”The tappity-tap-tap and the thin bell and muffled whir of …”
Vad kan nu detta beskriva?
Eller det här:
”… a thin white union-suit, grey socks, black garters …”
Svaret på den första frågan är skrivmaskin av den modell som fanns för minst fem decennier sedan.
Svaret på den andra är underkläderna på en detektiv av den gamla skolan.
Sekreteraren som skriver på maskinen heter Effie Perine. Detektivens namn är Samuel Spade. Platsen är San Fransisco, bokens titel The Maltese Falcon, författarens namn Dashiell Hammett.
En deckare som liksom underkläderna är av den gamla skolan, en osannolik historia, mängder av machomentalitet, misshandel, mord och misogyni.
Likafullt underhållande även om det inte skulle vara det bästa lästipset för varken sommar eller vinter. Roligast är tidsmarkörerna, The Maltese Falcon’s utgivningsår var 1930. Då skrev man ”automobile” om bilar, och ”union-suit”, vem har ens hört talas om kombinationer, kalsong och undertröja i ett, nu för tiden? I varje fall för män, kvinnor kanske kan luras in i en ”body” med spetsar och allt, men annars är det nog bara väldigt små barn som kan kläs i en ”union-suit”.
Och ”garters”? Strumpeband! Nej, det är inte heller vad dagens detektiver vanligen behöver för att komplettera klädseln, varken svarta eller kolorerade.
Det kan tilläggas att i baksidestexten för pockeupplagan från Vintage Books, Random House, 1984, citeras London Times Literary Supplement från utgivningsåret:
”This is not only probably the best detective story we have ever read, it is an exceedingly well written novel.”
För jämförelse finns svenska thrillers/deckare från 1920-talet, om inte annat så på antikvariat. Skillnaden mellan den svenska ”Silverskatten” och Samuel Spade är milsvid, inte bara geografiskt utan också i stil och intrig.
Vara hur det vill med London Times Literary Supplement av år 1930. Det är ändå lätt att ledsna på Sam Spade. Man blir inte särskilt mycket gladare av Raymond Chandler, även om han är senare och kanske mera lättsmält trots n-ord, rent av med dubbel-g – det senare ett ord jag aldrig hörde användas ens i min barndom som är fjärran om än inte så långt fjärran som 1939 då Chandlers första bok med Marlowe i huvudrollen publicerades.
Det är faktiskt roligare att läsa Dick Francis, lika mycket macho, och visst finns där såväl misshandel som mord, men där finns också galoppsport (hinderlöpning) och annat som till exempel flygplan och piloter. Som i Flying Finish. Francis skrivarkarriär inleddes på 1950-talet och fortsatte flera decennier till hans död 2010. I de senare böckerna var sonen Felix medförfattare.
Och sen finns förstås The Riddle of the Sands av Erskine Childers. Utgiven 1903, och ansedd som den första thrillern, en genre som växt om inte exponentiellt så näst intill, sedan dess.
Läsningen av gamla deckare och thrillers är ett roande, om än ibland förskräckande tidsfördriv. Nyare böcker i genrerna ger andra insikter och ibland geografiska perspektiv.
Mina personliga favoriter? Louise Penny, (Kanada, Quebec), Peter May (i synnerhet de som utspelas i Hebriderna), Elly Griffiths (Norfolk, Brighton), Ann Cleeves (Newcastle-upon-Tyne, Shetland) och förstås Anne Holt (Norge). Samt Sara Paretsky, den deckarförfattare som först öppnade mina ögon för genrens möjligheter att ge kunskap. Titeln på ögonöppnaren är Tunnelseende (Tunnel Vision) som delvis utspelar sig i det som bokstavligen är Chicagos undre, undre värld. Två ”undre” är ingen felskrivning.
Tilläggas kan att deckare i dag fungerar som sagor för vuxna: där finns den/de onda som nästan utan undantag åker dit på slutet, och den/de goda som ser till att så sker. De senare kan vara mer eller mindre tilltufsade stereotyper och troligen oförbätterliga i den bemärkelsen. De förra mer eller mindre korrupta eller fördärvade på annat sätt. Men utgången är (nästan alltid) given: häxan åker in i ugnen.