Kategori: Uncategorized

Publicerat

Slå ihjäl och leva med det

”Den största överraskningen var hur snabbt soldaterna brutaliserades” säger Sönke Neitzel till Ricki Neuman i SvD-intervjun om Neitzels och Harald Weizers bok ”Soldater. Om kamp, dödande och död” nyss utgiven på svenska, originalets titel Soldaten. Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben.

Boken refererar och analyserar samtal mellan tyska krigsfångar i engelska och amerikanska fångläger.
”Du kan se det som att dessa män fortsätter att vara duktiga och effektiva arbetare, även om målen har förändrats”, säger Neitzel.

”Vi löser vårt uppdrag” säger en svensk soldat i Afghanistan en aning irriterad när en reporter frågar om han tänker på att han dödat en människa när han, eller kanske någon av hans kamrater, sköt och förmodligen dödade en afghan som lät sig bli synlig på en bergskam.
Soldaten har inte dödat en människa, han har löst ett uppdrag. Och människa? Det är väl en upprorsman? Insurgent? Taliban?
Är detta en människa? För att alludera till Primo Levi.
Men det är det soldater tränas till, att lösa uppdrag. Och i det ingår att döda … fiender/upprorsmän/terrorister/otrogna. Beteckningen varierar beroende på plats och tidsålder.

”Vi slår ihjel og lever med det” heter en bok som den danske översten Lars R Møller skrivit, en av flera böcker av hans hand. Jag har lärt mig mycket av oberst Møller, det är en ärans man, och jag använder uttrycket på ett ambivalent sätt, både ärligt menat och som en parafras på Marcus Antonius tal vid Caesars bår i Shakespeare’s Julius Caesar.
Den första boken jag läste skriven av Møller var ”Det danske Pearl Harbour”, en bok så kritisk till utvecklingen inom den danska krigsmakten att han under en period var utfryst ur det militära etablissemanget. Han är nu tagen till nåder igen. Om ”Vi slår ihjel … ” har med rehabiliteringen att göra undandrar sig mitt vetande.
Møller tar upp många aspekter av soldaters träning och värv – fysiska och psykiska reaktioner och skador, träning, anhöriga … Om regeringen bestämmer att landet ska gå i krig är det militärers sak att utkämpa det, och regeringens och medborgarnas sak att förstå vad det innebär och vad soldaterna då utsätts för. Därför skrev oberst Møller boken.
Jag lärde mig en hel del om den militära synen på utbildning och förberedelser för strid.

Av journalisten Sebastian Jungers bok ”War” om en amerikansk pluton placerad i östra Afghanistan som han levde med under flera omgångar under en femtonmånadersperiod lärde jag mig hur oerhört viktig gruppen är, och hur viktigt det är att knyta skosnören. Inte för disciplin och puts, utan för att alltid vara beredd. Vid ett anfall finns ingen tid att knyta skosnören, och ingen tid att snubbla. Kravet på varje man är inte puts utan att inte ”fuck up”.
Under förhållanden där livet hela tiden är hotat, hur djupt sitter då respekten för andras mänskliga rättigheter och värdighet? Inte så djupt för de allra flesta. Den försvinner på ett par dagar, och i stället för civilisation och uppfostran är det gruppens och den egna överlevnaden som går först.

Tv-dokumentären Armadillo om ett danskt kompani i södra Afghanistan innehåller några scener där danska soldater släpar upp en dödad fiende ur ett dike. De väckte stor uppståndelse, och mycket kritik. Scenerna där soldaterna använde sin fritid till att titta på porrfilmer kommenterades knappast alls.
Men såväl scenerna som reaktionerna är talande. Jag har större förståelse för den respektlösa behandlingen av en död man som först beskjutit dem, än jag har för porren.
Dödshot och stress är något annat än vila och kvinnoförakt.

Hur djupt värdegrunden sitter som svenska försvarsmakten ska följa, är något att undra över.
”Draveldetektorn” skrev Björn Wiman i en krönika i DN 10 mars att han kopplade på när han hörde ordet ”värdegrund”. Det är oftast många fina ord och principer som kan luddas till efter behag, och Wiman skriver ”blotta förekomsten av en ’värdegrund’ tycks bilda basen för en riktigt rutten överbyggnad”.
Det behöver inte vara så, men oavsett värdegrunden är det viktigast att lösa uppdraget. Ett uppdrag man åtagit sig utifrån vissa värderingar.

I den norska boken To brødre i krig, (Knut Flovik Thoresen, Historie & Kultur, 2013) berättas om Bjørn och Alf Dramstad, Bjørn som stred med tyska trupper på östfronten och Alf med allierade trupper i Normandie. Bjørn berättar själv, Alfs historia berättas av hans efterlevande. Brödernas värdegrund var sannolikt densamma, förmodligen värderingarna också. Den ene deltog i belägringen av Leningrad, den andre i Normandie 1944-45.
De brutaliserades på olika sätt av träning och krigstjänst, och de löste sina uppdrag.

Jag har skrivit det tidigare: Krig har inget mänskligt ansikte.

Publicerat

Gde Zjukov tam i pobeda

Röda arméns marskalk Georgij Zjukov står staty vid Manegeplatsen i centrala Moskva, bakom marskalken och hans bronshäst går en av gatorna upp till Röda torget.

IMG_5333

”Gde Zjukov, tam i pobeda” löd ett talesätt om marskalken under andra världskriget, det stora fosterländska kriget som det kallades under sovjettiden, och fortfarande i Ryssland. ”Där Zjukov har befälet, där finns segern”, lyder översättningen.

Ryttarstatyn restes 1995 och dimensionerna gör människor dvärglika. Hästens framhovar trampar en svastika.

Segerdagen 9 maj är en nationell helgdag med parader, orkestrar, tal och fyrverkerier. Segerdagen 2009 i S:t Petersburg fanns också veteraner från kriget med, från åskådarleden längs Nevskij Prospekt ropades ”Spassiba!” när veteranerna marscherade förbi.

Den stora segerparaden efter kriget hölls 24 juni 1945 på Röda torget med Zjukov i spetsen.

Hans karriär i Röda armén inleddes redan 1918, han klarade sig undan Stalins utrensningar på 30-talet i motsats till många andra höga militärer, och blev 1941 särskild befälhavare för fronterna i väst, vid Leningrad och vid Moskva. Han var med vid slutstriderna i Berlin 1945.

Efter kriget pekades han ut som konspiratör men klarade sig genom att militära kolleger tog honom i försvar, och efter Stalins död blev han återigen del av Kremls maktcentrum. Han rehabiliterade de officerare som avrättats under dens tora terrorn 1937-38 och såg till att de som ännu levde i Gulag frigavs.

Zjukov stödde Chrustjev, men åsidosattes senare av samme Chrustjev. Han skrev på 1960-talet sina memoarer som då sorgfälligt censurerades och gavs tillägg som senare väckt viss munterhet eftersom de så tydligt visar censorernas kryperi för den dåvaande makthavaren Brezjnev.

För den som vill veta mer om Zjukov finns nu Geoffrey Roberts biografi översatt av Claes Göran Green; ”Stalins general: Georgij Zjukov” (Historiska Media). Biografin recenserades i SvD, Under strecket 23 februari 2013, av Lennart Samuelsson.

Publicerat

”Eskort” är en eufemism

”Hemligt liv som eskort” löd rubriken till den bildsatta puffen i unt 6 november 2012. Det såg kanske för illa ut med ”hora”, trots allitterationen. Eller prostituerad. I bildtexten får man veta att ”Eva” försörjer som eskort, och i pufftexten att ”för henne är prostitution ett servicearbete och när männen betalar bra får hon en kick och vill ge allt”.

– Rena reklamtexten! Sa en (manlig) läsare med erfarenheter från marknadsavdelning.

I artikeltexten får man, så småningom, veta att ”Eva” (hon är anonym för hon vill inte att hennes grannar och barn ska få veta något om eskortservicen) inte fick de pengar hon räknat med från Försäkringskassan, och därför började ägna sig åt ”eskort” för att kunna betala räkningarna.

”… nu går hon på esplanaden, tie spänn för kärlekslek … ”

 I Verdens Gang för ett par veckor sedan var det en stor intervju med en studerande tjej som drygade ut studielånet med pengar från prostitution. Hon var rädd att någon hon kände, pappan till exempel, skulle svara på hennes internetannons. Och hon hade naturligtvis pseudonym i artikeln.

Annars var det inte några problem med prostitutionen, bra pengar och snälla kunder.

Är det så att den som reagerar negativt på smygglorifiering av prostituion bara är trångsynt, avundsjuk rentav?

Eller är det så att det kanske inte är så lattjolajbans som det framställs att tillhandahålla sexuella tjänster åt främmande människor mot betalning?

Finns det månne en anledning till att de flesta av oss tycker att tilltalet ”hora” är fult, och att de allra flesta som ägnar sig åt prostitution inte vill framträda med namn?

Är ”eskort” nåt att ha i cv:et?

Borde det vara det?

  • Får jag be alla som vill att deras döttrar/söner ordnar sin försörjning med ”servicearbete som eskort” räcka upp en hand?
  • Och nu alla som vill att deras hustrur/makar, pojk-/flickvänner försörjer sig med ”servicearbete som eskort”?
  • Och till sist alla som själva vill ordna sin försörjning med ”servicearbete som eskort”?

 Rätten att ligga har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Vad är skillnaden att ligga för kärleks, förälskelses eller stundens ingivelses skull, och för pengars?

Skillnaden är behovet av pengar, om det nu är elräkningen, en ny mascara eller en sil som ska betalas.

Vi lär våra barn att känna efter och säga nej, HÖGT, när någon inte respekterar deras fysiska integritet.

Det är rimligt att vuxna gör likadant – och framför allt att det inte framställs som något vardagligt med prostitution, nåt att ta till i stället för protester mot arbetslöshet, utförsäkringar, kommersialism.

Publicerat

Twitter lyder ryska myndigheter

Twitter går med på att blockera ryska användare från sajter som svartlistats av ryska myndigheter. Hittills har det gällt två sajter som varit behjälpliga med distribution av droger och tre som förmedlat självmordstankar. Detta skriver The Moscow Times.

Förhandlingar mellan myndigheterna och Twitters ledning har pågått sedan i november förra året, och nu har de kommit överens om att blockera svartlistade sajter för ryska användare. Användarna spåras via deras IP-adresser.

Tidningen citerar Izvestia som uppgivit att förhandlingarna med twitter började i november ”after a controversial law prohibiting the distribution of certain materials was passed to protect children”.

Det finns anledning förmoda att det handlade om antigay-lagen som nu är uppe i duman, och som tidigare har antagits av bland annat S:t Petersburgs fullmäktige.

Lagen förbjuder ”propaganda om homo-, trans- och bisexualitet”. Den har skarpt kritiserats av LGBT-organisationer och människorättsaktivister i Ryssland, liksom av många internationella organisationer och politiker.

Det är inte osannolikt att duman kommer att anta lagen, och att många ryssar inte kommer att ha några invändningar. Enligt en undersökning som nyligen gjorts av Levada, ett oberoende institut, och som refererats i svenska media, ser 27 procent av de svarande på homosexuella med ”avsmak eller rädsla”, 23 procent var ”irriterade” och 18 procent ”misstänksamma”. Bara fyra (4) procent hade en positiv inställning. Antalet respondenter var 1 800, vilket kan tyckas vara lite i ett land med omkring 145 miljoner invånare. Men att homofobin är utbredd bekräftas även i en artikel om Arkadij Arkanov, 78, välkänd rysk satiriker, som 2011 gav ut en självbiografi och i en intervju med S:t Petersburg Times jämförde rysk och amerikansk humor:

– Unlike Russians, people in America find gay jokes funny. In homophobic Russia, because the subject is taboo, such jokes are considered extremely vulgar. Russians are brought up to believe that being gay is worse than being a murderer. It is so bad that if you were to call a killer a killer, he would laugh, but if you called him gay, he would kill you for saying it!, Arkanov said.

Stephen Fry, välkänd engelsk skådespelare och öppet homosexuell, har nyligen varit i S:t Petersburg och intervjuat Vitalij Milonov, Enade Ryssland-ledamoten som föreslog den senare antagna anti gaylagen, för en dokumentär om staden och homosexuellas villkor.

Fry twittrade om intervjun: ”Milonov doesn’t seem to believe there are teenagers bullied and tormented for being gay, he thinks they make it up & indoctrinate to minors”.

Milonov refereras också i artikeln i The Moscow Times. Han ”told reporters that he found Fry to be interesting and talented but that he was skeptical about his documentary. He promised to pray ’for Fry and his family every day’ ”.

Varken Fry’s twitter om Milonov eller Milonovs kommentar om Fry är väl egentligen förvånande.

Men twittret om Putin däremot, lyder som följer:

”Hope I haven’t created an international incident by looking at pic on Putin & observing to the press that he looks like Dobby the House Elf”

Nä, nån internationell kris blir det nog inte.

Men Putin kanske blir föremål för S.P.E.W., Society for Promotion of House Elves’, omsorger?

Publicerat

Tack Galago för Tredje mannen!

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt. Jag var med vid Hvitfeldtska.”

Sa en polis till mig en gång, flera år efter Göteborgskravallerna. Tonfallet var … inte så kul.

Jag har hört en polis med emfas försvara skottet i Hannes Westbergs rygg också. ”Han vred sig just när kollegan sköt”.

Jaha. Ja då så, det är klart, så dumt av Hannes Westberg. Han skulle ju ha blivit skjuten i magen. Egentligen.

Nu har det kommit en roman om kravallerna och dess konsekvenser för romanens huvudperson. ”Göra rätt” heter romanen Simon Felix Adler har skrivit, och boken recenserades med behärskning i SvD 14 mars under rubriken ”Gatstenen är kastad”. Huvudpersonen Adam går från politiskt ointresserad till våldsbenägen radikal efter att ha hört polisvittnen ljuga i rätten och därefter ha dömts till två år och tre månader i fängelse. En gatsten har han kastat i sammanfattningen av handlingen, men recensionen avslutas med ”… skräcken i polisögonen inne i den bil som träffas av Adams gatstenar.” Pluralformen förbryllar.

Men flera stenar kastades, om än kanske inte av ”Adam”. Poliser skadades, en av dem allvarligt, och tre personer skottskadades av svensk polis, en av dem sköts i ryggen och skadades mycket allvarligt.

I Galago, januarinumret, (jag är mycket tacksam över att kulturredaktionen inte ville befatta sig med Galago, den hamnade i ta-det-ni-vill-ha-lådan, annars hade jag missat den) ger Conny Andersson en intervju, Annie Hellquist skriver. Det är en av de första intervjuer CA ger, han var en av de tre som sköts av polis under kravallerna. Skottet gick genom smalbenet, mellan hälsenan och benet. En ”bra” skada.

Tröttheten som bredde ut sig över ungdomar som ville något annat än bankkriser och miljökollaps är densamma i recensionen (kravallerna och 11 septemberattentaten ”blev den punkt där gräsrotsvänstern gick vilse. Efter dem bleknade en växande rörelse bort.”) som i intervjun. CA förlorade förtroendet för medier, gav inga intervjuer och ägnar sig åt lokala aktivitetsprojekt, inte åt politik.

Den stora behållningen av intervjun är rekapituleringen av vad som hände, och påminnelsen om hur polis och åklagare manipulerade/förfalskade bevis efteråt – som Uppdrag granskning senare kunde avslöja.

Oerhört. Sverige bananrepublik. Undra på att ”Adam” radikaliserades. Undra på att CA förlorade förtroendet för rättssamhälle, media och politik.

I intervjun refereras ett besök CA gjorde vid en utställning om kravallerna några år efter EU-mötet. Han står invid två gamla poliser som tittar på Westbergs jacka i en monter, och den ene ”… pekar mot sin panna och säger på bred göteborgska: ’Den kulan borde ha suttit här’ ”.

Som det är i referat kan det ju bli lite underligt med syftning, men det finns anledning att tro att han inte menade sin egen panna, utan Westbergs.

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt”.

Publicerat

Om påskkäringar, häxor och albinos

Snart är de här, de små (och några lite större) barnen med förklä och sjalett, rödmålade kinder och läppar, egenhändigt målade kort med kycklingar och ägg och GLAD PÅSK skrivet med vingliga bokstäver. Så söta, så söta är de, liksom godiset inköpt att ge dem i byte mot ett påskkort.

Påskkäringarna, och -gubbarna, är vad som finns kvar av häxtron i Sverige. Och historiska helvetesskildringar, -rapporter och rättegångsprotokoll över häxprocesser förstås.

Så är det inte överallt.

”Gripna för häxbränning” och ”Albinokvinna fick arm avhuggen” är rubriker på notiser i SvD 20 resp 17 februari i år. Den första gällde Papua Nya Guinea, den andra Tanzania.

Al Jazeera publicerade 10 januari 2013 en artikel med rubriken ”Spirit Child – an investigation into the ritual killing of disabled Ghanian children deemed to be possessed by evil spirits”, och i Independent World Report March/April 2010 fannas artikeln ”Witches of Africa – witch-hunt go on in the continent”. Den första artikeln är skriven av en undersökande journalist från Ghana, Anas Aremeyaw Anas, den andra av en medlem av Nigerian Humanist Movement, Leo Igwe.

Det är barn som på ett eller annat sätt är funktionshindrade som oftast pekas ut som häxor, ”possessed by evil spirits”, gamla människor, i synnerhet kvinnor, med röda ögon och rynkiga ansikten, och fattiga och outbildade, förstås.

De slås ihjäl av lynchmobbar, förgiftas, bränns till döds … i Malawi har människor dömts i domstol för häxeri till fleråriga fängelsestraff.

Leo Igwe skriver: ”Witch-hunters continue to terrorise the continent. Witchcraft related abuses are common and widespread. In the twenty-first century, those who are condemned as witches are persecuted and executed in Nigeria, Ghana, Liberia, the Congo, South Africa, Kenya, Uganda, Malawi and Gambia.”

Av de tre barn i ett nigerianskt läger för barn utpekade som häxor men som lyckats fly sina förföljare och som Igwe talat med, hade två pekats ut som häxor av präster. Igwe träffade barnen vid ett seminarium organiserat av Unicef Nigeria.

Anas Aremeyaw Anas har inte bara skrivit artikeln i Al Jazeera, han har också gjort en film om hur barn som pekats ut som besatta av onda andar dödas i Ghana (och andra Västafrikanska länder, han nämner Burkina Faso, Benin och delar av Nigeria).

People & Power heter filmen, Anas skriver: ”During the three weeks that I worked on this story, I came across ten men who were willing to kill a baby for spiritual reasons. They were easy to find. Yet when I asked a senior police officer why no arrests have been made, his response was : ’It is a very difficult thing to do. It is unfortunate, wehave no idea why this is happening, who is behind this and why they have not been arrested.’ ”

Han avslutar sin artikel: ”Democracy has no value if it is only limited to occasional ceremonies for power holders. It is worthless if the voiceless are crushed and the perpetrators of atrocities are allowed to continue living their life without suffering any consequences. It certainly cannot exist where freedon and justice, selectively applied, mean that children are killed with impunity.”

”Häxor” finns även i Sverige, media har rapporterat om flickor som av sina vårdnadshavare ansetts vara häxor och därför utsatts för misshandel och tvingats dricka ”dekokter”. I det första fallet friade tingsrätten fyra åtalade, domen har överklagats till hovrätten. I det andra fallet har åtal väckts mot två personer, dom har ännu inte meddelats. Båda fallen har inträffat i Boråstrakten, och enligt SvD/TT har de misstänkta förövarna ”samma geografiska bakgrund och religionsanknytning” men i övrigt inget samband.

Om det är livsfarligt att pekas ut som häxa i Västafrika, är det nästan lika farligt att födas som albino i Östafrika. Kroppsdelar från albinos används av häxdoktorer i dekokter som uthälld på mark ska locka fram guld och andra värdefulla mineraler, och uthälld i en fiskebåt ge stora fångster. Ben, armar, genitalier och ögon från kvinnor, män och barn har använts i dekokterna.

Köpare har kommit inte bara från Tanzania utan också från Burundi, Kenya, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo.

Den våg av mord och stympningar som drabbat Tanzanias albinos under senare år startade 2007 då häxdoktorer började betala stora summor för kroppsdelar som sedan användes i dekokter och såldes till vidskepliga människor som hoppades att de med hjälp av dekokterna snabbt skulle bli rika.

Fram till juli 2012 hade 71 albinos mördats och 31 lyckats komma undan från mördargängen med livet om än inte alla kroppsdelar i behåll.

Men mördandet har väckt stor uppmärksamhet även internationellt, och fyra män har dömts till döden av tanzaniska domstolar efter att ha befunnits skyldiga till mord på albinos.

Tanzania är ett av de land i världen där albinism är vanligast, en av 1 400 föds som albino, att jämföra med en av 20 000 i världsperspektiv. Nu är också två av ledamöterna i Tanzanias parlament albinos, det finns stödföreningar och i några fall också särskilda skolor för albinos, som ett sätt att skydda dem.

Hur svenska politiker ställer sig till mord på ”häxor” i Västafrika och albinos i Östafrika har inte redovisats i media.

Men bland de länder som SIDA fortsätter samarbeta med efter att starkt ha reducerat antalet mottagarländer finns Liberia, Sierra Leone, Burkina Faso och Burundi.

Till de största samarbetsländerna hör bland annat Tanzania, Kenya, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo.

Publicerat

Molnet och säkerheten

”Vi godkänner inte molntjänster för att de är ett hot mot rikets säkerhet. Vår information ska ligga på ett lokalt nätverk och inget får vara kopplat till internet.”

Säkerhetschefen vid Fortifikationsverket citeras i Upphandling24, artikel av Nelly Visanji, 23 februari 2011 (sök på webbadressen www.idg.se)

Har molnen blivit tillräckligt säkra nu? Eller ens säkrare?

 På Nelly Visanjis fråga ”Flera it-säkerhetsexperter hävdar att molntjänster är säkrare än vad de flesta företag själva kan upprätta. Hur ser du på det?”

svarar säkerhetschefen ”Det är lätt att säga så. Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa? Och vad ska företagen kräva av molntjänstföretagen?”

Att ha huvudet i molnen brukar inte betyda något positivt, konnotationen är snarare ungefär som att ha det i sanden.

Har man som NTM-koncernen ett eget virtuellt moln med gemensam programvara för alla tidningar , allt lagrat centralt, och produktionsprogrammen ger upp andan. Då står hela koncernens produktion stilla.

Det gjorde den i onsdags. Båda servrarna kraschade på morgonen och först på kvällen kom Neo i gång, och därefter Doris på tidning efter tidning. På UNT skedde det först vid 20-tiden, och då fick redigerarna, ordinarie kvällsgänget samt ett antal dagredigerare som fick jobba 13-timmarspass, arbeta febrilt för att rädda torsdagstidningen.

Det var med support från USA som systemen kom i gång till sist, och nu utreds kraschen för att it-avdelningen sedan ska ”kunna vidta lämpliga åtgärder för att det inte ska inträffa igen”, enligt artikel i Journalistens nätupplaga.

Dessutom ska ”vissa förändringar göras i it-mljön så att den här typen av problem inte ska få så stor genomslagskraft”, säger Magnus Ornefalk, it-chef, fortfarande till Journalisten.

Så bra då.

Trial and error. Man måste våga för att vinna, jajamen.

Men säkerheten i fråga om drifttekniken gör mig som journalist egentligen mindre bekymrad än säkerheten vad gäller materialet som ligger i systemet. Hur svårt, eller lätt, är det att göra intrång och öppna mejl och all redaktionell information; påbörjat, publicerat, artiklar i väntan på publicering och sparade uppgifter aldrig avsedda att publiceras?

Repetition: ”Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa?”

Att inte ha tillgång till internet är en omöjlighet i mediavärlden, Fortifikationsverket är därvid ingen modell att följa.

Men att ha lokala nätverk för allt som ännu inte publicerats, eller ens ska publiceras, och tekniska lösningar där utgivningen av dagstidningar från norr till söder inte riskeras genom fel vid en av dem, eller i en central enhet, det är väl ändå en rimlig säkerhetsnivå?

Publicerat

Karriär i EU-parlamentet

Liten karriär är också karriär, framgång ska ingen missunnas och liten tuva kan stjälpa stora lass.

Cecilia Wikström (FP) presenterades i senaste numret av Relation, företagsmagasin i Uppsala, som en av flera betydelsefulla Uppsalapersoner och berättade att hon gjort karriär i EU-parlamentet. Det tyckte jag lät bra.

Kvinnor kan, också i EU-parlamentet, jajamen, och jag måste ha missat karriärsteget i det övriga nyhetsflödet.

Det var reporterns förklarande parentes att karriären gäller att hon nu ”är liberal gruppledare i parlamentets rättsliga utskott” som fick mig att undra.

 EU-parlamentet har för närvarande 754 ledamöter, 84 av dem ingår i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, ALDE, den grupp som svenska FP-ledamöter ingår i.

I rättsliga utskottet (det finns 20 fasta utskott) ingår 49 EU-parlamentariker, 25 av dem är ledamöter, 24 är suppleanter. Tre av ledamöterna och tre av suppleanterna ingår i ALDE. Cecilia Wikström är ledamot och gruppledare för de övriga fem som också ingår i ALDE.

 De olika politiska grupperna i EU-parlamentet representeras i utskotten i proportion till deras storlek i parlamentet. För ALDE:s del är det en åttondel – en åttondel av parlamentet, en åttondel av rättsliga utskottet.

 Att bli gruppledare i den grupp av totalt sex som bildar en åttondel av en församling är förvisso en framgång. Rent av en karriär. Vad månde inte detta leda till?

Jag är glad över den förklarande parentesen, den gav mig anledning att söka information om EU:s folkvalda parlament, kunskap tynger inte.

Den största gruppen i parlamentet är för övrigt EPP med 265 ledamöter, i den ingår moderaterna.

Näst största gruppen är Progressiva alliansen mellan socialister och demokrater med 184 ledamöter, där ingår svenska socialdemokraterna. Därefter följer ALDE med 84 ledamöter, De gröna/Europeiska fria alliansen, 55 ledamöter, där svenska Miljöpartiet och Piratpartiet ingår, Europeiska konservativa och reformister, 55 ledamöter, Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, 35 ledamöter, Frihet och demokrati i Europa, 30 ledamöter och slutligen 28 grupplösa ledamöter.

För mera information sök på www.europarl.europa.eu

Publicerat

Soldatmödrar och ryska rättigheter

När Sverige fortfarande hade värnpliktiga soldater fanns det ett värnpliktsråd – förtroendevalda soldater från förbanden satta att ta till vara de värnpliktigas intressen. Rådet försvann med värnplikten, och med rådet försvann den etablerade kontakten med den ryska organisationen Soldatmödrar.

Att kontakten med Soldatmödrarna tycks ha upphört på soldatnivå innebär inte att mödrarnas organisation försvunnit.

I Baltic Worlds, december 2012 (balticworlds.com), finns en lång intervju med Valentina Melnikova, ordförande i Union of Committees of Soldiers’ Mothers of Russia (UCSMR), en organisation hon varit aktiv i under 24 års tid, från striderna i Nagorno-Karabach 1989 – 1991, genom de två krigen i Tjetjenien, 1994-96 och 1999-2005, och fortfarande. Intervjun med Melnikova har gjorts av Freek van der Vet, doktorand vid Aleksander Institutet, Helsingfors universitet. Avhandlingen han arbetar med har titeln ”Finding Justice in Europe: Russian NGO:s and Strategic Litigation before the European Court of Human Rights”.

Samla information, utnyttja kontakter, arbeta på lokal nivå och gå via rättsväsendet. Det är några av de arbetsmetoder Melnikova tillämpat och rekommenderar de lokala kommittéer av soldatmödrar som finns runt om i Ryssland.

Spåra soldater som försvunnit under krigen, hjälpa soldater som utsätts för trakasserier på sina regementen och förbättra förhållandena för soldater har varit huvuduppgifterna  för UCSMR genom åren. Ryska soldater som försvann under krigen i Tjetjenien har i några få fall kunnat bekräftas döda, men Melnikova ser möjligheterna att fortsätta sökandet i Tjetjenien som i stort sett obefintliga under nuvarande förhållanden.

Men att få stopp på trakasserier av värnpliktiga från såväl andra soldater som från befäl är ett pågående arbeter. Trakasserier i smått och stort har lett till att värnpliktiga begått självmord,  tragedier som ibland också nått svenska media. Ett av de krav Soldatmödrarna ställer är att den obligatoriska värnplikten ska upphöra. Frivillig militärtjänst innebär också rätt att avstå, och en möjlighet att slippa pennalism och trakasserier.

Soldatmödrarna arbetar också för att förbättra levnadsförhållandena för soldaterna. Bättre standard på kaserner, mat och utrustning borde ligga också i ansvariga befäls intresse och leda till bättre fysisk och psykisk stridsförmåga. ”Som svenskt 50-tal, om ens det!” har jag hört en svensk officer beskriva ryska soldatkaserner efter att ha besökt ett förband för inte alltför många år sen.

En illustration av hur ryska soldater utrustas gavs för en tid sedan då ett uttalande av president Putin ledde till rubriker i Sverige: Fotlapparna ska ersättas av strumpor!

Vet någon svensk ens vad en fotlapp är, hur den ser ut, eller hur den ska anbringas? Inte jag i varje fall.

Att Soldatmödrarna i flera avseenden haft framgångar och vunnit allmän respekt för sitt arbete har förklarats med att de är just mödrar: De tar ansvar för sina barn, i motsats till staten som agerar ansvarslöst.

Valentina Melnikova ger en relativt positiv bild av utvecklingen inom den ryska militären, och också av arbetssituationen för Soldatmödrarnas kommittéer. Men det är förbättringar under Medvedevs presidentskap som hon framhåller.

Registrering av NGO:s har gjorts svårare i Ryssland sedan dess, byråkratin är mera omfattande och penningstöd från andra länder måste anges. Hur det påverkar Soldatmödrarna framgår inte.

Men att det inte är okontroversiellt att vara en av Soldatmödrarna stod klart om inte förr så vid första maj-paraden i S:t Petersburg 2012, där aktivister från olika föreningar och NGO:s bildade en egen del av tåget. En av föreningarna var LGBT-organisationen Coming Out, vars regnbågsflaggor polisen begärde att skulle tas bort. När aktivisterna vägrade, greps de.

Bland de som greps fanns inte bara Coming Out-aktivister, utan också ordföranden för S:t Petersburgs Soldatmödrakommitté, Elena Popova.

Publicerat

Den fördömde Depardieu

Depardieu är död, anser Frankrikes motsvarighet till tidningen Rolling Stone, Les Inrockuptibles, meddelade Martin Aagård i Aftonbladet 16 januari -13. Depardieu dog för att han sökte och fick ryskt medborgarskap och därmed plattskatt på 13 procent i stället för den mycket högre skattesats som president Hollande ville införa i Frankrike, och för att han i en intervju i rysk tv ska ha kritiserat Pussy Riot.

Aagård återger citatet:

– Föreställ er om de här kvinnorna skulle gå in i en moské, då hade vi aldrig sett dem igen. De hade inte kommit ut levande.

I en moské har kvinnor avskilda rum eller balkonger runt bönesalen, de ber inte tillsammans med männen. Så visst skulle Pussy Riot komma levande från avskildhet eller balkong. Men man får kanske förutsätta att Depardieu talar om en aktion liknande den i Frälsarkatedralen. De kanske skulle komma levande ut efter en sådan också, vilket straff som skulle utmätas efteråt är en annan sak och något jag inte vill spekulera i.

I vårt sekulariserade Sverige kan Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning i Uppsala domkyrka där Jesus avbildades tillsammans med trans- och homosexuella, tjäna som jämförelse. Några upprördes starkt. Tord Harlin, då biskop i Uppsala stift ska ha sagt om utställningen att ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse.”

När utställningen senare visades i riksdagshuset citerades Carl Bildt som kallade den för ”ett jippo med syfte att provocera” och jämförde med om man skulle haft en visning av en Pol Pot-utställning. Elisabeth Ohlson Wallin mord- och bombhotades och fick hatbrev.

Förutom hoten mot konstnären kan reaktionerna kanske sammanfattas med ”fy bubblan det här gillar jag inte”. Någon rättssak var det aldrig tal om.

I Ryssland där den ortodoxa kyrkan, inte bara patriarken Kirill, är stark liksom tron hos många medborgare, var det för många platsen för protesten mera än själva protesten som upprörde, och straffet blev två års fängelse.

Det kan kanske ändå vara värt att fundera över vad som skulle hända tre kvinnor som går in i en moské och sjunger ut protester mot imamer och schejker.

Och om skatter – visst har Depardieu råd att solidariskt stanna i Frankrike och betala höga skatter.

Det är många ryska miljardärer som skulle ha råd att stanna i Ryssland och betala ryska skatter också. I stället för att flytta till England, och rent av få politisk asyl där. Det hörs inte många protester mot detta bland våra kolumnister.

Jag har tidigare refererat till boken ”Londongrad – from Russia with cash”. Läs Alltid Putin – och korruption, 29 december i Lottas Allehanda.

I SvD 18 januari skrev Jan Lumholdt en artikel rubricerad En stjärnas haveri. Jag vet mycket mera om Depardieu efter att ha läst den, och det är klart att en hel del inte är smickrande. Kanske lugnast han håller sig borta från såväl moskéer som kyrkor, Gérard Depardieu, eller kanske han skulle behöva ett Gudsord. Men som Lumholdt så fyndigt skriver, Depardieu är ”en man som tycks leva efter devisen ”pfft!”.