En rejäl läktare för lag i landets högsta fotbollsdivision är inget som upprör ens en som är totalt ointresserad av fotboll. Det upprör inte heller om laget därefter rasat ned i divisionerna. (tillägg finns)
Vad som däremot kan förundra är att läktaren vid planen för ett lag som länge spelat mot landets topplag år efter år förblir så … liten och obekväm.
Det är förstås Enavallen respektive ERK:s rugbyplan som avses. Inget ont om varken Enavallen, ESK eller fotboll, men nog är det väl en aning konstigt att rugbyplanen och -publiken år efter år stått tillbaka i kommunens investeringsplaner?
Inte för att det inte funnits tankar, och t o m ritningar på hur rugbyplanen och den intilliggande konstgräsplanen skulle kunna få såväl läktare som bättre omklädnings-/förrådsrum. Sådana tankar/ritningar har enligt uppgift funnits, men skrinlagts. Även mindre kostsamma alternativ har blivit lagda i samma skrin.
Det är svårt att förstå varför en sedan länge lokalt förankrad och ofta framgångsrik sport med verksamhet för såväl kvinnor som män, vuxna som ungdomar gång på gång förbises.
Enligt ERK:s hemsida har klubben sedan den bildades 1968 ”vunnit 72 st Svenska Mästerskap på senior och ungdomsnivå samt 104 st SM-silver och SM-brons”. Den svenska rugbyvärlden må vara liten, men visst är det väl ändå imponerande?
Tillägg: Måndagen 2 augusti kunde Enköpings-Posten meddela att ERK:s sjumannalag herrar vunnit SM-guld på hemmaplan. ”Det blev en finalrepris mot Exiles. ERK körde fullkomligt över förra årets SM-vinnare och vann med 31-0.”, skrev EP:s reporter Anders Hallman på första sidan.
Samma dag skrev samme reporter i en artikel att ”ESK fortsätter att ha det tungt i division 2-fotbollen. I omstarten mot Österåker blev det förlust med 1-3.”
Resultaten har förstås inte med utseendet på hemmaarenornas läktare att göra, men inte skulle väl en liten satsning på rugbypublikens välbefinnande vara helt fel? För övrigt önskas såväl ERK som ESK och alla andra kommunens sportutövare allt gott.