Bunhill Row & Blake

Lite vet man om vad som väntar när huset söks upp där brevvännen man hade på 1970-talet bodde. Danny hette han, tonåringen i London.
Brevväxlingen upphörde under mina sena tonåren, men adressen kommer jag ihåg. Braithwaite House, Bunhill Row.
Så när färden gick till London och Karolinas ceremoni för Masterexamen vid King’s College tog jag först kartan och sedan tunnelbanan till hjälp och insåg att om jag missade Moorgate kunde jag kunnat gå av vid Barbican.

”Bunhill Row, Islington … där Corbyn bor … väldigt centralt … här är Chiswell Street … och så in på Bunhill Row … med udda nummer, som Danny … väldigt modernt här … äldre, låga byggnader på östra sidan, lokaler i gatuplan, kanske lägenheter på de övre … och så … Braithwaite House. Oj. Så högt! Nästan nackspärr av att försöka se hela byggnaden. Ska alltihop med på bild får jag lägga mig platt på rygg och ändå blir det inte bra … och hur förklara varför jag ligger här för folk som går förbi … näe…”

Det är 19 våningar högt, Braithwaite House som började byggas 1963. Banner Street-projektet kallades det. När Danny och hans familj flyttade dit måste det ha varit nästan, eller helt, nytt. Glänsande vitt och ett fantastiskt nytt inslag i gatubilden. Han skrev inget om det, men tonåringar tänker nog inte så mycket på stadsplanering, mera på att lägenheten var modern och kanske hade han fantastisk utsikt över London.
Senare läste jag att ”On 8th May 1968, the notorious Kray twins were arrested for the final time at an apartment in Braithwaite House.”
Ökända Kray-tvillingarna? Praktiskt taget hemma hos Danny? Det skrev han inte heller något om.
Inte skulle det ha sagt mig något heller, Al Capone hade jag lite koll på, och Hoffas namn var känt. Men Kray? Nej.
Nu vet jag mer.
Ronnie och Reggie, kriminella celebriteter. Filmer har gjorts, böcker har skrivits, pjäser spelats Ray Davies skrev ”don’t forget the Kray twins” i låten ”London” och Morrissey nämner båda bröderna i låten ”The Last of the Famous International Playboys”.

Varifrån Braithwaite House fått sitt namn vet jag inte, och kanske visste inte Danny det heller.
I antologin Empire Windrush, Fifty years of writing about black Britain, ed. Onyekachi Wambu, (Phoenix, Orion Books Ltd, London, 1999) medverkar E R Braithwaite. Han kom från Brittiska Guyana till universitetet i Cambridge året innan andra världskriget bröt ut, anmälde sig till tjänstgöring och var stridspilot i RAF under kriget.
1945 kunde han återvända till Cambridge och tog en masterexamen i fysik. Han skriver i förordet till antologin:
”Great was my amazement and chagrin when, time after time, I was denied employment, with elaborate casualness and courtesy, for reasons which seemed to have nothing to do with my abilities or qualifications. In due course I was forced to confront the simple fact that, relieved of the threat of German invasion, the British had abondoned all pretence of hand-in-hand brotherliness and had reverted to type, demonstrating the same racism they had so roundly condemned in the Germans.”

E R Braithwaite fick till sist en lärartjänst i vad han beskriver som ”less-favoured schools in London’s East End”.
Men han skrev också uppmärksammade böcker, bland annat om sina erfarenheter som lärare och socialarbetare. En blev film med Sidney Poitier i en av rollerna. 1960 fick han en tjänst vid UNESCO i Paris och 1965 det då fria Guyanas första FN-ambassadör. Senare blev han amerikansk medborgare och bodde då antologin skrevs i Washington DC.
Jobb enligt kvalifikation fick han inte, men kanske fick han ge namn åt det stora skinande vita huset på Bunhill Row?

Huset skiner inte längre som när det var nybyggt, och av artiklar i Islington Gazette har jag förstått att en katastrof som den i Grenfell Tower hade kunnat inträffa:
https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-dangerous-cladding-to-be-ripped-off-islington-tower-block-1-5075489

https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-tenants-told-islington-council-about-fire-risk-years-ago-but-nothing-was-done-1-5082532

Skylten ”Braithwaite House” hade  jag kunnat fotografera stående, men hur kul är en namnskylt? Andra har däremot tagit foton av såväl hus som skylt, de går att se här.
Jag lade undan kameran och gick över gatan till gravplatsen Bunhill Fields. Gamla gravar, mossiga stenar, och en informationstavla.
Bunhill har föga förvånande inget med bullar att göra, det är gravplatsen som givit gatan dess namn, Bonehill hette den från början, och fram till 1854 användes den som begravningsplats.
Där är Daniel Defoe (Robinson Kruse), John Bunyan (Pilgrims resa) och William Blake begravda. Olika grupper under olika perioder har sökt sig till deras gravar och/eller minnesstenar.
William Blake, poeten, konstnären och mystikern som inte hölls särskilt högt under sin livstid (1757 – 1827) och av somliga inte bara sågs som excentrisk utan rent av galen, har från tidigt 1900-tal haft en växande beundrarskara.

blake
Minnesstenen sattes upp 1927 vid Blake’s grav, och då fick också hans fru, som inte ligger i samma grav som honom, komma med i texten. Stenen flyttades då området planerades om till sin nuvarande plats. Lägg märke till minnesgåvorna, små stenar och mynt som besökare lagt ovanpå stenen.

Sedan 1960-talet står en minnessten över honom en bit från den plats där han är begravd, men 2018 placerades också en liggande minnessten där han faktiskt begravdes.
Den liggande stenen invigdes 12 augusti 2018 av Philip Pullman, ordförande i Blake Society och författare till bland annat fantasytrilogin Den mörka materian.

Till William Blake’s mest kända verk hör Songs of Innocence och Songs of Experience som han inte bara skrev utan också illustrerade. I den senare finns dikten The Tyger:
Tyger Tyger, burning bright,
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?
… lyder den första strofen i dikten som ofelbart får den som läser den att snubbla på uttalet i sista stavelsen.

Bunhill Row är ingen lång gata, den börjar med den internationella advokatfirman Slaughter and May och Cass Business School, de moderna byggnaderna nära Chiswell Street. På gatans östra sida The Honourable Artillery Company’s stora träningsområde omväxlande kallat ”garden” och ”ground”, med The Armoury House i norra delen.
På vägen till Braithwaite House passerar man den anrika puben The Artillery Arms, bortom Braithwaite House finns en byggnad som hör till Vännernas samfund, kväkarna, en annan med en katolsk skola, i slutet på gatan där Bunhill Row möter Old Street, puben Masque Haunt. Den som vill kan se bilder här.

Lite visste jag om vad som väntade den där januariförmiddagen när jag åkte till Bunhill Row. Om hur Danny, min forna brevvän har det vet jag fortfarande inget, men om den gata där han bodde en hel del mer än tidigare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *