Helsingfors är en stad att förundras över och glädjas åt.
Läckergommen kan särskilt glädjas åt champagnekorkar på Café Ekberg på Bulevarden. Samtidigt som densamme förundras över hur, förlåt men, ful, en bakelse kan vara.
Att Helsingfors liksom andra städer och samhällen får alltfler fula butiksskyltar, som dessutom inte sällan vill visa vägen till samma typ av butiker. Tänk Ikea, H&M, Zara …
Hur gläds man då inte över neonskylten som ännu sitter högst på Hagnäs saluhalls tak vid Hagnäs torg (Hakaniemen-tori). En skylt som väntande buss- och spårvagnspassagerare har god utsikt över, och metrostationen ger än fler möjlighet att se den.
En anledning att förundras är ibland finlandssvenska ord.
Hållplatsen ”Fölskvären” till exempel.
Vad är det, hur uttalas det? Fölsk-vären? Fölskvä-ren? Försiktig fråga ger svaret:
– Fölskvären? Du vet väl vad ett föl är? En liten häst? Skvär kommer från ryskan, torg. Föltorget.
Jo, föl vet man ju. Men är ”skvär” ryska? Torg heter ju ”plå’chad” (transskriberat) på ryska?
– Skvär är en förfinskad/försvenskad form av engelskans ”square” som kom in via ryskan. Alltså skvär.
Jaha, jo, det verkar ju … rimligt. Men ändå något att förundras över. Kanske i synnerhet som Fölskvären varken är fyrkantig eller ett torg. Det är en liten park, närmast trekantig till formen, med en hästskulptur, sto och föl, och en spårvagnshållplats. Det är förstås texten på den sistnämnda som gör att tillfälliga besökare kan falla i tankar.
Glada kommentarer kan det bli vid skylten nedan, för vad har Helsingforsarna emot skottar egentligen? Diskriminering, det är vad det är.
Men se, här är skottar tillåtna:
I Tove Hanssonin Puisto. Tove … Hansson?
Hundrastgården tycks ha namngivits efter någon med namn snarlikt de världsberömda mumintrollens upphovsman.
Eller också blev det fel. På skylten vid hållplatsen strax utanför hundrastgården står det i varje fall Tove Jansson.
Först förundran och sedan glädje ger den smått vanvördiga skylten utanför puben vid Ostrobothnia studentnations hus:
Det ligger kanske nåt i det, helgonförklaringen. För som en nutida finländare hördes sucka över dagspolitik och möjliga lösningar på ekonomi och arbetslöshet:
– Kom tillbaka Urho, allt är förlåtet.
Riksdagshuset på Mannerheimsvägen är imponerande med sin monumentala fasad som döljer fem våningar av kontor och sessionssalar inom vars väggar den finländska demokratin utövas.
Men mer oväntat, och därför mer att förundras och glädjas över är taket i en av riksdagshusets salar. Trä och kristall – finländskt gnistrande vackert.
