Slukhål, banker och hopplöshet

Jag skulle önska att det var jag som kommit på att kalla bankerna för slukhål. Men det är det inte, det är Andreas Cervenka, krönikör i SvD ekonomi.

Att banker inte ger någon ränta på lönekonton, och knappast heller på sparkonton, har däremot inte Cervenka kommit på åt mig. Det har jag noterat alldeles själv. Mina konton på sparbanken i Enköping, del av Swedbank, om än självständig, är just sådana.

Det grämer mig outsägligt.
Det grämer mig också att roburfonderna gått back det senaste året. Varför, varför, varför, tar jag inte mina fattiga slantar och sticker?
En lojalitet som inte är ömsesidig är svaret, och bekvämlighet förstås.
Bleve jag efter med räntor och lån gåves ingen pardon. Det är jag också säker på.
Lika säker som att lånens räntekostnader är betydligt högre än vad jag tjänar på att låna ut mina pengar till banken.
Nu är jag och Anders inte så värst illa ute vad lån beträffar. Och knappast heller våra barn.
Inte så illa som många andra unga, eller halvgamla snarare. Såna som bildat familj och köpt hus och tror att livet leker nu och för överskådlig framtid.

Tyska (och andra) banker lånade ut till Grekland och Spanien och Italien, och så kunde de inte betala tillbaka och EU går in med stödlån till hårda villkor. Bankerna räddas och samhällen bryts ned.
Effekterna har vi inte sett slutet på, men Jobbik är redan starka, och fascister inte bara marscherar, de mördar och bränner i Grekland.

I Sverige då? Ja, vad händer när inga alternativ gives bland de etablerade pariterna? Sverigedemokraterna är redan inne i riksdagen, och lär ska bli kvar. De kan också bli starkare. De har så vitt jag förstår inga lösningar som går till kärnan av problemen, frikostig utlåning utan risk för aktie- och kapitalägare. I stället slår de nedåt, mot de svagaste. De som lämnat allt och fått ännu mindre.

”Klass” har blivit impopulärt som begrepp. Gud vet om det inte är detsamma som kommunism, och vem vill skyllas för att vara kommunist? Inte ens Lars Ohly längre.

Inte ens arbetarklassen vill kännas vid begreppet.
Eller medelklassen. Förbjude att någon hänvisar till den som ”klass”, nänä, valfrihet och egna projekt och entreprenörer, om så den enda entreprenaden innebär att köra ungarna till skolan och projektet att se en Hemnetfilm på fredagkvällen. Valfriheten gäller att hota rektor ta ungarna till annan skola och med dem elevpengen. Det ska lära honom en läxa, för en ann’ är så god som en ann’ och förbanne mig ingen ”klass” heller.

Gustav Fridolin skrev i Expressen 9 januari 2012 under rubriken ”SD:s väljare är som du och jag”.
Olyckligtvis har han rätt. De är som du och jag, när du och jag har fått nog av att hunsas av tjänstemän och politiker och bostadsrättsföreningsstyrelser och parkeringsvakter. Fått nog av att jobba plikttroget 40 timmar i veckan år efter år och sedan sägas upp och lämnas på bar backe, inte på en gång, men efter en utmätt tid då alla utgifter rannsakats och tjänstemän kommit fram till att flytt från familjen är vad som krävs, jajamensan, för det är arbetslinjen som gäller, oavsett om ungarna går i skolan och villan är osäljbar och maken/hustrun har jobbet kvar, än så länge.

Det är då man blir lack, för det är ingen som verkar se att det är åt helskotta. Eller kanske någon ser, men ingen tänker göra något åt det annat än ge mera bidrag och skattebefrielser till arbetsgivare, offentliga och privata, för att jobb ska ”skapas”. Vet man dessutom att det i kedjan sitter folk som hellre ser till att fylla kvoten av ”utplacerade” än att inte ge bidrag till jobb som ändå måste göras. Då blir det riktigt illa.
Då röstar man på SD, för även om de inte egentligen representerar de åsikter man har, så är de åtminstone nåt annat än de övriga partierna som inte har annat än kosmetiska skillnader i den politik de vill driva eller driver.

”Att förlora människor till hopplöshet kan bli demokratiskt kostsamt” skriver Fridolin.
Han har rätt.
Jag har inte sett att MP eller något annat riksdagsparti haft något att säga som kan ge hopp åt de hopplösa. Inte SD heller.
”Rasismen är inte kostnad för att människor passerar gränser, rasism är en kostnad för en misslyckad ekonomisk politik. Och så länge politiken misslyckas så kvarstår kostnaden”. Fridolin igen.

Men så se vad som behövs då! Är det vinstdrivande skol- och vårdbolag och lönebidragsanställningar och höjda gränser för reseavdrag och och rut-avdrag? Och avdrag för gåvor till välgörenhetsorganisationer? Verkligen?
Och är det möjligheten att sälja aktier skattefritt, ta ut 150 000 i skattebillig utdelning, sänka förmånsvärde på bilen, få rabatt hos Skatteverket, få skattefria förmåner med mera med mera med mera …
Och nu har Konstnärernas riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare fått medhåll av allianspolitiker om att gåvor och donationer till konst och konsthantverk ska ge avdragsrätt också, inköp av samtidskonst ska bli avdragsgill, och kulturstiftelser ska ges nya skatteregler, skattesänkningar får man tro.

Fackmedlemsavgifter är inte längre avdragsgilla, och arbetsresekostnader ger allt mindre avdragsrätt. Men konst och välgörenhet, det är en annan sak. Det kan säkert sägas stärka arbetslinjen.

Gör din plikt, kräv din rätt hette det för länge sen. Nu är bara rätten kvar, samt skatteplanerare och revisorer. Plikten inskränker sig till att kräva rätten. För de som kan och orkar.

De andra riskerar försvinna i slukhålen. Bankernas och hopplöshetens.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *