Mitt intresse för bussar och lastbilar är mycket begränsat, men det har ändå känts rätt skönt att Scania funnits – som en del av mitt liv. Som mjölk och cyklar.
Bussarna ser annorlunda ut nu än förr, och mjölk uppträder i många skepnader, liksom cyklar. Men jag har aldrig haft anledning att fundera närmare över detta. Det är utvecklingen … ja, ja, mycket blir bättre med åren.
Scania är ändå Scania, och mjölk är mjölk om än i form turkisk yoghurt. Och cyklar, tja man lagar punkteringar och ser till att ekrarna sitter fast.
Så här ser Scanias symbol ut:
Aldrig har jag funderat närmare över den. Och hade jag gjort det så skulle jag ha tänkt att det var en häftig pippi.
Tills den dag då en heraldiker i radio säger att gripen i Scania-märket är tagen från Erik av Pommerns vapensköld.
Men vad? Erik av Pommern? Var det inte han som …
Han som med främmande fogdar plågade allmogen?
Jo. Det var det.
”Emot Presterskapet hade Erik icke heller iakttagit den varsamhet hans system fordrade. Han hade oupphörligt inblandat sig i Biskops-valen (se nedan) han hade pålagt Ståndet åtskilliga beskattningar, och det infall han omsider fick, att på vissa ställen förordna en andaktsöfning, som oafbrutet, natt och dag, skulle fortfara, kunde icke vinna dess bifall. Fogdarna i Sverige tvingade omsider Allmogen till resning. Tvertemot sin förbindelse och Svenska lagarna gjorde Konungen en ändring i Kammarverket, hvarigenom landet utblottades och vägen öppnades för det grymmaste tyranni. Bönderna, som icke kunde betala sina skatter, eller utgöra sina körslor vid Kungsgårdarna, handterades obarmhertigt af de Danska Landshöfdingarna, och bland dessa har Jösse Eriksson, som var Landshöfdinge öfver Westerås och Dalarne, i synnerhet gjort sig namnkunnig genom sin grymhet emot Dalkarlarna.”
Men:
”Erik var icke nog tyrann för att kallsinnigt höra sina undersåtares lidande, men icke heller nog mensklig för att uppriktigt vilja lindra det. Han lofvade beskydd åt de förtryckta, han skickade en befallning till Svenska Rådet att undersöka Böndernas klagan och Fogdens uppförande; men utan rättighet att dömma deröfver, utan myndighet att förekomma en fortsättning af de grymheter som varit föröfvade. Rådet verkställde ransakningen; det fann att Jösse Eriksson varit brottslig, och att de beskyllningar, som gjordes honom voro grundade; det skickade Engelbrekt med sitt utslag tillbaka till Köpenhamn, och bifogade ett särskilt bref, hvaruti det anhöll om rättvisa för Allmogen, och yttrade sin fruktan för de oroligheter, som eljest kunde utbrista.
Dessa föreställningar voro utan verkan. Erik hade hvarken begrepp att förutse följderna af en gärning, eller rättvisa att straffa ett brott för sin egen skull.”
Taget ur : http://sv.wikisource.org/wiki/Kalmare_unionens_historia
Det är den Erik. Den gripen. Från hans vapen.
Det var under Eriks tid som Engelbrekt, en kort period rikshövitsman, framträdde till allmogens och bergsmännens försvar. Han som mördades 1436 på Göksholmen i Hjälmaren. Inte av Erik av Pommern visserligen, men ändå. Engelbrekts vapen, tre halva liljor runt treenigheten, eller om det är ett berg. Han var ju av bergsmannasläkt enligt annalerna.
Och så fick jag lära mig att Eriks grip återfinns inte bara i Scanias, utan alltsedan 1437, året efter mordet på Engelbrekt, på Malmös stads- och senare kommunvapen.
Wikipedia meddelar:
Den tidigare blasoneringen hade hängt med sedan den först bestämdes den 23 april 1437. Den lät så här:
”Et røt grips howith meth rødh hals oc rødhe øren oc owen pa howithet een forgult krone vti et hwit feld, oc vpa hielmen sammelethis eet røt grips howith meth een forgylt krone meth een busk strudzfiedhre myt aa kronen, hwidhe oc rödh.”
Vilken pippi!
Blasoneringen för vapnet omformulerades när vapnet nyregistrerades vid kommunreformen 1974. Nu lyder den ”I silverfält ett rött, med gyllene krona krönt griphuvud. På hjälmen samma bild samt i kronan ett knippe strutsfjädrar av silver.”
Malmö kan jag ha överseende med, trots kommunvapnet. Malmö och Skåne hörde till Danmark långt efter Eriks tid. Men den där gripen ser faktiskt rätt fånig ut, en grip med krona med en grip med krona och strutsfjädrar. Lite för mycket, va?
Jag kommer aldrig mera att känna för Scania som jag gör för mjölk. Eller cyklar.
Angående Erik av Pommerns inblandning i biskopsvalen:
”Nya grämelser bereddes tillika för Erik inom Riket. Redan i de tidigare åren af sin regering hade han, emot Upsala Dom-Kapittels val, insatt till Ärkebiskop i Sverige Johannes Jerechini, som varit hans Kansler eller Sekreterare. Det missnöje och de svårigheter, som dervid uppkommo, hade Margareta bilaggt; men Jerechinis uppförande kunde icke försona honom med en församling, som med ovilja emottagit en person, redan känd för de skamligaste gerningar. Tiaren bidrog likaså litet till hans förbättring, som den kunde dölja hans brott. Oaktadt den helighet, som omgaf Prelaterna, anklagades han af sitt eget stånd, och beskyllningarna voro så grundade att Eric sjelf, icke kunde skydda sin gunstling. Jerechini måste nedstiga ifrån Ärkebiskops-stolen; han blef likväl sedan, genom Konungens hemliga biträde, Biskop på Island. Men hans skamliga laster uppretade omsider Isländarne så att de dränkte honom.”
http://sv.wikisource.org/wiki/Kalmare_unionens_historia/I#cite_note-s93-6
Om samme man, men under danskt namn i Wikipedia:
Jöns Gereksson, romersk-katolska kyrkan, ärkebiskop 1408-1421. Biskops-Arnö ingick i hans domäner, och förre rektorn vid Nordens folkhögskola, Birgitta Östlund, kunde på ett oefterhärmligt sätt redogöra för ärkebiskopens leverne, fall och hädanfärd. Han utsågs när han gjort sig omöjlig som ärkebiskop till biskop på Island, Skalholts stift, 1426-1433.
Biografi:
Jöns Gerekesson föddes (troligen) i Danmark som son till lågfrälse Gereke Jensen Lodehat, vars släkt hade skaffat sig en stark ställning i katolska kyrkan i Sverige och vid det svenska hovet.
Gerekesson bedrev studier vid Paris universitet (1401) och Karlsuniversitetet i Prag (1404), och blev präst i Danmark och kansler till Erik av Pommern. År 1408 utsågs han av påve Gregorius XII till ärkebiskop i Uppsala, efter att den först valde ombads avgå av kungen och drottning Margareta.
När Gregorius XII avsattes vid konciliet i Pisa 1409, gungade Johannes ställning, men 1410 utnämndes han än en gång till ärkebiskop (se för övrigt Den stora schismen). Kung Eriks inställning växlade därefter från välvilja till dess motsats, fastän av andra skäl.
Johannes är bland annat på grund av alla politiska motsättningar utan jämförelse den sämst beryktade i Uppsalas stifts annaler, men har av andra ansetts vara ett helgon. Han ansågs av kritiker till kungamaktens kontroll över kyrkan, vara befriad från alla moraliska betänkligheter, vara ointresserad av sina plikter, amorös, nepotisk, våldsbenägen och mycket girig. Trots att han hade Stockholms slott, och delar av Stockholms och Stäkets län till förläning, skuldsatte han sig, använde grovt våld mot dominikanermunkarna och mutor för att bli fri.
Enligt ryktet hade Johannes Gerechini flera harem på sina gårdar, en bekräftad otrohetsaffär med en gift kvinna med vilken han fick två barn, samt ett enormt motstånd från såväl kungen som Uppsalas stifts domkapitel, ledde till att påven och kurian 1422 utfärdade en bulla som för evig tid skulle skilja honom från ärkebiskopsstolen. Celibatet var dock ännu inte helt genomdrivet.
Trots allt blev Johannes Gerechini vald till biskop på Island 1430. Till en början respekterad av islänningarna, blev han senare hatad av engelsmän som började intressera sig för ön, varför han greps och dränktes i en säck med en sten fastbunden vid halsen.”