Hilton Moskva, Leningradskaja Hotel, december 2011.
Maken till pepparkakshus!
Nej, jag rörde det inte. Jag visar var mitt rum är.
Dessutom var det skyltat Rör ej! och dörrvakten hade stilig uniform och såg sträng ut.
”Utländska agenter” och trakasserier
”Förut trakasserade ungkommunisterna de troende, nu trakasserar de troende LGBT-personer.”
Röst om Ryssland.
Många, inte bara troende, trakasserar LGBT-personer, kommunister och ungkommunister, nynazister och allmänt bigotta och okunniga. Sovjetiska myndigheter skyddade inte de troende, ryska myndigheter skyddar inte LGBT-personer. Tvärtom, nu som då sker trakasserierna med myndigheternas goda minne, och rent av uppmuntran.
Göteborgs-Posten skriver 27 oktober -15 med hänvisning till Newsweek:”två parlamentsledamöter från kommunistpartiet vill förbjuda att man är synbart homo, bi, trans eller queer på allmän plats i Ryssland …”
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2876894-ryska-politiker-vill-forstarka-antigay-lagen#sthash.aGBmeUuE.dpuf
Attacker mot LGBT-demonstrationer märks och får uppmärksamhet åtminstone i västmedia. Den s k anti gay-lagen får också gång på gång uppmärksamhet. Mera i skymundan bedrivs trakasserierna mot organisationer, LGBT- och andra, som betecknas som ”utländska agenter”.
Och Coming Out, den organisation jag på avstånd kunnat följa och glatts med när något tyckts gå bra, och gnisslat tänder tillsammans med i den hårda motvind som råder, den organisationen har ”shut down”, en följd av ”agent-lagen” och förföljelser.
Human Rights Watch, HRW, skriver om Ryssland och om många andra länder. Om ryska ”utländska agenter”, lagen om registreringstvång, om justitiedepartementet och myndigheter i olika regioner skriver HRW på länken:
https://www.hrw.org/news/2015/10/27/russia-government-against-rights-groups
Citat:
”On May 23, 2014 parliament amended the “foreign agents” law, this time authorizing the Ministry of Justice to register independent groups as “foreign agents” without their consent, if the ministry regards the organizations as engaged in “political activity” and if the organization is receiving foreign funding. On June 4, 2014 the amendments were signed into law.
On June 5, 2014 the Ministry of Justice promptly registered five groups as “foreign agents,” and since then has registered a total of 98, including prominent civil society groups that vigorously protested this action.”
Därefter följer listor över ingripanden från olika myndigheter mot olika icke statsstödda, NGO, organisationer. Listorna är grupperade I – VI. Från listorna har jag valt ut några organisationer som av olika anledningar har intresserat mig. Jag rekommenderar läsare att följa länken ovan och själva se mängden av drabbade organisationer och spridningen geografiskt och ämnesmässigt.
I. By October 27, 2015 the registry of “foreign agents” maintained by the Ministry of Justice comprised the following groups:
- Soldiers’ Mothers (Saint Petersburg) – August 28, 2014 (“foreign agent” status was suspended – October 23, 2015)
II. Civil law suits against NGOs by the prosecutors
The Russian Civil Procedure Code gives the prosecutor’s office powers to file a civil law suit “in defence of rights, freedoms and legitimate interests of citizens, general public or interests of the Russian Federation, its subjects and municipal entities.” The prosecutor’s office filed and won civil suits against the following six groups, arguing that their failure to register as “foreign agents” harmed the public interest. Following on relevant court rulings, the NGOs were required to register as “foreign agents” within two weeks. At this writing, three have been forcibly registered as foreign agents by the Ministry of Justice (see above), and other two closed down.
- Coming Out (St. Petersburg) – NGO lost the suit and shut down
III. Administrative Court Cases – at least 27 NGOs
Groups that a court has found responsible for failing to register as a “foreign agent” may be fined up to 500,000 rubles (over US$16,000), and their leaders personally – up to 300,000 rubles (approximately $10,000). They are:
- Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the administrative case but later lost a similar civil suit to the prosecutor’s office
- Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) –NGO won the suit
IV. The leaders of the following 6 NGOs faced administrative charges personally:
- Anti-Discrimination Center “Memorial” (St. Petersburg) – NGO won the suit but the organization chose two shut down when it lost a “foreign agent” civil suit to the prosecutor’s office
- Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) – NGO won the suit
- Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the suit
V. Official Notices of Violations – at least 29 NGOs
The groups below received official orders to “eliminate violations,” i.e. direct orders by the prosecutor’s office to register as “foreign agents” within one month of their respective dates of notice. The prosecutor’s office or the Ministry of Justice took those groups to court for failure to register. Also, once the Ministry of Justice received the authority to register NGOs as “foreign agents,” it proceeded with registering 14 of the groups below unilaterally and without their consent (see Section 1 in this document).
- “Soldiers’ Mothers of St. Petersburg”
- Moscow Helsinki Group
VI. Warnings Not to Violate the Law – 54 NGOs
The groups below were warned of a need to register as “foreign agents” if they plan to carry out “political activities” or receive foreign funding in the future.
- Kostroma Soldiers’ Mothers Committee (Kostroma)
Enligt EUObserver 30 oktober -15, har förre presidenten i Frankrike, Nicholas Sarkozy, träffat president Vladimir Putin i Moskva och sagt att ”The world needs Russia. Russia and Europe are bound to work together … there is a need for mutual respect.”
Jag har hållit med. Men respekt måste presidenter, nu-, förutvarande och kommande, också visa för de befolkningar de satts att styra över. Det finns inget respektfullt i behandlingen av minoriteter, i synnerhet LGBT-personer, i Ryssland. Tvärtom är respektlösheten ett signum, och dessutom har den kodifierats i lag.
Jag har hållit med. Men luddiga lagar och godtycklig rättsskipning gör det allt svårare.
Ska Ryssland resa sig måste medborgare och ledning lyfta tillsammans. I tillsammans ingår NGO:s. I NGO:s ingår LGBT-organisationer.
”… det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (le Carré, se https://wordpress.com/post/43932790/1351).
Putin! Låt ditt folk få lämna lidandet och råheten! Behåll heroismen, den behövs i stort,men ännu mera i smått.
Alina och segerdagen
Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.
För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.
Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*
Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.
En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353
Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.
I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.
John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).
Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”
Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.
QueerFest – S:t Petersburg 17-26 september
Om nu alla som med rätta bekymrar sig om hbtq-frågor i Ryssland hade åkt till S:t Petersburg I september, då hade queer-festivalen där fått än större stöd, och kanske rent av genomslag även I internationell media.
29 september skrev arrangörerna Coming Out i ett pressmeddelande: “The ten-day marathon of tolerance, the 7th annual Queer Festival of Russia, ended this weekend with the performance by the popular Swedish performer Motoboy, member of The Cardigans”.
Och viktigare: “Compared to last year’s, this festival went almost with no interruptions. The venue where the opening took place broke contract with festival organizers, but the plan “B” venue held its ground. “
Dagen efter öppnandet, 18 september, kom detta pressmeddelande:
One of the largest LGBT pride events of Russia, Queer Fest 2015, today opened successfully and is set for the next ten days of events.
Guests and organizers were greeted with warm words of support by representatives of the diplomatic missions of the Netherlands, Denmark, Sweden, mainstream human rights organizations and LGBT and feminist initiatives of St. Petersburg. Members of the St. Petersburg ombudsman’s staff were present, and the police presented no challenges. Despite many difficulties human rights work in Russia faces, the atmosphere of the festival was warm, sincere, and positive.”
“The police presented no challenges”. Vad som avgör om rysk polis ska hindra demonstrationer och möten kan säkert variera, men det är kanske så att mötestillstånd gör det enklare att få skydd. Med rätta kan krävas att polis ska ingripa mot våldsverkare oavsett om en manifestation har tillstånd eller inte, men det verkar som om demonstrationstillstånd ändå ger en viss säkerhet.
Utdrag ur mitt blogginlägg från maj 2014:
“… så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.”
Länk till inlägget: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/05/26/pride-i-petersburg/
Före årets queerfestival skrev Coming Out:
“September 17-26 will see the return of the Queer Festival of Russia; one of the largest Russian pride events will be held for the seventh time in the last 7 years.
Last year’ QueerFest experienced an all-out attack, with fake bomb threats, police pressures, attacks by thugs led by Milonov, disrupting the events and endangering the participants. The space for self-expression in Russia is becoming unsafe and scarce, with values of individual rights increasingly replaced by the mythical “traditional values.” But we believe a happy, healthy, free society
cannot exist without each and every member of society being free to form and express their own identity.
That is why the central topic of this year’s festival is Identity.“
Så kom då queerfestivalen i september, en lokaluthyrare backade ur av rädsla för bråk, men en ersättningslokal ordnades. ”Vi hade en plan B” som arrangörerna konstaterade, och den fungerade.
29 september kom det avslutande pressmeddelandet:
”QUEER FESTIVAL OF RUSSIA: ANOTHER LEVEL COMPLETED
QueerFest 2015 gathered over 2500 spectators, who visited the events or watched the festival online.
(En av de medverkande vid QueerFest var)
Mattias Kristoffersson, Stockholm Pride: “I was particularly impressed by the trans* discussion on Friday evening, which I have to say was the best discussion on trans* issues that I have ever been a part of. The whole discussion was so inclusive, so sincere, and so honest and respectful of everyone’s own experiences – trans* or cis. It was truly inspiring how [QueerFest] managed to create this safe space for everyone.”
Photos from the festival: http://queerfest.ru/QueerFest is a unique event in human rights. It was invented in order to once a year create in St. Petersburg a platform for dialogue between the various parts of society to promote tolerance to the invisible and stigmatized groups. In the fight against homophobia, biphobia, transphobia and xenophobia in general, the festival chooses a language understood by everyone – that of culture, art, and beauty. QueerFest is organized by the ”Coming Out” LGBT group.
Öppna länkarna, läs och se bilder, och öppna länken till mitt inlägg från maj där det finns en länk till bilder från demonstrationen i maj. Låt oss sedan alla hoppas att fridsstörare vid framtida manifestationer och festivaler kommer att hållas kort av polisen och att den skamliga lagen mot ”propagande för onaturligt sex till minderåriga” avskaffas med det snaraste. Ryssland har så många andra problem att lösa, och bör ägna krafter år detta i stället för att förfölja minoriteter.
Tullstationen i Taganka
”Har någon hört talas om ”Vremini Vost?”
Så börjar en av historierna Staffan Ringskog berättar i ”Mockba 2011, möte med det nya Ryssland och dess grannar”, utgiven på Sahlgrens förlag 2011.
Vremini Vost är ett ”litet rosa papper med grön inramning”, något som varje person som kör en bil registrerad i utlandet på ryska vägar måste föra med sig.
Ett sådant litet papper fås när man kör in i Ryssland, och om de behöver förlängas utöver den först givna tiden kan det bara ske i Moskva, på Ryska Federationens tullstation.
Historien handlar om hur detta går till: osäkerheten, köerna, väntan, barska myndighetspersoner, straffavgifter, märkliga krav på dokumentation, upprepade färder fram och tillbaka tvärs genom Moskva till olika myndigheter – med tunnelbana, bilen saknar ju dokument och har beslagtagits.
En snudd på ändlös historia, med en kommentar från en förare av svarttaxi som till sist anlitas:
”- Du har problem med din bil inte sant? Jag kör många till tullstationen i Taganka. Ryssarna är ett listigt folk, man plockar sina medborgare på pengar med en massa konstiga bestämmelser. Men framför allt knycker man vanligt folks energi, man tröttar ut dem med en massa onödigheter hit och dit.”
Eftersom det inte är en själv som tillbringar 16 dagar flängande genom Moskva, från rum till rum, från kassa till kassa med vresiga eller rent oförskämda myndighetspersoner vid varje stopp, är det en ganska rolig historia.
Men det krävs bara ett besök på ett ryskt postkontor för att veta precis hur det känns – köandet, väntandet, vresigheten, hur allt tycks ha ordnats för att vara så osmidigt och otrevligt som möjligt för kunden/medborgaren/besökaren.
”- Hela systemet är djupt förnedrande och kränkande, och det är också meningen. Detta är Ryssland, eta Rossija!”, sammanfattar svarttaxiföraren.
Så sade också Sylvie, fransyskan på språkkurs i S:t Petersburg när bordet på studenfiket fortfarande efter två veckor stod kvar och vickade på ojämna ben så kopparna hasade över bordsskivan:
– Eta Rossija … it’s Russia.
Vänner, fiender, affärer och strategi
Frankrike bröt kontraktet med Ryssland om leverans av de två krigsfartygen Mistral. Det kostar Frankrike omkring en miljard euro i återbetalningar och skadestånd.
”Lite får man ta”, tänkte kanske fransmännen, i ljuset av EU-sanktioner och annekteringen av Krim.
Men redan i december 2014 såldes franska helikoptrar till ett värde av 2,5 miljarder euro till Polen.
Och senare har Frankrike sålt 36 Rafale stridsflygplan till Indien för 6 miljarder dollar, och i maj kunde man läsa i Al Jazeeras engelska upplaga att Frankrike tecknat ett avtal med Qatar (ni vet, det där landet där fotbolls-VM ska spelas 2022 och som kritiserats kraftigt för gästarbetarnas villkor) om försäljning av 24 Rafale plan till ett värde av 6,3 miljarder euro. (Man kan undra över summorna, men det är vad som rapporterats i olika media.)
http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2015/05/qatar-agrees-buy-24-rafale-fighter-jets-france-150504100952250.html
Försäljningen till Indien ledde till en besviken och upprörd artikel i Forbes, signerad Jean-Pierre Lehmann. ”India’s Wrong Priorities … ”
http://www.forbes.com/sites/jplehmann/2015/04/12/indias-wrong-priorities-as-children-go-hungry-pm-modi-buys-fighter-jets-in-france/
De franska försäljningsframgångarna ledde också till en artikel i SvD under rubriken ”Gripenkonkurrent stärker sin ställning” (11 maj, 2015. Där tar reportern också upp avtalet om försäljning av 24 Rafale till Egypten tidigare under 2015.)
Ryssland utmålas som ett hot mot fred och frihet i Europa, med hänvisning till Krim, till östra Ukraina och till Georgien (där strider inte inleddes av rysk trupp, men det georgiska anfallet brukar förklaras med föregående provokationer från rysk sida).
Sanktioner och motsanktioner har följt efter annekteringen av Krim, och de ekonomiska konsekvenserna har blivit stora, inte bara för Ryssland utan även för europeiska företag. (Finsk mejerinäring till exempel. Valios produkter expanderar nu på svenska butikshyllor.)
Inga krigsfartyg till Ryssland alltså. Men den franska affären kompenseras av vapenaffärer med andra länder. En sammanfattning av pro et contra-argument baserad på ren ekonomi gjordes av hemsidan http://nomistralsforputin.com/drupal/?q=LastArgument
Om någon har synpunkter på europeiska vapenföretags affärer med andra stater än Ryssland som attackerar andra stater så har det inte fått särskilt stora rubriker.
Till exempel på Saudiarabien som nu leder en koalition av stater som bombar Jemen. I koalitionen ingår Qatar och Egypten. Säkerhetspolitik.se skriver:
”… Offensiven mot huthirebellerna genomförs av Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar och Kuwait. I ett gemensamt uttalande säger man att man förutom rebellerna också ska slå ner al-Qaida och IS i Jemen. Under natten mot torsdag förra veckan anslöt sig även Jordanien, Egypten, Sudan, Marocko och Pakistan till offensiven.
USA deltar inte aktivt i attackerna mot rebellerna, men man har hjälpt Saudiarabien och de andra deltagande länderna logistiskt och underrättelsemässigt.”
http://www.sakerhetspolitik.se/Arkiv/Omvarldsbevakning/2015/Hot-om-inbordeskrig-i-Jemen–/
Bakom Säkerhetspolitik.se står MSB, Myndigheten för säkerhet och beredskap.
”USA, som stödjer den sunnimuslimska alliansen med bland annat lufttankning, sänder hangarfartyget USS Theodore Roosevelt och robotkryssaren USS Normandy till området. Deras uppgift, enligt Washington, blir att kontrollera att shiamuslimska Iran inte levererar krigsmateriel till Huthirebellerna – något som Teheran ihärdigt har förnekat.”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/saudiarabien-hot-i-jemen-utslagna_4505582.svd
Jemen är nu på god väg att bli ännu en ”collapsed state”, och döda jemeniter kan räknas i tusental.
De totala satsningarna på militär och vapen under 2014 då? Hur de såg ut har Sipri redogjort för i en rapport som refererats under rubriken ”Ny rapport: Ryssland rustar” i Svd 15 april, och rubriken ”Östeuropa upprustar” i Metro 13 april.
Totala militärutgifter i världen låg på 1776 miljarder dollar. Överlägset mest satsade USA, 610 miljarder dollar, följt av Kina, 216 miljarder dollar, och på tredje plats Ryssland, 84,5 miljarder dollar, Saudiarabien 80,8 miljarder, Frankrike 62,3 miljarder och Storbritannien 60, 5 miljarder.
Enligt Metro ökade Polens militärutgifter med 13 procent 2014, och planeras öka med 19 procent 2015. I Baltikum beräknas ökningen bli 7,3 procent i Estland, och hela 50 procent i Litauen. Ökningen låg på 8,4 procent i Ryssland under 2014.
Procenttal är naturligtvis osäkra parametrar när reella tal inte finns med. Det illustreras av ökningen med 23 procent i Ukraina 2014, till en total militärbudget på 4 miljarder dollar.
Ryssland rustar sin militära förmåga från en nivå som var mycket låg men har ändå bara en bråkdel av USA:s militärbudget. Allt tal om att Ryssland skulle se Natos expansion längs landets gränser som en provokation avfärdas av europeiska politiker och media, samtidigt som den ryska upprustningen och övningsverksamheten ses som som hot och leder till ytterligare förstärkningar av vapen och trupper i Natoländerna längs dess gränser.
Med Islamiska Staten i Syrien-Irak, upprepade blodiga attentat i Irak, Afghanistan och Pakistan, blodiga konflikter i Nigeria och Mali, och Irak och Libyen som ”collapsed states” som en direkt följd av militära interventioner av västländer och närmast oöverblickbara flyktingströmmar till Europa, citeras Storbritanniens dåvarande utrikesminister i SvD 11 mars 2015 sägande: ”Vi befinner oss i en terräng som är välkänd för alla över 50, där Rysslands aggressiva beteende utgör en tydlig påminnelse om att landet har en potential att bli det största enskilda hotet mot vår säkerhet, sade han under ett tal i London.”
Att i denna propagandastorm mot Ryssland som ”vanliga” media deltar i finna en svensk officer sägande i Officersförbundets (av alla!) tidning nr 1, 2015 att ”Vi måste vara realister. Vi har en lång kust och ett stort luftrum i Östersjön. Och ska vi vara ärliga så är allt inte bara svart och vitt. Den militära flygverksamheten i Östersjön har ökat avsevärt de senaste åren från både Ryssland och västländerna. Detta har medfört att risken för provokationer mellan olika flygplan ökat påtagligt. Här ska man inte göra för stor skillnad mellan ryska och västerländska flygplan”.
Visst svindlar det lite?
Officeren i artikeln är namngiven, men den läsare som vill veta det får leta upp det själv.
Att delta vid Segerparaden i Moskva 9 maj ansåg statsmän i EU och USA vara förkastligt med tanke på Krim och rysk aggression. De avstod tillsammans med Vitrysslands president Lukasjenko och Nordkoreas Kim Jong-Un. Med i Moskva fanns bland andra Kinas president Xi Jinping, Indiens och Kubas presidenter Pranab Mukherjee och Raul Castro och Egyptens ledare al-Sisi.
Putin var mycket besviken över att västledarna, inklusive de tidigare allierade under andra världskriget inte kom, och refererades efter det direktsända telefonfrågeprogrammet med honom i april: ”Mr Putin also suggested that “the Washington Obkom” – a reference to a Communist Party committee – had “prohibited” some countries in Europe from joining Victory Day celebrations in Moscow on May 9. Western leaders are boycotting the event over Moscow’s alleged intervention in the armed conflict in eastern Ukraine.”
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/11542911/Vladimir-Putin-the-US-is-trying-to-impose-its-will-on-other-states-just-like-the-Soviet-Union.html
Markeringen från västledarna som inte var med vid firandet av 70-årsdagen av segern över nazi-Tyskland tycks inte ha gällt Putin – honom träffade John Kerry i Sotji veckan efter. Att flera av de som var med på hederstribunen inte heller är oberörbara visar ovanstående redogörelse för vapenaffärer. Att Kina inte riskerar att drabbas av markeringar liknande den mot Segerdagen är givet, trots Tibet, Östturkestan (Xinjiang), Himmelska Fridens torg och utvecklingen i Hongkong.
Vad man protesterade emot synes alltså vara Segerdagen. Själva begreppet ges en ominös betydelse, ”segerdag”, inte fredsdag. Men med segern kom freden, åtminstone i förhållande till nazi-Tyskland, och det var och är en dag att fira ur rysk synvinkel.
”Vad betyder Segerdagen för dig? Frågar Anna-Lena Laurén en kvinna som deltog i firandet. Svaret: ”Glädje. Fred. Vi firar att vi har fred och samförstånd”.
Laurén frågar vidare: Varför måste man då rulla in så mycket krigsmateriel på Röda torget?
”Anna svara vänligt, lite häpen över frågan.
– För att signalera att vi kan försvara oss. Vi måste visa hur starkt Ryssland är.”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-maste-visa-hur-starkt-ryssland-ar_4552010.svd
Det finns mängder av ”men” i detta, mängder av saker att säga om Krim, om andra världskrigets slut, om Molotov-Ribbentrop-pakten, om varför det ena och det andra.
Och också om rysk närvaro med soldater och försändelser av krigsmateriel till östra Ukraina. Rapporten som den i februari mördade Boris Nemtsov samlat material till har färdigställts och presenterats av vänner till honom. 9 miljarder kronor ska Ryssland ha lagt ned på kriget, och 220 ryska soldater ha dödats i strider där. (SvD 13 maj, 2015)
(I april meddelade SvD att 300 amerikanska fallskärmsjägare kommit till Ukraina för att utbilda tre ukrainska bataljoner och det nationella gardet. Inga kostnader nämns i nyhetsnotisen.)
Polen valde att 7 maj hålla en ceremoni i Gdansk på den plats där det tyska överfallet på Polen började och andra världskriget startade. Men Polen ville inte förringa sovjetiska offer och Röda arméns segrar, enligt president Komorowski.
Det är svårt att se uteblivandet från firandet i Moskva som något annat än just det. Hedersamt ändå att förbundskansler Merkel var med 10 maj då hon och Putin lade ned en krans vid den okände soldatens grav.
Jag kan rekommendera Eino Hanskis ”De långa åren” som läsning för den som vill veta mera om vad den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (nu S:t Petersburg) innebar för civilbefolkningen. Och Svetlana Aleksjevitj ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.
Efter att ha sammanställt nyheter på ett för väst så ofördelaktigt sätt, har jag då något förslag på hur väst möjligen borde agera?
Ja. Väst borde se att Ryssland precis som USA, och alla andra kända stater, försvarar sina egna intressen. De har intresse av säkra gränser. De vill inte ha missiler riktade mot sin huvudstad, och inte heller mot andra delar av sitt territorium. Det är inte konstigare än att USA drog en absolut gräns vid ryska missiler på Kuba. Till intressen räknas också ekonomiska intressen. Det är inte konstigare att Ryssland är angeläget om att inte förlora inflytande över industrier som deras försvar är beroende av i östra Ukraina än att Sverige såg till att behålla tillverkningen av ubåtar i Sverige. Saudiarabien, Kina, Indien, och andra stater, små och stora, skyddar sina territorier och sina ekonomiska intressen.
Varken människor eller djur vill bli inträngda i ett hörn. De som kan, människor och djur, reagerar i en sådan situation med att attackera.
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks (M) kommentade EU:s utrikesrepresentant Mogherinis frågor att diskutera angående EU:s grannskapspolitik som styr samarbete med grannar österut, länderna söder om Medelhavet och i Mellanöstern, i synnerhet presumtiva nya medlemsländer som Moldavien, Georgien och Ukraina.
En av frågorna gällde om EU borde närma sig Ryssland.
”Vår grannskapspolitik är inte ett hot mot Ryssland. Ryssland kanske ser det så, men den synen kan vi inte acceptera som utgångspunkt när vi ska ta fram hur våra relationer med grannländerna ser ut” sade Hökmark.
Byt ut Ryssland mot Nato i citatet ovan, och prova hur det låter.
Det strategiska spelet förstår (en del) militärer och (en del) diplomater och (kanske en del) politiker. Det är sorgligt att inte mera görs/skrivs/sägs som skulle få flera att förstå det.
Fotnot:
EU Observer gjorde ett första april-skämt av Mistralaffären och sände ut ett pressmeddelande https://euobserver.com/news/128217 om att EU skulle köpa de två fartygen, ge dem namnen ”Juncker” respektive ”Mogherini” och placera ett fartyg i Riga och det andra i Lampedusa. Den noggranne läsaren blev misstänksam om inte förr så när artikeln annonserar att ””Juncker” kommer att segla under Panamaflagg, av skatteskäl”, för att inte tala om att ”Juncker” senare ska flyttas från Riga till Luxemburg. Till Luxemburg? Hmmm …
Inte utan förnöjelse meddelade Meduza senare samma dag att RIA Novosti, Tass, RT, och Interfax låtit sig luras.
https://meduza.io/en/lion/2015/04/01/eu-newspaper-s-april-1-joke-fools-russian-news-agencies
Bilder av Chodorkovskij
Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).
En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.
För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:
”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”
Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).
Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).
De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).
Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.
Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)
Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.
Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.
Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)
Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.
Stalin och det som kom efter
Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.
Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.
Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.
I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).
Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)
Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.
I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?
Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)
För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)
Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.
”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”
Korruption och sjukvård
I Cancerkliniken skriver Alexander Solsjenitsyn om Pavel Nikolajevitj som fått en böld på halsen och en remiss till cancerkliniken.
Hans hustru Kapitolina Matvejevna, ”med sin jättelika silverrävsboa över axlarna (följer med honom) in i korridoren, förbi anslaget med ’Förbjudet att gå in med ytterkläder’” när han ska skrivas in. Hon säger:
– Hör på syster Mita, det är något ni bör veta. Min man är en högt meriterad man, en ytterst värdefull arbetare. Han heter Pavel Nikolajevitj (…) han är även i vanliga fall van vid att bli ompysslad, och nu har han en sådan allvarlig sjukdom. Går det inte att ordna en ständig joursyster hos honom?
(Mita skakar på huvudet)
Det är gräsligt med denna opersonliga behandling! (…) Syster jag vill i alla fall be er, ni känner ert folk, och det är lättare för er att organisera det hela. Ta och tala med en sköterska eller ett biträde så att Pavel Nikolajevitj får lite särskild vård under hand … Hon knäppte upp låset till sin stora svarta handväska och drog upp tre femtirubelsedlar ur den.
(…)
”Mita lade båda händerna på ryggen:
– Nej, nej, sådana uppdrag …
– Men jag ger er dem ju inte! Kapitolina Matvejevna stack de spretande sedlarna i bröstet på henne.
– När det nu en gång inte går för sig i laglig ordning så … Jag betalar för arbetet! Och ber er bara att vara så älskvärd att lämna det vidare!
– Nej, nej! Sköterskan hade blivit kyligare i rösten.
– Så gör man inte hos oss.”
(ss 9-11, Cancerkliniken, Wahlström&Widstand, 1973)
Att vilja (och kunna) betala sig före i köer och för extra service är inte något som försvunnit med Sovjetunionens upplösning. Anna-Lena Laurén som oförtröttligt skriver intressanta reportage och nyhetsartiklar från Ryssland, Ukraina och Krim i Svenska Dagbladet, skrev härförleden om hur Krimbor ser på annekteringen till Ryssland. En av de intervjuade är i stort sett positiv, en annan klart negativ. En av många saker som blivit sämre tycker den senare är att det inte nu inte går att betala sig före i kön till röntgenundersökning på sjukhuset. (tyvärr har jag inte hittat länken till artikeln, den verkar inte ha publicerats på nätet.)
Vilken förälder som helst skulle bli förtvivlad om ungen man misstänker ha lunginflammation inte får den vård man anser behövs.
Men att det inte längre går att betala sig fram anges som skäl för att det var ”bättre förr”, är ändå värt att fundera över.
Nu kan det finnas andra skäl till att mutförsöket inte gjorde avsedd verkan denna gång – diskriminering p g a språk till exempel. Men föräldern i detta fall var ryskspråkig Krimbo, så det verkar inte sannolikt. Personliga skäl? Andra hade redan betalat mera för förturer? Vad vet man?
Det kan ju också ha varit som hos Solsjenitsyns syster Mita:
”- Så gör man inte hos oss.”
Att mutor och korruption inte försvinner med byte av makthavare från rysk till ukrainsk tror jag ändå man kan ta för givet. Det märkliga i det här fallet var att omutbarheten togs som exempel på att det blivit sämre på Krim efter annekteringen.
Kanske i synnerhet som den utbredda korruptionen brukar vara förklaringen till de folkliga protesterna i Ukraina och de långvariga demonstrationerna på Majdan som ledde till att Janukovitj avsattes.
Om korruption i Ryssland och Ukraina finns en vetenskaplig undersökning som jag har refererat till tidigare:
Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013.
Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption i främst Ryssland och Ukraina.
https://wordpress.com/post/43932790/951
Korruption är ett smörjmedel i ett dysfunktionellt samhälle. Säväl ukrainare som ryssar, och jag, skulle hellre se korruptionsfria samhällen. Men frustrationen över att inte kunna betala sig före i sjukvårdsköer när ens barn är sjukt är förståelig, och dessutom potentiellt livshotande för den sjuke.
I Sverige har det lösts på andra sätt än med korruption, men fortfarande är pekuniära tillgångar det som kan ge företräde.
Pride i Petersburg
Det finns dagar när det känns lite bättre att vara människa i världen. En sådan dag var 17 maj 2015.
Och nej, det var inte Norges nationaldag som gladde alldeles särskilt, även om den också är värd att glädjas åt.
Det var pridedemonstrationen på Marsovo Pole i S:t Petersburg som gjorde dagen särskild.
Coming Out, LGBT-organisationen i S:t Petersburg hade dagarna innan skickat ut ett pressmeddelande där den diaboliske lokale fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov citerades. Det var han som lade förslaget som ledde till den famösa ”förbud mot propaganda för homosexualitet”-lagen, ofta refererad till som ”anti-gaylagen”. Så här ska denne ha sagt inför årets demonstration:
“I don’t know if I will be able to personally prevent this action, but there are people who are planning to chase them away. We will not rest until we achieve full prohibition of public abasement of traditional values in St. Petersburg. The timer of people’s wrath has been started.”
Traditionella värden, kantänka. Förtryck av minoriteter. Ska det vara ett ”traditionellt värde” som ska försvaras. Skamligt är ordet.
Så mycket bättre då, så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.
Idaho-day kallades demonstrationen, akronym för International Day against Homophobia and Transphobia, en “Rainbow flashmob”.
Temat för manidestationen var “Love Does Not Delight in Evil.”
Något för Milonov och andra försvarare av ”traditionella värden” att tänka på. I synnerhet om de kallar sig kristna.
Pressmeddelandet 17 maj citerar också Polina Andrianova, aktivist i Coming Out:
“The collaboration with the St. Petersburg ombudsman institution and the attitude of the police were beyond reproach. If last year the police did their job but their homophobia was clear, this year we felt we had a true ally. Many factors could play a role in the improving attitudes, but one of them must be the continued focus of LGBT activists on constructive collaboration and dialogue with wider society.”
Ännu en anledning alltså att glädjas denna 17 maj: polisen i S:t Petersburg gjorde sitt jobb, de skyddade aktivisterna.
På Facebook publicerade Coming Out bilder från manifestationen. Se och gläds!