Don’t you ever feel like a cog, Dan? … wait – the term ”cog” is outdated – a cross-platform highly transportable binary object?” Säger Todd, gymfanatiker, till kollegan Dan i Bill-landet, berättaren i Douglas Couplands Microserfs (Harper Perennial 2004, s. 60. Originalupplagan publicerad av Flamingo 1995.)
Enligt citatet från The Guardian som återges på bokens omslag innehåller Microserfs ”more one-liners than a decade of Woody Allen films.”
För mig räcker citatet ovan. Aha. Kugghjul. Kraftöverföring. Informationsöverföring.
Dan har dessutom synpunkter på akronymer, i synnerhet sådana med tre bokstäver.
Douglas och Dan är senkomna men inte mindre välkomna bekantskaper att mentalt hålla i handen i den nya världen så fylld av gamla ord med nya innehåll i långa förklaringar interfolierade med akronymer.
Det dunkelt sagda är inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men om det sagda riktas till människor utanför Bill-landet fungerar ”cog” definitivt bättre än ”a cross-platform highly transportable binary object”.
Om det är förståelse som önskas.
Är det viktigt att vara självägande bonde? Ja, för den man som docenten/professorn i idéhistoria/historia vid Helsingfors universitet Nils-Erik Forsgård berättar om i boken Dagarnas skum – anteckningar från ett år i Europa 2014-2015. (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015).
Professorn reser runt i Europa och har hamnat i Falun. Han skriver om besöket i gruvan och om en mycket fin ledarartikel i Falu-Kuriren.
Han skriver också om mannen som han hamnar i samma middagssällskap som, mannen som säger att i hans by är de tre familjerna självägande bönder (s 21).
Begreppet hör tidigare sekler till förklarar Forsgård för sällskapet och frågar sedan vad som i dag är motsatsen till självägande bönder? Icke självägande bönder?
”Jag får inget svar, men förstår snabbt att det handlar om en lite oreflekterad stolt tradition i Dalarna att kalla sig självägande bonde och att traditioner som denna är viktiga för människorna i dessa trakter, säkert för människor överallt. Fria bönder. Odalbönder. Självägande bönder. Mat och potatis.”
Oreflekterat gammeldags. Nåja.
Det kanske var av ren artighet mot gästen som varken den självägande bonden eller andra middagsgäster sade något om kolchoser eller om arrendebönder, och att jordägarna styr hur jorden ska brukas och av vem.
I EU är det dessutom så att arealbidragen betalas för ägande, inte för produktion. Ersättningar kan ingå som en del av arrendeavtalen, men likafullt är det ägaren som bestämmer.
Man behöver inte gå utanför EU för att begreppet ”land grabbing” ska kunna användas för processer där jord som brukats sedan generationer av familjer som ansett sig äga den, plötsligt säljs av någon som påstår sig äga den.
Att det då också ligger besynnerliga myndighetstransaktioner bakom är inget som ökar förståelsen för ens ett ganska stillsamt förlöjligande av en ”stolt tradition” av självägande ”för människorna i dessa trakter”.
”Och den karlen skall nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på är en dag för mycket.
– Att tvinga världens press och politik att sysselsätta sig med den figuren är oförlåtligt.”
Vem kan gissa vem det handlar om?
Och vem som skrev?
Rätt svar 1 ger den avslutande meningen: ”Herr Hitler är en förolämpning.”
Rätt svar 2: Torgny Segerstedt, chefredaktör Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, I dag-artikel 3 februari 1933.
Citerad i Att stå det onda emot, om kriget och friheten, ”Segerstedtstriden” sid 125. Texter av Vilhelm Moberg, red Otto von Friesen, Carlsson bokförlag 2002.
Nummer 14 i Vilhelm Moberg-sällskapets skriftserie,
Tiden som förflutit sedan sist jag skrev gör att det känns rätt att börja med något som muntrar upp.
Pixlar.
I Motdrag, UNF:s medlemstidning 2 för 2017, fann jag under rubriken ”Kaxigt budskap med korsstygn” beskrivningen på hur man gör: ”Korsstygn bygger på pixlar …”
Tidens gång i en beskrivning av sömnadsteknik. Borta är ”två trådar moulinégarn” och långt borta ”räkna rutor eller trådar”.
Det gjorde mig full i skratt.
Deja vù däremot. När BBC skriver rubriken ”US warns Syria over ’potential’ plan for chemical attack” (27 juni -17) och i artikeln citerar uttalande från Vita huset ”…If however Mr Assad conducts another mass murder attack using chemical weapons, he and his military will pay a heavy price.”
Dagen efter skriver BBC rubriken ”Syria took US chemical attack warning seriously – Mattis”. Citerande USA:s försvarsminister alltså.
Attacken med kemiska vapen i april i år resulterade inte bara i många civila offer för de kemiska vapnen, utan också i en USA-attack mot en flygplats använd av syrisk militär. Assad har förnekat inblandning i attacken i april. Assads trovärdighet kan ifrågasättas. Men förra gången USA hade säker information, den gången om ”weapons of mass destruction” ledde det till invasionen av Irak, som i sin tur lett till Iraks sönderfall och framväxten av IS.
När det som i detta fall tycks vara fastslaget innan något hänt vem som är skyldig och vad svaret kommer att vara, då finns det anledning att inte bli full i skratt.
När däremot att något inte hänt ses som tecken på att den föregående varningen haft effekt. Då kan man kanske åtminstone lyfta ett ögonbryn om än inte en mungipa och dra sig till minnes att sanningen är krigets första offer.
Och så blat. Det är ryska och beteckningen på det byte av tjänster, med eller utan pekuniär inblandning, som höll människor vid liv under Sovjettiden. ”…the use of personal networks for getting things done in Soviet Russia, or Russia’s economy of favours.” som Alena Ledeneva beskriver det i Baltic Worlds, april 2014. Rubriken lyder ”Economies of favors or corrupt societies – exploring the boundaries between informality and corruption”. Professor Ledeneva arbetar vid University College London.
Hon citerar i BW-artikeln anekdoten om socialismens sex paradoxer:
* No unemployment but nobody works
* Nobody works but productivity increases
* Productivity increases but shops are empty
* Shops are empty but fridges are full
* Fridges are full but nobody is satisfied
* Nobody is satisfied but all vote unanimously
Tänkvärt inte bara retrospektivt.
Mest tänkvärt är dock blat, att det fanns och att det finns – byte av tjänster som gör livet lättare, och i fallet Sovjet livsuppehållande i ett dysfunktionellt system.
En av hennes böcker publicerad 2006 bär titeln ”How Russia really works” (Ithaca: Cornell Unversity Press).
Jag rekommenderar artikeln varmt, och avsnittet ”The blurred boundaries between favors of access and corrupt transactions” är något att fundera på även i vårt Helyllesverige.
Det finns mycket läsvärt i Baltic Worlds, jag rekommenderar den som sagt varmt.
Och för att avrunda med något som fick mig att skratta:
En TT-notis med rubriken ”Hemlösa katter bestulna på mat” publicerad i bland annat UNT.
Den handlar om en gåvotunna till förmån för hemlösa katter placerad i en affär i Ljungby. Om både mat och pengar stulits framgår egentligen inte av notisen, men däremot texten på lappen som tjuven, fylld av harm, lämnat i tunnan: ”Aldrig hört så jävla dumt skänka pengar till en katt”.
Ett oändligt antal artiklar om hur förträffligt det är att kunna kontrollera kylskåp och värme i sommarstugor, the internet of things, IOT, och ett nästan lika stort antal artiklar om att ”sakerna” kan kapas och användas i hackerattacker.
Ddos-attacker kan göra mediasajter oåtkomliga (o fasa), eller blockera myndigheters hemsidor (o än värre), och annat som människor (oftast inte) behöver omedelbar tillgång till.
Värre är det faktiskt om el-, värme- och vattenverk, eller larmtjänster och sjukhus attackeras, och då riktigt illa om det inte är en övergående trängselattack det handlar om utan malware som verkligen förstör program och system. (Det kan ju gå på tok bara efter en vanlig uppdatering vilket blev uppenbart i Uppsala läns landsting när deras sjukjournalsystem kraschade och låg nere fem dygn).
Självkörande bilar får också rubriker, ibland i samband med den övervakning som deras program samtidigt ger möjlighet till, och ibland också att även bilars datorsystem kan hackas och precis som en dator kan tas över av någon som inte vill användaren väl.
Det vore sympatiskt om media och makthavare också satte samman perspektiven. Det är kanske inte vägen till lycka att kunna slå på eller av kylskåpet på avstånd. Det kanske inte heller är ett tecken på framgång att koppla upp patienter till vårdgivare.
Det kanske rent av skulle vara idé att varna för IOT – en app är inte bara en app för den som har den i sin mobiltelefon. Det är en samlare av information som kan spridas av den officiella mottagaren genom avtal med andra användare, vare det annonsörer, forskare eller myndigheter.
Och den kan ge öppningar för hackare som definitivt inte har goda avsikter med att samla informationen.
Vad som är uppkopplat? Tja, det finns förstås en sökmotor som hittar uppkopplade saker – SvD skrev redan 4 november 2014 om Shodan, ”ett google för de uppkopplade prylarna, och man (John Matherly som skapat Shodan) har hittat allt från kärnkraftverk till hjärnmonitorer med tjänsten.”
Då, 2014, fanns 550 miljner uppkopplade prylar i Shodans register.
”Men han har slutat ta kontakt med företag och organisationer för att berätta att deras utrustning ligger tillgänglig på internet eftersom de enligt honom oftare reagerar hotfullt än tar ansvar.”
Perspektiven som öppnas i intervjun med Matherly är skrämmande. Läs den. Adam Erlandsson skrev.
(Jag skulle ha länkat men SvD ”har gått över till inloggningslösningen SPiD”, och då duger det inte längre med kundnummer, de vill ha mitt personnummer också men det har varken SPiD eller SvD med att göra, så det får vara.)
Våga vägra … är en uppmaning som kan fortsättas på ett flertal sätt, alkohol, våld, tobak …
Jag vill lägga till IOT.
Våga vägra IOT – så länge nästan alla våra myndigheter, i Sverige och utomlands, är inriktade på att skydda sig själva i första hand, och samla så mycket information om så många som möjligt att använda i handelssyfte i andra hand, får vi själva skydda vår integritet så gott vi kan.
Så gör åtminstone detta lilla, koppla inte upp dina ”saker” till nätet om det inte är absolut nödvändigt.
Det förtjänar att upprepas: Ord betyder något. Inte bara för den som hör eller läser dem, utan också för den som säger/skriver dem. (uppdaterad nedan) När Marjaneh Bakhtiari gav titeln ”Kan du säga schibbolet?” till sin andra roman (Ordfront, 2008) betydde det något.
Långt fram i romanen, som handlar om tillhörighet och om identifikation och oförståelse med eller utan vilja, och om Iran som är och inte är ett strängt religiöst muslimskt land, citeras Domarboken i Gamla testamentet.
Så blir då förklaringen till bokens titel en välbehövlig tankeställare för svenska läsare. Sverige som är och inte är ett kristet land, med en kultur som kan beskrivas som grundad i kristendomen, och Bibelns två testamenten:
Domarboken, kapitel 12 verserna 5-6 berättar att den som säger ”sibbolet”, inte ”schibbolet” dödas. Efraimiterna säger ”sibbolet”, och 42 000 efraimiter mister livet.
Det är språket i sin yttersta form, som gräns mellan liv och död.
Oftare gäller det inte livet. Men att säga ”böt” i stället ”bytte”, ”slått” istället för ”slagit”, ”lös” i stället för ”lyste” är markeringar av geografiks och klassmässig härkomst.
Att stockholmare är intelligentare än lantisar har sagts, och om inte annat så ger språk en vink om vem som är vad.
Dialekt kan för all del också användas som markör för stabil norrlänning, gladlynt värmlänning eller kanske som signal för ”dum och ofarlig”.
Ord ändrar också värde. Svordomar till exempel. Ett alltför ymnigt användande av dem ter sig efterhand mest som taffligt.
När de används i citatrubriker till tre olika artiklar i en och samma tidskrift är det taffligheten som väger över. En kulturchef säger ”arsle”, en rappare ”jävla” och en skådespelare ”fan”. Nu är det förstås rubriksättare som valt citaten, så det ackumulerade tafflandet är inte de intervjuades. (Filter 2015/16)
Andra ord som delvis ändrat värde är förknippade med kön. En kvinnlig japansk konstnär har citerats i svensk press refererande till sina genitalier som ”fittan”. Gott så. Att hon alls uppmärksammas beror på att hon ställts inför rätta och dömts för ”obscenitet”. Brottet består bland annat i att hon 3D-scannat sitt kön, och därefter använt modellen i konstverk men också för att göra en kajak.
Hon har gjort modellerna för att utmana japanska tabun, och hon väljer ordet ”fitta” för att det är en viktig del av kroppen.
Citat är en sak, men att kalla hennes verk för ”vaginakonst”, som kanske uppfattas lite mera polerat än alternativet, blir egenartat. Vaginan är den inre delen av kvinnans könsorgan, och det är svårt att tänka sig att den 3D-scannats och kanske ännu mera att modellen resulterat i en kajak.
Vulvan däremot, de yttre delarna, kan säkerligen bli läckra konstverk, och även en kajak.
Och återigen, citat är en sak. Om journalisten anammar konstnärens språkbruk blir intrycket snarare fnissigt ”se-vad-jag vågar”. Eller rent av taffligt.
När en ledarskribent utan att darra på manschetten likställer ”intellektuellt välutvecklad” med ”bildning” efter att först ha hyvlat av deltagarna i Ring P1 jäms med fotknölarna, kan man undra hur det är med såväl ordförståelse som med förståelse i allmänhet. Välutvecklad tankeverksamhet behöver inte ha med vetenskap att göra, och definitivt inte med bildning. Att skribenten i fråga dessutom jämför Ring P1:s inringare som direkt uppmanas tala fritt och inte efter manus, med en radiomedarbetare som fått tid att tänka över ett specifikt ämne, skriva och bearbeta ett manus som sedan läses upp, gör den inledande avhyvlingen oförståelig, för att inte säga intellektuellt outvecklad.
Men ordval markerar inte bara sociala och klasskillnader. De används också som nationalistiska markörer. Minns hur ”french fries” blev ”liberty fries” i USA vid tiden för invasionen i Irak.
Under första världskriget fick taxar, en tysk hundras, en period byta namn till ”liberty hound” i England, och schäfern, som hette ”german sheepdog”, fick i stället heta ”Alsatian”.
Ibland blir det korkat, säkert oavsiktligt.
Som när kockarna i podden Los Vegos gör ugnsstekt ”auberginekorv”, och rundar avsnittet då auberginen skivats och fått sin fyllning med att säga att nu är den ”fylld med skit”.
Jaha? Och jag som trodde det var tomatskivor och annat vegetariskt?
Och i andra fall löjeväckande.
Som när HR-chef förklarar varför det heter HR- och inte personal-.
”HR står för Human Resources som man numera använder för arbetet går ut på hur man tar tillvara de mänskliga resurserna och potential för att möjliggöra produktionen. Begreppet personal är mer diffust.
Jaha? ”Mänskliga resurser och potential”, är vi inne på svett och skit då, för potentialen ska man väl ta till vara hos de mänskliga resurserna, även som personalchef? Och vad är det för diffust med ”personal”?
Att ord betyder något, och att hur de används är viktigt, är något som Coco Norén, professor i franska vid Uppsala universitet, kan berätta om. Det har hon gjort bland annat på Humanistbloggen, våren 2012.
De inlägg jag med stort nöje tagit del av har rubrikerna ”Med ett enda (franskt) ord”, ”Otrogen, med ett enda ord” och ”Att upprepa sig. Det är att säga samma sak två gånger”.
Fundera över när ord ändrar betydelse, företeelser ändrar beteckning, och när användning av ord förändras. För några generationer sedan betydde ”runka” att skaka, ruska, utan spår av ”självbefläckelse” (sug på det! för att uttrycka sig … modernt). Utanförskap är vad arbetslösa och långtidssjuka drabbas av, och bidrag kallas avdrag (jfr rut-, rot, och ränte-). Hur var det med ”systemkollapsen” och (den svenska) ”flyktingkatastrofen”.
I SvD finns på söndagarna en språkspalt. Anna-Malin Karlsson (professor i nordiska språk vid Uppsala universitet) skrev 8 januari om Victor Klemperers bok Tredje rikets språk från 1947. ”Tredje rikets språk talade till känslan. Exakthet undveks. … Hans (Klemperers) arbete lär oss att vara vaksamma på de subtila språkförändringarna. Modeord och termbyten är lätta att genomskåda, men glidningarna i grundläggande ords betydelse verkar enligt Klemperer som ett gift. Motgiftet är definitioner. Vad betyder god, kritisk, förnuft och ansvar i dagens debatter? Frågan ställs alltför sällan”, skriver Anna-Malin Karlsson
I detta sällan gör användning av ordet ”oomkullrunkelig” att även förment bildade förfärade drar efter andan.
Nedan följer historien om några dagars resa i Bergslagen i augusti 2014. På spaning efter Engelbrekt, ”then litsla man” som han beskrevs av biskop Thomas.
Engelbrekt Engelbrektsson, upprorsledare, frihetskämpe, hjälte, bergsman, dalkarl … eller hur är det med det där sista nu egentligen. Norberg ligger väl inte i Dalarna?
Nej minsann, inte nu längre i varje fall. Annorlunda var det under medeltiden då Norbergs och Skinnskattebergs bergslag hörde till Dalarna, och så fortsatte det till 1647 då länsgränsen ändrades och Norberg hamnade i Västmanlands län.
Och Norberg förresten, vad har Norberg med Engelbrekt att göra?
En hel del anser Norberg, med hänvisning till att hans farfar gav namn åt Ängelsberg.
Men Ängelsberg ligger ju i Fagersta kommun?
Och enligt historiska källor ska Engelbrekt varit hemma från Kopparberget?
Kopparberg finns fortfarande, i Ljusnarsbergs kommun, Örebro län.
Men koppar var och är fortfarande kännetecken för Falun, Kopparbergs län, numera Dalarnas län.
Det är så där med Bergslagen, och med Engelbrekt. Gränserna är oprecisa och likadant är det med Engelbrekts hemort och liv före upproret.
Bergsman var han ändå, lågfrälse och ”litsla”, enligt biskop Thomas Frihetsvisa.
I stort sett är det allt man vet om hans person.
Om upproret och att Borganäs brändes i juni 1434, om Arboga möte, Örebro slott och Göksholm, om fogdevälde och Jösse Eriksson i Västerås vet man något mera.
Västerut till Jösses borg
Att en Engelbrektsresa med utgångspunkt i Enköping går västerut med Västerås som första stopp bör inte förvåna. Men däremot att frihetskämpen i stort sett lyser med sin frånvaro.
Där finns en bostadsrättsförening som bär hans namn, logen Engelbrekt i Vasa Orden av Amerika och, i likhet med 32 andra städer och samhällen runt om i Sverige, en Engelbrektsgata numrerad 1 till 21.
Där finns också en rejäl Engelbrektsplan där det enda som minner om bergsmannen är namnet.
Turistinformation med anknytning till fogden och bergsmannen lyser helt med sin frånvaro, och om där finns en skulptur eller plakett någonstans är den inte lätt att hitta.
Den som händelsevis fått ögonen på Helge Törnros lilla bok Faxehusfejden – fogdevälde och bonderesning (Nutidsböckerna Albert Bonniers förlag, Juniorböckerna, 1965) får veta att fogden Jösse Eriksson däremot finns i trärelief på en korstol i domkyrkan. ”Jösse Eriksson skänkte stora summor till kyrkan för sin själs frälsning. I kyrkan avbildades han på detta sätt, elegant och from, försänkt i innerlig bön.” skriver Törnros i bildtexten (s. 38).
Domkyrkan var stängd och låst dagen min Engelbrektsresa startade. Lika bra det. Med en frihetskämpe som ledstjärna skulle en innerlig fogde i domkyrkan inte ha gjort någon lycka.
Om fogdens skänker till kyrkan gjorde något för hans själs frälsning fick han sannolikt snabbare besked om än han tänkt sig. Efter att ha tvingats bort från Västerås och fogdeskapet 1434 reste han till Danmark, men kom tillbaka till Vadstena kloster efter mordet på Engelbrekt. Där greps han av uppretade bönder och fördes till Motala ting där domen löd: ath han skuldhe fran hwdhit ga ther huggo the thz aff vthan flärd medh en ixe the skötto ey swerdh the lagdho hans halsben pa en stok och huggo swa hwdit fran hans krop
Karlskrönikan, citerad i Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6sse_Eriksson
Jösse Eriksson som ”påstås ha gjort sig synnerligen illa känd genom sin hårdhet och snikenhet” (Wikipedia igen) begrovs i klostrets kyrka, och gravstenen ska finnas kvar där. Vilket kan vara värt att komma ihåg när resan når Örebro.
Vidare västerut, till Arboga
Arboga har bättre reda på sin historia, och även om Arboga möte i januari 1435 inte var Sveriges första riksdag, så firades det 500-årsjubileum för denna 1935. En aning förhastat visade det sig när historiker sagt sitt om vad som skiljer ett riksmöte som det i Arboga från en riksdag, oavsett man tänker på ståndsriksdag eller en i modern mening demokratiskt vald församling.
Engelbrekt i Arboga
Riksdag eller inte så har Arboga inte bara en gata utan också en staty på Järntorget invid Heliga Trefaldighetskyrkan. Carl Eldh (född i Söderskogen, Film socken, Östhammars kommun, se där, ”lokal anknytning”) fick uppdraget att göra skulpturen som visar en kraftfull man med höger arm utsträckt med knuten näve, och vänster hand hållande ett stort svärd.
Vid riksmötet 1435 utsågs Engelbrekt till rikshövitsman, vilket motsvarade överbefälhavare. Att bergsmannen blev ÖB skulle ha varit otänkbart i alla lägen utom det som då rådde, med en lång rad av militära framgångar där fogdeborgar bränts (den första var Borgarnäs) eller överlämnats till Engelbrekt och hans befälhavare. Riksråden, aristokratin, hade också vid ett möte i Vadstena i augusti året innan funnit sig tvungna att ansluta sig till Engelbrekt och allmogeupproret.
Ett andra möte hölls i Arboga i januari 1436, då hade kungen, Erik av Pommern illa följt de överenskommelser som slutits i Stockholm under hösten – bönderna var långt ifrån nöjda, och aristokratin, riksråden, knappast heller. De senare lugnades efter ett möte i Stockholm i februari då Karl Knutsson Bonde av dem nästan enigt utsågs till rikshövitsman. Missnöjet från allmoge och köpmän var dock så stort att Engelbrekt gavs delat rikshövitsmannaskap innan han drog söderut på ännu en militär kampanj.
Turerna i möten och fälttåg är många. Jag har läst på Wikipedia, sökord Engelbrektsupproret och Engelbrekt Engelbrektsson, men också Vilhelm Moberg Min svenska historia berättad för folket, Från Engelbrekt till och med Dacke, P A Norstedt & Söner 1971. Dick Harrison Uppror och Allianser, politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle Historiska media 2004, Carl Grimberg Sveriges historia för folkskolan, tiden t o m 1660, P A Norstedt & Söner 1939, och C Georg Starbäck Engelbrekt Engelbrektsson, Beijers bokförlag, Stockholm 1907.
(Om den sistnämnda kan sägas att romanen först gavs 1868-69. Åldern märks, och kräver sin läsare. På tredje försöket tog jag mig förbi de goda beskrivna som ”stolts jungfru” och ”högväxt och skulderbred ung man”, att skilja från de onda, mannen vars ”ögon lyste af en hemsk och giftig glans”. Den senare tillika ”utländning”. Gammal stavning vänjer man sig vid, men personbeskrivningarna …! Det ska ändå sägas att onda och goda finns bland såväl svenskar som ”utländningar”.)
Naturligtvis har fackhistoriker skrivit om medeltiden. Erik Lönnroth, Herman Schück, Lars-Olof Larsson och redan nämnde Dick Harrison är några av dem. Det står var och en fritt att söka och läsa, och också att vara betydligt mera vetenskapligt inriktad än jag varit. Min början var ett sönderläst och ofullständigt exemplar av Starbäck.
En oväntad bonus under besöket i Arboga var Robotmuseet. Dörren stod öppen, och jag gick in. Lika fascinerande som jag var av tyska V1, sjö- och kustrobotar, jakt- och trådstyrda robotar, simulatorer och STRIL-utrustning, lika förvånade var medlemmarna i Robothistoriska föreningen i Arboga som trodde att museet var stängt.
Vi kom väl överens, jag fick se mig omkring, och t o m provsitta den autentiska cockpiten till J35B Draken.
Överväldigad av Draken.
Robotmuseet ligger på Glasbruksgatan en knapp kilometer från centrum – det är svårt att missa eftersom det står en Drake utanför. Öppettiderna är bäst att kolla på nätet – museet drivs ideellt, har drygt 160 medlemmar och omkring 1500 besökare årligen. Hemsida: www.robotmuseum.se
En oväntad upplevelse gav Den lyckliga Arbogafilosofen vid Centrumleden, skulptur av Richard Brixel 2005.
Den vill ”ge en sprittande känsla av glädje
Tankens geniala språng och uppsluppenhet
En vild kompis mitt i stadens pulserande liv”
Och jo.
Det gör den.
Är den.
Väldigt annorlunda uttryck än Eldhs Engelbrekt.
Har den.
Nästa stopp: Örebro
Wadköping och industriminnen av skor och kex får ursäkta, en Engelbrektresa tarvar Engelbrekt, och han både finns och inte finns.
Samlarförening, kvarterskrog, skola, restaurang, scoutkår och rotaryklubb. En lång gata förstås numrerad från 1 till 76 (det du, Västerås!).
Duva på huvudet och yxa i hand.
Och så en rejäl skulptur på Stortorget förstås, gjord av Carl Gustaf Qvarnström och rest 1865. På ett rejält fundament står inte bara Engelbrekt utan även en inskription där han benämns ”den trofaste försvararen av Sveriges frihet”.
I Stortorgets västra ände står S:t Nikolai kyrka med anor från 1200-talet. Där begravdes Engelbrekt 1436. Men graven är borta, vart den tagit vägen vet ingen. Möjligen försvann den redan på 1500-talet som ett led i avskaffandet av helgondyrkan efter reformationen..
Där finns ändå ett engelbrektskt sidokapell med familjens vapensköld i taket, och några minnestavlor i ett hörn.
Vad som finns i slottet, om något, framgår inte av Visit Örebros hemsida, men att det som då hette Örebro hus intogs av upprorsledaren och hans styrkor 1434, och att han under tiden fram till sin död residerade där är klart. Residerade, i den mån han hann residera mellan fälttåg och möten med aristokrater där Erik av Pommern ibland men oftast inte, deltog.
Lunch i Svampen, maten var inte oförglömlig men utsikten fin.
Färden gick vidare till Kumla Hotell, incheckning och därefter riksväg 52 österut mot Göksholm, sista anhalten för Engelbrekt men inte för resan.
Holmen i Hjälmaren
Från Örebro hus reste i maj 1436 Engelbrekt med båt mot Stockholm och ännu ett riksmöte, alltför sjuk för att kunna rida.
Efter en dagsresa slog sällskapet läger på en holme nära Göksholm där Magnus Bengtsson Natt och Dag överföll och med yxa slog ihjäl Engelbrekt.
Rikshövitsmannens skador beskrivs som att först tre av hans fingrar höggs av då han försökte värja sig med en av de krycka han behövde för att alls kunna ta sig fram då han i god tro hälsade Bengtsson välkommen till lägerplatsen. Nästa hugg träffade i ryggen, och banehugget klöv hans skalle. Bengtssons hejdukar fyllde därefter på med ett antal pilar i hans kropp. Engelbrekts resesällskap, inklusive hustrun, togs till fånga och fördes till Göksholm, släkten Natt och Dags näraliggande slott. Någon kunde varsko bönder som hämtade Engelbrekts kropp och förde den till Mellösa kyrka.
En i sanning dramatisk historia om mord och svek som inte bara Georg Starbäck tar till vara effekterna av. Vilhelm Moberg skrev om ”ett illdåd av högsta klass”, om martyrdöd och om Engelbrektskrönikan som ”propaganda med en verkan som inte kan överskattas.”
Men Moberg vore inte Moberg om han inte mitt i dramatiken också talade om att tre holmar och två öar konkurrerar om att vara platsen för mordet på Engelbrekt. Västra och Östra Sundholmen gör Engelbrektsholmen platsen stridig, liksom öarna Valen och Norra Lindö. På 1400-talet var Engelbrektsholmen skild från fastlandet, såväl Engelbrekts sällskap som mördarens gäng kom med båt.
Nu tar man sig torrskodd om än delvis med hjälp av spänger till det som traditionellt utpekats som mordplatsen, Engelbrektsholmen. Där restes 1818 ett minnesmonument av Göksholms dåvarande ägare G M von Rehausen.
Likaså skulle Moberg inte vara Moberg om han inte också talade om att mördaren, Magnus Bengtsson Natt och Dag inte bara gick straffri för mordet, han fick skyddsbrev av riksmarsken Karl Knutsson och ”ostörd av rättsskipningen kunder mördaren fortsätta sin karriär … 1441 blev han slagen till riddare … 1451 (fick han) samma befattning som fadern innehaft: han utnämndes till lagman i Närke. Rikshövitsmannens mördare blev sålunda högste rättsvårdare inom just den lagsaga, där han sjutton år tidigare hade begått sitt grova brott.” (Moberg, ss 44-45).
Det är måhända inte konstigt att Vilhelm Moberg och många med honom genom århundraden upprörts över att mordet inte bara förblev ostraffat, det lönade sig.
Från riksvägen kommer man till Engelbrektsholmen via allt mindre vägar i ett allt vackrare landskap. Slottet står kvar och kan skymtas i förbifarten, och framkomligheten begränsas först vid sista delen av vägen till minnesplatsen. Varken monument eller bänkar är välhållna men informationstavla finns, och om än platsens historia är omstridd så gör vägen dit den väl värd ett besök.
Minnesmonumentet skymtar till vänster.
Kumla konsthög
En knapp mil öster om Kumla ligger ett hundra meter högt ”himlaberg” bestående av 40 miljoner kubikmeter aska, rester från produktion av olja ur alunskiffer. Produktionen startades av helstatliga Svenska skifferoljeaktiebolaget 1940 av beredskapsskäl. Produktionen lades ned 1966, beredskapen skulle upprätthållas med hjälp av importerad olja i bergrum, i stället för med inhemsk produktion.
Det var i Kvarntorp skifferoljan producerades, och det är där den gigantiska askhögen som en poetiskt lagd person kallade himlaberg finns kvar. Nu är den inte längre ett rykande och stinkande helvete, bara bitvis står varningsskyltar uppsatta så att folk inte ska gå ned sig i kratrar som kan bildas i den, eller skadas av het rök.
Högen har också givit plats för konst, 25 stora konstverk av kända konstnärer finns uppställda på konsthögens topp. Ett av konstverken är en 427 steg och 200 meter hög trappa till toppen. För säkerhets skull är den försedd med fem viloplan. Olle Medinfrån Kumla gjorde Trappan 2005.
Peter Johansson gjorde en konstruktion i stål, Johansson (2006), och signerade så inte bara Sveriges största industriminne och Konst på hög med Sveriges vanligaste efternamn.Till höger skymtar Lars Vilks Arild (1998).
Konst på hög är värt en omväg, och man behöver inte gå Trappan, även om det förhöjer såväl upplevelse som puls. Det går att åka bil nästan ända upp till toppen och där finns inte bara konstverk, där finns också en kaffestuga. Kolla öppettider på www.kumla.se
Finnes större konstintresse så har Kumla också en konstvandring med vidhängande broschyr, Konst på stan, med 14 konstverk i centrala Kumla.
Engel-sberg och Ludvika
Bara namnet kan knyta Ängelsberg till Engelbrekt Engelbrektsson, men inte bara turistbroschyrer hävdar att hans farfar, immigrant från Tyskland med namnet Engliko, ägde en järngruva och en hytta vid det som innan det blev Engelsberg och numera Ängelsberg, hette Englikobenning.
Engelbrektsflygeln där Engelbrekt aldrig satt sin fot.
Där finns en herrgård med två flyglar varav den östra kallas Engelbrektsflygeln. Där har aldrig rikshövitsmannen Engelbrekt satt sin fot, den byggdes i slutet av 1700-talet.De runda byggnaderna av slaggsten som står vid gaveln på varje flygel vid herrgården är bara de värda ett besök.
Världsarvet Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen kan gott besökas även om man inte kan säga mer än att Engelbrekt sannolikt besökte sin farbror i Englikobenning.
Förutom bruksmiljöerna har Ängelsberg sedan 2003 en skulpturpark där varje år samtidskonst under ett tema visas.
Om Ängelsberg har namn och släktanknytning så har Ludvika inte ens det när det handlar om Engelbrekt. Var han där? Ja kanske. Att Ludvika ingår i Bergslagen är ändå givet, och det var bergsmän och bönder han samlade. Och Ludvika har som andra städer förstås en Engelbrektsgata med nummer från 1 till 30, en vårdcentral, en galleria och ett bibliotek som bär hans namn.
Biblioteket flyttade in i det som Ludvikahem höll på att bygga 2009 och som gick under arbetsnamnet ”Engelbrekts hörna”. 1500 kvadratmeter till biblioteket med utsikt över Väsman, en dryg handfull affärslokaler och tolv nya lägenheter rymdes i hörnan.
Annars måste erkännas att såväl Ängelsberg som Ludvika ur Engelbrektssynpunkt blev besvikelser.
Det hindrar inte att Hammarbacken i Ludvika, en gammal bruksmiljö med Sädesmagasinet som utställningslokal, och gårdsplan med plats för installation av annorlunda slag gjorde denna besökare glad.
Sen ordnades nattlogi på Rex Hotell på Engelbrektsgatan.
Konstig natur – Jätturn
Mot Jätturn! Äntligen Jätturn som mina scoutbröder fick åka på hajk till, men jag bara hörde historier om. Med Starbäck blev Jätturn åter aktuellt, den lilla sjön där stolts jungfrun, Agnes, höll på att bli bergtagen av otäcka busar men frälstes av den ståtlige Herman.
Såå, Jätturn spelar roll i historien om Engelbrekt också … alltså, till Jätturn!
Från Ludvika österut till Smedjebacken, via Jobsbo norrut förbi Getbo och Finngården, väster vid Pollackssund och så förbi Siksjösund och Stora Bråfall och vidare till … P-platsen, eljest tills den lilla vägen tar slut. Vägförbindelsen med riksväg 50 är inte längre kvar.
Naturligtvis regnade det den här dagen, och knotiga rötter och slippriga stigar gjorde vandringen lagom äventyrlig.
Naturreservatet är 50 hektar stort och omfattar de små sjöarna Jätturn och Vitturn. I norr gränsar det mot Sävsjön.
Branta stränder och hundraårig granskog med inslag av alm och lönn gör reservatet speciellt, men allra mest speciell är grottan i berget på Jätturns södra stand.
Starbäcks Agnes beskriver vad hon ser från andra stranden:
”Det var ett högt berg , när man såg det der nerifrån sjön, och det stupade brant ned och nederst vid sjökanten såg jag trenne hålor bredvid hvarandra. Jag höll stilla med båten, och hjertat klappade högt men jag kunde ej motstå begäret att ro framåt, äfven om trollen skulle velat bjuda mig till gästabud där inne.”
Nå, trollen tog inte Agnes, och inte heller tog de Engelbrekt, Sten Sture den äldre eller drottning Kristina som alla enligt traditionen ska ha varit till grottan.
Nu finns för övrigt bara en grotta i kalkstensbranten, det äldsta klottret på väggarna där inne är från 1600-talet.
Även om Jätturngrottan och vandringsleden runt sjön var spännande, så var Bråfallsstenen faktiskt i lika mån fascinerande. Den är av migmatit, en blandbergart som en gång smält samman under vulkanisk verksamhet.
Regnet upphörde i backen upp från sjön. Vid Pollackssund styrdes kosan norrut mot Romme.
Borlänge ordnade jubileet när Falun konstrade
Borlänge har sitt eget Engelbrektmonument på Dalälvens västra sida just före Domnarvsbron.
Det var där Borganäs en gång stod, borgen som den lede fogden Johan Vale i Starbäcks bok styrde över. Borgen brändes ned midsommardagen 1434 och med det inleddes Engelbrektsupproret.
Trafiken är strid förbi monumentet, ingen plats finns att stanna för en bilist som skulle vilja titta närmare på det. Tålmodig Engelbrektsturist parkerar i närheten och går fram till stenen och kan då läsa citatet ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring…” av biskop Thomas överst, och under det ”Åt minnet av Engelbrekt och Dalkarlarna som under strid för hembygdens frihet och fäderneslandets frälsning brände Borganäs fäste midsommardagen 1434.”
Att det är Dalarnas äldsta kända sigill nederst på monumentet upplyser Borlänge kommuns hemsida om. Däremot har det varit stört omöjligt att hitta ett datum för när stenen sattes upp.
500-årsjubileet av Borgarnäs bränning skulle egentligen har celebrerats i Falun invid den stora Engelbrektsskulpturen på Stora Torget invid Kristine kyrka.
Så blev det inte eftersom man i Falun ägnat decennier åt att träta först om hur sagda skulptur skulle se ut, och därefter om var den borde stå.
Oenigheten var så stor och rönte så mycken undran och rent av löje även i rikspressen att det ansågs säkrare att fira 500-årsminnet i Borlänge. Så skedde också, en minnesplatta avtäcktes vid Domnarvet, och kronprinsen höll tal på Rommehed.
Örjan Hamrin har sammanfattat skulpturstriderna i Kampen om Engelbrekt – En 40-årig konststrid i Falun, Dalarnas Museums serie av småskrifter nr 44, Falun 1984.
Det började så bra med folkliga insamlingar till ett värdigt monument. Den norske musikanten Ole Bull skänkte redan 1860 hundra kronor som en grundplåt. Hundringen sattes in på bankkonto och glömdes bort till 1899 då en liten skolgosse efter en känslosam framställning om Engelbrekt och dalkarlarna blev så tagen att han bums gav magistern ett öre till en insamling för ett monument över rikshövitsmannen.
Då hittades det Bullska kontot, och så utlystes en skulpturtävlan. 1903 togs 25 förslag emot, inget godkändes.
Nya tag togs och 1904 bjöds Carl Milles och Christian Eriksson in att lämna förslag. 1907 antogs Erikssons förslag Bågspännaren, och så var det dags för den första konststriden.
Ett väldigt kattrakande tog vid, insändare och debattartiklar skrevs och Bågspännaren kallades för fuling som dessutom stod hopkrupen i stället för rak och stolt, högst på en obelisk. Sagde fuling skulle enligt konstnären symbolisera folket som tar till vapen, och Engelbrekt fanns med som relief på granitobelisken.
Det hela slutade med att Christian Eriksson fick tillbaka sin Bågspännare och sålde den till Stockholm där den sedan 1916 står på Kornhamns torg.
Året efter antogs Karl Hultströms förslag till monument, och i slutet av 1919 stod skulpturen på plats. En kraftfull Engelbrekt som med svärd befriat två unga dalmasar som bundits framför plogen.
Redan samma år kritiserades placeringen i en insändare. Värre blev det 1921 när karikatyrteckningar dök upp där det Engelbrektska svärdet i stället för nedåtriktat efter hugg mot bojor riktats mot den befriade masens bak. Och ännu värre 1925 när det väcktes åtal mot en filosofie doktor som tagit sig orådet före att en natt börja gräva bort stenar runt skulpturens sockel. Han erkände stenflyttningen med hänvisning till att inte bara han utan även den allmänna opinionen ansåg att skulpturens placering var olämplig, men bestred bestämt att han varit berusad då han grävde.
Strider om placeringen blossade sedan upp med ojämna mellanrum ända fram till andra världskriget.
Hamrins skrift bjuder nöjsam läsning, och roligast var historien han vidarebefordrar från ”Dalahistorier”:
En bankkamrer ombads ge ett bidrag till finansiering av Bågspännaren som stod på prov på torget utanför hans kontor. Kamreren som inte gillade en konkurrents affärsmetoder tittade ut på Bågspännaren och sa att ”Ni får bidrag på ett villkor: Att ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Norrlandsbanken”.
Det kan avslutningsvis konstateras att Hultströms Engelbrekt ännu står kvar på Stora Torget där han en gång ställdes.
Och att han vänder ”aschölät” åt Kristine kyrka.
Norberg – sista stoppet på den litsla resan
Norberg är lika fast övertygat som Falun om att vara hemort för Engelbrekt, men tar mera vara på det. Inte bara så att kommunen har de Engelbrektska tre halva liljorna i sitt kommunvapen, deras Engelbrektsgata har nummer från 1 till 99, klart längst av dem jag kollat.
Där finns ett engelbrektskt värdshus, ett hotell
och en Engelbrektsbod.
Den sistnämnda visserligen granne med Elvisboden, men ändå. Och så finns Engelbrektsloppet med en alldeles egen E-logga.
Och ett monument, förstås.
Norbergs kommun har cirka 6000 invånare, ungefär 14 invånare per kvadratkilometer. En gammal bruksbygd där bruken och gruvorna lagts ned men där det finns 300 företag, de flesta små.
Naturligtvis behövs Engelbrekt där, på samma sätt som Hedemora skulle kunna behöva Borganäs vid Hovran som Starbäck skriver, i stället för Borganäs vid Domnarvsbron i det som tidigare var Tuna socken, nu Borlänge. Bland historiker och forskare finns få om ens någon som tror på Hedemora-alternativet, och ärligt talat verkar det osannolikt till och med i Starbäcks bok – avstånden blir helt enkelt för långa mellan de olika platser där handlingen utspelar sig.
Lite luggslitet ser Norberg ut för en besökare, och dragplåstret lika verkningsfullt som någonsin en längesedan död frihetskämpe, Elsa Anderssons konditori, brann ned till grunden i augusti 2015.
Konditoriet grundades 1916 och var vida berömt för sina bakverk.
Snart efter branden bildades Elsas vänner, och en insamling startade för att göra återuppbyggnad möjlig. Nu pågår bygget för fullt vid korsningen Engelbrektsgatan – Fagerstavägen.
Enligt Facebookgruppens senaste rapport håller takstolarna på att sättas på plats och återinvigning planeras till maj 2017.
Mycket järnbrytning och brukshistoria, mycket natur med vandringsleder, insjöfiske, bär- och svampskogar, mycket tid för mindfulness i rälsbussen på järnvägen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg som Engelsberg-Norbergs Järnvägshistoriska förening kör. Och så förstås Elektronmusikfestivalerna i Mimerlaven , ett evenemang som låtit tala om sig även internationellt.
Norberg har allt detta samt sin Engelbrektpassion. Det är klokt, och det är bra att vara klok när tiderna är hårda.
Sannolikt var Engelbrekt klok. Samt förtroendeingivande och en bra militärtaktiker med tanke på hur lyckosamma hans fälttåg var.
Om han inte blivit sjuk, om han inte mördats av Magnus Bengtsson Natt och Dag vid Göksholm i maj 1436 hade kanske historien sett annorlunda ut, åtminstone en liten tid.
Nu tog aristokratin tillbaka makten och i stället för utländska fogdar tog de svenska för sig. Karl Knutsson som var rikshövitsman parallellt med Engelbrekt fram till mordet lät bränna fyra västmanländska bönder levande redan 1437. Året efter gick det likadant för två värmländska bönder. Upproriska var de, och skulle läras en läxa.
Erik Nilsson Puke, adelsman och Engelbrekts närmaste man, duglig militär och den som försökte fullfölja Engelbrekts intentioner hamnade i öppen fejd med Karl Knutsson Bonde. Förhandlingar skulle ske i Västerås, Puke lovades fri lejd. Karl Knutsson Bonde svek löftet, Puke togs tillfånga och halshöggs 1437 i Stockholm.
Vilhelm Moberg citerar historikern Gottfrid Carlsson:
”Av fiendehand tecknades hans minne; sedan man tagit hans liv, berövade man honom också det ärliga eftermäle, som han utan tvivel förtjänade.” (s 50)
Land byggs måhända med lag, men den växer ur spjutstångs ände.
Nu får det vara nog
Om någon nu undrar varför jag, som djupt ogillar att köra bil ändå körde drygt 80 mil under några dagar i augusti 2014 för att titta på Engelbrektsmoment och -platser, inte hade med Uppsala i resplanen, så är förklaringen hemmatrötthet.
Men jag vet att Bror Hjorth, så nära knuten till Uppsala, gjort en Engelbrektskulptur som står vid Katedralskolan, en vid Arbeidersamfundet i Oslo, en i Riksdagshuset och en med Branting och Engelbrekt i Kanslihuset.
Jag vet också att Christian Eriksson, han med Bågspännaren, skapade Engelbrektsskulpturen vid stadshuset i Stockholm – en stående Engelbrekt på en hög kolonn, med ansiktet vänt mot stadshuset. Statyn invigdes 1932.
Enligt Vilhelm Moberg har Engelbrekt fått fler statyer än någon svensk kung.
För mig räckte det med en litsla Engelbrektsresa.
Tänk så mycket enklare det vore om offentlig konst fanns tillgänglig på nätet, lätt att hitta bilder, lätt att hitta uppgifter om konstnären, lätt att hitta tips om var det kan finnas flera verk av samma konstnär.
Som när jag gick runt i Leksands centrum och såg de här små figurerna vandra i en fontän på ett torg, och deras likar på överkanten av en sten invid en affärsfastighet inte långt därifrån.
Inga uppgifter om konstnären kunde hittas vid fontänen eller på stenen, men bilder kunde jag ta. Väl hemma sökte jag på Wikimedia utan framgång, och på Leksands hemsida likaledes utan framgång.
Efter mångfaldiga klick och stor frustration fann jag ändå namn.
Konstnären har jag anledning tro heter May Lindholm, född i Norge bosatt i Siljansnäs.
Figurerna kallas Nystingar. De är … mer än charmiga, de gör en trött besökare hjärteglad att se.
Jag skulle vilja veta mer om dem.
Jag skulle vilja veta mer om konstnären, och inte minst skulle jag vilja veta om det finns fler Nystingar att glädjas åt, i Leksand eller i andra städer.
Tänk så bra om det vore enkelt att hitta upplysningar om offentlig konst och dem som gjort den.
Tänk så bra om HD och BUS tänkt lite bättre. Rentav bra.
Det blev en krona billigare att skicka brev utomlands 1 april. Det kan låta som ett aprilskämt, men är det inte.
Postnord meddelade inför årsskiftet 2015/2016 att från och med 1 januari kostar portot för utlandsbrev 14 kronor.
I portoguiden som gäller från 1 april är utlandsportot 13 kronor.
Det går inte att lita på posten längre.
Men ibland, som i detta fall, är det riktigt skönt.
Det blev för övrigt billigare att skicka inrikes brev också, men bara med 50 öre.
Riktigt mycket billigare blev det att skicka paket inom Sverige – 2 kilo prissänktes från 155 kronor 1 januari till 140 kronor 1 april.
Det kan vara konkurrensen som gör det. Eller också var det konkurrensen som gjorde att vårt gamla postverk plötsligt kunde mista lättdelade distrikt men blev tvungna att dela vidare i distrikt med sämre lönsamhet, det vill säga färre boende längre bort.
Kostnaderna steg och det var färre att fördela dem på. Så blev det sedan Postverket förvandlats först från ämbetsverk till affärsdrivande verk och därefter till aktiebolag 1994, Posten AB.
Samtidigt avskaffades brevmonopolet. Enligt postlagen ska lika villkor gälla för postoperatörer. Enda undantaget gäller Posten AB som måste erbjuda rikstäckande service.
Sedan såg EU under konkurrenskommissionär Neelie Kroes ledning till att varken kungliga eller andra postverk skulle kunna upprätthålla någon form av monopol i och med ett direktiv 2008. Det är vi inte alla nödvändigtvis tack skyldiga för.
När EU-domstolen å andra sidan i april 2015 sade att Posten (Postnord efter sammanslagningen med danska Posten 2009) ska undanta porto och postförsändelser på upp till 20 kilo från moms eftersom det ska ses som ett ”offentligt postväsende”, så ändrades läget något för dem som föredrar snigelpost skyddad av brevhemligheten.
Det är inte osannolikt att EU-domstolens beslut är förklaringen till portosänkningarna 1 april. Hur priserna i portoguiden som gällde ett kvartal från 1 januari ska förklaras är osäkert.
Ett aprilskämt var det i varje fall inte. 13 kronor är portot för brev upp till 50 gram till Europa och världen.
Det är jag glad för.
Likaledes är jag glad för att det som BBC i en lista presenterad över saker som borde ha varit ett aprilskämt men inte var det så kul, för en svensk.
Dansförbudet.
Så här skrev BBC 1 april 2015 (… looks like pranks but aren’t):
1. Swedish MPs have backed a ban on unlicensed dancing in public or ”illegally moving your feet to music”. Bar, restaurant and nightclub owners without permits can be fined if customers ”dance spontaneously and without permission” as a result of a vote in the nation’s parliament. Police say dancing can cause fighting and disorder. More details (Daily Mail) http://www.bbc.com/news/magazine-32144005
I april 2016 beslutade i varje fall riksdagen att lämna ett tillkännagivande till regeringen om att dansförbudet bör upphävas. Om regeringen utreder frågan och lägger en proposition som riksdagen kan godkänna och när i så fall kravet på tillstånd för att arrangera offentlig dans tas bort än oklart.
En tröst är också listans nummer 7:
7. The CIA has been left red-faced after forgetting they had left ”explosive training material” on a school bus in Virginia. Detectives had hidden it in the engine compartment as part of a training exercise for explosives-detecting dogs. It was found by a surprised technician from Briar Woods High School during routine maintenance. More details (Gawker)
http://www.bbc.com/news/magazine-35941556
Glädjande nog är inte alla kommuner som Enköpings. I Uppsala finns små, och ibland större, exempel på street art.
I Gottsunda kan man nu se en stor målning på innergården mellan G-centrum och höghusen på Valthornsvägen. Se så vacker den är!
I Uppsala centrum kan den uppmärksamme få syn på ett elskåp – just det, elskåp – som Mira Sjögren har dekorerat – och ja, hon hade tillstånd. På Kungsgatan utanför Camus bokhandel nära korsningen med Skolgatan finns målningen där motivet bygger på konstnärens intresse för hållbarhets- och miljöfrågor. Symbolspråket ska läsas från vänster till höger.
På Klostergatan nära kemtvätten finns ett annat elskåp, mera traditionellt grått och med rester av affischer. Men inte bara det. Den som tittar noggrannare och läser får en tankeställare.
Sentensen är gjord med schablon, och schablonmålningar har faktiskt funnit en fristad även i Enköping.
taket, och några minnestavlor i ett hörn.
Nu tar man sig torrskodd om än delvis med hjälp av spänger till det som traditionellt utpekats som mordplatsen, Engelbrektsholmen. Där restes 1818 ett minnesmonument av Göksholms dåvarande ägare G M von Rehausen.
gårdsplan med plats för installation av annorlunda slag gjorde denna besökare glad.
Starbäcks Agnes beskriver vad hon ser från andra stranden:
Tålmodig Engelbrektsturist parkerar i närheten och går fram till stenen och kan då läsa citatet ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring…” av biskop Thomas överst, och under det ”Åt minnet av Engelbrekt och Dalkarlarna som under strid för hembygdens frihet och fäderneslandets frälsning brände Borganäs fäste midsommardagen 1434.”
