Kategori: Ryssland

Publicerat

Mördande machokultur

Lika glädjande som nyheten om en gay-parad i S:t Petersburg första maj var, lika förfärlig var nyheten om att en homosexuell man torterats till döds i Volgograd åtta dagar senare.

För mordet i Volgograd sitter två män häktade, 22 och 27 år gamla. Deras 23-åriga offer hade firat Segerdagen 9 maj tillsammans med dem, och då berättat att han var gay.

23-åringens döda kropp hittades morgonen efter på en innergård, en kvinna från åklagarmyndigheten beskrev vad som hänt honom: ”he was raped with beer bottles and had his skull smashed with a stone” .

Ryssland är homofobiskt. I S:t Petersburg och tre andra regioner har redan de så kallade anti-gaylagarna införts. De innebär förbud att ”sprida homosexuell propaganda”, en skrivning som inte bara HBT-organisationer med kraft framfört att kommer att användas mot homosexuella i offentliga och andra sammanhang, utan också generellt förstärker den redan starka homofobin i Ryssland.

I den ryska duman har ett förslag lagts om att införa en liknande lag som ska gälla hela federationen. Den ska godkännas vid tre omröstningar för att träda i kraft. Minst en omröstning har redan gjorts, med majoritet för lagförslaget.Ho
mosexualitet avkriminaliserades först 1993 i Ryssland, och togs bort från listan över psykiska sjukdomar så sent som 1999.

En rysk satiriker har sagt, citerad i S:t Petersburg Times, att ”Russians are brought up to believe that being gay is worse than being a murderer. Here if you want to call a killer a killer, he would laugh. But homophobia is so strong that if you called him gay, he would kill you for saying it.”
Rysk-ortodoxa kyrkans ledare har bestämt uttalat sig emot homosexualitet.

Men Coming Out, organisationen för LGBT-rättigheter i S:t Petersburg, hävdar trots hatbrott, anti-gaylagar och den allmänt spridda uppfattningen att Ryssland är homofobiskt att:

”Champions of morality and the ”children’s rights advocates” in Russia have consistently indicated that Russian society is traditionally against homosexuals. Authors of the campaign (against the propaganda bill) ask the question: is this true? Does the Russian society really believe gays and lesbians should be persecuted? …the opinion is not as unambiguously negative as the state is desperately trying to show” skrev man i ett pressmeddelande i januari i år.

Vid första maj-demonstrationen i S:t Petersburg deltog Coming Out med en egen sektion i den större demonstrationen med demokratiska partier och organisationer. Polis försökte beslagta regnbågsflaggorna från Coming Out-deltagarna, men lyckades inte.
”Det kändes som Pride idag på Nevskij Prospekt” citeras en deltagare i pressmeddelandet efteråt.

Om ryska lagstiftare och myndigheter tog itu med trafficking och utnyttjande av barn i sexindustrin i stället för att förfölja homosexuella, då borde det ge en känsla av stolthet, av Pride, inte bara för Coming Out, utan för hela Rysslands befolkning.

Länk till artikeln om mordet i Volgograd:

http://www.huffingtonpost.com/2013/05/12/russian-gay-man-torture_n_3263406.html

Ur pressmeddelande från Coming Out, 16 maj 2013:

”The annual St. Petersburg International Day against Homophobia and Transphobia rally will take place tomorrow, May 17, at 2 pm on Marsovo Pole – the “Hyde Park” of St. Petersburg, in the city center. Traditionally, a joyful celebration of our pride, during which we release rainbow balloons in the air as a symbol of our wish for a world free of homophobia and transphobia, this year’s event will be dedicated to the memory of Vladislav Tornovoy, brutally murdered in Volgograd on May 9th of this year, and to all victims of homophobic hate crimes.

…

The rally will take place despite numerous threats from members of extreme right and clerical organizations, such as the “Russian joggers” (Russkaya probezhka) and  the ”People’s Council” (Narodny sobor). At last year’s IDAHO rally, around 100 counter-protesters showed up to intimidate and attack the participants. Organizers hope that tomorrow’s rally, permitted by city authorities, will have sufficient police presence to protect the participants. Other safety measures have also been taken.

The rally is planned to last one hour, with members of wider civil society and human rights organizations of St. Petersburg addressing the participants, after which, black and rainbow balloons will be launched into air. A minute of silence in memory of the victims of homophobic hate crimes will be observed.

This year’s rally is organized in St. Petersburg by LGBT organization Coming Out in partnership with the Alliance of Straights for LGBT Equality. Similar actions will take place all around Russia, coordinated by the Russian LGBT Network.”

Låt oss be att organisatörernas hopp om tillräckligt polisskydd besannas.
Hur det blir kommer säkert att meddelas, från Coming out, och i S:t Petersburg Times.

Publicerat

Soldatmödrar och ryska rättigheter

När Sverige fortfarande hade värnpliktiga soldater fanns det ett värnpliktsråd – förtroendevalda soldater från förbanden satta att ta till vara de värnpliktigas intressen. Rådet försvann med värnplikten, och med rådet försvann den etablerade kontakten med den ryska organisationen Soldatmödrar.

Att kontakten med Soldatmödrarna tycks ha upphört på soldatnivå innebär inte att mödrarnas organisation försvunnit.

I Baltic Worlds, december 2012 (balticworlds.com), finns en lång intervju med Valentina Melnikova, ordförande i Union of Committees of Soldiers’ Mothers of Russia (UCSMR), en organisation hon varit aktiv i under 24 års tid, från striderna i Nagorno-Karabach 1989 – 1991, genom de två krigen i Tjetjenien, 1994-96 och 1999-2005, och fortfarande. Intervjun med Melnikova har gjorts av Freek van der Vet, doktorand vid Aleksander Institutet, Helsingfors universitet. Avhandlingen han arbetar med har titeln ”Finding Justice in Europe: Russian NGO:s and Strategic Litigation before the European Court of Human Rights”.

Samla information, utnyttja kontakter, arbeta på lokal nivå och gå via rättsväsendet. Det är några av de arbetsmetoder Melnikova tillämpat och rekommenderar de lokala kommittéer av soldatmödrar som finns runt om i Ryssland.

Spåra soldater som försvunnit under krigen, hjälpa soldater som utsätts för trakasserier på sina regementen och förbättra förhållandena för soldater har varit huvuduppgifterna  för UCSMR genom åren. Ryska soldater som försvann under krigen i Tjetjenien har i några få fall kunnat bekräftas döda, men Melnikova ser möjligheterna att fortsätta sökandet i Tjetjenien som i stort sett obefintliga under nuvarande förhållanden.

Men att få stopp på trakasserier av värnpliktiga från såväl andra soldater som från befäl är ett pågående arbeter. Trakasserier i smått och stort har lett till att värnpliktiga begått självmord,  tragedier som ibland också nått svenska media. Ett av de krav Soldatmödrarna ställer är att den obligatoriska värnplikten ska upphöra. Frivillig militärtjänst innebär också rätt att avstå, och en möjlighet att slippa pennalism och trakasserier.

Soldatmödrarna arbetar också för att förbättra levnadsförhållandena för soldaterna. Bättre standard på kaserner, mat och utrustning borde ligga också i ansvariga befäls intresse och leda till bättre fysisk och psykisk stridsförmåga. ”Som svenskt 50-tal, om ens det!” har jag hört en svensk officer beskriva ryska soldatkaserner efter att ha besökt ett förband för inte alltför många år sen.

En illustration av hur ryska soldater utrustas gavs för en tid sedan då ett uttalande av president Putin ledde till rubriker i Sverige: Fotlapparna ska ersättas av strumpor!

Vet någon svensk ens vad en fotlapp är, hur den ser ut, eller hur den ska anbringas? Inte jag i varje fall.

Att Soldatmödrarna i flera avseenden haft framgångar och vunnit allmän respekt för sitt arbete har förklarats med att de är just mödrar: De tar ansvar för sina barn, i motsats till staten som agerar ansvarslöst.

Valentina Melnikova ger en relativt positiv bild av utvecklingen inom den ryska militären, och också av arbetssituationen för Soldatmödrarnas kommittéer. Men det är förbättringar under Medvedevs presidentskap som hon framhåller.

Registrering av NGO:s har gjorts svårare i Ryssland sedan dess, byråkratin är mera omfattande och penningstöd från andra länder måste anges. Hur det påverkar Soldatmödrarna framgår inte.

Men att det inte är okontroversiellt att vara en av Soldatmödrarna stod klart om inte förr så vid första maj-paraden i S:t Petersburg 2012, där aktivister från olika föreningar och NGO:s bildade en egen del av tåget. En av föreningarna var LGBT-organisationen Coming Out, vars regnbågsflaggor polisen begärde att skulle tas bort. När aktivisterna vägrade, greps de.

Bland de som greps fanns inte bara Coming Out-aktivister, utan också ordföranden för S:t Petersburgs Soldatmödrakommitté, Elena Popova.

Publicerat

Den fördömde Depardieu

Depardieu är död, anser Frankrikes motsvarighet till tidningen Rolling Stone, Les Inrockuptibles, meddelade Martin Aagård i Aftonbladet 16 januari -13. Depardieu dog för att han sökte och fick ryskt medborgarskap och därmed plattskatt på 13 procent i stället för den mycket högre skattesats som president Hollande ville införa i Frankrike, och för att han i en intervju i rysk tv ska ha kritiserat Pussy Riot.

Aagård återger citatet:

– Föreställ er om de här kvinnorna skulle gå in i en moské, då hade vi aldrig sett dem igen. De hade inte kommit ut levande.

I en moské har kvinnor avskilda rum eller balkonger runt bönesalen, de ber inte tillsammans med männen. Så visst skulle Pussy Riot komma levande från avskildhet eller balkong. Men man får kanske förutsätta att Depardieu talar om en aktion liknande den i Frälsarkatedralen. De kanske skulle komma levande ut efter en sådan också, vilket straff som skulle utmätas efteråt är en annan sak och något jag inte vill spekulera i.

I vårt sekulariserade Sverige kan Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning i Uppsala domkyrka där Jesus avbildades tillsammans med trans- och homosexuella, tjäna som jämförelse. Några upprördes starkt. Tord Harlin, då biskop i Uppsala stift ska ha sagt om utställningen att ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse.”

När utställningen senare visades i riksdagshuset citerades Carl Bildt som kallade den för ”ett jippo med syfte att provocera” och jämförde med om man skulle haft en visning av en Pol Pot-utställning. Elisabeth Ohlson Wallin mord- och bombhotades och fick hatbrev.

Förutom hoten mot konstnären kan reaktionerna kanske sammanfattas med ”fy bubblan det här gillar jag inte”. Någon rättssak var det aldrig tal om.

I Ryssland där den ortodoxa kyrkan, inte bara patriarken Kirill, är stark liksom tron hos många medborgare, var det för många platsen för protesten mera än själva protesten som upprörde, och straffet blev två års fängelse.

Det kan kanske ändå vara värt att fundera över vad som skulle hända tre kvinnor som går in i en moské och sjunger ut protester mot imamer och schejker.

Och om skatter – visst har Depardieu råd att solidariskt stanna i Frankrike och betala höga skatter.

Det är många ryska miljardärer som skulle ha råd att stanna i Ryssland och betala ryska skatter också. I stället för att flytta till England, och rent av få politisk asyl där. Det hörs inte många protester mot detta bland våra kolumnister.

Jag har tidigare refererat till boken ”Londongrad – from Russia with cash”. Läs Alltid Putin – och korruption, 29 december i Lottas Allehanda.

I SvD 18 januari skrev Jan Lumholdt en artikel rubricerad En stjärnas haveri. Jag vet mycket mera om Depardieu efter att ha läst den, och det är klart att en hel del inte är smickrande. Kanske lugnast han håller sig borta från såväl moskéer som kyrkor, Gérard Depardieu, eller kanske han skulle behöva ett Gudsord. Men som Lumholdt så fyndigt skriver, Depardieu är ”en man som tycks leva efter devisen ”pfft!”.

Publicerat

Journalistmord och potthål

Kazbek Gekkiyev, nyhetspresentatör och reporter  vid Vesti KBR:s kvällsnyheter, blev 28 år gammal, och den förste* journalisten som mördades på grund av sitt arbete i Ryssland i år.

Enligt sin chef på tv-bolaget arbetade han inte med några känsliga uppdrag, som regeringstillslag mot islamistiska rebellgrupper i hemrepubliken Kabardino-Balkaria mellan Tjerkessien och Nord-Ossetien. Han gjorde inslag om potthål och trevliga nyheter som det om mannen som byggt en buss. Han var populär hos tittarna, och en mästare på på-platsinslag.

Han mördades första onsdagen i december som en varning till kollegerna på tv-stationen och andra journalister att inte rapportera om rebellaktiviteter. Mördarna kom fram till Kazbek då han tillsammans med en kollega stod på trottoaren utanför arbetsplatsen. De frågade om han var Kazbek, han bekräftade, och blev skjuten i huvudet.

Kazbek Gekkiyev avled på platsen. Mördarna har inte gripits.

Norra Kaukasus är ett farligt område, liksom hela Ryssland. Men i år har det ändå varit lugnt jämfört med 2011 då tre journalister mördades i tjänsten. Eller 1999, då 12 journalister dödades.

Den 19 januari 2009 sköts journalisten Anastasia Baburova och människorättsadvokaten Stanislav Markelov ihjäl i Moskva. Två år senare dömdes ett par som beskrevs som extremnationalister för dubbelmordet. Vapnet som användes hade hittats i deras lägenhet vid en husrannsakan. Mannen dömdes till livstids fängelse, hans partner till 18 år.

Myndigheterna i S:t Petersburg vägrade ge tillstånd för en minnesmanifestation för Baburova och Markelov 19 januari i år. Ansökningar ska lämnas mellan tio och femton dagar före dagen för manifestationen, och stadshuset var stängt för jul- och nyårsfirande från 1 januari till 9 januari. Så ansökan kunde bara lämnas för tidigt eller för sent. Alltså inget tillstånd. Om stadshusets tjänstemän kan tänka sig att rucka på reglerna och tillåta en manifestation för en mördad människorättsadvokat och en journalist till 19 januari 2013 återstår att se.

Mordet på Anna Politkovskaja 2006 gav genklang i hela världen. Utredningen borde ha varit högprioriterad, men först nu har en person, en före detta polis, dömts för delaktighet i mordet. Sex andra män väntar på sina domar. Vem som beordrade Politkovskajas avrättning är inte klarlagt.

Anna Politkovskaja skrev om känsliga ämnen.

För Kazbek räckte det att rapportera om potthål.

* Texten bygger delvis på en artikel i S:t Petersburg Times 7 december. Där anges Kazbek Gekkiyev vara den förste mördade journalisten i år. Khodzinsky var frilansreporter, det kan vara en förklaring till att SPbT inte räknat med honom. En annan kan vara att mord på journalister av myndigheter förklaras vara ”vanliga (rån-)mord”, om inte annat är uppenbart. En tredje naturligtvis slarv eller glömska.

Reportrar utan gränser har dock med Khodzinsky på sin lista över journalister som dödats på grund av sitt arbete. ” Reporters Without Borders condemns journalist and activist Alexander Khodzinsky’s murder last week in Tulun, a town in the Irkutsk region of south-central Siberia. He was found dead with stab wounds on 7 July.”

Länk till RUG:s rapport:

http://en.rsf.org/russia-independent-journalist-stabbed-to-13-07-2012,43028.html

Publicerat

Gymmusen

Muskelmusen fann jag på nätet, minns inte var, och inte när, men jag ler alltid när jag tänker på den, eller ser bilden som ligger på mitt skrivbord.

råttan

”Det som inte dödar dig, ger dig styrka.”

Så sant, så sant.

Игорь Би Уай Кей – signaturen under Muskelmusen på nätet.

Om någon spårar Igor, kolla om han gjort tröjor med mustryck!

Tänk att få gå in i gymmet bärande en sådan mus!

Publicerat

Pussy Riot, läsvärd Lokko-krönika och måttstockar

Ekaterina Samusevitjs dom blev villkorlig och hon kunde lämna rättssalen och gå hem 10 oktober. Samma dag fördes de andra två Pussy Riotmedlemmarna som greps i mars till ett kvinnofängelse i Perm. Domstolen fastställde Maria Alechinas och Nadesjda Tolokonnikova straff på två års fängelse.

I slutet av november begärde och fick Maria Alechina flytta till en isoleringscell sedan situationen blivit alltmer spänd mellan henne och några av de andra intagna.

De tre Pussy Riot medlemmarna dömdes för huliganism efter en kort punkföreställning vid högaltaret i Frälsarkyrkan i centrala Moskva. I sångtexten bad de Jungfru Maria frälsa dem från Putin, och protesterade mot det stöd Putin fått från rysk-ortodoxa kyrkans ledning. Föreställningen den 21 februari avbröts snabbt av vakter och kvinnorna fördes ut ur kyrkan. De två som nu sitter i fängelse greps 4 mars, Ekaterina 15 mars.

Det internationella genomslaget för nyheten om punkbönen/-protesten, och de gripna och senare dömda kvinnorna var monumentalt. Amnesty International agerade för att få dem frigivna, och protesterna mot att de häktades och senare dömdes har kommit från när och fjärran.

I en tidigare artikel om Pussy Riot, på bloggen lottairyssland.wordpress.com i april, refererade jag till Lena Jonsson, Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska Institutet, som menade att behandlingen av Pussy Riot skulle visa åt vilket håll Putin och Ryssland skulle utvecklas.

De dömdes, om än inte till maxstraffet tre år, och en av kvinnorna fick sitt straff ändrat till villkorlig dom efter överklagande. Yttrandefrihet tycks inte prioriterad i Ryssland.

Andres Lokko skrev en krönika i Svenska Dagbladet 19 augusti där han jämförde Pussy Riot, konstkollektivet som protesterar med konst och musik, och väckte en världsopinion för sin sak, med dem som dömdes i England efter kravallerna i London sensommaren 2011. Flera hundra demonstranter dömdes, två av dem till fyra års fängelse vardera för att ”ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering” skriver Lokko.

”Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Han jämför medias reaktioner på de olika händelserna, på straffen som utdömdes, och på hur uttalanden från Putin respektive David Cameron bemöttes av ”oss”.

”Det tål att tänkas lite på” avslutar han sin krönika.

Och krönikan tål att läsas. Gör det! Det finns bloggkommentarer också:

http://www.svd.se/kultur/samma-missnoje-olika-reaktioner_7431954.svd

Hur mycket skiljer måttstockarna vi mäter med här, där, och ännu längre bort?

Publicerat

M som i Mavrodi, mavro, Madoff och MMM

Ett parti som har satt som mål att skapa en global finansiell apokalyps. Finns det på riktigt, och var någonstans i så fall?

Ja, enligt The Moscow Times så bildades ett sådant parti i Ryssland i september i år.

Vad partiet heter? Vet inte, men medlet som ska användas är den virtuella valutan mavro.

Partiets grundare heter Sergej Mavrodi. Han har avtjänat 4,5 år i ryskt fängelse dömd för bedrägeri efter att hans pyramidföretag MMM imploderat på 1990-talet.

Den osannolika historien om MMM berättas i en film som våren 2012 visades på ryska filmfestivalen KinoRurik i Uppsala.

PyraMMMid heter filmen, regi Eldar Salavatov. Huvudpersonen kallas där Mamontov, en matematiker och enstöring som med marknadsföring förmådde miljontals ryssar att satsa sina sparpengar i MMM:s egentillverkade aktier och sedlar med Mamontovs bild på. Ryssland befann sig i ekonomiskt kaos på 1990-talet, och stora värden omsattes i mer eller mindre ljusskygga affärer, men MMM blev för mycket även för härdade ryssar, och för ryska myndigheter.

Pyramiden föll samman, och Mamontov/Mavrodi dömdes till fängelse.

Nu är Sergej Mavrodi åter fri, och kreativ som förut. I januari 2011 bildade han MMM-2011 och marknadsförde investmentsystemet på internet. Nu delades inga vouchers eller sedlar ut, i stället är det virtuell valuta som investerarna får. Mavros. Enligt en artikel i The Moscow Times i januari 2012, ska Mavrodi själv ha sagt i en intervju att 15 miljoner ryssar satsat pengar i MMM-2011.

Mavrodi gjorde ingen hemlighet av att det är ett pyramidspel han startat, nyinvesterade pengar ges till tidigare investerare som ränta eller vinst på insatt kapital: ”the exact definition of a Ponzi scheme” konstaterar The Moscow Times’ journalist, och redogör sedan för vad ryska myndigheter gjort för att stoppa Mavrodis nya pyramidspel.

Inte mycket visar det sig, trots skarpa uttalanden då MMM-2011 startades ett år tidigare. Federala antimonopolbyrån svarar inte på frågor, Federala konsumentskyddsbyrån inte heller. Inrikesministeriets ekobrottsenhet hänvisar till Federala myndigheten för aktiemarknaden, som säger att eftersom MMM-2011 inte är ett aktiebolag lyder det inte under deras jurisdiktion.

Nähä.

Men efter artikeln i januari 2012 började det ändå hända saker. Mavrodi bötfälldes för olika mindre administrativa brott, kunde inte betala böterna eftersom han enligt sin advokat var utfattig, satt några dagar i fängelse, kom ut, bötfälldes igen, och så höll det på till juni i år då Mavrodi tillkännagav att han stängt MMM-2011 eftersom han förföljdes av myndigheterna.

Samtidigt hade han startat … MMM-2012. Enligt Mavrodi attraheras ryska sparare ännu av utsikten till stora förtjänster på insatt kapital.

Det föranledde premiärminister Medvedev att i ett tal i Vladivostok säga att ”den som för tredje gången satsar i ett sådant system borde undervisas i hur man sköter sina pengar”.

MMM-2012 siktade internationellt, först på marknaderna i Indien och USA, och genom ett politiskt parti bildat i mitten av september i år, på att skapa en global finansiell apokalyps.

Det var svårt att tro att PyraMMMid byggde på verkliga händelser.

Utan PyraMMMid skulle The Moscow Times artiklar om de nya MMM-investmentsystemen förefalla osannolika.

Den ännu klentrogne kan söka MMM på nätet. Hemsidan finns. Nu även med möjligheten att registrera sig för MMM-2013, och få mavros för sparpengarna.

Och under fliken FAQ står det att Bernard Madoff kunde driva sitt pyramidspel i 50 år.

Minsann.

Det är nog faktiskt så att verkligheten överträffar dikten.

Men ekonomisk apokalyps – behövs det MMM-system för det?

Publicerat

Sabuni först som sist – queerfestival och hbt i Ryssland

Först i fortsättningsbloggen Lottas Allehanda, och sist i föregångaren Lotta i Ryssland får jämställdhetsminister Nyamko Sabuni beröm för sin medverkan vid queerfestivalen i S:t Petersburg i september.

Nyamko Sabuni invigde tisdagen 25 september den svenska utställningen Paragraf 1 vid festivalen. Hur har hbt-personer framställts på museerna var frågan som belystes i vandringsutställningen med bilder ur Polismuseets, Armémuseets, Historiska museets, Nobelmuseets och Tekniska museets samlingar. Svenska Institutet och Svenska generalkonsultatet i S:t Petersburg stod för finansieringen.

I Gomorron Sverige sade hon samma morgon i en telefonintervju att ”utställningen hade inte blivit till om inte jag, min norske kollega och den belgiska ministern som invigde festivalen varit här. Vår närvaro är garanten för att de får hålla öppet”.

En sanning med modifikation kan man säga. Festivalen anordnades för fjärde gången, arrangerad av Coming Out, S:t Petersburgs hbt-organisation och Civil Right Defenders, och 2012 års festival var större och längre än någon av de tre tidigare. Den inleddes redan 20 september, och avslutades 29 september. Det var utställningen som invigdes 25 september.

Att Nyamko Sabunis och andra internationella ministrars och tjänstemäns närvaro var viktig stämmer säkerligen, men det var förvisso inte bara hbt-festivalen som drog. Europarådets ungdomsministrar, dit Sabuni hör, var nämligen samlade i S:t Petersburg för att övervara Europarådets nionde konferens om ungdomsfrågor 23-25 september. Konferensen hölls i Peterhof, tsarernas sommarpalats.

Konferensen slutade för övrigt med att ministrarna inte kunde enas om en gemensam slutdeklaration. Ryssland vägrade acceptera en skrivning som innebar att deltagarna förband sig att motverka diskriminering av hbt-ungdomar. Enligt en rapportör, nyhetsbyrån Free Island, ska den ryske ministern ha sagt att en sådan skrivning skulle innebära ”propaganda för homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet”.

Att sådan propaganda inte får förekomma, och då i synnerhet inte i S:t Petersburg, får man förstå med tanke på att stadens fullmäktige så sent som i mars i år införde en ny lag som förbjuder propaganda för homo-, bi- och transsexualitet.

Rapporter om förbud mot demonstrationer, polistillslag mot fredliga demonstranter med regnbågsfärgade plakat och texter som ”Tysta inte ner hatbrott mot homosexuella” lät inte vänta på sig.

Att S:t Petersburg i april åter fick en ombudsman för mänskliga rättigheter, Alexander Shishlov, medlem av oppositionspartiet Jobloko, har inte stoppat huliganattacker mot deltagare i demonstratoner för hbt-personers rättigheter.

Lagen överklagades till Rysslands Högsta Domstol. I oktober kom HD:s dom: Propagandalagen i S:t Petersburg bryter inte mot federala lagar, lagen hindrar inte heller att offentliga debatter förs om sexuella minoriteters sociala status och rättigheter, och inte heller begränsar den minderårigas rätt att få information om homosexualitet.

Queerfestivalen var dock belagd med åldersgräns – 18 år skulle besökare vara fyllda.

En knapp vecka efter HD:s beslut att godkänna propagandalagen attackerades två klubbar för homosexuella i Moskva av ett 20-tal personer, attacker som slutade med att tre klubbesökare tvingades söka läkarvård.

I november begärde FN:s kommitté mot tortyr att ryska myndigheter utreder attackerna och förhindrar att liknande dåd och andra typer av förföljelse av hbt-personer begås. 2016 vill kommittén ha en rapport om hur arbetet gått.

Att lagen skulle ge legitimitet åt förföljelser av homosexuella var väntat, och attackerna mot dem ökade också efter lagens införande, och efter HD:s beslut. Ordningsmakten har i liten utsträckning skyddat hbt-demonstranter, däremot har demonstranter gripits av polis, åtalats och dömts för brott mot lagen, eller för att inte ha hörsammat polismans order.

Brott mot propagandalagen är belagt med höga böter, och rättvisan är blind. Eller kanske inte.

När Madonna vid en konsert i S:t Petersburg i augusti uttalade stöd för homosexuellas rättigheter, begärde en grupp frivilligorganisationer som sade sig ha lidit skada av hennes uttalanden att böter skulle dömas ut. Domstolen avvisade kraven i slutet av november.

Nu i december har Lady Gaga upprört homofobas känslor på liknande sätt, och har hotats med böter på 50 000 dollar för sitt uttalade stöd för homosexuellas rättigheter. Om hon åtalas, och vilken domen i så fall blir återstår att se.