Författare: lottalille

Laxen i Uleåborgs vapen, Kukkolaforsens längd, balkongerna i Örnsköldsvik, gränsstaden HaparandaTornio, rutstaden Kaskö … vad allt får man inte se om resan går runt Bottenviken.
Det är exotiska resmål i tider när två veckor i Asien eller en helg i Dubai är mera à la mode som statusmarkörer. Att den gjordes sommaren 2016, tre år innan flygskam och reportage om tågsemestrar är mig en källa till belåtenhet – trots att det tagit lika lång tid att få detta klart.

Från Enköping klockan 0600 fredagen 6 augusti 2016 till Haparanda på tolv timmar med buss, tåg, tåg, buss, tåg och slutligen buss.
Vägen, 80 mil lång och med fem byten för den som färdas dagtid och vill se något av den största delen av Sverige, gemenligen kallad Norrland (i det här fallet Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten), är en upplevelse i sig. Förbi Bottenhavet, förbi Kvarken och så, fyra timmar norr om Umeå, Bottenviken.
Att korsa en perrong, gå upp och ned för trappor, leta busshållplats bakom stationshus eller i kvarteren bortom järnvägen känns varken äventyrligt eller annorlunda. Städer kommer och går, liksom landskapen flimrar de förbi och är sig ganska lika varhelst man är i Sverige. Skyltarna som talar om vilka företag och butiker som finns just där varierar inte stort. Inte heller hur samhällen och byar ser ut.
Men skogarnas utsträckning och broarna över mer eller mindre forsande vattendrag säger Stort. Säger ”Norrland”. Landskapen säger Mer Än Halva Sverige.

Det som får en trött resenär att sätta sig rakt upp är åsynen av det som utnämnts till ”Ångermanlands fulaste hus”. En mera passande beskrivning av Ting1 (där finns bild) är ”glädjechocken i Örnsköldsvik”. Elva våningar, 51 lägenheter och 78 balkonger och fasad av högblanka keramiska plattor glaserade i åtta olika kulörer med grönt, rött och orange mest framträdande.

”Somliga av oss som är unga och djärva på ett nytt sätt vågar tro på att folk inte är gjorda för att leva i små lådor, funktionella bikupor. Det börjar längta efter att bo i irrationella hus där det osymmetriska är viktigt, lekfulla hus som inte gör en nedslagen (…) De unga arkitekterna tycker likadant på många håll i världen just nu, de bygger hus som är personliga, otroliga, hus som växer upp genom impuls och längtan och den borttappade lusten att leka,att pryda och forma som det faller en in.” (Ur samlingsvolymen Bulevarden och andra texter, Förlaget, Helsingfors 2017, med artiklar och noveller av Tove Jansson. Citatet från Muminhuset, Mumindalen,
s 218, först publicerad 1979.)
Det glada huset i Örnsköldsvik har ritats av arkitekten Gert Wingårdh. Oavsett arkitektens ålder i förhållande till de unga i Tove Janssons artikel, är husets yttre lekfullt. Inte underligt då att Ting1 inte bara överraskar, mycket få som ser byggnaden torde bli nedslagna. Minnet förnöjer ännu, snart tvǻ år (nu tre år) efteråt.

Vägen är inte alltid målet, för målet är Haparanda och en ”gammal” vän, Kenneth, och som det visar sig, några nya, Anna och Pia, var och en fantastisk på sitt sätt.  Pia Suonvieri t v, Anna Lindkvist och Kenneth Mikko t h.

Fantastisk på sitt sätt är också chauffören och hans kollega på Länstrafikens buss vid framkomsten till Haparanda i svart midnatt. De pratar och pekar: ”Svefi ligger däråt, sväng höger borta vid macken, sedan vänster och höger igen”. Vägen från nya busstationen i Haparanda till stadens centrum är ödslig och mörk. Chauffören och kollegan tittar på tanten, på varandra och går sedan ombord och jag får åka genom rondellen och höger och vänster och släpps av vid sista gatuhörnet före Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, som hyr ut studentrummen per natt mellan terminerna.
Jag är oändligt tacksam, och mycket trött när jag letar fram nyckeln till rummet på vandrarhemmet.
De kommande dagarna hinner jag stifta bekantskap med rondellen och vägarna runt den. Inte ens i dagsljus känns det självklart hur man ska ta sig från en plats till en annan genom tunnlar och över vägar.

Det stora Ikea-varuhuset är ingen överraskning, det ser ut som andra Ikea-varuhus. Överraskande är däremot de fyra butikerna med snus som huvudsaklig försäljningsvara … -kungen, -generalen, -outlet och -grossen.

HaparandaTornio står det på turistkartan med tillägget tourist office och adressen. Texten i övrigt är på svenska, finska, engelska och ryska, i den ordningen. Men i Haparanda är Haparanda i centrum:

I gränsstaden märks gränsen mest på övervakningskamerorna riktade åt varsina håll på Krannigatan där den byter namn till Torikatu.
Victoriatorget/Victoriantori är ett och detsamma, men gränsen går rakt igenom det, markerad av den 130 meter långa Gränskanalen. På den finska sidan ligger Rajalla, På gränsen. Vad allt de än saluför där, så inte är det snus. Strax söderut ligger tullhuset, och bortom det lökkupolerna på den ortodoxa kyrkan, byggd för ryska trupper stationerade i Tornio i början på 1800-talet.

I parken på den svenska sidan finns skulpturen som minner om krigen och de finska flyktingbarnen, där finns minnesstenen över de stupade och där finns skulpturen till Torne älv.

I HaparandaTornio är historien närmare, spåren tydligare, liksom såren som lämnats av krig, gränsdragningar och språkstrider.
Haparanda är en liten stad där centrum kämpar för att locka besökare och kunder från det stora möbelvaruhuset och dess omgivningar. Bitvis skruffigt, bitvis vackert, bitvis pampigt som stadshotellet och här och där med överraskningar som street art, skojiga skyltar och historiska foton från Haparanda på kommunhusets ytterväggar.

Vid torget finns också Jalahuset, gammalt handelshus som nu rymmer butik med design, konsthantverk och delikatesser från hela Tornedalen. Konstcaféet är en del av galleriet där utställningarna byts ungefär en gång i månaden. Jalahuset drivs av en förening, och har förstås också en hemsida: http://tornedalandcompany.com/

Det går bra att gå runt som turist på egen hand, men med hjälp av Kenneth, Anna och Pia gick färden också norrut längs Torne älv, där ”varje fors och sel och krök bär ett eget namn”, kända av dem som lever vid den. Meänmaa, Vårt land, är tornedalingarnas namn på bygderna på båda sidor om gränsälvarna. Meänkieli, det språk som talas där är sedan år 2000 ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.

Utflykten går till Luppio utsiktsberg, till Övertorneå, till kulturreservatet Hanhivittikko fäbod där slåtterkarlarna just avslutat sitt dagsverke och sökt sig till rökbastun. Stugan en bit därifrån är rödmålad och går att hyra. Enkel men exklusiv, lovar informationsbroschyren. Fähus och ängar är upptagna under sommarmånaderna, djuren ingår i exklusiviteten.

Vid Övertorneå går bron över älven till den finska sidan och Aavasaksa.
Uppe på berget finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge, och tsarens jaktstuga. Tsaren kom aldrig dit men stugan är kvar, lite anfrätt men stilig ändå.

Och sen Kukkolaforsen. Den som tänker sig att en fors är ett vattenfall, något att hisna över sett uppifrån eller förskräckas över sett nerifrån, en Styggfors i Dalarna, ett av alla vattenfall på Island där vindbyar kan styra vattnet horisontellt, ett mäktigt Niagarafall, den får tänka om.
Kukkolaforsen är 3,5 kilometer lång med en fallhöjd på 14 meter, men inte mindre hisnande när vattnet så långt man kan se skummar fram, som kokande.
Hur lugnande är det inte då med mannen som från bryggan för sin sikhåv ned genom vattnet, upp, tillbaka och ned igen.

Älvsiken vandrar upp genom Torne älv för att leka, sikfester har hållits sedan medeltiden. På 1960-talet togs firandet upp igen, och ett interregionalt projekt om sik, sikfiske och -fest pågår. Pia Suonvieri, en av projektledarna, var en av mina guider under HaparandaTornio-besöket.
Det var också Pia som gjorde det möjligt för mig att bada först i Torne älv, och därefter i Bottenviken från en av Seskarös stränder. Hon visade också platsen där flera av de avancerade bygdespel och dramatiseringar av böcker av Väinö Linna satts upp och som hon i flera fall medverkat i.

Seskarö, två mil sydväst om Haparanda var länge känd som ”den röda ön”. Tallhedar och sandstränder, och en historia med två stora sågverk och hungeruppror 1917 där det inte var bröd som saknades, eller pengar, utan kuponger, papperslappar. Kronofogden Johan Svanström och landssekreteraren J A Norberg såg till att ställa soldater under kapten Wenzel Falks och major Erik Grafströms befäl mot svältande arbetare och deras familjer. Två arbetare skottskadades.
Landshövdingen, Walter Murray, kom tillbaka från tjänsteförrättningen i Stockholm när han hörde om vad som hände, och såg till att lotsbåten till Seskarö var fylld med mat när han åkte ut till ön.
Läs till exempel Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor: en återblick på 1900-talet. Seskarö: Seskarö Hembygdsförening. 2014.

1978 invigdes bron som förbinder Seskarö med fastlandet via flera mindre öar. Granvikssågen lades ned redan på 1920-talet, Sandvikssågen fanns kvar med olika ägare fram till 2007.
2015 köpte Stenvalls Trä sågverket på Seskarö, och NSD skrev 2016.
I maj 2017 skrev Stenvalls vd Erik Sjölund på företagets hemsida att

”Stenvalls äger också det vilande sågverket i Seskarö. Med tiden, när vi har trimmat in alla andra anläggningar och uppnått en optimal produktion, kommer vi att vara redo att starta det – men då måste vi först ha säkerställt råvarutillgången.”

Medan Stenvalls trimmar och säkerställer går livet vidare för de nu knappt 500 Seskaröborna. Havsbad och camping lockar besökare, skola och matbutik säkrar basservicen och hembygds-, Folkets hus- och andra föreningar ger möjlighet till social samvaro.

En ö i en kommun och en del av Sverige så långt bort från bruset i södra Sverige att varken den, kommunen eller landsänden för många söder om Ockelbo knappast finns. Förlusten är vår. Jag är glad att jag varit där, om än på kort visit.
Där är inte bara vackert, där finns kultur, flertusenårig historia och intressanta och vänliga människor.

Med på dagsutflykten i Tornedalen var också Anna Lindkvist, lärare och ansvarig för kurser i ljusdesign och scenljus på Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Den 2-åriga kursen i ljusdesign vid Svefi annonserades 2018 ut i magasinet Ljuskultur jämte annonser om liknande utbildningar vid två tekniska högskolor (Jönköping och Stockholm) och fyra andra utbildningsanordnare. Sommaren 2016 var Anna Lindkvist intensivt sysselsatt med att bygga en makalös maskin. Se bara:

Jag hoppas att det fortsatt gått bra att hitta det material som behövs, och att det låtit sig sammanfogas på just de sätt som krävs.

Och så Kenneth Mikko, fotograf och journalist, med ett språksinne som gjorde danskar förtjusta redan efter två veckor i Århus hösten 2008 där vi först träffades på en kurs för nordiska journalister. Underfundig och mångkunnig med webbsidan som ett sätt att kommunicera bilder och berättelser från hela Barentsregionen: Norge, Finland, Sverige och Ryssland. Den rekommenderas varmt: http://www.barentsculture.com/

Avslutningsvis undrar jag om arbetsförmedlingen ännu 2019 hälsar Haparandaborna lika frejdigt som då, 2016. Och jag erkänner att jag ansträngde mig för att få denna vinkel på krigsbarnskulpturen och Ikea.

 

Min resa gick 8 augusti vidare med buss. I gränstrakter med tidsskillnad är det bra att vara ute i god tid blev jag varse. I stället för att ha en timme till godo kom jag nätt och jämnt med bussen till Uleåborg, Oulu. Tidtabellen på Haparanda busstations webbskärm visade finsk tid, inte svensk.
Och nu förlåt mig, alla finländare. Men landskapet i sydvästra finska Lappland och Norra Österbotten är inte mera upphetsande på den östra sidan av Bottenviken än på den västra. Det är stor skog, interfolierad med små åkrar och samhällen som faktiskt inte ser särskilt kul ut.

Det gjorde först inte Uleåborg heller, men bara att komma till en stad man knappt visste fanns är en upplevelse. I synnerhet som det är en stad med nästan lika många invånare som Uppsala, med universitet, yrkeshögskola, industrier, stor hamn och ett omnämnande i Lonley Planet som ”significant tech city and a university with top-notch IT graduates”.
Uleåborg är nästan helt finskspråkig. Uppgifter om hur många som har svenska som modersmål varierar mellan 250 och 400 i olika källor. Det är i varje fall tillräckligt många för att där ska finnas en svensk skola.

”Capital of Northern Scandinavia” kallar Uleåborg sig i turistbroschyrer och ”City of parks and waterways”. Eftermiddagspromenaden med kartan över ”walks in old Oulu” i hand ger syn för sägen. Uleåborg har satsat stort på gång- och cykelvägar, sammanlagt 600 kilometer med 100 broar och tunnlar gör det lätt för fotgängare och cyklister att ta sig fram i staden byggd på öarna i Oulujoki-älvens delta.

Linnansaari med ruinen där Karl IX lät bygga en borg då staden grundades 1605. Två broar bort Pikisaari där det ännu ligger en sten som flög dit en natt i juli 1793 då vapenmagasinet i borgen exploderade.

 

 

 

 

Den stora Ainolaparken anpassad till såväl barn som vuxna med konstmuseum, sommarteaterscen och Tietomaa Science Center. Vattenkraftverket Merikoski vid Ule älv, dammen och fisktrappan.

 

 

 

 

 

 

 

Och naturligtvis saluhallen och torget med polisen – Toripolliisi – skulpturen som minner om att det kunde gå hett till på marknader, och att polisens närvaro uppskattades.

För den som kommer från stadens centrum ter sig stadsteatern  och stadsbiblioteket som brutalarkitektur i sin renaste form. Det ska sägas att betonglådorna lättas upp från andra vinklar.

Stadshusen roligare, såväl det gamla som nu är kulturcenter, som det nya. Extra roliga är stadsvapnen som finns kvar på båda byggnaderna. På det gamla simmar en klen lax åt höger, på det nya en betydligt kraftigare artfrände åt vänster.

Rolig var också husgaveln med balkonger liknande de på Ting1 i Örnsköldsvik. Inte så många, inte så färgglada, men likafullt uppiggande.

På väggen till Uleåborgs lyceum sitter minnesplakatter över Martti Ahtisaaris tid i skolan. Ahtisaari bodde i staden 1952-1960, arbetade sedan länge med utvecklings- och utrikesfrågor, var Finlands president 1994-2000. År 2000 grundade han Crisis Management Initiative, en oberoende, ideell förening som  arbetar för en hållbar säkerhet i världen. 2008 tilldelades han Nobels fredspris.

 

I en så stor stad, drygt 200 000 invånare, med en arbetslöshet som då var över 16 procent är naturligtvis inte allt roligt att se. På gator en bit från centrum finns såväl syltor med två åttor i namnet som etablissemang där ”sex” i namnet och svartmålade fönster ger en fingervisning om vad som erbjuds. De politiska associationerna är obehagliga. De mänskliga är det inte nödvändigtvis. Säkert är i varje fall att receptionisten på hotellet mitt emot de målade fönstren först efter barsk granskning tillstod att det gick an för ensam kvinna att komma direkt från gatan med lätt bagage och hyra rum för en natt. Det kändes betryggande.

Dagen efter, 9 augusti, gick tåget till Pännäinen, eller Bennäs på svenska. Det är dit man åker om man ska till Jakobstad, grundad av Jacob de la Gardies änka Ebba Brahe (han som också hade råd att rusta Läckö slott) 1652, en stad med 20 000 invånare och svensktalande majoritet, huvudort i det finlandssvenska ”bibelbältet”. Tobaksfabriken köptes upp och lades ned på 1990-talet, UPM-Kymmenes och Billerud-Korsnäs pappers- och massafabrik finns kvar, liksom Outokumpus stålverk och Snellmans köttfabrik. Kvar är också högskolan och Skata, den gamla arbetar- och sjömansstadsdelen med smala gator och välhållna trähus med skvallerspeglar i hörnen. I Skata utspelar sig lynchningen av en förment röd sympatisör under inbördeskriget i en av Kjell Westös romaner. Mobben anfördes av en svensk ”officer”. I samband med inbördeskriget var Jakobstad också platsen för Finlands första artilleriskola.
Aspegrens trädgård invid Rosenlunds trädgård har längre anor, anlagd på 1700-talet av kyrkoherde Aspegren med Linné som en inspirationskälla.
Jakobstad är också Johan Ludvig Runebergs födelse- (1804) och uppväxtstad. Nationalskaldens mest kända verk är Fänrik Ståls sägner.

För en tågresenär är det gott ha bilburna vänner,  i mitt fall Roger och Mairi i Jakobstad, för järnvägsstationen ligger i Bennäs, 15 kilometer inåt landet från Jakobstad räknat. Att det är så kan skyllas på Jakobstads tongivande redarfamiljer som inte ville ha stambanan mellan Helsingfors och Uleåborg närmare än så då den anlades i slutet på 1800-talet.

I goda vänners lag går inte bara resan in till Jakobstad fort, utan även tiden som användes till annat än fotografering, och redan dagen efter gick resan vidare…

 

 

Till Vasa onsdagen 10 augusti. Om Uleåborg är nästan helt finskspråkigt, och Jakobstad ännu har en majoritet svensktalande så har Vasa med nu omkring 70 000 invånare sedan 1920-talet en majoritet finsktalande befolkning och Vasa församling delades redan 1928 i en svensk och en finsk församling.

 

 

Staden anlades 1606 av Karl IX men då hade redan länge en handelsplats och Korsholms slott funnits i området. Korsholms vallar finns kvar i Gamla Vasa, sju kilometer sydost om det nya Vasas centrum där staden byggdes upp efter stadsbranden 1852.

Det vita Finland hade sitt centrum i Vasa under inbördeskriget, med skyddskårer och Lotta Svärd-rörelsen. På Kyrkoesplanaden ligger Krigsveteranmuseet där inte bara inbördeskriget utan också vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget dokumenterats i text och bilder, många föremål och till och med en korsu som visar hur soldaterna bodde bakom frontlinjerna.

Museet ligger lite undanskymt, och besökare får ringa på en klocka så någon öppnar och eskorterar vägen ned till museet, fyllt till bristningsgränsen av information om de krig som gjort att Finland blev och förblivit självständigt.

Åbo akademi, Finlands enda helt svenskspråkiga universitet, har ett campus i Vasa, och Helsingfors universitet erbjuder juridisk utbildning i staden. Där finns också Vasa universitet, Svenska handelshögskolan och flera yrkeshögskolor.

Från tåget till närmsta hotell tar det fem minuter att gå. Det heter Omenahotell enligt turistkartan, men på kvittot står det Scandic. Det känns tryggt. Det känns också flottare än hotellet i Uleåborg, inte bara för att det inte är en sexshop tvärs över gatan, utan också för att det finns en bastu i badrummet.

Vasaesplanaden västerut för till Salutorget och i kvarteret intill turistbyrån. Turistbyråer är opålästa resenärers bästa vänner. Vänliga människor tar fram kartblad, pekar, pratar och ritar ringar runt de platser dit man alldeles bestämt bör gå om man har tre timmars dagsljus till sitt förfogande.

Det blev en promenad där Wasa teater, stadshuset med Lotsstatyn, ”Kinamuren”, kyrkoapoteket, Topeliusstatyn och Jägarstatyn passerades på väg till Strampen och middag på rågbrödspanerade abborrfiléer och färskpotatis. Mätt och glad kunde en så vika av upp mot staden före fängelset och vidare genom Björkparken och till ortodoxa kyrkan och tegelkasernen där kosacker var förlagda under den ryska tiden.

God mat och gott väder gör en turist gott. En turist som läst Heikki Ylikangas bok Klubbekriget och haft svårt att följa de plågade böndernas respektive adelsmännens härars marscher gör det extra gott att med turistvärdars och -värdinnors hjälp till sist få en karta där alla landskap och deras gränser är utmärkta och numrerade, och dessutom namnen på dem, på svenska och finska.

Undertiteln på Ylikangas bok är ”Det blodiga bondekriget i Finland 1596-97”. Det var i sanning blodigt, bönderna hade redan svälts halvt till döds av skatter och pålagor och drog ut för att försvara det lilla de ännu hade kvar. Adelsmännen, med Clas Fleming som obestridd ledare och på kant inte bara med finländska bönder utan även med hertig Karl i Sverige, slog tillbaka bondehärarna med svek och svärd. Men Clas Fleming dog, hertigen blev kung och anlade de österbottniska städerna Vasa i syd och Uleåborg i nord. Det sågs som en kunglig ynnest, och ett tack för det stöd kungen fått mot Fleming och mot den polske kungen Sigismunds anspråk på den svenska tronen.
Heikki Ylikangas citerar en kyrkoherde som 1674 frågade österbottningar vad de mindes ”…om det nederlag som Hr Claes Flemmingh med en stor hop utav finska ryttare A:o 1597 gjorde på Österbottniska bönder, vilkas Hövitsman, en fordom bonde, Jacob Michelsson Ilka varit.”
Då fanns inga minnesmärken. Nu finns ett över slaget vid Nokia, en minnessten vid Jakob Ilkkas gård i Ilmola, ett minnesmärke över klubbemännen vid kyrkan Ilmola och kanske fler.

Ett par andra bilder från Vasa, det första motivet gjorde mig betryckt, det andra direkt munter till sinnet.

Torsdagen 11 augusti gick bussen till Närpes, tomatkusten, en kommun och stad med knappt 10 000 invånare, drygt 80 procent svensktalande. Där mötte goda vänner för vidare färd till stuga vid Bottenhavsvik. Ett skärgårdslandskap som inte står något efter, och där liksom längs hela kusten från Lappland i norr till Kymmenedalen i sydöst, finns historia om inte alldeles i den egna viken, så i viken näst intill. Med bas i Nämpnäs genomfördes operation Stella Polaris då Finland flyttade utrustning och underrättelsematerial till Sverige när fortsättningskriget höll på att förloras 1944. Tre fartyg lade ut från Nämpnäs med personal och packlådor med arkiv och signalspaningsutrustning och destination Härnösand.
Med hjälp av Stella Polaris byggdes Försvarets radioanstalt, FRA upp, men eftersom Finland förblev självständigt vid fredsavtalet med Sovjet återvände då finsk personal med delar av arkiv och utrustning. Enligt uppgift (Wikipedia) fick de då inte båtplatser, utan ta sig tillbaka över gränsen vid Torne älv, i smyg.

Men Närpes är mycket mer än tomater och närheten till Nämpnäs, där finns kyrkan med kyrkstallarna, där finns gravplatsen med en minnessten över några av de som dog i lägren 1918. Där finns friluftsmuseet Öjskogsparken med historiska byggnader och Närpes teater, amatörteaterföreningen bildad 1964. som spelar sina föreställningar på Närpesdialekt inför vridläktaren med drygt 400 platser. Väinö Linnas Under polstjärnan har ingått i repertoaren, liksom Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Någon mil söderut ligger Kaskö, strikt rutplanerad som ett mycket litet Manhattan, en handels- och sjöfartsort som fick sitt utseende och sina stadsrättigheter av Gustav III år 1785.
Det är fortfarande en viktig fiskehamn där man kan ta emot 20 miljoner kilo strömming årligen. Båtturister och turister komna landvägen via någon av broarna, kan alla låta sig bedåras av de vackra gamla trähusen och Bladhska handelsgården som nu kan hyras för fester och evenemang.

 

 

Nära ligger också Kristinestad , gammal kuststad med gammal trähusbebyggelse och trivsamma, lagom trånga gator. Samt Ulrika Eleonora kyrka, en av de äldsta byggnaderna i staden, populär vigselkyrka men känd också för att tornet lutar mot söder. En folklig tradition säger att tornet lutar för att ryssarna under Stora ofreden 1713-1721 försökte dra ner tornet utan att lyckas. Däremot förstördes inredningen, fönster och kyrkklockor, och trupperna använde kyrkan som stall. En del av kyrkans inventarier fördes till Sverige, men där försvann de.

 

 

 

 

Och så Bottenhavet då. Att inte bada när det finns en brygga med stege är lika omöjligt som att inte bada bastu när det finns en i hotellbadrummet. Blev det dessutom badat i såväl Torne älv (nära mynningen, ja, ja) som i Bottenviken vid stranden på Seskarö, så … Och det var helt ok, bottenhavsdoppet.

 

Lördagen 13 augusti, bil 30 mil till Åbo. Vännerna körde, jag åkte. Matpaus i Björneborg, och så vidare söderut, in i landskapet Satakunta och förbi Eurajoki där Olkiluoto, ett av Finlands två kärnkraftverk finns. Det andra ligger i Lovisa i Östra Nyland och ett tredje är planerat i Hanhikivi i Norra Österbotten.

Åbo är färjehamnen. Det hjälper inte att slottet ligger så nära att ett besök kunde hinnas med. Det är inte bara chaufför och kartläsare som är trötta, även passageraren i baksätet vill bara hem. Får en av de sista hyttplatserna, insideshytt, långt ner. Spelar ingen roll. Vill hem. Lång resa i det nära främmande, lärorikt och spännande.
Men ett minne från tidigare Åbo slottsbesök gör sig påmint: Gaming-utställningen med olika spelattiraljer och t-shirten med texten ”Mercenaries never die. They go to hell and regroup.”