halliburton? ”The SEC never levied any penalty for the accounting issue raised by Menendez.”
Tony Menedez arbetar nu för General Motors, på en position med stort ekonomiskt ansvar. http://www.propublica.org/article/the-whistleblowers-tale-how-an-accountant-took-on-halliburton
Onsdagen 29 april skrev TT om en svensk FN-tjänsteman som stängts av från sin tjänst efter att ha lämnat material om sexuella övergrepp mot barn till fransk åklagare. TT referar till en artikel i The Guardian. Citat ur TT-artikeln lyder:
”Behandlingen av Kompass (tjänstemannen, min anm) väcker protester. Bea Edwards, som arbetar för organisationen Government Accountability Project som stödjer visselblåsare, fördömer FN för att ha agerat mot någon som har ingripit för att stoppa övergrepp mot barn.
– Vi har företrätt många visselblåsare inom FN under årens lopp och ju allvarligare deras avslöjande är, desto grymmare blir vedergällningen, säger Bea Edwards till The Guardian.” http://www.unt.se/omvarld/fn-anstalld-visselblasare-avstangd-3705093.aspx
Så är det för visselblåsare, och för dem som gör det möjligt att nå ut med information som läckts.
En annan sak är att lämna ut hemligstämplat material, som före detta CIA-chefen, fyrstjärnige generalen och chefen för USA:s styrkor i Irak och Afghanistan, David Petraeus. Han lämnade ut hemliga dokument till sin älskarinna som skulle skriva en bok om honon. Han har dömts till böter, visserligen på 100 000 dollar, och lämnade sin tjänst i USA:s försvar, men togs emot i den akademiska världen och undervisar på universitet som City University of New York och på Harvard, och som konsult i ett investmentbolag. http://www.theguardian.com/us-news/2015/apr/23/david-petraeus-sentenced-sharing-classified-information
Vill ni inte klicka upp länken till The Guardian, kan ni åtminstone få läsa de avslutande meningarna:
”Manning, Kim and Petraeus were all prosecuted under the same act – Title 18 of the US code, known as the Espionage Act. Lawyers representing Petraeus did not respond to a request for comment.”
(Kim är Stephen Kim, dömd till 13 månades fängelse för att diskuterat en hemlig myndighetsrapport med en reporter från Fox News. Ett fall jag inte tidigare hört talas om.)
Det kan kanske nämnas att även en svensk general har blivit påkommen med att förvara hemligstämplat material ”på felaktigt sätt”, men det slutade med att han slapp åtal och sen också fick skadestånd (!) på 25 000 kronor av Försvarsmakten för att de letat igenom hans lägenhet utan tillstånd för husrannsakan.
Så det må vara fint att vissla, men inte är det ofarligt. Slarv och lösmynthet däremot, det leder åtminstone inte till fängelse.
Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.
Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.
Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet: http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/
Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.
Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.
Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/
Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.
UPPDATERAD Medeltida är måhända en felaktig benämning på det rättssystem som wahabbiter använder sig av. Grunden för systemet kom till mycket tidigare än så – på 600-talet efter Kristus.
”Ökenislam” är en term som används för det samhällsskicket i en bok av Irshad Manji, kanadensisk muslimsk feminist, författare, journalist och aktivist. ”Det muslimska problemet – en maning till uppriktighet och förändring” är bokens titel, och Manji ser en möjlighet till utveckling och reformation av islam i diasporans miljöer av tanke- och yttrandefrihet.
Kvinnors roll inom islam, hatet mot judendom och förekomsten av slaveri i muslimska länder är problem hon ser och skriver om.
Boken gavs ut på förlaget Fri Tanke 2008. Den rekommenderas för alla som är intresserade av islam i världen, och då inte bara i den IS-form den tagit sig.
Radikala idéer om reformering av islam har också författaren Ayaan Hirsi Ali framfört. Nu senast i en bok som kommer på svenska under titeln ”Reformera islam”. Enligt en TT-artikel publicerad i UNT lördagen 25 april (sid A36) anser hon att ”hjärtat i sharialagarna är familjerätten som godkänner barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersmord och tar bort kvinnans alla rättigheter.”
Om Ayaan Hirsi Ali har rätt i alla delar i detta är jag inte tillräckligt kunnig om islam för att uttala mig om.
Men det är intressant att det är två kvinnor som uttalar sig starkt för en reformering av hur islam praktiseras.
I UNT 28 december 2014 publicerades en intervju med Sedigheh Vasmaghis, doktor i juridik, teolog, författare och journalist. Ingressen lyder: ”Ordet är Sedigheh Vasmaghis vapen mot orättvisor. Som muslim och kvinnorättskämpe ägnar hon var dag åt kampen för jämställdhet. Nu föreslår hon en revolutionernade förändring i Uppsala moské.” Det revolutionernade är en kvinnlig imam i moskén. Tyvärr är artikeln inte utlagd på nätet, men tidningen går att hitta.
Intressant är också en israelisk film som just nu går på svenska biografer, ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den handlar om Viviane Amsalems kamp för att få igenom en skilsmässa i rabbindomstolen i Israel, en skilsmässa som hennes man vägrar att gå med på. ”Den gastkramande berättelsen om…(de fem år processen pågår)… en situation som blir alltmer absurd.”
Kristenheten är inte nödvändigtvis bättre på familjepolitik, men det är otvivelaktigt en fördel om stat och religion skiljs åt, och om det finns borgerliga/statliga sätt att reglera inbördes förhållanden makar/sammanboende emellan.
I en understeckare i SvD 13 april refereras en idéhistorisk avhandling om slöjor och kvinnligt huvudhår i Sverige genom historien. http://www.svd.se/kultur/understrecket/slojan-har-en-lang-historia-i-sverige_4475973.svd
Det är inte länge sedan gifta kvinnor även här förväntades dölja sitt hår med slöja, dok eller klut.
Och fortfarande finns det nunnor i Svenska kyrkan som döljer sitt hår och bär långa täckande klänningar/kappor.
Men vem av alla de som stormar mot muslimska kvinnors slöjor har sagt något ont om nunnorna i Vallby eller Alsike?
Ingen, som jag känner till.
Det är jag tacksam för, och ännu tacksammare vore jag om antislöjfanatikerna kunde se sig om lite bättre i dagens Sverige, och lära sig lite mera om den svenska historia de hänvisar till i andra sammanhang.
För den som inte känner till det kan jag berätta att kvinnor fortfarande förväntas täcka sitt hår då de går in i en rysk-ortodox kyrka.
Avslutningsvis, Terry Pratchett, skaparen av Skivvärlden, Discworld, men också av fantasyromaner som inte är direkt knutna till Discworld. En av dem är ”Dodger” (Doubleday 2012).
Så här beskrivs huvudpersonen på bokens omslag: ”Dodger is a tosher – a sewer scavenger living in the squalor of Dickensian London. Everyone who is nobody knows him. Anyone who is anybody doesn’t.”
Dodger får husrum hos Solomon, som har en hund, Onan, och livnär sig på att reparera ”tiny things”. Om Solomon skriver TP:
”Some years ago, after he (Dodger, min kommentar) had brought home a piece of pork that had remarkably tumbled out of a kitchen window and right into the innocent hands of Dodger, who had merely been passing by, Dodger had said to Solomon, ’I thought you Jews were not allowed to eat pork, right?’.
If Onan was the king of curling up, Solomon was a prince of the shrug. ’Strictly speaking’ he had answered, ’that may be so mmm, but another set of rules applies. Firstly, this is a gift from God and one should never refuse a gift given freely, and secondly, this pork appears to be quite good, better than ususal, and I am an old man and I am mmm very hungry. Sometimes I think that the rules made centuries ago for the purpose of getting my excitable and bickering forebears across the desert cannot easily be said to apply in this town with its rains, smogs and fogs. Besides, I am an elderly man and I am quite hungry, and I have mentioned this twice, because I think it is very relevant. I think in the circumstances that God will understand, or He is not the God I know. That is one of the mmm good things about being Jewish. After my wife was killed in a pogrom in Russia I came to England with only my tools, and when I saw the white cliffs of Dover, alone without my wife, I said ’God, today I don’t believe in you anymore.’
What did God say? Dodger had asked.
Solomon had sighed theatrically, as if he had been put upon by the question, and then smiled and said, ’Mmm, God said to me, ’I understand Solomon, let me know when you change your mind’, and I was really pleased with that, because I’d had my say and the world was better, and now I sit in a place that is rather dirty, but I am free. And I am free to eat pork, if God so wills it that pork comes my way’.” (ss115-116, Corgi edition 2013)
Skivvärlden är fylld av figurer som säger eller gör saker som får läsaren att fnissa, skratta, rynka ögonbrynen … men ofta också att tänka.
”Dodger” är en fristående del av den litterära skivvärlden, Solomon är en sån figur.
Kan inte motstå frestelsen att citera ett stycke längre fram, sid 174, då Dodger av olika skäl hamnat hemma hos Benjamin Disraeli, och häpnar över huset, möblerna, tavlorna, mattorna och tjänstefolket, och sedan kommer till slutsatsen att den gata där Disraelis hus var belägen var ”just another street where people jostled for advantage and power and a better life for themselves if not for everybody else.”
Forntida, medeltida, viktoriansk, oscariansk, efterkrigs- och nutid. Alla dessa tider.
Fiskeavtal, dammar, korruption, vapenförsäljning, övergrepp, flyganfall, flykt. Alla dessa dödade.
Alla dessa som strävar efter egna fördelar och makt.
Alla dessa dödade.
Alla dessa döda.
Alla dessa i alla tider, som strävat och strävar efter ett fritt och bättre liv. För sig själva, och för andra.
Hur förödande då att museer i form av bevarade miljöer, inte hopsamlade och uppbyggda som vårt Skansen, utan där de en gång var delar av ett samhälle eller en samhällsordning utesluter delar av den verklighet som var orsak till att miljön alls skapades.
Som Perm-36 nordöst om Perm, det mest välbevarade av Gulagarkipelagens arbetsläger där historiker och frivilligarbetare byggde upp utställningar om lägerlivets fasor och dissidenterna som hölls fångna där.
Anna-Lena Laurén har beskrivit Perm-36 i en artikel i SvD 22 mars 2015. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gulagmuseet-ska-inte-langre-tala-om-fangarna_4418411.svd
Ryska staten har hela tiden ägt mark och byggnader, drift och verksamhet har de frivilliga ansvarat för.
Förra året tog staten över verksamheten, ändrade inriktning och fotoutställningen med dissidentfångar togs bort. ”Arbetskoloni” ska det nu heta, inte ”läger”. ”I praktiken försöker de göra om det till ett museum för fångvaktare” citeras en historiker som leder organisationen Memorial i Perm.
Irina Ratunsjinskaja, urkainsk poet, arresterades 1982 och dömdes till sju års fångläger och fem års förvisning på grund av sina dikter, de ansågs vara ”anitsovjetisk verksamhet”.
Hon tackar Solzjenitsyn i andra kapitlet: ”Skulle jag själv ha kommit på internens stora princip: Tro inte, frukta inte, tigg inte?”
Hon frigavs hösten 1986.
Efter frigivningen skrev hon boken ”Grå är hoppets färg” (Forum 1986) om tiden efter arresteringen och i läger. Om Lefortovofängelset, om transitfängelset i Potma och om lägret med STRISO, straffisoleringscellen, aldrig varm, alltid fuktig och med strikt begränsad tillgång på kläder, och om BCT, ”byggnad av cell-typ”, det lägerinterna fängelset, med mat ”enligt begränsad norm”, dvs undernäring, vilket för övrigt gällde redan för ordinarie norm i ’zonen’, som avdelningen för politiska fångar kallades, och i avdelningen för kriminella fångar.
Det är en ohygglig historia som Irina Ratunsjinskaja skriver om. Många drabbades likt henne, inte alla överlevde för att berätta.
Historien om ett omänskligt rätts- och straffsystem borde berättas också i fängelsemuseet Perm-36.
Kultur är odling, odling ger växt, växt innebär sannolikt kunskap, kunskap leder förhoppningsvis till att misstag inte upprepas.
Det rätts- och straffsystem som Ryssland i dag har och tillämpar är tyvärr i behov av inte bara ett, utan flera museer som Perm-36 där dissidenterna finns med som en väsentlig del.
”Vad är bra med att skriva kuken på svenska flaggan? Liksom.”
En kommentar av en vän i en diskussion på Facebook som ledde mig fel i två riktningar.
Fel först för att det var en sarkasm riktad mot ”tokvänstern” och jag missförstod sammanhanget.
Fel därefer för att min tankevärld just då handlade om djup olust inför bruket av vulgära ord i tidningstext.
Första tanken var att ”Den som skriver så på svenska flaggan har i varje fall menat något med det.”
När jag läst hela tråden förstod jag att kommentaren handlade om yttrandefrihet och att det ska stå människor/konstnärer fritt att skriva ”kuken” på en bild av svenska flaggan.
Vulgariteter, och den andra tanken, var aktuella med anledning av flera tidningsartiklar.
En om en konstnär med ambition att avbilda och med ”fitta” benämna könsorganet i fråga. Hon vill göra ordet och organet accepterat i tal och konst. I texten ingick ”fitta” eller ”fitt-” 24 gånger, dessutom i rubrik och bildtext samt två gånger i faktarutan. ”Kuk” i någon böjningsform ingick fem gånger. Den andra artikeln handlade om en kvinnlig kökschef vars restaurang fått en stjärna i Guide Michelin. Hon citeras i ingressen: ”Det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta.”
Ursäkta?
Och i mitten av brödtexten, likaledes citerad, säger hon att ”… det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta i stället för en kuk.”
Ahem. Jo.
I TT-text publicerad samma dag, och i en krönika/kolumn i SvD apropå Michelin-stjärnor citeras hon inte så.
Det ska nog kökschefen vara glad för.
Oavsett hur jämställd och språkligt frigjord läsaren/restaurangbesökaren är, är det inte ”fittan” man vill ska laga maten. Och inte ”kuken” heller.
Varför har det blivit ett tecken på ”ungdomlighet” och möjligen, i brist på bättre ord ”frisinne”, att använda grova könsord? Tror någon verkligen att användandet av ”fitta” som benämning av det kvinnliga könsorganet kommer att ta udden av ”jävla fitta”?
”Gay” har accepterats men hur är det egentligen med ”bög”? Utan att förhäva mig vill jag påstå att det förra var ett nytt ord, obefläckat i svenskan om man så vill, det senare är svårare att ”tvätta”.
Så varför skulle ”fitta” plötsligt bli accepterat efter att i århundranden ha varit nedsättande?
Den som tycker annorlunda kan väl försöka agitera för att ”hora” ska vara normalbeteckning på en kvinna som har haft en sexuell relation med någon mer än en lagvigd make. Just ”hora” är för övrigt ett ord som sällan används i tidningstext. Prostituerad, ”säljer sex” eller rent av” eskort”, brukar det heta.
I likhet med en ung man, respondent i en enkät om val av svärord, tycker jag att användning av grova könsord är pubertalt.
Jargong finns, men det innebär inte att jargongen ska upphöjas till normalt språkbruk eller till skriftspråk, inte ens för autencitet i tidningsartiklar om det inte är jargongen/personlighetsdraget som ska skildras, och inte ens då i övermått. Hur många ”ju”, ”precis” och ”absolut” eller mera traditionella svärord tas aldrig med i citat? Och förlorar texten på det?
För övrigt är det löjligt att kalla blygdläppar för ”könsläppar”.
Tänk, för 34 år sedan skrev en författare ”negrer” i en svensk roman! Och nu är författaren medlem av Svenska Akademien! (1)
Och för ett par år sedan blev en film om Monica Zetterlund hyllad, och inte bara filmen, Monica själv också. Tänk då att i mitten av 1960-talet, då sjöng hon Svart-vit calypso, med ”neger” i var och varannan strof. Harry Belafonte fanns med på scenen när hon sjöng.(2)
Självaste Suzanne Brøgger använder n-ordet i romanen Ja, pocketutgåvan 1984. Men hon använder å andra sidan också könsord och beskriver sex på ett oförblommerat sätt, så det kanske tar ut varandra.(3)
Huvva.
Nu är det andra tider. Pippi Långstrump blir omskriven i flera bemärkelser, och hennes pappa ska vi tala tyst om. Svart-vit calypso kan väl inte spelas i varken radio eller tv, och Alexandra Pascalidou tyckte i Ring P1 att en kvinna som under större delen av sin levnad sagt neger och aldrig menat något illa med det, väl kan skriva upp det på en post it-lapp om hon nu inte kan komma ihåg att så får man inte säga längre? Så brukar Pascalidou göra när hon behöver komma ihåg något när hon går och handlar.
Det är otvivelaktigt så att det finns ord som används nedsättande. Invektiv, som det också kallas. ”Neger” har jag sällan hört användas i nedsättande betydelse, det finns andra ord för färgade som definitivt är invektiv, och som jag aldrig någonsin använt och faktiskt inte ens hört användas annat än på tv och i filmer.
Däremot kan jag, född -56, ibland komma på mig med att säga ”neger”, precis som kvinnan som ringde Ring P1 och tyckte att det kunde väl vara förlåtet om den som länge inte sett något ont i just det ordet, ibland lät undslippa sig det utan onda avsikter.
Det tyckte alltså inte Pascalidou, hon rekommenderade post it-lapp, och tillät sig också fortsätta förlöjliga kvinnan i nästa samtal i programmet. Härskarteknik kallas det.
Det berörde mig illa.
Det berörde mig så illa att jag nu undrar om den semantiska rättroheten som hävdas av många tjänar som substitut för att med kraft agera mot de betydligt större och allvarligare former av diskriminering som förekommer av människor med annan hudfärg än blekskär och namn som inte följer skandinavisk standard, eftersom det är betydligt svårare att göra något åt.
Men det är faktiskt värre om folk inte får jobb eller bostad för att deras namn klingar främmande eller deras hudfärg är ”fel”, än om folk utan onda avsikter råkar använda ett ord som långt fram i tiden varit helt ok att använda.
Och romer – naturligtvis ska den beteckningen användas om det är vad de själva föredrar att kallas.
I Karl-Magnus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, berättar han om Lunik IX:
”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare. ss 37-38.” http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss/
Alldeles oavsett om det finns olika namn på olika romska klaner, eller kaster med Gauss’ ord, i Slovakien är det den beteckning som folkgruppen själv föredrar som bör användas. Min poäng i det här sammanhanget är att intentionen kan vara viktigare än vilket ord som används, ett vänligt ”zigenare” är bättre än ett giftdrypande ”rom”.
Antiziganism heter det för övrigt fortfarande.
Ett exempel från en annan samhällssektor: Känn efter hur ”kommunist” uppfattas, i tilltal eller som beskrivning. Positivt? Negativt? Används det? När? Av vilka?
Går det att föreställa sig en Ring P1-värd, journalist eller debattledare som nedlåtande säger att ”du kan väl skriva ’vänsterpartist’ på en post it-lapp så det blir lättare att komma ihåg?”
Om förändringar av ord och innehåll i barnlitteratur i efterhand skriver för övrigt Lilly Hallberg och Marianne Steinsaphir i Ordfront Magasin 6/2014 under rubriken Den onda moderns återkomst – om hur elaka mammor i sagor blev elaka styvmödrar, och varför.
Hur detta ska hanteras i tider av skiftande familjebildningar återstår att se. Enklast kanske att ignorera det. Eller sagorna.
1. Svart-vit calypso finns inspelad på vinyl, om också överförd till CD är mig obekant. Texten är definitivt inte rasistisk.
2. Akademiledamoten Klas Östergrens n-ord finns i Gentlemen, s 242 i Månpocketupplagan från 1980. Det används inte nedsättande. Om nya upplagor ändrats vet jag inte.
3. Suzanne Brøgger använder n-ordet på sid 71, Wahlström & Widstrand, pocketupplagan 1985. I den mån det är nedsättande så är det inte riktat mot de färgade.
Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti. Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.
I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.
Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.
Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:
Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:
Och på motstående tunnelvägg:
Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå:
Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:
Felstavat … tj- ska det väl vara?
Vad nu det skulle vara bra för?
Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …
I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.
Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.
KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.
De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.
Och sedan blev det lättare att se målningarna:
De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.
Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.
Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.
Som det här:
Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:
Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.
För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:
Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.
Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara ”döda” utrymmen.
Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken ”Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. ”Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.
Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.
I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på ”Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.
Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig:
Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.
Ahniwa Ferrari CC The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm
En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.
På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.
Snön kommer under lossningen.
Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.
Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.
Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.
Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också
I sydväst ligger fågelbergen.
ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.
Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.
Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.
I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.
Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.
Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.
Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.
Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.
Røstlandet.
Annat om Røst:
Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.
För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.
15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.
Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje
Det är i dag, 11 januari 2015, två år sedan Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn, New York. Han hade hängt sig. Tim Berners-Lee, professor vid MIT och en av dem som skapade internet, twittrade: ”Aaron dead. World wanderers, we have lost a wise elder. Hackers for right, we are one down. Parents all, we have lost a child. Let us weep.”
Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross
Aaron Swartz var 26 år gammal, han arresterades efter att det upptäckts att han hållit på med nedladdning av upphovsrättsskyddade akademiska artiklar från Jstor, MIT, material han hade fri tillgång till med gästlogin. ”Guerilla Open Access Manifesto” och hans arbete för ett öppet nät där kunskap och information fritt kunde delas lades honom också till last.
En federal åklagare väckte åtal. Tretton åtalspunkter, 35 års fängelse och en miljon dollar i skadestånd var det Aaron Swartz hade att se fram emot om han fälldes.
Många har skrivit om Aaron Swartz. Min text finns här, men det finns mycket annat på nätet.
Tolv dagar efter Aarons död skrev Neelie Kroes, EU:s dåvarande kommissionär för digital agenda, på sin blogg:
”This was a man who saw that greater openness can be good for citizens, and good for society. Hugely disruptive – but hugely beneficial.
For me, the case is particularly clear when there aren’t copyright issues, when information was already paid for by taxpayers, and when more openness can help new innovations and scientific discoveries.
I would never condone unlawful activity. But in my view, if our laws, frameworks and practices stand in the way of us getting all those benefits, then maybe they need to be changed.”
Det är kanske så att lagar, förordningar och praxis behöver ändras. Men det verkar gå väldigt långsamt. Inte bara i EU och Sverige.
Barrett Brown, 33, är amerikansk frilansjournalist, och han greps och har suttit häktad sedan 12 september 2012. Åtalet mot honom växte i tre omgångar för att till slut omfatta sammanlagt 17 punkter där han sades ha brutit mot amerikansk lag, med ett maxstraff på sammanlagt över hundra år.
Hans stora projekt, ProjectPM, då han greps handlade om kartläggning av Stratfor, ett privat säkerhetsföretag i USA. Barrett Brown hade vidarebefordrat en länk från en hackare som tagit sig in Stratfors datorer och kommit över företagets interna epostlogg. I filen fanns också kreditkortsuppgifter. Länken lades in i ett chattforum på Anonymous. Brown sökte med crowdsourcing hjälp med kartläggning av Stratfor och företagets kontakter med myndigheter och kopplingar till andra säkerhetsföretag. Det finns anledning att återkomma till ett av dem, Tartan.
Nu har Barrett Brown erkänt sig skyldig på tre av åtalspunkterna, och maxstraffet kan bli 8,5 års fängelse, eventuellt skadestånd är oklart. Dom ska enligt det senaste beskedet meddelas 22 januari 2015.
Läs https://freebarrettbrown.org/
I väntan på det kan vi i stället ägna uppmärksamhet åt Andrew ”Weev” Auernheimer, 28, internetaktivist, som i mars 2013 dömdes till 3,5 års fängelse och 73 000 dollar i böter, tillsammans med en medåtalad. Hans brott var att från öppen källa ha hämtat 114 000 epostadresser till telekombolaget AT&T:s iPad-abonnenter, och efter redigering ha sänt dem vidare till Gawker, weblog i New York. Luckan i AT&T:s säkerhetssystem gjorde publiceringen möjlig.
Läs: http://www.rollingstone.com/politics/news/andrew-weev-auernheimer-sentenced-to-three-and-a-half-years-20130319#ixzz3OSuDQUY2
Säkerhetsbristen i hanteringen av epostadresser som Auernheim upptäckte för oss tillbaka till Barrett Brown och Tartan.
Tartan är ett dataprogram som saluförs av Ntrepid,, kopplat till säkerhetsföretaget Stratfor. Med hjälp av Tartan kan man enligt företagets beskrivning bekämpa nationella grupper som Occupy Wall Street.
Occupy Wall Street, var en proteströrelse som startades av Adbusters i september 2011 i New York och spreds till ett stort antal städer och också till andra länder som en protest mot social och ekonomisk ojämlikhet, företags och bankers girighet och deras stora påverkan på regering och politiker genom lobbying. Ett år senare hade de synliga protesterna i stort sett upphört.
Om Jeremy Hammond, 30, på något sätt var delaktig i Occupy Wall Street-rörelsen har inte framgått. Men han har deltagit i och varit med och organiserat ett antal andra demonstrationer och protestarrangemang, och är nu dömd till 10 års fängelse för att ha varit involverad i att ha hackat och läckt epost från Stratfor. Han och den hackargrupp han var del av i Anonymous avslöjades genom en provokatör, Sabu, som infiltrerade gruppen under FBI:s ledning.
Läs: http://rollingstone.com/culture/news/the-rise-and-fall-of-jeremy-hammond-enemy-of-the-state
Hammond är politisk aktivist och anarkist.
Auernheimer har beskrivit sig själv som ”internet troll and a ’mean-mouthed southern libertarian’ from a trailer park in Arkansas.”
Brown är grävande journalist.
Alla har, liksom Aaron Swartz, arresterats och åtalats enligt CFAA, Computer Fraud and Abuse Act, en luddigt formulerad lag från 1980-talet som ger stora möjligheter att utdöma drakoniska straff.
När Gottfrid Svartholm Warg, 30, greps i Kambodja i juli 2012 var han på flykt från ett ettårigt fängelsstraff efter Pirate Bay-rättegångarna och hovrättsdomen i april 2009. I mellantiden hade han bland annat hunnit hjälpa Wikileaks med dekrypteringen av videon ”Collateral Murder” som visade hur amerikanska soldater från helikopter besköt civilister på ett torg i Irak och dödade åtta av dem, bland dem två journalister från Reuters.
I Sverige hade redan i mars 2012 Logica, nu CGI, som handhar flera svenska myndigheters datasystem, upptäckt ett intrång i Skatteverkets system, och personuppgifter, också skyddade sådana, hade läckts. Även Nordea hade drabbats av dataintrång, och kunddata läckts. Svartholm Warg, känd också under sitt nätalias Anakata, åtalades och dömdes i tingsrätten för intrång i såväl Logica som Nordea. Han hävdade att han var oskyldig och att hans dator fjärrstyrts. Datasäkerhetsexperten Jacob Appelbaum, (mer om honom nedan) kallades in av försvaret som vittne i hovrätten. Appelbaum hävdade att det var fullt möjligt att Svartholm Wargs dator fjärrstyrts, polisens utredning var inte tillräckligt grundlig för att det skulle kunna uteslutas. I hovrätten dömdes Anakata bara för intrånget i Logica.
Efter avtjänat straff i Sverige utlämnades Anakata till Danmark för ännu en rättegång, denna gång för intrång i CSC, den största leverantören av datasystem till danska myndigheter. Intrång hade gjorts i Rikspolisstyrelsens datorer, uppgifter ur körkorts- och kriminalregister hade läckts.
Logica hävdade i den svenska rättegången mot Anakata att intrången skett från januari 2010 till april 2012, då de upptäcktes.
CSC i Danmark upptäckte över huvud taget inget intrång, och det gjorde inte heller danska polisen eller tjänstemännen som inspekterade danska polisens system för Schengenavtalets räkning i oktober 2012.
Det var svensk polis som i januari 2013 skickade filer från Anakatas i Kambodja beslagtagna MacBook till sina danska kolleger och därefter upptäcktes intrången. http://politiken.dk/magasinet/feature/ECE2205974/jagten-paa-internettets-superpirat/
I oktober 2014 dömdes Anakata till fängelse i tre och ett halvt år, utvisning och inreseförbud.
Rätten i Danmark ansåg att hans förklaring att hans dator fjärrstyrts kunde lämnas utan avseende, liksom Appelbaums vittnesmål under den danska rättegången.
”Chatten tillsammans med det förhållande att han redan dömts för dataintrång i Sverige vilket visar att han har de kunskaper som krävs gör att rätten förkastar hans förklaring om fjärrstyrning.” skriver Computer Sweden om de danska domskälen.
Läs: http://computersweden.idg.se/2.2683/1.591978/domen-tre-och-ett-halvt-ar-for-svartholm-warg
I en artikel från TT-Ritzau 23 september 2014 skrivs om fjärrstyrning att ”Flemming Grønnemose, IT-specialist vid danska rikspolisen, som lett utredningen säger emellertid att det inte kan ha gått till på det viset.”.
Eventuellt har domen överklagats.
Det känns lite eget att polisens IT-specialist, som inte upptäckt intrånget i det egna systemet ens med hjälp av Schengenkontrollanter, ifrågasätter Appelbaum. Och också att Svartholm Warg, dömd för dataintrång utfört från en dator i Kambodja, utvisas med inreseförbud.
Och så till Jacob Appelbaum, 32.
En av datorvärldens megastjärnor, utvecklare av Tor-projektet och som sagt, datasäkerhetsexpert.
Under rättegångarna mot Svartholm Warg har han hävdat att polisens utredningar inte alls utesluter att dennes dator varit fjärrstyrd. ”Som exempel visade han ett kort Python-program som skulle kunna ha använts för att ta kontroll över datorn.” Han kritiserade såväl i Sverige som i Danmark åklagarnas bristande it-kompetens, ”Det är uppenbart att han inte förstår teknik över huvud taget” ska Appelbaum ha sagt till danska Radio24syv. http://www.idg.se/2.1085/1.582722/stjarnhackarens-forsvarstal-for svartholm-warg?a
Foto: Matt Zimmerman CC. Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011
Jacob Appelbaum blev föremål för polisens och FBI:s intresse sedan det blev känt att han arbetat med Wikileaks. Efter att flera gånger ha stoppats av gränspolis, förhörts och fått elektronisk utrustning och mobiler beslagtagna, och fått veta att han var föremål för en hemlig åtalsutredning, lämnade han USA och bosatte sig i Berlin.
I en intervju i Rolling Stone 2010 säger han: ”Det är inte bara staten. Om det ville, skulle Google kunna avsätta varenda regering i världen. Google har samlat tillräckligt med smuts för att förstöra varenda äktenskap i Amerika.” … ”Jag kommer att använda Tor mycket mera nu – och jag använde det väldigt mycket. Jag har blivit en av de människor jag har tillbringat flera år av mitt liv att försöka skydda. Och jag gör bäst i att följa mina egna råd.” http://www.rollingstone.com/culture/news/meet-the-american-hacker-behind-wikileaks
Om Aaron Swartz hade gjort som Appelbaum, Pointras och andra, hade vi inte behövt minnas honom i dag för att det var den dag han tog sitt liv.
Men, som Andrew ”Weev” Auernheimer skrev i ett ”statement of responsibility” innan han dömdes:
”Ivy-league educated and wealthy, Aaron dealt with his indictment so badly because he thought he was part of a special class of people that this didn’t happen to. I am from a rundown shack in Arkansas. I spent many years thinking people from families like his got better treatment than me. Now I realize the truth: The beast is so monstrous it will devour us all. None will be spared.” http://www.theguardian.com/tecknology/2013/jan/24/hacking-us-government-cyber-c
En annan nätaktivist skrev, förtvivlad efter Aarons död:
”Hur ska det gå om vi plågar ihjäl och kastar i fängelse alla våra sociala IT-entreprenörer? Så kan vi ju inte göra? Det är väl inte rätt?”
Nej, det är det inte. Och för att citera Jeremy Hammond ur artikeln ovan: ”WAKE UP … Your mind is programmable – if you’re not programming your mind, someone else will programme it for you.”
Till Aaron:
”… Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.” Larry Lessig in his online requiem for Aaron.
