Månad: februari 2013

Publicerat

Molnet och säkerheten

”Vi godkänner inte molntjänster för att de är ett hot mot rikets säkerhet. Vår information ska ligga på ett lokalt nätverk och inget får vara kopplat till internet.”

Säkerhetschefen vid Fortifikationsverket citeras i Upphandling24, artikel av Nelly Visanji, 23 februari 2011 (sök på webbadressen www.idg.se)

Har molnen blivit tillräckligt säkra nu? Eller ens säkrare?

 På Nelly Visanjis fråga ”Flera it-säkerhetsexperter hävdar att molntjänster är säkrare än vad de flesta företag själva kan upprätta. Hur ser du på det?”

svarar säkerhetschefen ”Det är lätt att säga så. Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa? Och vad ska företagen kräva av molntjänstföretagen?”

Att ha huvudet i molnen brukar inte betyda något positivt, konnotationen är snarare ungefär som att ha det i sanden.

Har man som NTM-koncernen ett eget virtuellt moln med gemensam programvara för alla tidningar , allt lagrat centralt, och produktionsprogrammen ger upp andan. Då står hela koncernens produktion stilla.

Det gjorde den i onsdags. Båda servrarna kraschade på morgonen och först på kvällen kom Neo i gång, och därefter Doris på tidning efter tidning. På UNT skedde det först vid 20-tiden, och då fick redigerarna, ordinarie kvällsgänget samt ett antal dagredigerare som fick jobba 13-timmarspass, arbeta febrilt för att rädda torsdagstidningen.

Det var med support från USA som systemen kom i gång till sist, och nu utreds kraschen för att it-avdelningen sedan ska ”kunna vidta lämpliga åtgärder för att det inte ska inträffa igen”, enligt artikel i Journalistens nätupplaga.

Dessutom ska ”vissa förändringar göras i it-mljön så att den här typen av problem inte ska få så stor genomslagskraft”, säger Magnus Ornefalk, it-chef, fortfarande till Journalisten.

Så bra då.

Trial and error. Man måste våga för att vinna, jajamen.

Men säkerheten i fråga om drifttekniken gör mig som journalist egentligen mindre bekymrad än säkerheten vad gäller materialet som ligger i systemet. Hur svårt, eller lätt, är det att göra intrång och öppna mejl och all redaktionell information; påbörjat, publicerat, artiklar i väntan på publicering och sparade uppgifter aldrig avsedda att publiceras?

Repetition: ”Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa?”

Att inte ha tillgång till internet är en omöjlighet i mediavärlden, Fortifikationsverket är därvid ingen modell att följa.

Men att ha lokala nätverk för allt som ännu inte publicerats, eller ens ska publiceras, och tekniska lösningar där utgivningen av dagstidningar från norr till söder inte riskeras genom fel vid en av dem, eller i en central enhet, det är väl ändå en rimlig säkerhetsnivå?

Publicerat

Karriär i EU-parlamentet

Liten karriär är också karriär, framgång ska ingen missunnas och liten tuva kan stjälpa stora lass.

Cecilia Wikström (FP) presenterades i senaste numret av Relation, företagsmagasin i Uppsala, som en av flera betydelsefulla Uppsalapersoner och berättade att hon gjort karriär i EU-parlamentet. Det tyckte jag lät bra.

Kvinnor kan, också i EU-parlamentet, jajamen, och jag måste ha missat karriärsteget i det övriga nyhetsflödet.

Det var reporterns förklarande parentes att karriären gäller att hon nu ”är liberal gruppledare i parlamentets rättsliga utskott” som fick mig att undra.

 EU-parlamentet har för närvarande 754 ledamöter, 84 av dem ingår i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, ALDE, den grupp som svenska FP-ledamöter ingår i.

I rättsliga utskottet (det finns 20 fasta utskott) ingår 49 EU-parlamentariker, 25 av dem är ledamöter, 24 är suppleanter. Tre av ledamöterna och tre av suppleanterna ingår i ALDE. Cecilia Wikström är ledamot och gruppledare för de övriga fem som också ingår i ALDE.

 De olika politiska grupperna i EU-parlamentet representeras i utskotten i proportion till deras storlek i parlamentet. För ALDE:s del är det en åttondel – en åttondel av parlamentet, en åttondel av rättsliga utskottet.

 Att bli gruppledare i den grupp av totalt sex som bildar en åttondel av en församling är förvisso en framgång. Rent av en karriär. Vad månde inte detta leda till?

Jag är glad över den förklarande parentesen, den gav mig anledning att söka information om EU:s folkvalda parlament, kunskap tynger inte.

Den största gruppen i parlamentet är för övrigt EPP med 265 ledamöter, i den ingår moderaterna.

Näst största gruppen är Progressiva alliansen mellan socialister och demokrater med 184 ledamöter, där ingår svenska socialdemokraterna. Därefter följer ALDE med 84 ledamöter, De gröna/Europeiska fria alliansen, 55 ledamöter, där svenska Miljöpartiet och Piratpartiet ingår, Europeiska konservativa och reformister, 55 ledamöter, Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, 35 ledamöter, Frihet och demokrati i Europa, 30 ledamöter och slutligen 28 grupplösa ledamöter.

För mera information sök på www.europarl.europa.eu

Publicerat

Soldatmödrar och ryska rättigheter

När Sverige fortfarande hade värnpliktiga soldater fanns det ett värnpliktsråd – förtroendevalda soldater från förbanden satta att ta till vara de värnpliktigas intressen. Rådet försvann med värnplikten, och med rådet försvann den etablerade kontakten med den ryska organisationen Soldatmödrar.

Att kontakten med Soldatmödrarna tycks ha upphört på soldatnivå innebär inte att mödrarnas organisation försvunnit.

I Baltic Worlds, december 2012 (balticworlds.com), finns en lång intervju med Valentina Melnikova, ordförande i Union of Committees of Soldiers’ Mothers of Russia (UCSMR), en organisation hon varit aktiv i under 24 års tid, från striderna i Nagorno-Karabach 1989 – 1991, genom de två krigen i Tjetjenien, 1994-96 och 1999-2005, och fortfarande. Intervjun med Melnikova har gjorts av Freek van der Vet, doktorand vid Aleksander Institutet, Helsingfors universitet. Avhandlingen han arbetar med har titeln ”Finding Justice in Europe: Russian NGO:s and Strategic Litigation before the European Court of Human Rights”.

Samla information, utnyttja kontakter, arbeta på lokal nivå och gå via rättsväsendet. Det är några av de arbetsmetoder Melnikova tillämpat och rekommenderar de lokala kommittéer av soldatmödrar som finns runt om i Ryssland.

Spåra soldater som försvunnit under krigen, hjälpa soldater som utsätts för trakasserier på sina regementen och förbättra förhållandena för soldater har varit huvuduppgifterna  för UCSMR genom åren. Ryska soldater som försvann under krigen i Tjetjenien har i några få fall kunnat bekräftas döda, men Melnikova ser möjligheterna att fortsätta sökandet i Tjetjenien som i stort sett obefintliga under nuvarande förhållanden.

Men att få stopp på trakasserier av värnpliktiga från såväl andra soldater som från befäl är ett pågående arbeter. Trakasserier i smått och stort har lett till att värnpliktiga begått självmord,  tragedier som ibland också nått svenska media. Ett av de krav Soldatmödrarna ställer är att den obligatoriska värnplikten ska upphöra. Frivillig militärtjänst innebär också rätt att avstå, och en möjlighet att slippa pennalism och trakasserier.

Soldatmödrarna arbetar också för att förbättra levnadsförhållandena för soldaterna. Bättre standard på kaserner, mat och utrustning borde ligga också i ansvariga befäls intresse och leda till bättre fysisk och psykisk stridsförmåga. ”Som svenskt 50-tal, om ens det!” har jag hört en svensk officer beskriva ryska soldatkaserner efter att ha besökt ett förband för inte alltför många år sen.

En illustration av hur ryska soldater utrustas gavs för en tid sedan då ett uttalande av president Putin ledde till rubriker i Sverige: Fotlapparna ska ersättas av strumpor!

Vet någon svensk ens vad en fotlapp är, hur den ser ut, eller hur den ska anbringas? Inte jag i varje fall.

Att Soldatmödrarna i flera avseenden haft framgångar och vunnit allmän respekt för sitt arbete har förklarats med att de är just mödrar: De tar ansvar för sina barn, i motsats till staten som agerar ansvarslöst.

Valentina Melnikova ger en relativt positiv bild av utvecklingen inom den ryska militären, och också av arbetssituationen för Soldatmödrarnas kommittéer. Men det är förbättringar under Medvedevs presidentskap som hon framhåller.

Registrering av NGO:s har gjorts svårare i Ryssland sedan dess, byråkratin är mera omfattande och penningstöd från andra länder måste anges. Hur det påverkar Soldatmödrarna framgår inte.

Men att det inte är okontroversiellt att vara en av Soldatmödrarna stod klart om inte förr så vid första maj-paraden i S:t Petersburg 2012, där aktivister från olika föreningar och NGO:s bildade en egen del av tåget. En av föreningarna var LGBT-organisationen Coming Out, vars regnbågsflaggor polisen begärde att skulle tas bort. När aktivisterna vägrade, greps de.

Bland de som greps fanns inte bara Coming Out-aktivister, utan också ordföranden för S:t Petersburgs Soldatmödrakommitté, Elena Popova.

Publicerat

Den fördömde Depardieu

Depardieu är död, anser Frankrikes motsvarighet till tidningen Rolling Stone, Les Inrockuptibles, meddelade Martin Aagård i Aftonbladet 16 januari -13. Depardieu dog för att han sökte och fick ryskt medborgarskap och därmed plattskatt på 13 procent i stället för den mycket högre skattesats som president Hollande ville införa i Frankrike, och för att han i en intervju i rysk tv ska ha kritiserat Pussy Riot.

Aagård återger citatet:

– Föreställ er om de här kvinnorna skulle gå in i en moské, då hade vi aldrig sett dem igen. De hade inte kommit ut levande.

I en moské har kvinnor avskilda rum eller balkonger runt bönesalen, de ber inte tillsammans med männen. Så visst skulle Pussy Riot komma levande från avskildhet eller balkong. Men man får kanske förutsätta att Depardieu talar om en aktion liknande den i Frälsarkatedralen. De kanske skulle komma levande ut efter en sådan också, vilket straff som skulle utmätas efteråt är en annan sak och något jag inte vill spekulera i.

I vårt sekulariserade Sverige kan Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning i Uppsala domkyrka där Jesus avbildades tillsammans med trans- och homosexuella, tjäna som jämförelse. Några upprördes starkt. Tord Harlin, då biskop i Uppsala stift ska ha sagt om utställningen att ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse.”

När utställningen senare visades i riksdagshuset citerades Carl Bildt som kallade den för ”ett jippo med syfte att provocera” och jämförde med om man skulle haft en visning av en Pol Pot-utställning. Elisabeth Ohlson Wallin mord- och bombhotades och fick hatbrev.

Förutom hoten mot konstnären kan reaktionerna kanske sammanfattas med ”fy bubblan det här gillar jag inte”. Någon rättssak var det aldrig tal om.

I Ryssland där den ortodoxa kyrkan, inte bara patriarken Kirill, är stark liksom tron hos många medborgare, var det för många platsen för protesten mera än själva protesten som upprörde, och straffet blev två års fängelse.

Det kan kanske ändå vara värt att fundera över vad som skulle hända tre kvinnor som går in i en moské och sjunger ut protester mot imamer och schejker.

Och om skatter – visst har Depardieu råd att solidariskt stanna i Frankrike och betala höga skatter.

Det är många ryska miljardärer som skulle ha råd att stanna i Ryssland och betala ryska skatter också. I stället för att flytta till England, och rent av få politisk asyl där. Det hörs inte många protester mot detta bland våra kolumnister.

Jag har tidigare refererat till boken ”Londongrad – from Russia with cash”. Läs Alltid Putin – och korruption, 29 december i Lottas Allehanda.

I SvD 18 januari skrev Jan Lumholdt en artikel rubricerad En stjärnas haveri. Jag vet mycket mera om Depardieu efter att ha läst den, och det är klart att en hel del inte är smickrande. Kanske lugnast han håller sig borta från såväl moskéer som kyrkor, Gérard Depardieu, eller kanske han skulle behöva ett Gudsord. Men som Lumholdt så fyndigt skriver, Depardieu är ”en man som tycks leva efter devisen ”pfft!”.

Publicerat

Vad skriver vi om? Hur? Och varför?

Vår världsbild, hur ser den ut, och hur blir den till? Genom media? Vänner? Information från organisationer? Genom psykologiska operationer och val av ord, bilder, vinklar i reportage. Och val av vad vi skriver om, förstås.

I trean i gymnasiet ville jag göra ett specialarbete om nyhetsrapporteringen i dagstidningar inför valet. Jag trodde att den kanske såg olika ut i olika tidningar. Jag visste inte hur rätt jag hade. Det visste min presumtive handledare, aktiv kommunalpolitiker. Han avrådde å det bestämdaste och jag skrev om Chile i stället, lärorikt det också. Men hur världsbilder formas är fortfarande lika intressant. Jag har berört det i tidigare inlägg: vem har en klan, en grupp, anhängare, kompisar, ett gäng, sympatisörer, ett band of brothers?

Coming Out i S:t Petersburg och lagen mot gaypropaganda som S:t Petersburg infört och fått godkänd av Högsta domstolen i Moskva har inte bara jag utan också svensk riksmedia rapporterat om. Att en liknande lag föreslagits i duman av en ledamot från Enade Ryssland, att gälla för hela Ryssland, har också framkommit, liksom att den godkändes i första röstningen.

I TT:s text skriven före omröstningen av den utomordentliga korrespondenten Anna-Lena Laurén, framkom dessutom att premiärminister Medvedev, också han från Enade Ryssland, sagt att lagen är onödig. ”Man kan inte lagstifta om alla frågor som gäller människors relationer. Det anser både jag och Enade Ryssland” citerades Medvedev från en tv-intervju i Lauréns artikel. Medvedev hade nog inte riktigt rätt vad Enade Ryssland beträffar, men han fick komma till tals i varje fall.

Men om Litauen är det tyst, vårt baltiska EU-grannland som Sverige ensidigt lovat försvara om det attackeras. Där är homofobin lika stark som i Ryssland, och redan 2009 föreslogs ett tillägg i lagen för skydd av minderåriga som innebar ett förbud mot ”information som främjar homo- och bisexuella och polygama relationer”. Internationella protester och presidentens veto gjorde att tilläggstexten ändrades till att gälla information om alla typer av sexuella relationer.

I en enkät gjord 2010 tyckte nästan 44 procent av de svarande att homosexualitet var en sjukdom, och 70 procent skulle inte stödja en pridemanifestation.

Om homofobin i Litauen och hur den tar sig uttryck har Kjetil Duvold och Inga Aalia skrivit en lång och intressant artikel, ”Fear and loathing in Lithuania” i Baltic Worlds nr 2:2012. (www.balticworlds.com)

Litauen gick med i EU 2004, och är medlem av Nato.

Enligt Duvold-Aalias var EU-medlemskapet och den anda av europeisering som då rådde i Litauen en effekt av att man definitivt ville skära av möjligheterna till ett nytt ryskt inflytande. När detta var säkrat, blev i stället nationalism och ”litauiska värderingar” alltmer framträdande bland politiker och i allmän debatt.

”Many Lithuanians are likely to have a rather utilitarian attitude to the European union: they support it because they think their country – or themselves – will benefit from it. If membership fails to deliver tangible goods, many ordinary citizens will in all likelyhood withdraw their support.” skriver Duvold-Aalias i avslutningsvis. Utvecklingen av demokrati och tolerans mot oliktänkande förklaras komma att, och måste få, ta tid.

Andra aspekter av Litauen speglades nyligen i svenska massmedier, en artikel i Metro måndagen 17 december, och en artikel i UNT söndagen 2 december.

Båda artiklarna handlar om litauiska stöldligor som gör raider mot bostäder och företag i Sverige och för ut godset via Frihamnen i Stockholm eller Oskarshamn.

”Ett skepp kommer lastat” lyder rubriken i UNT. ”Svenskt stöldgods en miljardindustri” är rubriken i Metro. I den senare artikeln berättas om ett samarbete med litauisk polis och ett tillslag mot en bilverkstad i Litauen 2011. Verksamheten hade omsatt minst 90 miljoner kronor under ett års tid – med lyxbilar stulna i Sverige som byggts om och sålts tillbaka.

I UNT hade polisen ”så in i helsike mycket tjuvar” den senaste månaden att extra arrestlokaler öppnats.

Stöldgods ”går i skytteltrafik mellan Sverige och Baltikum – samtidigt står polisen maktlös” skriver Metro.

”Problemen har funnits ända sedan Sverige gick med i EU och vi öppnade våra gränser. Sedan har det bara fortsatt öka” citeras en polis i UNT.

Det är Schengenavtalet det handlar om, 22 av EU:s medlemsstater ingår i Schengenområdet, övriga fem EU-länder har behållit möjligheten att göra sytematiska personkontroller, eller inte uppfyllt kraven för att avskaffa dem, vid sina gränser. Inom Schengen råder annars passfrihet, men alla ska på begäran kunna legitimera sig.

Tar man färjan till Tallinn för en kortkryssning släpps man inte i land utan pass. Om det är likadant i Litauen vet jag inte.

Men har man pass och bilen full av stöldgods går det uppenbarligen bra både att lämna Sverige och åka i land i Litauen.

”Det är som en liten godisbutik i Sverige. Folk är på jobbet på dagarna, man lämnar sina fina villor och lägenheter i godan ro. Man har världens bästa lås, men det hjälper inte mot en rejäl kofot” citeras en polis i UNT.

Men låsförsäljarna är glada får man tro. Och kofotsförsäljarna.

Tullmyndigheten har rustats ned i Sverige efter EU-inträdet, det är EU:s yttre gränser som skyddas genom olika samarbetsorgan.

Vad blev det av det fördjupade polissamarbetet som skulle förhindra gränsöverskridande brottslighet inom Schengenområdet?

Justitieminister Beatrice Ask har i varje fall ett förslag till lösning, hon vill ha skärpning av straffskalan, och kritiserar polisen för att inte agera tillräckligt mot mängdbrott, dit bland annat bostadsinbrott räknas.

Litauen har varit inne i en djup ekonomisk kris, om arbetslösa unga män besöker ”godisbutiken” är kanske inte konstigare än att arbetslösa litauiska kvinnor lämnar familj och barn och tar hushålls- och städarbeten i Sverige.

Varor och tjänster ska flöda fritt i EU, och passfrihet råda inom Schengen.

Det är något som skorrar. Var det så här det var tänkt, varu- och tjänsteflödet, och förbudet mot systematiska personkontroller?

Vilka tjänar på de fria flödena, och vilka förlorar? Skulle alla kunna bli vinnare, och i så fall hur?

Varför är homofobi i Ryssland ett stort och omskrivet ämne, när det knappast nämns i rapporteringen från EU-länderna Litauen, Rumänien, Bulgarien, Lettland och Ungern.

Publicerat

Rätten att ligga

Tjejer uthängda som slampor på nätet, ungdomsbråk i Göteborg. Ojoj, vad ska man göra, åt bråkiga ungdomar och åt nätet? Debattvågorna gick höga då före jul, om nätmobbning, -mobbar, facebook och instagram.

Om Göteborg skrev Anna Laestadius Larsson en synnerligen tänkvärd kolumn i SvD 28 december. ”Det är inget fel att vara orre” löd rubriken, och sedan får vi veta att ”orre”, som tjejer utpekats som, enligt Slangopedia betyder lättfotad, lösaktig, och kan härledas från turkiskans ”orospu” som betyder prostituerad. Läs kolumnen:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-ar-inget-fel-att-vara-orre_7784256.svd

Trots länken tillåter jag mig att citera ALL:

”Ungdomarna verkar inte ifrågasätta själva tanken att det är dåligt att vara en orre. De tågade till försvar för de baktalades heder. I ett mer jämställt samhälle hade de i stället försvarat alla tjejers rätt att klä sig, vara som och ligga med vem de vill, när de vill.”

Ja, eller hur!

Kanske hade andra som skrev om Göteborgsbråken tänkt samma tanke som Anna Laestadius Larsson, men åtminstone jag hade inte sett den i skrift tidigare. Jag hade för övrigt inte tänkt så heller – och jag är innerligt tacksam för att ALL tänkte åt mig, och skrev ner det i sin sista kolumn i SvD.

En som tänkt själv är Annika N Lindqvist. Hon har skrivit en kolumn hon också, i Värmlands Folkblad redan i april 2011, då apropå en svenska som blivit våldtagen av en grekisk man under sin semester, och därefter blivit åtalad för falsk tillvitelse. En för grekiskt rättsväsende alltigenom skämmig historia som Annika redogör för. Läs kolumnen:

http://www.vf.se/kronikor/lindqvist/varfor-skulle-vi-skammas

”Än är det långt kvar innan vi kvinnor självklart har rätt till vår egen sexualitet, här som i Grekland. Rätt att säga ja, rätt att säga nej och rätt att själva ta initiativet utan att vänta tills någon behagar fråga.” Skriver Annika N Lindqvist i sin kolumn, och ja, så rätt hon har, och så rätt Anna Laestadius Larsson har.

Om inte vi står på oss, gör någon annan det.

Och det finns mer att läsa i ämnet, väl så tänkvärt:

Att ligga begränsat.

Publicerat

Håller politiken jämna steg med teknologin?

Oh, brave new world with biometrics in it! Med telefoner ska vi kunna diagnosticeras via andedräkten och spädbarns behov bestämmas utifrån hur deras skrik låter. Med bilder i databaser ska läkare kunna se om vi drabbats av hudcancer och datorer ska kunna manipulera smaker.

Läs bara om hur informationsteknologin går framåt enligt IBM:

http://krigskonster.blogspot.se/2012/12/var-biometriska-framtid-ar-har.html

Jag citerar, om jag förstått rätt är Johan Wiktorin skribenten:

”Det är ingen tvekan om att vi väljer själva var gränsen ska gå i balansen mellan skyddet för vår personliga integritet och det allmännas intresse mot de som hotar oss. Här är det frågan om politiken och juridiken kan hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen. Den försvåras också av vår bristande förståelse för hur privat lämnad information kan användas. Diskussionen om biometrins ökade betydelse för vår säkerhet och begränsningar måste hållas levande, bland annat på Försvar och Säkerhet.”

Om röstigenkänning skrivs det också i rapporten, ett ryskt företag ska ha sålt ett kombinerat röst- och ansiktsigenkänningssystem till Ecuador.

Kombinationen låter ny, men om röstigenkänningssystem skrev redan Alexander Solsjenitzyn i Den första kretsen. Och en av kommentatorerna till FoS-artikeln förmodar att sådana system existerat i årtionden hos FRA/NSA.

Echelon nämns också – minns någon Echelon?

Biometri – utrustning för att känna igen ansikten om än förändrade av år och plastikkirurgi … du sköna nya … integritet.

Kan politiken och juridiken hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen?

Kan politiken hålla stånd mot lobbyister? Mot jurister i lobbysold?

Hur går det med dataskyddsförordningen i EU? Lobbyisterna arbetar för högtryck, så mycket står klart, läs:

http://www.edri.org/us-eudatap

och säg sedan vad du tror!

Vad ska vi med science fiction till i vår sköna nya värld?

Ja, kanske ändå, ”melachroming” har inte inletts ännu, virusförändring av hudfärg som gör att brottslingar inte behöver sättas i fängelse. De infekteras med färg, röd för kvinnor som gjort abort, gul för tjuvar, blått för brott mot barn … och blir effektivt uteslutna ur samhällsgemenskapen under de år som utmätts som straff, samtidigt som fängelsekostnader sparas in.

(Men man undrar vad ägarna till privata fängelser skulle säga om det?)

Lite mer avancerat än Stefan Hannas hyenadräkter och Beatrice Asks lila kuvert.

Det är Hillary Jordan som skriver om melachroming i ”When she woke”, utgiven 2011.

En rasande sf-roman om hur antiabortrörelsen kan rasera familjer och samhällen och förstöra enskilda människors liv.

John-Henri Holmberg beskrev ”When she woke” som ”… en roman om kvinnors utsatthet i ett framtida USA dominerat av Tea Party-republikanernas syn på moral och minoriteter.”

Läs, eller lyssna på, John-Henri Holmberg och Malin Ullgren, när de berättar om feministisk science fiction respektive skepticism mot feministiska utopier. Länken går till OBS, därifrån finns länkar till Holmberg och Ullgren.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/139746?programid=503

Publicerat

Stasi samlade också persondata

Vilka vet vad om dig, och var samlas uppgifterna, av vem?

Det finns anledning att fundera över det i tider av sociala medier och nättjänster.

Med måste man vara. Och ha. Uppkoppling, paddor, iphone och appar.

Annars kan man snart varken betala räkningar eller åka buss.

Men vart tar våra personuppgifter, våra klick, samtal, kontonummer och lösenord vägen där i cyberrymden? Vem kan använda dem, och till vad?

Mera information finns att få via länken:

http://ameliaandersdotter.eu/2013/02/01/things-you-should-know-about-your-data/

I EU-parlamentet diskuteras dataskyddsförordningen för fullt. Lobbyisterna har långa arbetsdagar, och skydd av EU-medborgarnas persondata är inte högst upp ens på alla svenska ledamöters priolista.

 Det kanske är som med FRA och lagring av mobiltrafik?

”Har man inget att dölja så …”.

Annonser om fula skor och verkningslösa antirynkkrämer i spalten på Facebook kan man stå ut med, man står ju ut med annonser i tidningar också.

Men när det läggs upp persondossierer, data samkörs, säljs och sprids till … högstbjudande?

Hur kul är det?

Stasi, Östtysklands ökända Ministerium för statssäkerhet, samlade också personuppgifter. Från 1950 till 1989 när Berlinmuren föll. Ministeriet hade till slut 91 000 anställda, och 189 000 agenter.

stasiarkivet

Högkvartertet i Lichtenberg, Berlin, är nu museum. Arkiven, där bilden är tagen, är till synes oändliga, mapparna sväller som överjästa surdegar i sprängfyllda hyllor. CIA fick mikrofilmer av Stasidokument sedan muren fallit, kopior av de så kallade Rosenholzakterna finns nu i museets arkiv. 1990 hittades enligt uppgift 16 000 säckar med sönderrivna akter – 100 säckars pappersremsor har fogats samman till 1,3 miljoner arkivsidor.

”Hade man inget att dölja så …”

Om Stasis insamling av uppgifter och om effekterna det fick har två filmer väckt stor uppmärksamhet de senaste åren:

De andras liv (2006) regisserad av Florian Henckel von Donnersmarks.

Barbara (2012) regisserad av Christian Petzold.

Dataskyddsförordningen som diskuteras i EU-parlamentet är värd att ägna uppmärksamhet. Nu.

Var samlas vilka uppgifter om mig, och av vem? Att användas till vad?