Inlägg

Publicerat

Gott i Nederländerna

Strössel som smörgåspålägg? Jodå. Nederländerna står burkar med strössel, choklad och karamell, på borden i lunchmatsalar, lika naturligt som salt och peppar.
Men nederländsk mat är mycket mer än strössel. Om det skriver Sylvia Pessireron i Dutch Delight (N&L publishing, 2006). Jurjen Drenth har tagit merparten av de många bilderna i boken.20180225_201445

Nederländsk mat är pommes frites också, som gärna äts med majonäs. Och ärtsoppa, som inte äts med senap.

Men för många utlänningar är förmodligen ost det som närmast förknippas med Nederländerna. Gouda och Edam.
I en bok om Dutch Delight finns naturligtvis ostarna med, men också mjölken som precis som i Sverige finns i mängder av varianter, lätt, mellan, helmjölk, lantmjölk och yoghurt med mängder av olika smaktillsatser.

Vad som inte finns här är chokladmjölken med vispade äggulor – i boken finns receptet. Om strössel på lunchmackan låter som för mycket, så låter chokladmjölken som perfekt att servera efter en dag i skidspåret, eller på isen.

Dutch Delight bjuder på recept, men lika mycket på historia, nederländsk historia och historier om maten där. Vilka åt vitt bröd, och i vilken del av landet, och var åts rågbröd? Vad hände 1917, under brinnande världskrig och matbrist när potatisen, stapelfödan, exporterades? (Kvinnorna revolterade och attackerade båtar med potatislast, polisen sköt skarpt, dödade nio och sårade 100, men dagen efter kom nya leveranser som blev kvar hos de hungrande.)

Varför äter man hutspot och sill 3 oktober? (De spanska trupperna retirerade från Nederländerna 1574.) Hur kom det indonesiska köket till Nederländerna, och mat med ursprung i Surinam? (Kolonialism.)

Den som vill ha chokladströssel som smörgåspålägg är förmodligen förtjust i sötsaker. Och i Dutch Delight ägnas ett antal sidor åt att berätta om just det, förtjusningen i sötsaker. Lakrits i olika former, söt och salt, efterrätter med vla (pudding) som urtypisk, mjölk, maizena och socker och sedan valfri smaksättning.

Den holländska efterrätt jag själv haft glädjen att smaka hette apfel flappen, med reservation för stavningen. Smördeg med äppelfyllning, gudomligt god. Uppenbarligen finns det mycket mera att prova på plats.

Och kakor. Får jag någon gång möjlighet ska jag definitivt smaka på en Wesper moppen. Och på en Arnhemse meisjes.

Drycker ingår förstås i en bok som behandlar delights. Öl – trappist, Grolsch och Heineken kaffe, och Jenever.

Men roligare att läsa om är de fyllda våfflorna och hur de kom till, och om Kwek, och varför det är den förnämligaste av kroketter.

Nederländerna är mycket mer än mat förstås. Det är kanaler och dijks och Amsterdam och sjöfart och litteratur och konst och … annat som inte nödvändigtvis är delights. Men mat och anekdoter är ingen dålig början, tvärtom.

Publicerat

Om ”Norrland” och landsbygd

Misströstan och det stora vemodet, mörker, missbruk och bidragsberoende. Eller kanske inte ändå. Naturresurser och kunskap att ta dem till vara, och människor som inte gnäller om att snövallen plogen lämnat framför dagis inte var borttagen redan klockan sju på morgonen.

Glad är jag över att ha läst Grzegorz Flakierskis bok Statskuppen i Norrland (Mandatus bokproduktion, 2010) som inte är vacker, och inte heller är stor litteratur, men däremot uppfriskande satir.
Boken inleds med att tillväxtminister Luser håller presskonferens och talar om det tärande Norrland och om ”den höga förädlingsgraden i kunskapsintensiv svensk industri som har gett Sverige en ledande ställning i den globaliserade ekonomin. Det är på den vägen vi måste fortsätta att slå vakt om vår välfärd. Inte med malm, kraft eller skog. Och vi får i det här sammanhanget inte glömma de avsevärda kostnader som de norra länen åsamkar våra statsfinanser.” (boken saknar sidnummer). Luser avrundar med att det enklaste och mest effektiva skulle vara om Finland ”köpte loss hela rasket”.

Sedan blir det gränskontroller och uppror och förhandlingar och till sist Den Fria Republiken Norrland med egen flagga.
Det kan nämnas att tillväxtministern är skåning och bokens författare är bosatt i Kramfors.
Det är riktigt surt och riktigt roligt, om än opaginerat.

I januari i år plaskade det till i debatten efter en artikel i Veckans affärer. Länk till VA var krångligt att hitta så jag tar ett citat ur Johan Örjes (C ), regionråd i Uppsala, blogg i stället:
”Ett referat i Veckans Affärer har börjat cirkulera. Det är en föreläsning på Nordic Business Forum Sweden av Kjell A. Nordström som refereras där han påstås ha sagt att:
– Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd.”
På annat håll har sagde Nordström i samma föreläsning refererats sägande att på landet utanför Stockholm kan man bara hitta tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar.
Hur många alkoholister och knäppgökar det finns i Stockholm har Nordström av förklarliga skäl inte talat om.

Landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet har av ett antal skribenter och debattörer lyfts upp till diskussion de senaste åren. Po Tidholm är en, Mats Jonsson en annan. Katarina Östholm en tredje, men den senare har självhjälp snarare är förändringar i skattesystemen som lösning på avfolkning, nedläggning av samhälls- och annan service och andra problem.
Däremot har Anders Q Björkman i SvD Kultur (7 januari 2018) varken svensk landsbygd eller Norrland i tankarna när han skriver under rubriken ”När halva landet är ett utanförskapsområde”.
Det är Tyskland och forna DDR.

I Sverige, enligt ovan nämnde Nordström, är mycket mer än halva landet ett utanförskapsområde. Och att även våra största städer har utanförskapsområden upplyser våra medier oss gärna om.
Så det är väl i stort sett bara några enklaver i Stockholm, Göteborg och Malmö som är innanförskapsområden då.

Mike Enocksson är statsvetare och skrev under rubriken ”Norrland – Socialdemokraternas Skottland?” i Tiden 4/2017.
Han varnar för att (S) ska hamna i samma situation i Norrland som Labour gjort i Skottland och berättar hur han skrev en motion till den skånska socialdemokratiska distriktskongressen rubricerad ”Utvinning för allmän vinning” där han föreslog att en mineralfond liknande den norska oljefonden ska inrättas genom beskattning av gruvnäringen. Distriktskongressen följde styrelsens yrkande att avslå motionen. ”Att det går bra för Socialdemokraterna i Norrland är inget ändamål utan ett medel som bör användas för att skapa precis det solidariska samhälle som vi hela tiden talar och skriver om”, skriver Enocksson och vädjar till partivännerna med hänvisning till Internationalen som sjungs varje 1 maj.
I samma nummer av Tiden finns ett långt reportage om ”Landet bortom staden”, med underrubriken Sverige kan inte strunta i landsbygden.

Om Tiden lyckas påverka sina politiker i små och stora partidistrikt är oklart. Utflyttning av myndigheter lär i varje fall inte förändra särskilt mycket, oavsett om de flyttas till Karlstad eller Botkyrka. Det är samhällsservice som behövs, post, kommunikationer, butiker, bankkontor … och naturligtvis skolor och vård för gamla och unga.

Mats Jonssons serieroman Nya Norrland är historien om hans uppväxt i Bollstabruk och flytten till Stockholm. Om den ljuva, eländiga ungdomstiden och om att efter gymnasiet äntligen komma till storstaden där han bildar familj och förefaller bli kvar, trots känslorna för en hembygd som förändrats radikalt genom utflyttning och nedläggning av det mesta av samhällsservicen.

Det finns få tecken som tyder på att (S) eller något annat parti skulle ta sig an landsbygden och skattesystemen. När utanförskapet är så stort att bara en bråkdel av landet räknas som ”innanför” och ingen i beslutande församlingar på riksplanet ser det som ett problem, är det inte osannolikt att vreden från de som inte räknas riktas fel.

Men som Po Tidholm skriver i Läget i landet (Teg publishing, 2017, ss 57-58):
”Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och centraliserade statliga jobb till storstäderna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ned byskolorna och sänkte A-kassan.”

Nä. Det var det inte.

Längre fram skriver Tidholm något som kunde vara en replik direkt till Katarina Östholm men som riktar sig till alla journalister som får i uppdrag att skriva ett positivt bygdereportage, ett exempel på hur landsbygdsfolket klarar sig ändå:
”Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för förståelsen av strukturerna.” (s 94).

Glad var jag att läsa Grzegorz Flakierskis bok Statskuppen i Norrland. Glad var jag också att läsa att professorn vid Handelshögskolan, Kjell Nordström, kallats ”skräpprofessor” i NWT, och att tidningen i ett ledarstick skrivit att uttalandet om skräpytor väl ”ger ryggdunkar hos den insulära och enögda publik som tror att förseningar i tunnelbanan är en riksangelägenhet”.

Läs gärna Mats Jonssons Nya Norrland, och Po Tidholms Läget i landet och Flakierskis Statskuppen i Norrland om den går att få tag på. Tidholm ger en litteraturlista i slutet av sin lilla bok, Jonsson förutom sin personliga historia även Bollstabruks och Midsommarkransens, samt tänkvärda siffror om skatter, var och hur de genereras och hur de fördelas.

Läs gärna också Brännpunkt Norrland – Perspektiv på en region i förändring, antologi med Anders Öhman och Bo Nilsson som redaktörer (Bokförlaget h:ström Text & Kultur, Umeå 2017).
Från baksidestexten: ”I Brännpunkt Norrland ställs framför allt frågan om vilken syn på Norrland som dominerar i dag. Betraktas Norrland i första hand som en råvarubod för den svenska nationen och i övrigt som en belastning för skattebetalarna? Hur ser norrlänningarna på sig själva och Norrland? På vilka sätt kan Norrland förstås som en brännpunkt för vidare samhällsfrågor?”
I tio artiklar tar författare verksamma vid Umeå universitet upp olika aspekter av Norrland. Bland annat Norrland i litteraturen, Norrlands egna långa historia före skogsbolag och gruvindustri, och Kiruna, Malmberget, LKAB och staten
När det gäller Malmberget och ersättningar för fastigheter som ägarna tvingas flytta från (ss 193-197 i Maktens ansikte i malmens rike – den perifera staten) kan man jämföra med hur federala myndigheter hanterat fastighetsägare längs gränsen till Mexiko i samband med murbyggen. Pro Publica har skrivit långt reportage:
https://features.propublica.org/eminent-domain-and-the-wall/texas-border-wall-uncompensated-victims/
Om murbygget som president Trump utlovat skriver Newsweek:
http://www.newsweek.com/trump-administration-hiring-12-attorneys-seize-land-his-border-wall-710444

PS. Norrland omfattar fem län: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Gävleborg.
Eller nio landskap: Norrbotten, Lappland, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland. DS.

Publicerat

Kejsaren av Kina tycker inte om t

Det är en gåta hur naiva många är i förhållande till Kinas ekonomiska och militära utveckling, i synnerhet jämfört med hur Ryssland beskrivs i svenska medier.
Som en ropandes röst i öknen har Ola Wong i SvD framstått då han i krönikor gång på gång tagit upp utvecklingen i Kina. Det har hänt att även nyhetsartiklar beskrivit hur Kina rustat upp, köpt upp, leasat jordbruksmark, givit statligt stöd till företag som konkurrerar på den internationella marknaden om olika kontrakt och på olika sätt kunnat vidga intressesfärer och stärka makt och inflytande globalt.

I oktober skrev Wong under rubriken ”Kina har en plan för att bli en cybersupermakt”. Senare samma månad löd rubriken ”Xi Jinpings nya mål – particeller i privata bolag”. Kommunistpartiet stärker kontrollen över ekonomi och finansvärld.
På nyhetsplats löd rubriken i oktober ”Kina vill komma i kapp USA – storsatsar på modernt försvar”. Det kan förtjäna att nämnas att Kina redan nu lägger mer än dubbelt så mycket på militära utgifter som Ryssland. 215 miljarder dollar (Kina), och 69,2 miljarder dollar (Ryssland). Jämfört med USA:s 611 miljarder dollar är satsningarna kanske ändå dvärglika, men jämfört med varandra kan det väl ändå vara värda att notera. (Siffrorna kommer från artikel i SvD 29 juli 2017.)

Den ekonomiska utvecklingen i Kina beskrivs oftast med beundran, någon gång kommer reportage om olidliga arbetsförhållanden. När Kina investerar utomlands samma sak, oftast med en tonvikt på utvecklingspotential men någon gång också med rapporter om effekter på lokalbefolkning eller arbetsförhållanden i uppköpta/uppbyggda industrier/anläggningar.

”Kina vill se svensk-norsk höghastighetsjärnväg” meddelade en rubrik i januari i år, men samma månad säger en annan rubrik att ”Kina är på väg mot det perfekta övervakningssamhället”.
Övervakningskameror (i Sverige kallas de nu bevakningskameror), artificiell intelligens och järnkoll på nätet ger, eller ska ge, kinesiska myndigheter de verktyg de behöver för att övervaka och kontrollera sina medborgare, och andra som befinner sig inom landets gränser. Hur många som kan övervakas även utanför landets gränser varierar sannolikt, men hur många, mycket och hur länge kanske borde oroa åtminstone några fler av oss.

I samband med rapporteringen om den kinesiska partikongressen i oktober 2017 framkom också uppgifter om att 13 000 militärer avsatts anklagade för korruption, och att komma till rätta med utbredd korruption har varit ett uttalat mål för den nuvarande ledningen i Kina.
I ljuset av detta är en krönika i Civilekonomen 1/2018 värd att läsa. Fredrik Hähnel, chef för SEB i Kina, skriver om etiska gränslinjer i landet där han verkat i 15 år. ”I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov”. Han skriver ”Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss?” Jag är inte kund hos SEB, så för mig är det ok, men jag vill verkligen inte att mina bankuppgifter riskerar lämnas vidare till främmande makt på det viset. Nu lämnas de säkert på andra vis, genom andra banker, till andra makter. Men ändå.
Leta reda på krönikan, och läs.

Det var först när Kina ville bygga djuphamn i Lysekil som svenska myndigheter, en del politiker och rent av medier, vaknat till. Investeringar kommer inte gratis, och inte utan inflytande i kommunen/regionen/landet där de görs.
Gäller det samägandeskap mellan kinesiska och utländska bolag kommer också forskning och utveckling att ske samägt. Det behöver inte vara fel eller dåligt, men det behöver inte heller vara bra ur, i vårt fall, svensk synvinkel. Vem kontrollerar då hur resultaten används, och var?
Det kanske förtjänar att påpekas att Kina köpte Greklands största hamn när den grekiska krisen var som djupast och IMF och EU krävde åtgärder. Försäljning av statlig egendom var ett av kraven. Så nu är det inte grekiska staten som kontrollerar den grekiska hamnen, utan den kinesiska. Klokskapen i detta kan väl vara värd att fundera över.

Att Kina fört bort och fängslat en svensk medborgare, Gui Minhai, har väl inte undgått någon. Inte heller att Sverige misslyckats med att få honom fri.
Jojje Olsson har skrivit boken De kidnappade Kinasvenskarna, om Gui och om Peter Dahlin, och hoppas i en intervju i Journalisten 2/2018 att det ska få svenskar att ”förstå vidden av de övergrepp som just nu pågår i Kina”. Att länder, som Sverige, ligger lågt i kritik mot Kina för att inte störa handels- och andra relationer med Kina förs fram i boken, att diplomatiska och ekonomiska relationer kan brytas visades när Liu Xiabo fick Nobels fredspris av Norge. Att Norge nu tydligen tagits till nåder visas av det kinesiska intresset för att investera i höghastighetsjärnvägen.
Att svenska medier är föga intresserad av Kina, i synnerhet jämfört med hur mycket som skrivs om det ryska hotet, illustreras av rubriken till artikeln om Olssons bok: ”Svårt nå ut utan svenskt perspektiv”. Och jovisst, Ryssland är närmare.

Sanktionerna mot Nordkorea har varit stora ämnen på utrikessidorna i svensk media. I en rubrik (SvD 31/12-17) förkunnas att ”Ryssland nekar till brott mot FN:s sanktioner”. Enligt anonyma europeiska säkerhetskällor pekas ryska fartyg ut som brytande av sanktionerna. ”Säkerhetskällorna hänvisar till satellitbilder som visar (de ryska) fartygen utanför ryska hamnar vid norra Stilla havet.”
Nå, det verkar ju rimligt att ryska fartyg ligger utanför ryska hamnar, även i norra Stilla havet. Den sista fjärdedelen av artikeln berättar att ett fartyg registrerat i Hongkong och ett annat registrerat i Taiwan gripits/stoppats på grund av brott mot sanktionerna.
Nå, igen. Säkert är det fartyg registrerade i olika länder, även Ryssland, som försökt och försöker leverera olja till Nordkorea. Men bilden av att det är Ryssland som är den största sanktionsbrytaren förefaller vara anpassad till svensk medielogik. Och det är Kina som är Nordkoreas ”skyddsmakt”.

Åter till Ola Wong i SvD, kommentar 1 februari under rubriken ”Kina är inte som Sovjet – det är allvarligare”. Folkrepubliken är en leninistiskt uppbyggd polisstat som levererar välstånd utan avreglerad kapitalism, yttrandefrihet eller oberoende rättsväsende, skriver Wong. Och vidare: ”I Putins Ryssland är den statliga kontrollen inte så stor att opposition är otänkbar. Det är alltså en auktoritär stat, inte en totalitär.”

Det innebär inte att Wong är Putinist, att det ryska rättsväsendet fungerar, att korruptionen inte är vida spridd, att demokratiska institutioner och myndigheter fungerar.
Men det betyder att vi borde bry oss mer om Kina och om hur stort kinesiskt inflytande vi vill ha i det land, och det EU där vi lever och verkar.

Kejsaren av Kina tycker inte om t.
FriheT, demokraTi, inTegriTeT.

Publicerat

Stjärnsundspatron

Goda herrar för sin tid brukar brukspatroner beskrivas som, med bostäder för yrkesarbetarna och deras familjer och änkehus som exempel.

En något annan bild ges, mera en passant, i en levnadsteckning av patron Steenman på Stjärnsund skriven av Margareta Lagerman i Dalarnas hembygdsbok årgång 81, Dalarna 2011 i antologin Dalablandning.
Johan Reinhold sägs ha haft ett ”angenämt väsen” och dottersonen citeras beskrivande morfadern som ”alltid sig lik i medgång och motgång, alltid jämn, lugn, tålig, ordningsälskande, redig, ömhjärtad.”
Det verkar vara en beskrivning av en god herre.

Det som förtar intrycket är åtgärderna som patron tog till för att anpassa driften vid bruket till den tidens krav då tre låssmeder 1788 sades upp efter 30 års tjänst.

Låssmederna stämde patron inför Bergstinget, och anförde att de inte hade kunskap och erfarenhet av att smida stångjärn och inte heller hade möjlighet att hitta annat arbete. Uppsägningen var olaglig menade låssmederna och bad om förståelse för sin situation.

Bergstinget hade förståelse för Steenman som ”drev med fasthet beslutet igenom”.
Vad det blev av låssmederna och deras familjer framgår inte, men Steenman dog 1833 och prisades för sin livsgärning.

Publicerat

Om audienser, konst, hot och Livet

Gabriella Ahlström har skrivit ”Ecce homo – berättelsen om en utställning” (Albert Bonniers förlag 1999). För den som har lite dimmiga men positiva föreställningar om vad Elisabeth Ohlson Wallins utställning handlade om, och negativa minnen av hur den behandlades, delvis av media och delvis av (jag tvekade men …) ”kristna”, är den upplysande om än inte upplyftande läsning.
För en som ibland använder ”papister” som invektiv om delar av den katolska kyrkans medlemmar är det visserligen till dels med viss tillfredsställelse det går att läsa om Johannes Paulus II och den 1998 inställda audiensen för vår ärkebiskop KG Hammar. (s 176)
Men det är ändå bittert att den i vissa delar frihetssträvande påven, som vid andra tillfällen tagit emot såväl Kurt Waldheim som PW Botha (”…Vatikanen är noga med att betona att en audiens inte är detsamma som ett godkännande av besökarens övriga handlande.” skriver Ahlström. s 150) valde att inte ta emot KG Hammar då striden stod som hetast om Ecce homo.
Österrikaren Waldheim tjänstgjorde i SS under andra världskriget, och Botha var president i Sydafrika under apartheidpolitiken.

”Let bygones be bygones”, är en sentens att ta till sig, men strikt talat och tänkt handlade såväl nazismen som apartheid om exkludering, även från de levandes skara. Ecce homo visade däremot önskan och viljan till inkludering, till liv och till evigt liv, för att tala i kyrkliga termer.
Nog hade det varit smakligare om påven tagit emot KG Hammar, i synnerhet i en tid av prövning. Det är inte när det är lätt som stöd behövs, utan i tid av motgångar.
Att delar av Svenska kyrkan, frikyrkor och kristna från kristna samfund med rötter i andra länder, hårt kritiserade Ecce homo, visningarna i Uppsala domkyrka och Ohlson Wallins intention att visa att Jesus Kristus’ vände sig till och välkomnade människor av god vilja, inte bara människor med rätt kläder och sexuella läggning, hade gjort stödet än viktigare.

Att kyrkor, alla kyrkor, är av makt och för makt, är sorgligt.
När någon gång en kyrkans man, kvinna eller inte-cis-person, når ut med eller stödjer ett budskap som är inkluderande är det lätt att bli om inte lycklig, så åtminstone lite nöjd med att det finns hopp för människan. Och för kyrkan.

Tio år efter Ecce homo, 2008, ställde Elisabeth Ohlsson Wallin ut bilder som visade hur svårt det var för hbtq-personer i Mellanöstern. I Arbetet 29 september -17, skriver hon i en krönika:
”Tio år senare (2008 min anm.) sitter jag på polishuset i Göteborg med underrättelsetjänsten och Säpo som förklarar vilka glasväggar som kan sprängas på Världskulturmuseet om det blir ett attentat mot mina fotografier från Jerusalem. De förklarar också att jag inte kan få polisbeskydd och att jag borde gå hem och tänka över om jag överhuvudtaget ska visa bilder som provocerar religionen så mycket.”

Det är inte bara påven som fallerar när någon behöver stöd, eller skydd.
Och rädslan för att provocera ”religiösa” verkar inte ha dämpat viljorna att skada oliktänkande, eller vem som helst som råkar befinna sig någonstans där skada kan åstadkommas. Inte heller skapade Ohlson Wallins bild av drottningen som skurar bort hakkors i parketten någon debatt om nazismen i Sverige. Det som diskuterades var i stället hur kungahuset får framställas.
Ohlson Wallin avslutar sin krönika, som alltså skrevs i september 2017:
”Än så länge kan vi protestera. Det är viktigt att vi gör det, annars kommer dagen då tystnaden och rädslan för våra liv tar över allt.”
Det gäller livet. Rätten till liv. Vår rätt, och andras.

 

PS. Gabriella Ahlström skriver apropå vad som är naturligt sex om Bruce Bagemihl, amerikansk biolog, och hans bok ”Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity”:
”På 750 sidor radar han upp det ena exemplet efter det andra på djur som har sex med det egna könet, och ofta på de mest uppfinningsrika sätt. Till och med den rödhövdade hackspetten, en art som den konservative amerikanske senatorn Jesse Helms hävdat borde räddas från utrotning eftersom den med sina långa monogama parförhållanden representerar ”family values”, visar prov på en dekadent livsstil. Såväl otrohet som skilsmässor och utomäktenskapliga barn hör till vardagligheterna i hackspettsboet.” (ss 62-63). DS.

Publicerat

Är du entreprenöriell lille vän?

Se möjligheterna, ta chansen, utveckla produkter, tjänster och dig själv. Entreprenör, det är vad man ska vara eller vad man ska bli. Redan i grundskolan ska barnen lära sig tänka entreprenöriellt.
Den som är entreprenöriell är entreprenör. Enligt SAOL är en entreprenör en person som åtar sig entreprenader. En entreprenad är ett arbets- eller leveransbeting, ”av större omfattning” lägger SAOL till, om än i mindre typsnitt.

Företagare hette det förr. Varför det nu ska heta entreprenör är oklart, men det är kanske konnotationerna som är bättre, modernare, när det talas om entreprenörer.
I det modernt entreprenöriella ligger också självständigheten, att kunna bestämma själv vad man gör, hur och när. Och sannolikt också att om man börjar i ett garage kan det sluta med ett världsomspännande äpple.

Tanken att tiggare som sitter på gator och torg skulle vara entreprenörer slår förmodligen inte så många av oss. De bestämmer själva, om än inte på det sätt som räknas, dvs utbildning, uppfinningar, tillverkning, registrerade företag, momsredovisning, aktier och lånesnurror … Inte ens när det är varor som erbjuds, korgar, kvastar eller slevar, är de entreprenörer i förbipasserandes ögon.

Ännu mindre skulle någon se det entreprenöriella i den historia som Nils Erik Forsgård berättar i boken Dagarnas skum – Anteckningar från ett år i Europa 2014-2015, (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015) avsnittet om Nicolae Ceausescu. Det handlar om en ung kvinna han möter på en bar en eftermiddag, Felicia.
”…varje kväll betalar (hon) 5 leu i muta när hon parkerar sin bil på gården där hemma, ur skuggorna kommer ett gäng romer, med skramlande börsar, de skall ha parkeringsavgift, om de inte får parkeringsavgift slår de sönder bilen, de börjar med att skära sönder däcken, Felicia tog en gång hjälp av en vaktfirma, det höll romerna på avstånd en kväll, sedan slog de sönder fönstren och pissade och sket på sätena. Felicia rycker på axlarna och betalar parkeringsavgift, det är som det är.”(s 241).
Om de tar självständiga initiativ, erbjuder varor och/eller tjänster, kort sagt är entreprenörer, varför ses det inte så?

”Registrerade företag”, är det där det hakar upp sig? Om välgörenhetsorganisationer tigger är det ju ok, de är registrerade, någonstans. Om företag säljer tjänster eller produkter är det också ok, de är också registrerade, någonstans.
Men registrering är sannolikt också ett nyckelord åtminstone när det kommer till romer i Centraleuropa. Vem vet vad som händer med register över människor, mark eller företag? Vem använder dem och på vilket sätt? Erfarenheterna förskräcker.

I Sverige är situationen en annan, och registrering av allehanda uppgifter i allehanda sammanhang, från födelse till död inget som ifrågasätts av annat än ett fåtal.
Att åta sig arbets- och leveransbeting som anställd i ett företag har däremot begränsad lyskraft, och att gå i pension och tackas för ”lång och trogen tjänst” ännu mindre.
”Entreprenöriell” kommer därför säkert fortsätta vara ledord i undervisningen inte bara i grundskolan, och ”entreprenör” en eftersträvansvärd beteckning.
Tiggare och ”p-vakter” däremot blir aldrig entreprenörer, hur företagsamma de än är där varken sociala skyddsnät eller rättsväsende fungerar.

Publicerat

Det finns en bok …

Bokens bok.
I den kan man läsa 209 sentenser om böcker.
Jamal Jumá har skrivit Kitabu el Kitab, Katrine Blandford och Kristian Carlsson översatt till Bokens bok, och Smockadoll Förlag publicerade den 2012.
De sentenser som talat tydligast till mig är 143 – 146:

Inget är så upplysande
som en brinnande bok

Allt mörker ger vika
för en brinnande bok

Varje brinnande bok
ska bränna fingrarna på den som antänder den
innan aska är allt som återstår

Vissa böcker är som Fågel Fenix.
De reser sig ur askan
starkare och yngre.

Det är möjligt att tiderna inte är så dystra som de verkar just nu, med mycket skrivet som vore bättre oskrivet, och annat som borde läsas av flera.

I en understreckare i Svenska Dagbladet 26 juli 2017 skriver Thomas Engström om boken ”Devil’s bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the storming of the presidency”, Penguin Press. Joshua Green är journalist vid Bloomberg Business Week.
Engström inleder sin artikel med ett citat: ”Vi har fått de femton bästa journalisterna från de femton bästa tidningarna i landet att jaga efter Hillary Clinton.”, något Bannon ska ha sagt redan 2015.
Och som Engström skriver: ”Det han (Bannon) säger är alltså att de företrädare för ’fake news’ -media som både han själv och hans chef sätter en ära i att håna, och som han nu lyckats manipulera till att gräva fram mer och mer skit om Hillary Clinton, faktiskt är skickliga på det de gör.”
Manipulerbara jo.
Men också skickliga, och de ser att det finns fler än Hillary Clinton att jaga.
För en brinnande bok ger mörkret vika.
När den som bildligen antände böcker får fingrarna brända återstår att se, men låt oss hoppas att det blir innan aska är allt som återstår.

De 209 sentenserna leder dock inte bara till dystra tankar om nutida politiker i alla väderstreck.
Nummer 32 till exempel:

Sjöarna
är svanars blöta böcker

Leta upp själva upp boken och läs de övriga 202.

Publicerat

Spio…förlåt underrättelseinhämtning

Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande.
I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)

Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.

”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.

En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.

Publicerat

Om viljan att bli förstådd … eller inte

Don’t you ever feel like a cog, Dan? … wait – the term ”cog” is outdated – a cross-platform highly transportable binary object?”
Säger Todd, gymfanatiker, till kollegan Dan i Bill-landet, berättaren i Douglas Couplands Microserfs (Harper Perennial 2004, s. 60. Originalupplagan publicerad av Flamingo 1995.)
Enligt citatet från The Guardian som återges på bokens omslag innehåller Microserfs ”more one-liners than a decade of Woody Allen films.”

För mig räcker citatet ovan.
Aha. Kugghjul. Kraftöverföring. Informationsöverföring.
Dan har dessutom synpunkter på akronymer, i synnerhet sådana med tre bokstäver.
Douglas och Dan är senkomna men inte mindre välkomna bekantskaper att mentalt hålla i handen i den nya världen så fylld av gamla ord med nya innehåll i långa förklaringar interfolierade med akronymer.

Det dunkelt sagda är inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men om det sagda riktas till människor utanför Bill-landet fungerar ”cog” definitivt bättre än ”a cross-platform highly transportable binary object”.
Om det är förståelse som önskas.

Publicerat

Självägande

Är det viktigt att vara självägande bonde?
Ja, för den man som docenten/professorn i idéhistoria/historia vid Helsingfors universitet Nils-Erik Forsgård berättar om i boken Dagarnas skum – anteckningar från ett år i Europa 2014-2015. (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015).

Professorn reser runt i Europa och har hamnat i Falun. Han skriver om besöket i gruvan och om en mycket fin ledarartikel i Falu-Kuriren.
Han skriver också om mannen som han hamnar i samma middagssällskap som, mannen som säger att i hans by är de tre familjerna självägande bönder (s 21).
Begreppet hör tidigare sekler till förklarar Forsgård för sällskapet och frågar sedan vad som i dag är motsatsen till självägande bönder? Icke självägande bönder?
”Jag får inget svar, men förstår snabbt att det handlar om en lite oreflekterad stolt tradition i Dalarna att kalla sig självägande bonde och att traditioner som denna är viktiga för människorna i dessa trakter, säkert för människor överallt. Fria bönder. Odalbönder. Självägande bönder. Mat och potatis.”

Oreflekterat gammeldags.
Nåja.
Det kanske var av ren artighet mot gästen som varken den självägande bonden eller andra middagsgäster sade något om kolchoser eller om arrendebönder, och att jordägarna styr hur jorden ska brukas och av vem.
I EU är det dessutom så att arealbidragen betalas för ägande, inte för produktion. Ersättningar kan ingå som en del av arrendeavtalen, men likafullt är det ägaren som bestämmer.
Man behöver inte gå utanför EU för att begreppet ”land grabbing” ska kunna användas för processer där jord som brukats sedan generationer av familjer som ansett sig äga den, plötsligt säljs av någon som påstår sig äga den.
Att det då också ligger besynnerliga myndighetstransaktioner bakom är inget som ökar förståelsen för ens ett ganska stillsamt förlöjligande av en ”stolt tradition” av självägande ”för människorna i dessa trakter”.