Kartlagda journalister

Viss uppståndelse väckte det i svenska journalistkretsar när nyheten kom att norska försvaret kartlagt journalister.

Det är Etterrettningsbataljonen, en hemlig del av norska försvaret som har kartlagt journalister på Verdens Gang och Stavanger Aftenblad. De två journalisterna har under flera år jobbat på en bok om försvarets hemliga avdelningar, rapporterade Medievärlden.
Etterrettningsbataljonen har spanat på och samlat information om journalisterna vilket är totalt oacceptabelt, anser VG:s chefredaktör.
Även två journalister på Dagbladet ska ha kartlagts. Den ene av dem, Lars Saetren har apropå detta sagt till Dagbladet att ”Det är lite konstigt, och jag blev väldigt överraskad. Jag har jobbat med försvarsmaterial lika mycket som jag skrivit om damfotboll, bara en gång”.
Det är en kommentar som väcker tankar och en del glada leenden.

Kartläggningen däremot tycker jag inte alls är konstig, ja kanske när det gäller Saetren, men inte när det gäller försvarsreportrar, även om norska försvarets informationsansvariga tydligen sagt att kartläggningen ”i grunden var ett misstag”.

Det är klart att militären kollar vad som skrivs, och hur. Är det reportrar som läser på, eller är det nån som egentligen hellre skulle gjort något annat som kommit till presskonferensen?
Jag vill på intet sätt förhäva mig, men jag har skrivit en del om försvar, vanligen med anknytning till Enköpings garnison, men blev en aning snopen när en general kände igen mig i publiken på en föreläsning vid Utrikespolitiska föreningen i Uppsala. ”Jag har inte siffororna tillgängliga, men du med dina kontakter kan kolla det där med infostaben” var svaret på en fråga om hur många kvinnor som blir kvar efter GMU.

Det är inte att jämställa med kartläggning förstås, men bara att bli igenkänd, på ”fel” plats, annorlunda tid, och i ett sammanhang fjärran från arrangerade presskonferenser kändes märkligt.
En bekant med viss insyn fnös när jag beskärmade mig: ”De har folk omkring sig som har till uppgift att identifiera eventuella journalister, och varsko om vilka som finns där”.
Som sagt, inte att jämställa med kartläggning, men får jag för mig att skriva om hemliga avdelningar och platser, är jag ganska övertygad om att jag skulle bli synad i sömmarna på ett helt annat sätt.

Militären har inte bara till uppgift att ”slå ihjäl och leva med det” (se tidigare inlägg), de samlar information också. Vad tror ni FRA sysslar med egentligen? Tror ni journalister är exkluderade från underrättelseavdelningarnas, militärens och polisens, intressesfärer med hänvisning till tredje statsmaktens betydelse för demokratins fortbestånd, eller vad?

Om kartläggningen av norska journalister skrev Medievärlden 9 april, 2013.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *