Kategori: Uncategorized

Om påskkäringar, häxor och albinos skrev jag 17 mars. Där nämns också att det även i Sverige förekommit att flickebarn hållits för häxor, och därför utsatts för misshandel av olika former av sina anhöriga.

I ett fall frikände tingsrätten de som ägnat sig åt utdrivning av onda andar med hjälp av dekokter och kroppsbestraffningar av olika slag.
Domen överklagades, och hovrätten har nu avkunnat en fällande dom.
TT skrev om domen, den har publicerats bland annat i UNT, och jag kopierar in hela texten nedan:

”Publicerad: 2013-05-14 16:02, senaste uppdaterad: 2013-05-14 16:05

Andeutdrivning var grov misshandel

Först friades föräldraparet som ansåg att deras tolvåriga flicka var en häxa. Nu dömer hovrätten dem och en pastor till flera års fängelse för övergrepp i det uppmärksammade andeutdrivningsfallet.

-Jag är mycket nöjd med domen som är utförlig, välskriven och välmotiverad, säger kammaråklagare Daniel Larson i en kommentar.

När Hovrätten för västra Sverige avkunnade domen på tisdagen gick man tvärt emot beslutet i Borås tingsrätt. Styvmamman och pappan dömdes till fängelse i två och ett halvt år respektive två år och tre månader.

De döms för grov misshandel, olaga frihetsberövande och grov fridskränkning. Flickan har bland annat berättat att hon bränts med en kniv, låsts in, fått håret avrakat och en kniv upptryckt mot halsen samt utsatts för misshandel i flera dygn då hon bland annat förbjudits att äta.

Dessutom döms en pastor till fängelse i ett år och tre månader för olaga frihetsberövande, misshandel och medhjälp till ofredande. En annan åtalad pastor frias.

-Jag kan konstatera att hovrätten har tagit fasta på flickans berättelse och anser att den är mycket trovärdig. Vidare att det finns stark stödbevisning. Domstolen anser också att de dömda har haft uppsåt, trots att de haft en stark religiös övertygelse som skäl för sitt handlande. Jag delar den uppfattningen, säger Daniel Larson.

Pappans advokat Jan Elgmark anser att flickans uppgifter inte är tillräckliga.

-Jag tycker att tingsrättens dom är korrekt och att hovrättens sätt att se på bevisningen är felaktig. Det finns ingen teknisk bevisning för den grova misshandeln, säger han till TT.

Michael Marlow, som forskar om andeutdrivning vid Åbo akademi, menar att fenomenet uppstår genom en mix av olika traditioner. I det här fallet blandas kristendom med trostraditioner från Kongo-Kinshasa, varifrån föräldrarna emigrerat. Där är det ett stort problem att barn anklagas för att vara häxor, enligt honom.

-Det är ett klassiskt modernt fenomen som inträffar lite här och där i brytpunkter. Det var säkert samma sak i Sverige när landet kristnades och man omtolkade vikingaseder. Då blir det konstiga varianter.

TT: Hur vanligt är det i Sverige i dag?

-Olika typer av utdrivningar förekommer. Men att det görs med våld och mot barn är ytterst sällsynt.

Av: TT”

”Att det görs med våld och mot barn är ytterst sällsynt” säger Michael Marlow. Det är förhoppningsvis sant, i Sverige. Att det är annorlunda i andra länder går det att hitta information om. Bland annat i mitt blogginlägg 17 mars. Tack TT, för referatet av domen och kommentarerna.

Jag skulle önska att det var jag som kommit på att kalla bankerna för slukhål. Men det är det inte, det är Andreas Cervenka, krönikör i SvD ekonomi.

Att banker inte ger någon ränta på lönekonton, och knappast heller på sparkonton, har däremot inte Cervenka kommit på åt mig. Det har jag noterat alldeles själv. Mina konton på sparbanken i Enköping, del av Swedbank, om än självständig, är just sådana.

Det grämer mig outsägligt.
Det grämer mig också att roburfonderna gått back det senaste året. Varför, varför, varför, tar jag inte mina fattiga slantar och sticker?
En lojalitet som inte är ömsesidig är svaret, och bekvämlighet förstås.
Bleve jag efter med räntor och lån gåves ingen pardon. Det är jag också säker på.
Lika säker som att lånens räntekostnader är betydligt högre än vad jag tjänar på att låna ut mina pengar till banken.
Nu är jag och Anders inte så värst illa ute vad lån beträffar. Och knappast heller våra barn.
Inte så illa som många andra unga, eller halvgamla snarare. Såna som bildat familj och köpt hus och tror att livet leker nu och för överskådlig framtid.

Tyska (och andra) banker lånade ut till Grekland och Spanien och Italien, och så kunde de inte betala tillbaka och EU går in med stödlån till hårda villkor. Bankerna räddas och samhällen bryts ned.
Effekterna har vi inte sett slutet på, men Jobbik är redan starka, och fascister inte bara marscherar, de mördar och bränner i Grekland.

I Sverige då? Ja, vad händer när inga alternativ gives bland de etablerade pariterna? Sverigedemokraterna är redan inne i riksdagen, och lär ska bli kvar. De kan också bli starkare. De har så vitt jag förstår inga lösningar som går till kärnan av problemen, frikostig utlåning utan risk för aktie- och kapitalägare. I stället slår de nedåt, mot de svagaste. De som lämnat allt och fått ännu mindre.

”Klass” har blivit impopulärt som begrepp. Gud vet om det inte är detsamma som kommunism, och vem vill skyllas för att vara kommunist? Inte ens Lars Ohly längre.

Inte ens arbetarklassen vill kännas vid begreppet.
Eller medelklassen. Förbjude att någon hänvisar till den som ”klass”, nänä, valfrihet och egna projekt och entreprenörer, om så den enda entreprenaden innebär att köra ungarna till skolan och projektet att se en Hemnetfilm på fredagkvällen. Valfriheten gäller att hota rektor ta ungarna till annan skola och med dem elevpengen. Det ska lära honom en läxa, för en ann’ är så god som en ann’ och förbanne mig ingen ”klass” heller.

Gustav Fridolin skrev i Expressen 9 januari 2012 under rubriken ”SD:s väljare är som du och jag”.
Olyckligtvis har han rätt. De är som du och jag, när du och jag har fått nog av att hunsas av tjänstemän och politiker och bostadsrättsföreningsstyrelser och parkeringsvakter. Fått nog av att jobba plikttroget 40 timmar i veckan år efter år och sedan sägas upp och lämnas på bar backe, inte på en gång, men efter en utmätt tid då alla utgifter rannsakats och tjänstemän kommit fram till att flytt från familjen är vad som krävs, jajamensan, för det är arbetslinjen som gäller, oavsett om ungarna går i skolan och villan är osäljbar och maken/hustrun har jobbet kvar, än så länge.

Det är då man blir lack, för det är ingen som verkar se att det är åt helskotta. Eller kanske någon ser, men ingen tänker göra något åt det annat än ge mera bidrag och skattebefrielser till arbetsgivare, offentliga och privata, för att jobb ska ”skapas”. Vet man dessutom att det i kedjan sitter folk som hellre ser till att fylla kvoten av ”utplacerade” än att inte ge bidrag till jobb som ändå måste göras. Då blir det riktigt illa.
Då röstar man på SD, för även om de inte egentligen representerar de åsikter man har, så är de åtminstone nåt annat än de övriga partierna som inte har annat än kosmetiska skillnader i den politik de vill driva eller driver.

”Att förlora människor till hopplöshet kan bli demokratiskt kostsamt” skriver Fridolin.
Han har rätt.
Jag har inte sett att MP eller något annat riksdagsparti haft något att säga som kan ge hopp åt de hopplösa. Inte SD heller.
”Rasismen är inte kostnad för att människor passerar gränser, rasism är en kostnad för en misslyckad ekonomisk politik. Och så länge politiken misslyckas så kvarstår kostnaden”. Fridolin igen.

Men så se vad som behövs då! Är det vinstdrivande skol- och vårdbolag och lönebidragsanställningar och höjda gränser för reseavdrag och och rut-avdrag? Och avdrag för gåvor till välgörenhetsorganisationer? Verkligen?
Och är det möjligheten att sälja aktier skattefritt, ta ut 150 000 i skattebillig utdelning, sänka förmånsvärde på bilen, få rabatt hos Skatteverket, få skattefria förmåner med mera med mera med mera …
Och nu har Konstnärernas riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare fått medhåll av allianspolitiker om att gåvor och donationer till konst och konsthantverk ska ge avdragsrätt också, inköp av samtidskonst ska bli avdragsgill, och kulturstiftelser ska ges nya skatteregler, skattesänkningar får man tro.

Fackmedlemsavgifter är inte längre avdragsgilla, och arbetsresekostnader ger allt mindre avdragsrätt. Men konst och välgörenhet, det är en annan sak. Det kan säkert sägas stärka arbetslinjen.

Gör din plikt, kräv din rätt hette det för länge sen. Nu är bara rätten kvar, samt skatteplanerare och revisorer. Plikten inskränker sig till att kräva rätten. För de som kan och orkar.

De andra riskerar försvinna i slukhålen. Bankernas och hopplöshetens.

”Sakargument är nog bra, men inget slår god organisation”.

Det är en mening som etsat sig fast. Tagen ut Fredrik Sjöbergs essä En fest för livet. Den finns med i samlingen ”Varför håller man på?”. Festen för livet handlade om antikärnkraftsrörelsen, men organisation är all påverkanskrafts moder. I varje fall om den ska vara någorlunda beständig.

I detta ämne har jag för tillfället sagt allt jag har att säga.

I ställer övergår jag till filmen ”Den ovillige fundamentalisten”, regi Mira Nair. En film som gavs tre kajor i unt, och jämfördes med boken av Moshin Hamid den baseras på, och befanns komma till korta. ”Inga frågor lämnades obesvarade” enligt den kortfattade resencenten. Nej, kan jag tycka. Hur svårt är det att besvara frågan hur förnedrande kroppsvisitering och olaga arrestering är, om den baseras på utseende (”arabiskt”)? Jag har inte läst boken, men min erfarenhet är att alla filmatiserade böcker förenklar teman, så säkert även Nairs film.

Det innebär inte att filmen inte bör ses, eftersom den ger ett perspektiv vi sällan eller aldrig får i svensk media.
Inte minst är det så i ljuset av den rasande mediadebatt som förts med anledning av REVA, polisens instrument för att påskynda avvisningsärenden. Enligt en polis jag känner ett administativt verktyg som förknippats med tvångslegitimering av folk i t-stationer.

Nå, hur är det? Är vi inte alla skyldiga att bära id-kort, varhelst vi går, passfrihet eller inte passfrihet i EU:s Schengenländer?

Metro kunde för övrigt rapportera måndagen 6 maj, om Rafah Ibrahim som brottades ned och förbjöds gå ombord på en Finlandsfärja efter att hon ”kommits på” med att ta mat med sig ombord, mat avsedd för hennes allerigska dotter. Hon kastade bort maten på uppmaning, men fick ändå inte gå ombord där familjen redan befann sig. Sonen försökte hjälpa henne men då brottdes han också ned, och blev slagen med batonger.
Vakterna polisanmäldes för misshandel, och har motanmält familjen för våld mot tjänsteman. Viking förklarar i Metro att ”det blev ett ordningsproblem och enligt reglerna kan personer som uppträder hotfullt avvisas från platsen…”.

Jooja.
Jag skulle nog också bli ett ordningsproblem om jag hindrades från att ansluta till min familj som redan gått ombord på en färja. Eller om jag såg min mamma brottas ned av ordningsvakter.
Det förra kan i andra sammanhang refereras till som ”familjesammanhållning och -ansvar”, det andra som ”civilkurage”.

Pelle Forshed och Stefan Thungren tecknar Stockholmsnatt i SvD. Senast fredagen 10 maj:

Glesbygdsproblematik = hembränning. Med plastflaskorna i trähylla.

Livsstilsmarkör = göra eget vin. Med glasflaskorna i stringhylla.

Underbart!
Kortare kan det inte skrivas! Teckningarna gör det hela perfekt!

”Obama vill bygga en bättre värld. Putin vill att världen förblir som den är.”
För första gången är jag besviken på Anna-Lena Laurén, denna förträffliga journalist med Ryssland som arbetsfält och bevakningsområde.

Visst är det stora skillnader mellan Ryssland och USA, och mellan Obama och Putin.

Men är det verkligen så enkelt som att Obama vill bygga en bättre värld? (som A-L L skriver 2 maj -13 i SvD) För vem? För vilka? Redan i talet då han fick Nobels fredspris sade han att han ”inte kan bortse från hoten mot amerikanska medborgare” och att han därför är tvingad att använda våld (enligt referat i Expressen 10/12 -09).
Detta våld använder han, med drönare och Guantánamo, och med hot om handelskrig mot EU om beslut fattas som anses skada amerikanska företags intressen.
Och ”den amerikanska tron på demokratins universella budskap”. Utom i Saudi-Arabien, Bahrein, Singapore och Palestina då.

Putin vill säkert också bygga en bättre värld. Men frågan är densamma som för Obama. För vem? För vilka?
Har Obama kongressen emot sig, så har Putin sina egna motståndsmän, angelägna om att försvara sina intressen och privilegier.

En sak som jag tror skiljer Obama och Putin är den senares, och många ryssars, rädsla för politiskt och ekonomiskt kaos. De har upplevt det, de vill inte ha det igen. Demokrati, fick jag lära mig i Ryssland av Anna-Lena Laurén bland andra, är inte ett entydigt positivt laddat begrepp där. Demokrati minner alltför många om 1990-talet, kris, sönderfall och rövarkapitalism.
Det kan vara värt att komma ihåg när detta väldiga land analyseras, bedöms och ställs i relief till USA och Europa.
Att A-L L i SvD 10 maj -13 skriver under rubriken ”Egenintresse bakom ryskt stöd till Assad”, gör mig inte förvånad. Rubriken har täckning i hennes text. Apropå Libyen, Serbien, Kosovo, Irak, Georgien och Ukarina skriver hon att ”I Kremls värld handlar det inte alls om demokratiutveckling. Det handlar om att USA och Nato flyttar fram positionerna. Den ryska politiska världssynen har andra utgångspunkter: Kreml tror inte på demokratins inneboende styrka. Kreml tror på geopolitik, pragmatism och att stormakter kan komma överens.”

Tror Nato och USA på nåt annat än geopolitik? Hört talas om nordöstpassagen? Avsmältning i Arktis och vad det kommer att innebära? Nordiskt försvarssamarbete i norr? Någon?
”I Sverige tror man att utrikespolitiken bör drivas av högre syften. I Ryssland tror man inte någonting annat är intressebevakning. Och man är helt övertygad om att det är precis vad som egentligen driver även alla andra”.

Eh, jaa.
Ryssland har rätt. USA bevakar sina intressen, individers, företags och säkerhets-. Kina bevakar sina, Ryssland bevakar sina och diverse satelliter bevakar sina, under starkare länders vingars skydd. Något måste vi väl ha lärt oss av CIA:s beväpning av talibaner i Afghanistan under Sovjets intervention 1979-89? Men som kolumnisten Jenny Nordberg bosatt i New York, skriver i samma nummer ”…rysshotet är snart min enda trygghet i en osäker värld. Ända sedan jag var liten har jag varit redo att springa ner i källaren och lyssna på radion, och vara uppmärksam på fiendens propaganda. Det är hanterbart.”

I detta sammanhang av svartvitt tänkande kan det vara värt att komma ihåg att individuella mänskliga rättigheter som vi ser som självklara och nödvändiga, i samhällen med annan struktur där familjer/klaner är livsnödvändiga för individerna, ses som inte bara främmande, utan som hot mot såväl individ som samhälle.
Det sista är inte en produkt av egen analysförmåga, utan något som påpekades av en forskare vid Centrum för Rysslandsstudier som jag en gång intervjuade. Det faller också utanför Putin-Obama-kontexten, men kan förtjäna att nämnas eftersom vi gärna mäter andra efter våra egna måttstockar.

Efter att nu har förklarat mig besviken på A-L L, vill jag gärna upprepa mina inledningsord, hon är en förträfflig journalist, kunnig och insiktsfull, och utan hennes rapporter från Ryssland skulle våra kunskaper om vår väldiga granne vara ännu mindre än de är.

Folk er fifl.
Så skrev vännen Hedinn som en kommentar till det isländska valresultatet. De två partier som förde Island in i krisen, har nu fått över 50 procent av rösterna och kommer att återgå i regeringsställning. Det är för att privatekonomierna ska bli bättre. Mhm.

Den nu avsatta regeringen kunde inte hålla sina vallöften.

Vi får se hur det går för den nygamla regeringen då.

För flera decennier sedan klottrade någon i Uppsala på de svenska moderaternas valaffischer i den då pågående valrörelsen.
Förstörda valaffischer är oftast bara trist skadegörelse, oavsett vilket parti det drabbar. Men de här var faktiskt lite kul:
Lägre (s)katter och Bättre (s)kola.

Kan inte låta bli att tycka att det hade varit bättre om de hållit sig till katterna och kolan i stället för ”att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken”.
Men hur blir det på Island, med skatterna och skolan? Och privatskulderna?

Såna där som så många svenskar också har för sina bostadslån.

Per Lindvall, journalist på SvD Näringsliv skrev 4 februari 2013 om Island, Irland och eurokrisen. Rubriken löd ”Island en krisens ledstjärna”. Lindvalls tes är att Islands och islänningarnas vägran att ta det ekonomiska ansvaret för privatägda isländska bankers gigantiska konkurser. Efta-domstolen hade då givit Island rätt: landet och dess skattebetalare hade inte betalningsansvar för insättningsgarantierna som Landsbanki givit i Icesave, till långivare/sparare i Holland och Storbritannien.

Hade Irland sagt likadant och låtit Anglo Irish Bank finansierat på den internationella kreditmarknaden, inte minst med tyskt kapital, så hade bankerna och långivarna förstått att det vilar ett ansvar även på dem som lånar ut pengar, inte bara på dem som tar lån.

Kreditprövning kallas det visst.
I USA är det som i EU:s krisländer, det är låntagarna som sitter emellan, och skattebetalarna. Bankerna är ”too big to fail”. Och ägare och direktörer ”too big to jail”. Om detta skrev Daniel Kederstedt i SvD Näringsliv 28 mars i ǻr.

Är det så verkligen? Ja, det verkar så. I USA är lobbygrupper och storkapital starkare än väljarna. I EU skyddas kreditgivarna av sina nationella regeringar.

Men i Island är väljarna inte nöjda med att inte betala privatbankernas skulder, de vill inte betala de egna heller. Jag har en viss förståelse för överbelånade husägare.

Men nog är det liiite underligt att de röstar in de partier som försatte landet och dem själva i skuldfällan?

 I re:public #25 skriver Andri Snaer Magnason om bankbubblan, aluminiumindustrin och dess effekter under rubriken ”även apor äter guld – en resa in i den isländska bubblan”.

Andri citerar den poetiska Eddan: ”Pengar gör människan till en apa”.

Folk er fifl översätts
Folk är inte kloka.

”Jag har aldrig haft några problem” sade en bekant som inte tycker det är något problem att skicka kreditkortsnummer per mejl världen över, för att få en bokning av hotellrum bekräftad.

Det är ju skönt att höra. Själv tänker jag inte skicka mitt kreditkortsnummer per mejl till hotell någonstans. Det är inte bara det att jag inte ska betala för icke levererade tjänster. Jag ska inte heller behöva förlita mig på att hotellet och dess it-säkerhet är god.

Argumentet ”hur ska de annars kunna veta att du inte bara låter bli att dyka upp” är för en gammal receptionist närmast skrattretande. Hotell överbokar. Det är en sak. En annan sak är att gästen lämnar ankomsttid – blir hen försenad ska det meddelas, annars blir hen av med rummet. Enkelt. Och tvingas man inte avvisa gäster så har man inte förlorat något på ett eventuellt tomt rum.

Lämna inte ut kreditkortsnumret, i varje fall inte om det är ett kort kopplat till ett konto med några större summor på.

Samma sak med betalningar via nätet:

Ha ett separat kort till nätbetalningar, och ha bara så mycket pengar på kontot kopplat till det kortet som går åt för just den betalning du då ska göra.

Säkerhetskopiera!
Se till att inte lägga ut på nätet det du inte vill att andra ska känna till!
Kryptera!
Uppdatera antivirusskydd och säkerhetssystem!

Och läs Anne-Marie Eklund-Löwinders blogg, ”Cyber Security Strategy i all ära – när får vi se ett Cyber Stupidity Center?”.

Länk:

https://www.iis.se/blogg/cyber-security-strategy/

”Det borde vara kriminellt att skicka känslig information i e-post öppet över internet, utan att ha gjort ett dyft för att försöka skydda den”.

Jepp.

Viss uppståndelse väckte det i svenska journalistkretsar när nyheten kom att norska försvaret kartlagt journalister.

Det är Etterrettningsbataljonen, en hemlig del av norska försvaret som har kartlagt journalister på Verdens Gang och Stavanger Aftenblad. De två journalisterna har under flera år jobbat på en bok om försvarets hemliga avdelningar, rapporterade Medievärlden.
Etterrettningsbataljonen har spanat på och samlat information om journalisterna vilket är totalt oacceptabelt, anser VG:s chefredaktör.
Även två journalister på Dagbladet ska ha kartlagts. Den ene av dem, Lars Saetren har apropå detta sagt till Dagbladet att ”Det är lite konstigt, och jag blev väldigt överraskad. Jag har jobbat med försvarsmaterial lika mycket som jag skrivit om damfotboll, bara en gång”.
Det är en kommentar som väcker tankar och en del glada leenden.

Kartläggningen däremot tycker jag inte alls är konstig, ja kanske när det gäller Saetren, men inte när det gäller försvarsreportrar, även om norska försvarets informationsansvariga tydligen sagt att kartläggningen ”i grunden var ett misstag”.

Det är klart att militären kollar vad som skrivs, och hur. Är det reportrar som läser på, eller är det nån som egentligen hellre skulle gjort något annat som kommit till presskonferensen?
Jag vill på intet sätt förhäva mig, men jag har skrivit en del om försvar, vanligen med anknytning till Enköpings garnison, men blev en aning snopen när en general kände igen mig i publiken på en föreläsning vid Utrikespolitiska föreningen i Uppsala. ”Jag har inte siffororna tillgängliga, men du med dina kontakter kan kolla det där med infostaben” var svaret på en fråga om hur många kvinnor som blir kvar efter GMU.

Det är inte att jämställa med kartläggning förstås, men bara att bli igenkänd, på ”fel” plats, annorlunda tid, och i ett sammanhang fjärran från arrangerade presskonferenser kändes märkligt.
En bekant med viss insyn fnös när jag beskärmade mig: ”De har folk omkring sig som har till uppgift att identifiera eventuella journalister, och varsko om vilka som finns där”.
Som sagt, inte att jämställa med kartläggning, men får jag för mig att skriva om hemliga avdelningar och platser, är jag ganska övertygad om att jag skulle bli synad i sömmarna på ett helt annat sätt.

Militären har inte bara till uppgift att ”slå ihjäl och leva med det” (se tidigare inlägg), de samlar information också. Vad tror ni FRA sysslar med egentligen? Tror ni journalister är exkluderade från underrättelseavdelningarnas, militärens och polisens, intressesfärer med hänvisning till tredje statsmaktens betydelse för demokratins fortbestånd, eller vad?

Om kartläggningen av norska journalister skrev Medievärlden 9 april, 2013.

30 bangladeshiska bärplockare skadades efter att ha beskjutits då de begärt ut innestående lön vid en jordgubbsodling i Grekland. 23 höns dog utanför Linköping, ihjälskrämda av ett SK60-plan från försvarets flygskola som tog fel rutt in mot Malmens flygplats.

Hönsägaren har fått 8 400 kronor i ersättning från försvaret. I Grekland har regeringen fördömt ”incidenten” och en twitterkampanj uppmanar till bojkott av ”blodsjordgubbarna”.
Detta går att inhämta i dagens SvD. Jordgubbsplockarna hamnade under nyhetsnotiserna på sidan 8, Sverigesidorna, av okänd anledning.
Hönsen rapporterades i notis med siffra på sidan 14, fortfarande Sverigenyheter.

Skottlossning i Grekland på Sverige, och höns med siffra. Det första är för den som har inblick i medialogik egentligen obegripligt. Var det textlängden som avgjorde? Kastades en annan notis ut i sista minuten, och blodgubbarna passade precis in i den tomma rutan? Det är oftast rutor som ska fyllas i dagens mallade tidningsproduktion.
Det andra är mera lättförståeligt. En stor siffra i avvikande färg som inledning på en notis anses pigga upp sidornas layout. Att hitta en siffra lämplig för ändamålet är inte alltid lätt. Då kan 23 döda höns vara en räddningsplanka som dessutom ger poäng då tidningens form och innehåll utvärderas.

En siffra för formen kommer igen på sidan 19, världen. Då är det 40 nyinflyttade norrmän på Svalbard som uppmärksammas. De 70 nya ryska invånarna på samma ö samma period uppmärksammas även de, men med normalstor stil i slutet av notisen. De som räds rysk ockupation av Svalbard lugnas av totalsiffran, 2158 personer i de norska bosättningarna och 480 i de ryska.

Nyhetsvärdering av annat slag är det som gör att ”Toplessprotester splittrar feminister” med bild av kvinna med bar överkropp, bakifrån, hamnat på sidan 20, och ”EU-demokrati floppade rejält” på sidan 22. Det är EU:s medborgarinitiativ som floppat och sågas med hänvisning till administrativ och teknisk djungel inom organisationen. Minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder krävs för att EU-kommissionen ska ta upp ett lagförslag med anledning av ett medborgarinitiativ.

Av 30 inlämnade medborgarinititativen har bara ett fått en miljon underskrifter, men då från bara fem länder, rapporterar SvD:s Teresa Küchler. Det gällde förbud mot privatisering av vatten.
EU:s byråkrati är i sanning svårgenomtränglig, säkert inte bara för EU:S medborgare utan även för exempelvis EU-parlamentariker.

Men medborgarinititativ? Vem har hört talas om det? Av EU:S 500 miljoner medborgare menar jag? Har rapporter om denna möjlighet lagts långt fram i media, på debattsidor, förts fram av nyhetsjournalister och ledarskribenter? Eller presenterades de på sidan 22 mellan stora annonser för Telia respektive Intersport, som ”Floppen” i detta svenska exempel?

”Skrotningsfond på grund” är också en EU-nyhet, den ligger på sidan 24, inklämd bland anonser för inredningssystem, möbler, kläder och en (liten) egenannons. Skrotningsfonden skulle ha givit ekonomiska incitament för redare att skrota fartyg inom EU, i stället för att skicka dem till Bangladesh och livsfarliga arbeten och miljöfarlig skrotning av fartyg. Förslaget som kom från parlamentets miljöutskott med en rapport ledd av Carl Schlyter (MP), röstades ned med sju rösters övervikt.

Formatmallarnas tyranni och nyhetsvärdering är säkert något som väcker undran inte bara hos mig, och inte heller bara när det gäller SvD även om jag tagit mina exempel från denna i många stycken förträffliga morgontidning.

Den svenska huvudnyheten var för övrigt ”Hård kritik mot Palm” och ”Löfven vill inte prata om Mustafa”. Sosse-internt, kan man konstatera, och inget som ger information om Omar Mustafa eller Islamiska förbundet. I en faktaruta upprepas att Mustafa som ordförande för förbundet ska ha bjudit in föreläsare med antisemitiska åsikter.

Det är mig därför en glädje att förmedla länken till en artikel av Maria Ripenberg på UNT:s ledarsida tidigare denna vecka. ”Offer för dubbel bestraffning” är rubriken, och av texten framgår att de antisemitiska föreläsare som Omar Mustafa kritiserats för att ha bjudit in, från början i tidningen Expo, och som var utgångspunkten i det skeende som ledde till att han lämnade alla poster i (S), i själva verket inte bjöds in då han var ordförande. Det gjordes 2010 när Abdirisak Waberi ledde förbundet. Denne är sedan 2010 riksdagsledamot för Moderaterna. Inga problem med antisemitiska föreläsare i det fallet, varken för Expo, (M) eller media tydligen. Men läs hela Maria Ripenbergs artikel, det är den väl värd också av många andra anledningar:

http://www.unt.se/debatt/offer-for-dubbel-bestraffning-2380218.aspx

Subventioner är som dopning.

Nu är det sagt.
Av bostadsminister Stefan Attehall (KD).

Subventioner bara förstör tycker han. De är som dopning, de förstör långsiktigt,
Då pratar han om statliga pengar till produktion av hyresbostäder. Tidigare subventionssystem har visat att företagen inte skärper sig, säger han. De har bara låtit byggbolagens vinster öka.

Skol- och vårdbolag får gärna göra miljonvinster, men det sa inte Stefan Attehall.

Snart kanske rut-bidrag också bara förstör.
Och skatteförmåner till bostadsrätts- och villaägare.
Och löneanställningsbidrag.
Och rentav rot-bidrag.

Den som lever får se.
Hur stor skillnad det är på olika.
Och på subventioner.

Stefan Attehall uttalade sig i Tendens, Sveriges Radio 15 april 2013:
Var ska framtidens hyresgäster bo?