lottalille – Sida 12 – Lottas Allehanda

26 februari, 2018

Kejsaren av Kina tycker inte om t

Det är en gåta hur naiva många är i förhållande till Kinas ekonomiska och militära utveckling, i synnerhet jämfört med hur Ryssland beskrivs i svenska medier.
Som en ropandes röst i öknen har Ola Wong i SvD framstått då han i krönikor gång på gång tagit upp utvecklingen i Kina. Det har hänt att även nyhetsartiklar beskrivit hur Kina rustat upp, köpt upp, leasat jordbruksmark, givit statligt stöd till företag som konkurrerar på den internationella marknaden om olika kontrakt och på olika sätt kunnat vidga intressesfärer och stärka makt och inflytande globalt.

I oktober skrev Wong under rubriken ”Kina har en plan för att bli en cybersupermakt”. Senare samma månad löd rubriken ”Xi Jinpings nya mål – particeller i privata bolag”. Kommunistpartiet stärker kontrollen över ekonomi och finansvärld.
På nyhetsplats löd rubriken i oktober ”Kina vill komma i kapp USA – storsatsar på modernt försvar”. Det kan förtjäna att nämnas att Kina redan nu lägger mer än dubbelt så mycket på militära utgifter som Ryssland. 215 miljarder dollar (Kina), och 69,2 miljarder dollar (Ryssland). Jämfört med USA:s 611 miljarder dollar är satsningarna kanske ändå dvärglika, men jämfört med varandra kan det väl ändå vara värda att notera. (Siffrorna kommer från artikel i SvD 29 juli 2017.)

Den ekonomiska utvecklingen i Kina beskrivs oftast med beundran, någon gång kommer reportage om olidliga arbetsförhållanden. När Kina investerar utomlands samma sak, oftast med en tonvikt på utvecklingspotential men någon gång också med rapporter om effekter på lokalbefolkning eller arbetsförhållanden i uppköpta/uppbyggda industrier/anläggningar.

”Kina vill se svensk-norsk höghastighetsjärnväg” meddelade en rubrik i januari i år, men samma månad säger en annan rubrik att ”Kina är på väg mot det perfekta övervakningssamhället”.
Övervakningskameror (i Sverige kallas de nu bevakningskameror), artificiell intelligens och järnkoll på nätet ger, eller ska ge, kinesiska myndigheter de verktyg de behöver för att övervaka och kontrollera sina medborgare, och andra som befinner sig inom landets gränser. Hur många som kan övervakas även utanför landets gränser varierar sannolikt, men hur många, mycket och hur länge kanske borde oroa åtminstone några fler av oss.

I samband med rapporteringen om den kinesiska partikongressen i oktober 2017 framkom också uppgifter om att 13 000 militärer avsatts anklagade för korruption, och att komma till rätta med utbredd korruption har varit ett uttalat mål för den nuvarande ledningen i Kina.
I ljuset av detta är en krönika i Civilekonomen 1/2018 värd att läsa. Fredrik Hähnel, chef för SEB i Kina, skriver om etiska gränslinjer i landet där han verkat i 15 år. ”I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov”. Han skriver ”Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss?” Jag är inte kund hos SEB, så för mig är det ok, men jag vill verkligen inte att mina bankuppgifter riskerar lämnas vidare till främmande makt på det viset. Nu lämnas de säkert på andra vis, genom andra banker, till andra makter. Men ändå.
Leta reda på krönikan, och läs.

Det var först när Kina ville bygga djuphamn i Lysekil som svenska myndigheter, en del politiker och rent av medier, vaknat till. Investeringar kommer inte gratis, och inte utan inflytande i kommunen/regionen/landet där de görs.
Gäller det samägandeskap mellan kinesiska och utländska bolag kommer också forskning och utveckling att ske samägt. Det behöver inte vara fel eller dåligt, men det behöver inte heller vara bra ur, i vårt fall, svensk synvinkel. Vem kontrollerar då hur resultaten används, och var?
Det kanske förtjänar att påpekas att Kina köpte Greklands största hamn när den grekiska krisen var som djupast och IMF och EU krävde åtgärder. Försäljning av statlig egendom var ett av kraven. Så nu är det inte grekiska staten som kontrollerar den grekiska hamnen, utan den kinesiska. Klokskapen i detta kan väl vara värd att fundera över.

Att Kina fört bort och fängslat en svensk medborgare, Gui Minhai, har väl inte undgått någon. Inte heller att Sverige misslyckats med att få honom fri.
Jojje Olsson har skrivit boken De kidnappade Kinasvenskarna, om Gui och om Peter Dahlin, och hoppas i en intervju i Journalisten 2/2018 att det ska få svenskar att ”förstå vidden av de övergrepp som just nu pågår i Kina”. Att länder, som Sverige, ligger lågt i kritik mot Kina för att inte störa handels- och andra relationer med Kina förs fram i boken, att diplomatiska och ekonomiska relationer kan brytas visades när Liu Xiabo fick Nobels fredspris av Norge. Att Norge nu tydligen tagits till nåder visas av det kinesiska intresset för att investera i höghastighetsjärnvägen.
Att svenska medier är föga intresserad av Kina, i synnerhet jämfört med hur mycket som skrivs om det ryska hotet, illustreras av rubriken till artikeln om Olssons bok: ”Svårt nå ut utan svenskt perspektiv”. Och jovisst, Ryssland är närmare.

Sanktionerna mot Nordkorea har varit stora ämnen på utrikessidorna i svensk media. I en rubrik (SvD 31/12-17) förkunnas att ”Ryssland nekar till brott mot FN:s sanktioner”. Enligt anonyma europeiska säkerhetskällor pekas ryska fartyg ut som brytande av sanktionerna. ”Säkerhetskällorna hänvisar till satellitbilder som visar (de ryska) fartygen utanför ryska hamnar vid norra Stilla havet.”
Nå, det verkar ju rimligt att ryska fartyg ligger utanför ryska hamnar, även i norra Stilla havet. Den sista fjärdedelen av artikeln berättar att ett fartyg registrerat i Hongkong och ett annat registrerat i Taiwan gripits/stoppats på grund av brott mot sanktionerna.
Nå, igen. Säkert är det fartyg registrerade i olika länder, även Ryssland, som försökt och försöker leverera olja till Nordkorea. Men bilden av att det är Ryssland som är den största sanktionsbrytaren förefaller vara anpassad till svensk medielogik. Och det är Kina som är Nordkoreas ”skyddsmakt”.

Åter till Ola Wong i SvD, kommentar 1 februari under rubriken ”Kina är inte som Sovjet – det är allvarligare”. Folkrepubliken är en leninistiskt uppbyggd polisstat som levererar välstånd utan avreglerad kapitalism, yttrandefrihet eller oberoende rättsväsende, skriver Wong. Och vidare: ”I Putins Ryssland är den statliga kontrollen inte så stor att opposition är otänkbar. Det är alltså en auktoritär stat, inte en totalitär.”

Det innebär inte att Wong är Putinist, att det ryska rättsväsendet fungerar, att korruptionen inte är vida spridd, att demokratiska institutioner och myndigheter fungerar.
Men det betyder att vi borde bry oss mer om Kina och om hur stort kinesiskt inflytande vi vill ha i det land, och det EU där vi lever och verkar.

Kejsaren av Kina tycker inte om t.
FriheT, demokraTi, inTegriTeT.

25 februari, 2018

Stjärnsundspatron

Goda herrar för sin tid brukar brukspatroner beskrivas som, med bostäder för yrkesarbetarna och deras familjer och änkehus som exempel.

En något annan bild ges, mera en passant, i en levnadsteckning av patron Steenman på Stjärnsund skriven av Margareta Lagerman i Dalarnas hembygdsbok årgång 81, Dalarna 2011 i antologin Dalablandning.
Johan Reinhold sägs ha haft ett ”angenämt väsen” och dottersonen citeras beskrivande morfadern som ”alltid sig lik i medgång och motgång, alltid jämn, lugn, tålig, ordningsälskande, redig, ömhjärtad.”
Det verkar vara en beskrivning av en god herre.

Det som förtar intrycket är åtgärderna som patron tog till för att anpassa driften vid bruket till den tidens krav då tre låssmeder 1788 sades upp efter 30 års tjänst.

Låssmederna stämde patron inför Bergstinget, och anförde att de inte hade kunskap och erfarenhet av att smida stångjärn och inte heller hade möjlighet att hitta annat arbete. Uppsägningen var olaglig menade låssmederna och bad om förståelse för sin situation.

Bergstinget hade förståelse för Steenman som ”drev med fasthet beslutet igenom”.
Vad det blev av låssmederna och deras familjer framgår inte, men Steenman dog 1833 och prisades för sin livsgärning.

6 januari, 2018

Om audienser, konst, hot och Livet

Gabriella Ahlström har skrivit ”Ecce homo – berättelsen om en utställning” (Albert Bonniers förlag 1999). För den som har lite dimmiga men positiva föreställningar om vad Elisabeth Ohlson Wallins utställning handlade om, och negativa minnen av hur den behandlades, delvis av media och delvis av (jag tvekade men …) ”kristna”, är den upplysande om än inte upplyftande läsning.
För en som ibland använder ”papister” som invektiv om delar av den katolska kyrkans medlemmar är det visserligen till dels med viss tillfredsställelse det går att läsa om Johannes Paulus II och den 1998 inställda audiensen för vår ärkebiskop KG Hammar. (s 176)
Men det är ändå bittert att den i vissa delar frihetssträvande påven, som vid andra tillfällen tagit emot såväl Kurt Waldheim som PW Botha (”…Vatikanen är noga med att betona att en audiens inte är detsamma som ett godkännande av besökarens övriga handlande.” skriver Ahlström. s 150) valde att inte ta emot KG Hammar då striden stod som hetast om Ecce homo.
Österrikaren Waldheim tjänstgjorde i SS under andra världskriget, och Botha var president i Sydafrika under apartheidpolitiken.

”Let bygones be bygones”, är en sentens att ta till sig, men strikt talat och tänkt handlade såväl nazismen som apartheid om exkludering, även från de levandes skara. Ecce homo visade däremot önskan och viljan till inkludering, till liv och till evigt liv, för att tala i kyrkliga termer.
Nog hade det varit smakligare om påven tagit emot KG Hammar, i synnerhet i en tid av prövning. Det är inte när det är lätt som stöd behövs, utan i tid av motgångar.
Att delar av Svenska kyrkan, frikyrkor och kristna från kristna samfund med rötter i andra länder, hårt kritiserade Ecce homo, visningarna i Uppsala domkyrka och Ohlson Wallins intention att visa att Jesus Kristus’ vände sig till och välkomnade människor av god vilja, inte bara människor med rätt kläder och sexuella läggning, hade gjort stödet än viktigare.

Att kyrkor, alla kyrkor, är av makt och för makt, är sorgligt.
När någon gång en kyrkans man, kvinna eller inte-cis-person, når ut med eller stödjer ett budskap som är inkluderande är det lätt att bli om inte lycklig, så åtminstone lite nöjd med att det finns hopp för människan. Och för kyrkan.

Tio år efter Ecce homo, 2008, ställde Elisabeth Ohlsson Wallin ut bilder som visade hur svårt det var för hbtq-personer i Mellanöstern. I Arbetet 29 september -17, skriver hon i en krönika:
”Tio år senare (2008 min anm.) sitter jag på polishuset i Göteborg med underrättelsetjänsten och Säpo som förklarar vilka glasväggar som kan sprängas på Världskulturmuseet om det blir ett attentat mot mina fotografier från Jerusalem. De förklarar också att jag inte kan få polisbeskydd och att jag borde gå hem och tänka över om jag överhuvudtaget ska visa bilder som provocerar religionen så mycket.”

Det är inte bara påven som fallerar när någon behöver stöd, eller skydd.
Och rädslan för att provocera ”religiösa” verkar inte ha dämpat viljorna att skada oliktänkande, eller vem som helst som råkar befinna sig någonstans där skada kan åstadkommas. Inte heller skapade Ohlson Wallins bild av drottningen som skurar bort hakkors i parketten någon debatt om nazismen i Sverige. Det som diskuterades var i stället hur kungahuset får framställas.
Ohlson Wallin avslutar sin krönika, som alltså skrevs i september 2017:
”Än så länge kan vi protestera. Det är viktigt att vi gör det, annars kommer dagen då tystnaden och rädslan för våra liv tar över allt.”
Det gäller livet. Rätten till liv. Vår rätt, och andras.

PS. Gabriella Ahlström skriver apropå vad som är naturligt sex om Bruce Bagemihl, amerikansk biolog, och hans bok ”Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity”:
”På 750 sidor radar han upp det ena exemplet efter det andra på djur som har sex med det egna könet, och ofta på de mest uppfinningsrika sätt. Till och med den rödhövdade hackspetten, en art som den konservative amerikanske senatorn Jesse Helms hävdat borde räddas från utrotning eftersom den med sina långa monogama parförhållanden representerar ”family values”, visar prov på en dekadent livsstil. Såväl otrohet som skilsmässor och utomäktenskapliga barn hör till vardagligheterna i hackspettsboet.” (ss 62-63). DS.

5 januari, 2018

Är du entreprenöriell lille vän?

Se möjligheterna, ta chansen, utveckla produkter, tjänster och dig själv. Entreprenör, det är vad man ska vara eller vad man ska bli. Redan i grundskolan ska barnen lära sig tänka entreprenöriellt.
Den som är entreprenöriell är entreprenör. Enligt SAOL är en entreprenör en person som åtar sig entreprenader. En entreprenad är ett arbets- eller leveransbeting, ”av större omfattning” lägger SAOL till, om än i mindre typsnitt.

Företagare hette det förr. Varför det nu ska heta entreprenör är oklart, men det är kanske konnotationerna som är bättre, modernare, när det talas om entreprenörer.
I det modernt entreprenöriella ligger också självständigheten, att kunna bestämma själv vad man gör, hur och när. Och sannolikt också att om man börjar i ett garage kan det sluta med ett världsomspännande äpple.

Tanken att tiggare som sitter på gator och torg skulle vara entreprenörer slår förmodligen inte så många av oss. De bestämmer själva, om än inte på det sätt som räknas, dvs utbildning, uppfinningar, tillverkning, registrerade företag, momsredovisning, aktier och lånesnurror … Inte ens när det är varor som erbjuds, korgar, kvastar eller slevar, är de entreprenörer i förbipasserandes ögon.

Ännu mindre skulle någon se det entreprenöriella i den historia som Nils Erik Forsgård berättar i boken Dagarnas skum – Anteckningar från ett år i Europa 2014-2015, (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015) avsnittet om Nicolae Ceausescu. Det handlar om en ung kvinna han möter på en bar en eftermiddag, Felicia.
”…varje kväll betalar (hon) 5 leu i muta när hon parkerar sin bil på gården där hemma, ur skuggorna kommer ett gäng romer, med skramlande börsar, de skall ha parkeringsavgift, om de inte får parkeringsavgift slår de sönder bilen, de börjar med att skära sönder däcken, Felicia tog en gång hjälp av en vaktfirma, det höll romerna på avstånd en kväll, sedan slog de sönder fönstren och pissade och sket på sätena. Felicia rycker på axlarna och betalar parkeringsavgift, det är som det är.”(s 241).
Om de tar självständiga initiativ, erbjuder varor och/eller tjänster, kort sagt är entreprenörer, varför ses det inte så?

”Registrerade företag”, är det där det hakar upp sig? Om välgörenhetsorganisationer tigger är det ju ok, de är registrerade, någonstans. Om företag säljer tjänster eller produkter är det också ok, de är också registrerade, någonstans.
Men registrering är sannolikt också ett nyckelord åtminstone när det kommer till romer i Centraleuropa. Vem vet vad som händer med register över människor, mark eller företag? Vem använder dem och på vilket sätt? Erfarenheterna förskräcker.

I Sverige är situationen en annan, och registrering av allehanda uppgifter i allehanda sammanhang, från födelse till död inget som ifrågasätts av annat än ett fåtal.
Att åta sig arbets- och leveransbeting som anställd i ett företag har däremot begränsad lyskraft, och att gå i pension och tackas för ”lång och trogen tjänst” ännu mindre.
”Entreprenöriell” kommer därför säkert fortsätta vara ledord i undervisningen inte bara i grundskolan, och ”entreprenör” en eftersträvansvärd beteckning.
Tiggare och ”p-vakter” däremot blir aldrig entreprenörer, hur företagsamma de än är där varken sociala skyddsnät eller rättsväsende fungerar.

13 oktober, 2017

Det finns en bok …

Bokens bok.
I den kan man läsa 209 sentenser om böcker.
Jamal Jumá har skrivit Kitabu el Kitab, Katrine Blandford och Kristian Carlsson översatt till Bokens bok, och Smockadoll Förlag publicerade den 2012.
De sentenser som talat tydligast till mig är 143 – 146:

Inget är så upplysande
som en brinnande bok

Allt mörker ger vika
för en brinnande bok

Varje brinnande bok
ska bränna fingrarna på den som antänder den
innan aska är allt som återstår

Vissa böcker är som Fågel Fenix.
De reser sig ur askan
starkare och yngre.

Det är möjligt att tiderna inte är så dystra som de verkar just nu, med mycket skrivet som vore bättre oskrivet, och annat som borde läsas av flera.

I en understreckare i Svenska Dagbladet 26 juli 2017 skriver Thomas Engström om boken ”Devil’s bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the storming of the presidency”, Penguin Press. Joshua Green är journalist vid Bloomberg Business Week.
Engström inleder sin artikel med ett citat: ”Vi har fått de femton bästa journalisterna från de femton bästa tidningarna i landet att jaga efter Hillary Clinton.”, något Bannon ska ha sagt redan 2015.
Och som Engström skriver: ”Det han (Bannon) säger är alltså att de företrädare för ’fake news’ -media som både han själv och hans chef sätter en ära i att håna, och som han nu lyckats manipulera till att gräva fram mer och mer skit om Hillary Clinton, faktiskt är skickliga på det de gör.”
Manipulerbara jo.
Men också skickliga, och de ser att det finns fler än Hillary Clinton att jaga.
För en brinnande bok ger mörkret vika.
När den som bildligen antände böcker får fingrarna brända återstår att se, men låt oss hoppas att det blir innan aska är allt som återstår.

De 209 sentenserna leder dock inte bara till dystra tankar om nutida politiker i alla väderstreck.
Nummer 32 till exempel:

Sjöarna
är svanars blöta böcker

Leta upp själva upp boken och läs de övriga 202.

13 oktober, 2017

Spio…förlåt underrättelseinhämtning

Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande.
I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)

Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.

”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.

En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.

13 oktober, 2017

Om viljan att bli förstådd … eller inte

Don’t you ever feel like a cog, Dan? … wait – the term ”cog” is outdated – a cross-platform highly transportable binary object?”
Säger Todd, gymfanatiker, till kollegan Dan i Bill-landet, berättaren i Douglas Couplands Microserfs (Harper Perennial 2004, s. 60. Originalupplagan publicerad av Flamingo 1995.)
Enligt citatet från The Guardian som återges på bokens omslag innehåller Microserfs ”more one-liners than a decade of Woody Allen films.”

För mig räcker citatet ovan.
Aha. Kugghjul. Kraftöverföring. Informationsöverföring.
Dan har dessutom synpunkter på akronymer, i synnerhet sådana med tre bokstäver.
Douglas och Dan är senkomna men inte mindre välkomna bekantskaper att mentalt hålla i handen i den nya världen så fylld av gamla ord med nya innehåll i långa förklaringar interfolierade med akronymer.

Det dunkelt sagda är inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men om det sagda riktas till människor utanför Bill-landet fungerar ”cog” definitivt bättre än ”a cross-platform highly transportable binary object”.
Om det är förståelse som önskas.

3 september, 2017

Självägande

Är det viktigt att vara självägande bonde?
Ja, för den man som docenten/professorn i idéhistoria/historia vid Helsingfors universitet Nils-Erik Forsgård berättar om i boken Dagarnas skum – anteckningar från ett år i Europa 2014-2015. (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015).

Professorn reser runt i Europa och har hamnat i Falun. Han skriver om besöket i gruvan och om en mycket fin ledarartikel i Falu-Kuriren.
Han skriver också om mannen som han hamnar i samma middagssällskap som, mannen som säger att i hans by är de tre familjerna självägande bönder (s 21).
Begreppet hör tidigare sekler till förklarar Forsgård för sällskapet och frågar sedan vad som i dag är motsatsen till självägande bönder? Icke självägande bönder?
”Jag får inget svar, men förstår snabbt att det handlar om en lite oreflekterad stolt tradition i Dalarna att kalla sig självägande bonde och att traditioner som denna är viktiga för människorna i dessa trakter, säkert för människor överallt. Fria bönder. Odalbönder. Självägande bönder. Mat och potatis.”

Oreflekterat gammeldags.
Nåja.
Det kanske var av ren artighet mot gästen som varken den självägande bonden eller andra middagsgäster sade något om kolchoser eller om arrendebönder, och att jordägarna styr hur jorden ska brukas och av vem.
I EU är det dessutom så att arealbidragen betalas för ägande, inte för produktion. Ersättningar kan ingå som en del av arrendeavtalen, men likafullt är det ägaren som bestämmer.
Man behöver inte gå utanför EU för att begreppet ”land grabbing” ska kunna användas för processer där jord som brukats sedan generationer av familjer som ansett sig äga den, plötsligt säljs av någon som påstår sig äga den.
Att det då också ligger besynnerliga myndighetstransaktioner bakom är inget som ökar förståelsen för ens ett ganska stillsamt förlöjligande av en ”stolt tradition” av självägande ”för människorna i dessa trakter”.

2 september, 2017

Trollfabriker och paper mills

Falska nyheter och trollfabriker är inte så nytt som vi kan förledas tro. Det är bara sättet att sprida ’fake news” som är nytt.
”Paper mills” beskrivs i Eric Ambler’s thriller The Intercom Conspiracy (Fontana Collins 1972):

”Paper mills was the term they used to describe the innumerable political warfare and propaganda groups engaged in feeding misinformation to the international news-gathering agencies. Some paper mills had government subsidies, others were financed by émigré organisations and separatist movements; a few of the smaller, more furtive paper mills – those for instance, which specialised in the manufacture of false intelligence documents – were businesses run for profit. Since the output of the paper mills had always to be evaluated – the kind of misinformations being propagated by an opponent could sometimes give and indication of his true intentions – the work load they created was a perennial source of inconvenience to intelligence agencies.” (p 41).
Sannerligen – att det förekom är inte överraskande, det är namnet och den distinkta beskrivningen som gör Ambler’s bok än mera läsvärd. Boken är gammal men går förhoppningsvis ännu att hitta på bibliotek eller antikvariat.

Det är ofta Ryssland som pekas ut som trollfabrikernas hemland, och det finns ingen anledning att betvivla deras existens. Men i Wired (May 2017) finns Samanth Subramanian’s artikel ”How algorithmic advertising engines made Veles, Macedonia, Fake news factory to the world”.
Subramarian låter Boris, 18 år, berätta om hur han kom på att med copy-paste, två egna pro-Trump hemsidor, länkar till dem på pro-Trump Facebook-sidor i USA och Googles AdSense tjänade 16 000 dollar augusti-november 2016. I Makedonien är medellönen per månad 371 dollar, skriver Subramarian.

Artikeln refererar också The Guardian och Buzzfeed som skrivit om hur Veles hade åtminstone 100 pro-Trump sidor registrerade.
”For a week in July, he experimented with fake news extolling Bernie Sanders. ’Bernie Sanders supporters are among the smartest people I’ve seen’ he says.’They don’t believe anything. The post must have proof for them to believe it.’”
Varken Boris eller andra Velesbor med pro-Trump-sidor var sannolikt intresserade av valutgången i USA. They were only in it for the money, as it were.
24 november stoppade Google annonser till Boris’ sidor.

Men tekniken finns kvar, trollen, AdSense och möjligheten för dem som har små eller inga andra möjligheter att tjäna pengar, i varje fall inte så mycket pengar som man kan göra som troll och producent och spridare av ’fake news’.
Det som skiljer paper mills från internet är möjligheterna att sprida osanningar, och också möjligheterna att tjäna pengar på dem.
Skiljer gör också det faktum att det inte längre är bara regeringar och intressegrupper med pengar som kan styra information och opinioner.

Vad som däremot inte skiljer är människors olika förmåga att skilja sant från falskt, och att analysera även den information som är sann när det gäller relevans, logik och syfte.

9 juli, 2017

Gissa vem?

”Och den karlen skall nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på är en dag för mycket.
– Att tvinga världens press och politik att sysselsätta sig med den figuren är oförlåtligt.”

Vem kan gissa vem det handlar om?
Och vem som skrev?

Rätt svar 1 ger den avslutande meningen: ”Herr Hitler är en förolämpning.”
Rätt svar 2: Torgny Segerstedt, chefredaktör Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, I dag-artikel 3 februari 1933.

Citerad i Att stå det onda emot, om kriget och friheten, ”Segerstedtstriden” sid 125. Texter av Vilhelm Moberg, red Otto von Friesen, Carlsson bokförlag 2002.
Nummer 14 i Vilhelm Moberg-sällskapets skriftserie,