Pussy Riot, läsvärd Lokko-krönika och måttstockar

Ekaterina Samusevitjs dom blev villkorlig och hon kunde lämna rättssalen och gå hem 10 oktober. Samma dag fördes de andra två Pussy Riotmedlemmarna som greps i mars till ett kvinnofängelse i Perm. Domstolen fastställde Maria Alechinas och Nadesjda Tolokonnikova straff på två års fängelse.

I slutet av november begärde och fick Maria Alechina flytta till en isoleringscell sedan situationen blivit alltmer spänd mellan henne och några av de andra intagna.

De tre Pussy Riot medlemmarna dömdes för huliganism efter en kort punkföreställning vid högaltaret i Frälsarkyrkan i centrala Moskva. I sångtexten bad de Jungfru Maria frälsa dem från Putin, och protesterade mot det stöd Putin fått från rysk-ortodoxa kyrkans ledning. Föreställningen den 21 februari avbröts snabbt av vakter och kvinnorna fördes ut ur kyrkan. De två som nu sitter i fängelse greps 4 mars, Ekaterina 15 mars.

Det internationella genomslaget för nyheten om punkbönen/-protesten, och de gripna och senare dömda kvinnorna var monumentalt. Amnesty International agerade för att få dem frigivna, och protesterna mot att de häktades och senare dömdes har kommit från när och fjärran.

I en tidigare artikel om Pussy Riot, på bloggen lottairyssland.wordpress.com i april, refererade jag till Lena Jonsson, Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska Institutet, som menade att behandlingen av Pussy Riot skulle visa åt vilket håll Putin och Ryssland skulle utvecklas.

De dömdes, om än inte till maxstraffet tre år, och en av kvinnorna fick sitt straff ändrat till villkorlig dom efter överklagande. Yttrandefrihet tycks inte prioriterad i Ryssland.

Andres Lokko skrev en krönika i Svenska Dagbladet 19 augusti där han jämförde Pussy Riot, konstkollektivet som protesterar med konst och musik, och väckte en världsopinion för sin sak, med dem som dömdes i England efter kravallerna i London sensommaren 2011. Flera hundra demonstranter dömdes, två av dem till fyra års fängelse vardera för att ”ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering” skriver Lokko.

”Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Han jämför medias reaktioner på de olika händelserna, på straffen som utdömdes, och på hur uttalanden från Putin respektive David Cameron bemöttes av ”oss”.

”Det tål att tänkas lite på” avslutar han sin krönika.

Och krönikan tål att läsas. Gör det! Det finns bloggkommentarer också:

http://www.svd.se/kultur/samma-missnoje-olika-reaktioner_7431954.svd

Hur mycket skiljer måttstockarna vi mäter med här, där, och ännu längre bort?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.