”Om MP och V får ett stort inflytande över svensk politik går näringslivet en svårare tid till mötes. Det kommer Sveriges svaga och lata att förlora mest på. Då kommer många svenskar åter bli fattiga.”
Så skrev kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna (c) på sin blogg.
Med ”lata” menar han de som inte gör sitt bästa. Invånartjänst är ett begrepp som C i Uppsala vill införa. Invånartjänst innebär att de som får försörjningsstöd, socialbidrag som det kallades tidigare, också ska vara beredda att efter förmåga utföra anvisade arbeten. De ska göra sitt bästa.
Vem som ska avgöra om någon gör sitt bästa har Hanna inte utvecklat vidare.
Försäkringskassan och deras förtroendeläkare som aldrig träffar dem de skriver utlåtanden om?
Arbetsförmedlingens handläggare som knappt hinner träffa de arbetssökande?
Socialsekreterare med uppgift att ta hand om allt från misshandlade barn till missbrukande vuxna och däremellan de som inte längre är med i a-kassan, inte får något jobb för att de är för sjuka eller för gamla eller betraktas som oanställningsbara av andra skäl, de som är utförsäkrade från den ”allmänna” sjukförsäkringen? Och dessutom hålla budget.
EU-länder ska se till att ta hand om sina egna fattiga tycker Stefan Hanna också, apropå diskussionerna om rumänska tiggare på Uppsalas gator.
Det kan ju låta bestickande.
Men sitt bästa gör tiggarna, och de är definitivt entreprenöriella. (Ett uttryck som sökt sig långt ned i årskurserna i våra skolor. Just det har inte nödvändigtvis någon betydelse för PISA-resultaten.)
Det kräver såväl initiativkraft som logistisk och organisatorisk förmåga att ta sig familjevis hela vägen från Rumänien för att sedan klara att sitta ute och tigga i snö, regn och solsken i ett land långt i norr där nästan ingen talar deras språk.
Så till de svaga.
Vilka är det då? Stefan Hanna specificerar inte, men att de kommer att förlora om näringslivet går en svårare tid till mötes säger han i varje fall.
Harald Ofstad, (1920-1994) norsk moralfilosof och professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1955-86, skrev boken Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna, publicerad 1972.
Det är en närläsning av Mein Kampf och den ideologi som nazismen byggde på. Boken är omfattande, och i ett förord skrivet av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, till Karnevalförlagets utgåva 2012, sammanfattas en del av den som följer:
”I sista kapitlet utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesteras också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor eller för ”the smartest guys in the room” för att citera Jeff Skilling, en av arkitekterna bakom Enron-skandalen (ett i raden av exempel på den girighet som ligger bakom de senaste decenniernas finanskriser). Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva.” (s 15)
Ofstad skriver:
”Kampen för tillvaron måste fortsätta och rena samhällskroppen från skadligt inflytande från ”svaga” enligt det nazistiska tänkandet. ”Det är tankar av denna art som ligger bakom nazismens negativa inställning till statens sociala hjälpuppgifter. NSDAP gick mot socialhjälp, skar ned arbetslöshetsunderstödet, pensionerna, invalidpensionerna och stödet till handikappade, blinda, döva, tuberkulösa etc. … Självfallet var attityden till alkoholister och andra avvikande, till exempel kriminella, fördömande och moraliserande och ingalunda inställd på att hjälpa.” (sid 55).
Vi är tillbaka i de svaga och lata. Vem avgör vilka som är vad?
För att inga missförstånd ska uppstå: Stefan Hanna är inte nazist. Han är heller inte främlingsfientlig. Han är orolig för att integrationen inte fungerar, ”totalhavererat” är det ord han använder. Och på sin blogg skriver han apropå integration:
”Därför vill Centerpartiet i Uppsala;
– kraftigt höja förenings/idrottsklubbsbidragen för riktade integrationsprojekt
– kraftigt öka stödet till barn och unga i skolan med flyktingbakgrund, något som alla barn tjänar på
– kraftigt inkludera fler vuxna med flyktingbakgrund genom mer satsningar på välfärdsjobb”
Välfärdsjobb erbjuds långtidsarbetslösa i Uppsala via Navet, Uppsala kommun i samverkan med Arbetsförmedlingen. Jobb som kan göras, men ”inte behövs”, inte skulle ha blivit utförda om inte för välfärdsjobben. Stationsvärdar vid Resecentrum i Uppsala är exempel på välfärdsjobb.
Välfärdsjobben är enligt Stefan Hanna ett resultat av det förslag om invånartjänst som Centern första gången förde fram i 2010 års valrörelse.
Man ska göra sitt bästa.
I Det sovande folket (Fredrik Reinfeldt 1993, nyutgåva av Nationalscen 2014) skriver Reinfeldt som då var Muf-ordförande om välfärdsstaten och vad den lett till:
”Offren för välfärdsstatens falska locktoner är Det Sovande Folket.”
”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
”Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig fast de inte behövde.” s 10
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” s 50
”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap. Politikerna måste omformulera sitt mandat från väljarna. Det kräver stor tydlighet från våra folkvalda….”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” s 109 ff
Återigen för att inga missförstånd ska uppstå: Reinfeldt är inte nazist, och inte heller främlingsfientlig.
Det är inte varje enskild del i Hannas åsikter och Centerns förslag eller Reinfeldts ungdomsopus som förskräcker mest. Det är tendensen.
Det är presumtionen att alla inte gör/gjort sitt bästa, och den oförståelse som tycks finnas för att förutsättningen för kategorin ”de svaga”, är att det finns en kategori ”de starka”, de starka som är lyckade. Det är ta-dig-i-kragen-annars-attityderna, individcentreringen som är posititiv så länge det går bra, men förödande för den individ som inte klarar kraven på att prestera.
Det är ”… den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen.” (Tersmans förord till Vårt förakt för svaghet, se ovan).
Oförståelsen för andras liv är för övrigt inget som förekommer bara hos borgerliga politiker. Gunnar Sträng, fordom finansminister (S), lär ska ha sagt när han fick höra vad en städerska tjänade att ”man kan undra hur en som tjänar så lite är funtad”.
Och om sovande folk skrev Lena Sundström i inledningen till sin bok ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”: ”Vad är det egentligen politikerna har sysslat med under tiden som vi låg och sov, kollade på tv eller klämde den sista Sopranosboxen? Vad är det som har hänt med Sverige?” Boken handlar sedan om pensionsreformen, Telia och ”folkaktierna”, spritskatter och lördagsöppet på Systemet, avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, Schengenavtalet och dess konsekvenser. Det är ta-i-kragen där också, men det har inget med bidrag, skatter eller lata-svaga att göra, utan om förutsedda och oförutsedda konsekvenser av beslut som väljarna inte fick möjlighet att ta ställning till och ännu mindre bedöma. Det är politiker som ska tas i kragen.
Lena Sundström citerar från ett torgmöte med Göran Persson:
”Äldre tant: Du skall jävla inte slå på de som redan ligger.
Göran Persson: Det gjorde den gamla högerregeringen och den gjorde du ingenting för att avsätta.
Äldre tant: Högerregering, det har vi väl nu också.
Göran Persson: Ni kommunister …
Äldre tant: Jag är jävlar i mig inte kommunist, jag skall tala om för dig att jag har varit socialdemokrat sedan jag kröp.”
LS: kommenterar: ”… Att veta hur man skall hantera Persson och socialdemokratin och alla de känslorna som man fortfarande har för ett parti som för länge sedan har lämnat en.” (s 321)
”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” gavs ut på Leopards förlag 2005.
Harald Ofstad härleder delvis Hitlers groteska ras- och maktteorier till Darwin och evolutionsläran. Darwin återfinns också i Anton Tjechovs novell Duellen. Där låter han zoologen von Koren mångordigt förklara behovet av att rena mänskligheten från delar av den, och också varför:
”Den mänskliga kulturen har försvagat kampen för tillvaron och strävar till att helt göra slut på det naturliga urvalet. Föreställ er, att vi skulle lyckas bibringa bina de humanitära idéerna i deras obearbetade, rudimentära form. Vad skulle bli följden? Jo drönarna, som bör dödas, skulle bli vid liv, de skulle äta upp all honung, de skulle fördärva och förkväva arbetsbina – och resultatet vore de svagas herravälde över de starka. Precis detsamma försiggår nu med människosläktet: de svaga förtrycker de starka. …”
von Koren lägger ut texten, men får också svar på tal av diakonen Pobedov. Huvudpersonerna Lajevskij och Nadezjda Feodorovna som är orsaken till von Korens utläggningar bättrar sig på slutet och blir flitiga och anständiga samhällsmedborgare.
von Koren åker till Sibirien på en vetenskaplig expedition, avfärden sker i hård sjögång.
