Självägande

Är det viktigt att vara självägande bonde?
Ja, för den man som docenten/professorn i idéhistoria/historia vid Helsingfors universitet Nils-Erik Forsgård berättar om i boken Dagarnas skum – anteckningar från ett år i Europa 2014-2015. (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015).

Professorn reser runt i Europa och har hamnat i Falun. Han skriver om besöket i gruvan och om en mycket fin ledarartikel i Falu-Kuriren.
Han skriver också om mannen som han hamnar i samma middagssällskap som, mannen som säger att i hans by är de tre familjerna självägande bönder (s 21).
Begreppet hör tidigare sekler till förklarar Forsgård för sällskapet och frågar sedan vad som i dag är motsatsen till självägande bönder? Icke självägande bönder?
”Jag får inget svar, men förstår snabbt att det handlar om en lite oreflekterad stolt tradition i Dalarna att kalla sig självägande bonde och att traditioner som denna är viktiga för människorna i dessa trakter, säkert för människor överallt. Fria bönder. Odalbönder. Självägande bönder. Mat och potatis.”

Oreflekterat gammeldags.
Nåja.
Det kanske var av ren artighet mot gästen som varken den självägande bonden eller andra middagsgäster sade något om kolchoser eller om arrendebönder, och att jordägarna styr hur jorden ska brukas och av vem.
I EU är det dessutom så att arealbidragen betalas för ägande, inte för produktion. Ersättningar kan ingå som en del av arrendeavtalen, men likafullt är det ägaren som bestämmer.
Man behöver inte gå utanför EU för att begreppet ”land grabbing” ska kunna användas för processer där jord som brukats sedan generationer av familjer som ansett sig äga den, plötsligt säljs av någon som påstår sig äga den.
Att det då också ligger besynnerliga myndighetstransaktioner bakom är inget som ökar förståelsen för ens ett ganska stillsamt förlöjligande av en ”stolt tradition” av självägande ”för människorna i dessa trakter”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.