Falken och labradoren

Hök eller falk, för de högst uppsatta en örn. Falkenering, jakt med fåglar som vapen, har dåligt rykte. Men lika lite som säljägare utrotar sälar så utrotar falkenerare fågelarter.
Miljögifter däremot, kemikalier på jord och i vatten har decimerat åtskilliga såväl land- som vattenlevande arter.

Det finns böcker om falkenering, hur fåglar tränas, vilka hjälpmedel som behövs och hur de ska användas. En sådan bok skrevs 1948 av Frank Illingworth i England. 1975 trycktes den fjärde delvis omarbetade upplagan, och 1978 gavs den ut i ännu ett nytryck.

Bland alla råd och tips och en del ”gör-absolut-inte” berättas historier om fåglar Frank Illingworth haft. Många av dem relaterar till hur de tränats, hur deras boplatser inretts, dragfria och med vilo- och sittplatser på lämpliga ställen. Men historien om pilgrimsfalkshonan Mrs Andy Capp ger ytterligare en dimension åt falkenerarfamiljens leverne:

”Mrs Andy Capp was a fighting machine, remorseless, gifted in aerobatics, with fear of none. (Så långt följer beskrivningen det vanliga mönstret, men så …) … regularly she went for walks on the collar of a Labrador. (!, pilgrimsfalkar blir 40-50 centimeter långa!). Once she leant forward to tweak the dog’s ear, whereupon Reg (hunden) let out an almighty yowl (tror jag det) and took off at the double with Mrs Andy Capp hanging on to his collar, her wings at near-stretch for balance. (se det framför er, labradoren rusande fram med en pilgrimsfalk balanserande i halsbandet). All most undignified, especially so when Reg swerved violently under a bush (!!) and Mrs Andy Capp let go and threw up (steg upp) and waited on, for all the word as though she planned to stoop on Reg and really tweak him.” (Aargh, han strök av sig fågelskrället under en buske! En syn och en historia värd att bevara och föra vidare till eftervärlden, även till dem som aldrig skulle drömma om att ägna tid åt en bok om falkeneringskonsten).

Frank Illingworth och familjen förefaller ha mera förståelse för falken än för labradoren.
”I think her nibble was just an idle inquiry: ’I wonder what these things hanging down on either side of Reggie’s head are?’” Och Reg fick fortsättningsvis tillnamnet ”Poor”. ”Poor Reg”.
Nå, pilgrimsfalkar, i synnerhet tränade, är rarare än labradorer. Men ändå, nog kunde Reg få lite erkänsla och beröm för rådigheten att fara i väg under busken.
Historien om Reg och Mrs Andy Capp återfinns på sid 79 i Frank Illingworth’s ”Falcons and Falconry”, 1978, Blandford Press, Poole, Dorset.

I boken som sedan den inköptes för 3,25 pund i Newcastle 1980 stått i bokhyllan halvläst finns en samling tidningsurklipp om rovfåglar, kriminell rovfågelshandel och kronans vilt. En av artiklarna handlar om Gleneagles i Skottland där falkeneringskurser ännu anordnas. Klippet kommer från UNT, februari 1990.
Det var en tid då det fanns plats för udda ämnen i udda layout, tre-spaltig rubrik över två-spaltig bild och brödtexten i en enda lång spalt nästan ned till botten av fullformatssidan.

TT-artikeln och bilden är signerade Nils Horner.
Ett gammalt klipp, en gammal layout, men med dem minnet av en mördad journalist med bredd och djup i sina rapporter från andra och mera fjärran länder än Skottland.

Näthandel och hembyggda vapen

”Ett antikt eller hemmabyggt vapen” ska den engelska Labour-politikern Jo Cox ha mördats med.
Hur det är med antika vapen, hur de köps, säljs och deras användbarhet vet jag inte.

Men att vapen går att tillverka på hemmaplan skrev Wired ett stort reportage om redan i augusti 2015. Reportern Andy Greenberg beskrev olika metoder att tillverka de delar som inte är öppet tillgängliga på den amerikanska marknaden. Med skär och drillborr, med 3D-skrivare och med en särskilt skapad maskin, öppet tillgänglig på marknaden, ”Ghost Gunner”. Med alla delar monterade blir det ett halvautomatiskt vapen.

Greenberg skriver i ingressen: ”Anyone can now build an untraceable gun with little more than an aluminium block and a 1500-dollar computer-controlled mill. I made one at the office.”
Det framgår att det inte skett utan noggranna studier av instruktionsfilmer tillgängliga på nätet och ett antal arbetstimmar. Ingen tillverkningsmetod var lätt, men med Ghost Gunner blev slutresultatet fullt funktionellt, träffsäkert och ospårbart.

Kostnaden slutade på 2 272 dollar. Drill-varianten var billigare, 1 334 dollar, men å andra sidan var slutresultatet oanvändbart. 3D-medoden blev dyrast, 3 604 dollar, och resultatet inte bra.

Greenberg berättar avslutningsvis om hur han med visst besvär lämnar in sina egentillverkade ”lower receivers” till polisen, mot handskrivet kvitto. ”The Ghost Gunner still sits in a storage room at Wired’s office … (tillverkaren) has already sold more than a thousand of its gun-making boxes, each one a tiny, easy-to-use, anarchic rifle factory.”

Så kan då var man eller kvinna bli sin egen vapensmed, och näthandel är inget främmande koncept. Att det kräver kunskap om mer än att göra beställningar via nätbutiker är uppenbart – kunskap om och tillgång till lämplig ammunition till exempel.

Näthandel och hembyggda vapen.
”Postorder” har varit något att fryna på näsan åt. Hämta Ellos- och bokklubbspaket på posten gav inte statuspoäng.
Men ”näthandel”, eller ännu finare ”e-handel”, är fint och är det bara rätt företagsnamn på förpackningen är det helt ok att bli sedd med paketet.
Näthandel är en framtidsbransch kan man läsa i livsstils- och ekonomiartiklar– för tänk så praktiskt det är, och paketen kan t o m komma att levereras med drönare direkt hem till dörren. Hur det ska lösas för icke-villaboende är oklart, men med rätt app ska det säkert ordna sig.

Näthandel och hembyggda vapen.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av postorderpaket hem till dörren och Youtube, hur säkra ska vi då känna oss för att försäljning av konstgödsel, aceton och sprejfärg kontrolleras.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av paket hem till dörren, hur betryggande är det då jagar knarkhandeln på darknet och då it-företag vill få oss att tro att blockering av sajter kan stoppa barnpornografi.

Snyltlökar och babelfiskar

Det finns kultböcker jag inte förmår uppskatta till deras rätta, omfångsrika, värde.
En av dem är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Efter nära 900 sidor pyttetext på dåligt papper har jag fått veta att svaret på universums gåta är 47. Eller var det 42? Och hur var det nu då med fisken?

Men jag har också fått mig några goda skratt. Och för att få dem hade jag bara behövt läsa de första femtio sidorna.
Först var det skildringen av översiktsplaner, hur de blir till och tillgängliggörs för samråd med medborgarna.
”Planerna fanns utställda …” låt mig inte förstöra det hela läs själva ss 12-13 Månpocket, 1998.

Det fortsätter med vogonerna och galaktiska överrymdplaneringsrådets utvecklingsplaner, ibid ss 32-33.

Och sen kom snyltlökarna ”… oftast förmögna glin som inte har nånting att göra. Dom drar omkring och kollar efter planeter som inte fått några kontakter utåt ännu, och snurrar upp dom ….Dom letar rätt på något avlägset ställe med lite folk, och där landar dom mitt framför näsan på någon stackars fåne som ingen nånsin kommer att tro på och knallar omkring framför honom med löjliga antenner på huvudet och säjer pip pip. Rätt barnsligt.”

Arthur Dent och Ford Prefect blev aldrig mina favoriter, men ordet ”snyltlökar” gillar jag å det högsta.
Strängt taget gillar jag ”Krikkitkrigen” också, men såväl de som snyltlökarna är översättaren Thomas Tidholms förtjänst, inte författarens.

Däremot ska Douglas Adams hedras för beskrivningen av översikts- och utvecklingsplaner och hur de antas – många gånger säkert i bästa välmening och iakttagandes alla paragrafer och procedurer som krävs.
Det är bara det att för den som trott sig köpa en avsides belägen gård för sig och sin familj och framtida släkten, och plötsligt får en motorväg strax norr om och ett industriområde strax söder om, och i söder en matarväg till industrierna. För den är det inte så kul.
Och visst fanns möjligheten med i översiktsplanen som antogs för femton år sedan men sedan glömts bort till och med av gårdens åldrige säljare efter två konjunkturrnedgångar och därav följande uppgivenheter.

En sak att förundras över är babelfisken, den som Dent stoppar i örat och sedan förstår alla språk i galaxen. Mest fantastiskt är att den nu finns, men då kallas Pilot och tillverkas av amerikanska Waverly Labs. Visserligen översätter inte Pilot alla språk i galaxen, men engelska, franska, spanska och italienska är ingen dålig start. Läs Ny Teknik som skrev om Pilot i maj i år: http://nyteknik.se/teknikrevyn/oversatter-direkt-till-orat-6574742

De med en dragning åt svart humor, sf-begär i fnattform och ett även i övrigt öppet sinne finner i Adams bok säkert ändå vad som står på omslaget, en kultbok. Jag har vänner och bekanta som gillar den högt och rent, ingen av dem saknar förståndsgåvor.

Viljan, nåden och döden

Blir man frälst till evigt liv av Guds nåd eller spelar roll det hur människor behandlar medmänniskor, djur och miljö?
En god lutheran borde svara ”av nåd allena”.
Med tanke på tillståndet i världen bådar det inte gott varken för detta eller eventuellt kommande liv, egna och andras.
För en kristen borde Matteus 7:12, ’Allt vad i viljen att människor skola göra eder skolen i ock göra dem’ vara rättesnöre snarare än Luther och Augustinus.

Harry Järv skrev om en teologisk strid på 400-talet och skillnaden mellan Augustinus och den engelske teologen Pelagius i essän ”Revolten mot förnuftet”. (Läsarmekanismer – essäer av Harry Järv, BOC-serien Bo Cavefors Bokförlag 1971, sid 156 ff.)

Järv försummar inte att ta med reformationstiden och Calvin i essän som egentligen behandlar en 1900-talsdebatt.
”Under reformationstiden återupplivades Augustinus’ lära av Calvin, som ansåg att Gud har förutbestämt en del människor till ett saligt liv, andra till evig förtappelse. Calvin försökte också med våld genomföra en sedlig vandel i Genève – 58 avrättningar och 76 landsförvisningar under sju år i en stad med 16 000 invånare är det från humanitär synpunkt diskutabla resultatet. Terrorn var ju för övrigt onödig också enligt Calvins egen tro, eftersom människans moraliska strävan inte kan inverka på hennes frälsning.”

Oavsett tro om tillvaro efter döden, så vore det rimligt att inte ta livet av eller fördriva folk för att lära dem uppföra sig ordentligt.
Och det är än rimligare att göra det goda man kan, oavsett eventuell nåd.

Harry Järv skriver i en annan essä ”Förkunnelsen från predikstolarna” (Ibid, sid 163 ff) om sofisten ”… Protagoras från Abdera, som ansåg att människan är alltings mått, inledde på 400-talet f Kr en skrift om gudarna med påståendet att han inte hade någon möjlighet att veta om de finns eller inte , ’ty det är mycket som hindrar oss att veta det, sakens oklarhet och människolivets korthet’. För detta förnuftiga uttalande blev den 70-årige filosofen utvisad från Athen. Han skall ha omkommit på vägen till Sicilien.”

Oavsett Guds existens är det rimligare att utgå från kunskap och beprövad erfarenhet än tro, oavsett på vad eller vilken gudom.
Och det är än rimligare att åtminstone inte vilja människor, djur och natur ont.

Harry Järvs essäer har stått olästa i bokhyllan i säkert 30 år. Var sak har sin tid, och inte allt känns angeläget, även om allt är välskrivet.. Men tron och döden går alltid att fundera över. För att inte tala om den fria viljan.

Sjungande revolutioner

Den sjungande revolutionen ger 1940 träffar för den som söker på Altavista. Bland de första 50 träffarna handlar alla utom två om Estlands frigörelsekamp från Sovjetunionen.
De två handlar om Kuba, Silvio Rodriguez, Victor Jara och andra.

Ingen handlade om IWW och den fackliga kampen i USA i början av 1900-talet.
Den som John Reed skrev om och sammanfattade:
”När man hör de här sångerna vet man att det är den amerikanska sociala revolutionen man lyssnar till. Över hela landet sjunger folk Joe Hills sånger.”, citerat i Göran Greiders bok Städerna som minns Joe Hill, s 220.
En sjungande revolution till väckelserörelsens melodier och med texter av svenskfödda Joel Hägglund från Gävle.

Joe Hill avrättades i Salt Lake City 1915, dömd för dubbelmord på bevisning som starkt ifrågasatts.
Det gick bara marginellt bättre för IWW. Det räckte inte med att medlemmarna i den fria fackföreningen sjöng, eller att många icke-medlemmar också sjöng deras sånger.
Mot polis, arbetsgivarnas privatmilis, huligangäng och ett fientligt rättsväsende var det svårt, och som det visade sig, omöjligt för dem att hävda sina rättigheter både som medborgare och som fackligt anslutna.
Det blev inte ett dugg lättare av att den ”gamla fackföreningen” för yrkesutbildade, AFL, American Federation of Labor, inte hade något till övers för wobblies som organiserade hantlangarna och dagsverkarna.

I Göran Greiders bok finns inga anspelningar på andra sjungande revolutioner eller musikens makt, och därför inte heller något om det till synes paradoxala att den sjungande revolutionen i USA slogs ned med brutala metoder medan den i Estland till slut avgick med seger.

Det kan väl ändå vara värt att fundera över varför det, tack och lov, gick bra på ett ställe, och inte gick alls på ett annat?

Fundera och sjung ”Som vanligt var jag utan jobb och gick på stan när jag, fick se ett anslag:
Tusen man får anställning i dag. En världsomsegling bjuder vi på böljorna de blå!, det lätt väl flott jag tänkte på ett papper skrev jag på. Jag blev snodd där, snodd där, s-n-o-d-d, snodd där, snodd där … (om militärlivet som försörjningsväg).

Eller ”… och varför har du, inte löningen kvar? Om jag svälter ihjäl blir blir jag välbärgad karl. Halleluja gå och driv, halleluja vilket liv, halleluja kom med ett bidrag jag är friställd igen…”

Eller en av dem som fick störst spridning ”Svarta präster stå upp titt och tätt, lär dig skilja på synd och på rätt, men begär du ett torrt stycke bröd, sjunger kören i trossäker glöd: Du får mat o kamrat uti himmelens härliga stat, slit förnöjd, o vad fröjd, du får kalvstek i himmelens höjd. (you’ll get pie in the sky when you die).

Det finns många fler texter skrivna av Joe Hill, men en av de kändaste sångerna handlar OM honom: ”Jag drömde om Joe Hill i natt, vi stod där man mot man. Jag sa till Joe, du är ju död! Jag kan ej dö sa han …”, Joan Baez sjöng den på engelska, och den finns i flera versioner på svenska.

Läs: ”Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia.” Göran Greider, Albert Bonniers förlag, 2015.

Mera graffiti

Kulturveckan vid Västerledstorg som nu är avslutad kanske resulterar i nya målningar vid Västerledstunneln.
I väntan på det kan graffitiintresserade söka sig till gården Botholm på Lagnö ”mellan Enköping och Strängnäs” – där finns ett mikrobryggeri som Enköpings-Postens Maria Hedenlund skrev om 15 juni. Artikeln handlade förstås mest om bryggarparet Eriksson Whiu och ölet, men läsaren får också veta att de samarbetar med designföretaget Graffitisthlm om en ölsort med specialdesignade etiketter, och Ulrika Eriksson Whiu citeras:
”- De här samarbetena är roliga, man upptäcker nya världar. Vi ska få en graffitimålning ute på väggen i nästa vecka.”

Det värmer hjärtat. Att det sedan bland ölsorterna tycks finnas en ”Harry Porter” också, gör en riktigt glad.

Graffiti är kul, klotter är okul. Okul för graffitin och okul för fastighetsägare.
Men till och med graffiti med lite klotter är roligare är betonggrått, och därför får ni än en gång se vinterbilden med de nu borttagna Enköpingsmotiven under järnvägsviadukten:

Pelarna blev också dekorerade.
Pelarna blev också dekorerade.

Kunskapskanalen visade samma dag som Botholmsartikeln var med i EP programmet ”Graffitirevolutionen i Egypten”. Missade den, och den finns inte på SvtPlay. Synd.

Men boken Wall and Piece med ett antal av Banksy’s världskända, offentliga målningar finns. Utgiven av Century, 2006.
C(opyright) TM: Copyright is for losers.
Med tillägget:
”Against his better judgement Banksy has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act 1988 to be identified as the author of this work. The authors and publisher have made all reasonable efforts to contact copyright holders for permission, and apologise for any omissions or errors in the form of credits given. …”
Och avslutningen:
”Note from the publisher: This book contains the creative/artistic element of graffiti art and is not meant to encourage or induce graffiti where it is illegal or inappropriate.”

 

PS. Inläggen Street art gr**p**, Gråare Enköping och Mera graffiti är inte heller avsedda att uppmuntra till eller försöka förmå någon att utföra graffitimålningar där det inte är tillåtet eller på annat sätt olämpligt.
De är avsedda att visa att graffiti är roligare än grå betong. Man upptäcker nya världar. DS.

PPS. Det svenska förlaget Dokument Press ger ut böcker om olika former av populärkultur, foto, konst, mode, musik… En av böckerna bär titeln titeln Art kod – demokrati, konst och det offentliga rummet – enligt beskrivningen ”…en bok för dig som arbetar med städer och våra gemensamma platser. För dig som arbetar i politik och med styrning. Och för dig som arbetar med barn och ungdomar.” Ett tips till alla berörda, överallt.
För mig som bara vill bli glad är boken Street art London säkert fullt tillfredsställande. DDS

PPPS. ”There’s no way you’re going to get a quote from us to use on your book cover”,
Metropolitan Police spokesperson, citerad på omslaget till Wall and Piece. :)) DDDS

PPPPS. ”Graffitirevolutionen i Egypten” visas igen på Kunskapskanalen, i kväll söndagen 19 juni klockan 22.40. DDDDS

Gråare Enköping

Enköping har blivit gråare. Järnvägsviaduktens östra sida på Fjärdhundragatan har med högtryckstvätt förvandlats från Enköpingsvyer gjorda av konstnären Eric Beckeld och några av hans elever på Westerlundsgymnasiet till grå betong.

Högtryckstvätten har också drabbat Finn Öhlunds målningar i Fannatunneln och Gustaf Engströms målningar i tunneln mellan Gesällgatan och Fabriksgatan. Såväl Öhlund som Engström är graffitikonstnärer.

Vem som bestämt detta vet inte Magnus Björstedt, t f chef för teknikförvaltningen. ”Någon”, om politiker eller tjänsteman, har ansett att målningarna under järnvägsviadukten var så nerklottrade att de skulle bort säger han.

Så försvann doktor Westerlund, Vårfrukyrkan, gamla rådhuset från väggarna och till sist också gräset från pelarna.
Sorgligt.
Lika sorgligt som att tunnlarna vid Fanna och Romberga förlorat färg och fantasi.

Och visst var det klottrat på målningarna, mer i tunnlarna än vid viadukten, men målningar kan restaureras.
Häller någon färg på Damen med slöja tar man inte fram högtryckstvätten. Vilket är något att vara tacksam för.

När Ung Pirat med klisterlappar varnade allmänheten för att fotografera offentliga skulpturer och lägga ut bilderna på nätet med hänvisning till en dom i ett upphovsrättsmål blev det ett väldigt liv. Klistret förstörde skulpturernas patina. Men vad är upphovsrätten värd om det går an att ta fram högtryckstvätten och förstöra signerade offentliga verk, uppförda med vederbörliga tillstånd?

Vad som nu kommer att ske med tunnlar och viadukt är oklart. Magnus Björstedt har i varje fall hört att gång- och cykeltunneln under Västerleden ska åtgärdas – den är också försedd med målningar, dock inte beställda och signerade, däremot nedklottrade.
– Men först ska tunnelns bärighet kontrolleras, och sedan ska någon form av dekoration på plats, galler med konstverk och belysning, något sånt, säger Magnus Björstedt.

Men det finns hopp om tunnlar och viadukt – kanske Enköpingsvyerna kan återskapas under järnvägen för på Västerledstorg är det kulturfestival där ungdomar mellan 12 och 17 år jobbar med street art under ledning av graffitikonstnärerna Shora Dehnavi och Kristoffer Persson. Upplevelseförvaltningen håller i trådarna för ett veckolångt projekt, och från pappersskisser kan deltagarna gå vidare och måla sina motiv på stora skärmar.
– De får prova sig fram, måla över och prova igen tills de blir nöjda. Vi vill att det ska sparas, och skärmarna kan komma att ställas ut på skatehallen sedan, säger Klas Hällerstrand, kulturutvecklare vid upplevelseförvaltningen.

Drömmen är att ungdomarna ska få använda sina kunskaper och få i uppdrag att dekorera inte bara betonggrå tunnlar med hjälp och stöd från graffitikonstnärer.

För en street art gr**p** (https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/comment-page-1/) lyser drömmen i starka färger och fantastiska former. Man kan bara hoppas att den blir verklighet och att graffitimålningar i fortsättningen respekteras som den konstart de faktiskt är.

Till sist: det är skillnad på graffiti och klotter.

Makt över det som kan förgöra

Gå i kyrkan, på gudstjänst? Va, nä.
Men det gjorde jag, på långfredagen. Och skrev om predikan. Det blev nedanstående text som jag av flera skäl inte lagt ut tidigare. En anledning kan ha varit att det känts lite … tant-genant. Men jag blir inte mindre tant vartefter dagarna går. Och predikan inte mindre intressant.

När Jesus gick på vatten var det inte för att vara ”cool” inte för att visa att HAN kunde.
Det var för att visa att han hade makt över det som kan förgöra – vattnet, drunkningsdöden.

Från långfredagens gudstjänst i Vårfrukyrkan och predikan av prästen Erik Berger har en mening etsat sig fast – om än inte knuten till Jesus och evigt liv, som säkert var tanken.

Det är bilden av Aylan, lille treårige Aylan som drunknade på flykt till Europa, han vars döda lilla kropp bars i land av en polis.
Så mycket kan förgöra, inte bara vatten.
Vem, vilka har makt över allt detta som kan förgöra?
FN? EU? USA? NATO?
Om något av detta vore sant, eller åtminstone en möjlighet.
Om inte en säkerligen välmenande kvinna förklarat i telefon till Ring P1 att islamofob är hon, men inte rasist.
För henne spelar rasen ingen roll, men kristna värderingar.
”Vit och gul och röd och svart gör detsamma har han sagt … ” Men de där muslimerna …

Allt som kan förgöra –

Det är inte vilken religion eller hudfärg eller födelseort som spelar roll, det är inställningen till människor. Den som inte förstår det bör läsa berättelsen om den barmhärtige samariten. Eller bibelordet om att älska din nästa såsom dig själv. Eller det om allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen i ock göra dem.
Kristna värderingar.

För den som avstår religion kan FN:s deklaration om mänskliga rättigheter räcka långt.
(Och vill man krydda med påskevangelier går det bra att hänvisa till rövarna som korsfästes jämte Jesus som Lukasevangeliet berättar om – det är yttrandefrihet rövaren talar om, han som ska komma till himmelriket tillsammans med Jesus).

Predikan avslutades med citat från Erik Blomberg, ” Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…”
Det finns skäl att frukta mörkret.
Även om ljuset vilar där.
Men tänd ett ljus, och låt det brinna …

Långfredagens kollekt gick till Amnesty International.

Pussy Riot är så mycket mer

Pussy Riot är så mycket mer än färgglada rånarluvor och spektakel i Frälsarkatedralen. Så mycket mer. De är till exempel Zona Prava som Wired berättade om i sitt mars-nummer 2015.
Och ja, jag vet, det är länge sedan. Men läs reportaget ändå.

http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/break-the-rules-pussy-riot

Zona Prava driver ett kartprojekt, kartor som visar var ryska fängelser finns: ”… an interactive database that provides information on penitentiary institutions across Russia – 758 of which are penal colonies. It’s an effort to bring transparency to a system which, in some parts of the country, can be chaotic (after her sentencing, Tolokonnikova went missing for 28 days, eventually emerging in a work camp in Siberia), overcrowded and sometimes corrupt.”

Det hade varit välkommet om svenska medier skrev om Zona Prava och den databasen. Det är säkert så att för de som drabbas av den ryska rättsapparaten är denna fängelsekarta mera användbar än uppvisningen i Frälsarkatedralen, även om den gav stort genklang i media.
Pussy Riot, Tolokonnikova, Aljochina och deras kolleger är värd alla respekt, men inte främst för protesten i katedralen, utan för att de driver kampen för ett rättssäkert samhälle utan korruption på många andra sätt.

Läs artikeln om dem i Wired!

Och när ni ändå är i gång, läs också om Pavel Durov, Vkontakte och Telegram:

http://www.wired.co.uk/magazin/03/features/messaging-appse/archive/2015

Det är inte nödvändigtvis med joint commands and forces som världen blir bättre.
Det är med kunskap och joint efforts.

Wales, Zucman och Panamadokumenten

(Detta skrevs söndagen 3 april Dagen efter, 4 april briserade nyheterna om Panamadokumenten. Jag publicerar 5 april, se nedan länkar till artiklar om Panamadokumenten.)

Om skattesmitare skriver Gabriel Zucman, biträdande professor vid London School of Economics, i boken Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen, Daidalos, 2015.
På drygt 150 sidor går Zucman igenom hur skatteparadisen uppstått och hur de används för att berika de redan rika, och för att de ska undgå att betala skatt.

Det är nu inte bara privatpersoner som använder sig av skatteparadisen, stiftelser och filialer till filialer. Det är också de stora multinationella bolagen som kan ha mångmiljarverksamheter i ett land och ändå inte betala ett öre i skatt där. Amazon, Google och Apple nämns specifikt (s 151), men som vi vet från Luxleaks
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6011279
så är det inte alls bara giganterna som smiter från skatt, det är många andra. Och det är inte bara ryska oligarker, det är ”våra egna”, se
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6010742.

Hur stora summor som undanhålls från skatt kan beräknas på olika sätt. Gabriel Zucmans enligt egen bedömning försiktiga beräkning handlar det om 7 500 miljarder dollar. Han beskriver också en beräkning som gjorts av James Henry och som slutat på 21 biljoner dollar – en summa Zucman av flera skäl anser vara alltför stor.

Hur mycket skattepengar skulle då Zucmans 7 500 miljarder dollar kunna generera? Han räknar om till euro och hamnar på 5 800 miljarder euro, och en total skatteförlust på 130 miljarder euro för världens länder. 1 040 miljarder kronor, räknat på åtta kronor i växelkurs. Det är väldigt, väldigt mycket pengar, och förblir mycket även om det fördelas på de länder som drabbas av skattefusket.

Men Zucman inte bara beskriver hur det är, han talar också om hur länder skulle kunna sätta stopp för dribblandet med bolag, dotterbolag, filialer och stiftelser.
Lösningen är krav på obligatorisk registrering av värdepapper av alla slag, och ett globalt vinstskattesystem där erlagd skatt fördelas på de länder där vinsterna genererats.
Schweiz, Luxemburg, Hongkong, Singapore, Jersey, Bahamas, Jungfruöarna, Irland, Caymanöarna, Panama … skatteparadisen.
Enligt Zucman är det framför allt EU och USA som förlorar skattepengarna genom skatteparadisens försorg.

Det är också EU och USA som gemensamt skulle kunna börja driva igenom ett globalt vinstskattesystem.

Gabriel Zucman är en av de ekonomer som arbetat tillsammans med Thomas Piketty, mångomtalad men hur stort inflytande hans forskning och förslag får är mera osäkert. Att EU med luxemburgaren Juncker i ledningen skulle gå i bräschen för förslag riktat mot det egna landet är kanske inget att hoppas på. Och USA har starka lobbygrupper för företag och mot skatt, mycket mindre starka för ökade skatteintäkter till medborgares nytta.

Hur inspirerande är då inte den walesiska byn Crickhowell som leder en revolt mot skattesmitarföretagen och har jagat bort bolag som registrerat sig i skatteparadis från byn.
”Regeringen säger att de vill vara business friendly, men de gynnar bara stora företag. Kafékedjan Caffé Nero betalar ingen skatt i landet. Vi måste göra om systemet från grunden, säger Steve Lewis” i Svenska Dagbladets artikel av Charlotta Buxton lördagen 2 april.
http://www.svd.se/walesiska-byn-gor-revolt-mot-skattesmitare
Det är vad Gabriel Zucman också säger: Systemet måste göras om från grunden.
Inte bara Piketty och Zucman visar på behov av reformer – Joris Luyendijk har gjort detsamma i reportageboken Swimming with sharks.
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Skatteupproret i Crickhowell har spritt sig över Storbritannien, och nu ingår närmare trettio städer i Crickhowells Fair Tax-system.
F d militären och rådgivaren åt Sony och Pepsi, Steve Lewis, har förlorat förtroendet för Tories:
”Se bara på finansminister Osborne och hans familjeföretag som inte betalat skatt i Storbritannien sedan 2008 trots att det under samma tid gett stora utdelningar till sina aktieägare, bland dem finansministern själv.” (förkortat ur artikeln).

Steve Lewis har varit på möte med Labours skuggfinansminister.
Och det finns en Fair Tax City-rörelse i Storbritannien.

Det är härligt att få veta – Attac och Occupy Wall Street lever.

Utlovade länkar:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/panama-dokumenten-detta-har-hant?gmenu=open
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/islands-statsminister-avgar-efter-skandalen
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/500-banker-i-lackta-dokumenten
http://www.svt.se/nyheter/mossack-fonsecas-tjanster-later-spioner-handla-i-det-fordolda
http://www.svt.se/nyheter/vacker-reaktioner-varlden-runt
http://www.svt.se/opinion/ahlenius-om-panamapapers

Länkarna är till SVT, men de flesta medier skriver om dokumenten med mer eller mindre lokala vinklar. Även n-rdfr-nt skriver, med den märkliga altavista-rubriken ”judisk finansiär kopplad till avslöjanden …”. Nej. Jag klickade inte, och har inte tänkt tanken att länka.