Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?
Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.
Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?
Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.
Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.
Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.
Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet: http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/
Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.
Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.
Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/
Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.
Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti. Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.
I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.
Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.
Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:
Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:
Och på motstående tunnelvägg:
Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå:
Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:
Felstavat … tj- ska det väl vara?
Vad nu det skulle vara bra för?
Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …
I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.
Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.
KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.
De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.
Och sedan blev det lättare att se målningarna:
De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.
Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.
Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.
Som det här:
Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:
Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.
För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:
Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.
Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara ”döda” utrymmen.
Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken ”Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. ”Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.
Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.
I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på ”Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.
Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig:
Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.
Ahniwa Ferrari CC The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm
En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.
På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.
Snön kommer under lossningen.
Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.
Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.
Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.
Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också
I sydväst ligger fågelbergen.
ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.
Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.
Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.
I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.
Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.
Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.
Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.
Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.
Røstlandet.
Annat om Røst:
Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.
För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.
15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.
Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje
Jag återkommer till Bodil Malmsten, denna underbara författare som får mig att skratta och tänka. Skrattar gör man för att man känner igen sig, eller för att man blir överraskad.
Bodil Malmsten behärskar båda formerna.
I ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” skriver hon om lyckoproblemet:
”All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till samma sak – det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. (…)
Att städa ett skåp ger större lycka än att åka till en paradisö.
Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet så har man i alla fall ett städat skåp.”
Eller hur?
Om det vietnamesiska språket, språkkursen på band och de sex olika tonfall som en stavelse kan uttalas med:
”… en vietnamesisk röst som på bandet säger ett ord som för ovana öron är: mä.
Ordet mä upprepas sex på varandra följande gånger för att eleven ska lära sig höra skillnad på de sex olika tonerna.
Jag hör ingen skillnad.
mä
mä
mä
mä
mä
mä
Efter tre månader i Hanoi är det omöjligt för mig att få taxicahuffören att förstå vad jag säger när jag ber om att få bli körd till Quoc Hoa Hotel på Bat Dan Street.”
Vad ska den säga som aldrig hört skillnad på avô och avò? Bara skratta.
Eller följande, om att bli inparkerad på franska:
”Vinkar gubbarna åt höger vrider jag åt vänster och tvärtom. Min franska som inte är något vidare till vardags blir inte bättre av att stå i centrum för spektaklet.
’Jag förstår mig inte om ni behagar’. Säger jag och lämnar över åt gubbarna. Hoppar ur och glömmer att dra åt handbromsen. Hade jag inte i sista stund lyckats kasta mig på spaken hade en katastrof av aldrig tidigare skådat slag hänt där på parkeringen, men jag lyckas och belönas med en stående ovation av folkmassan.
Baskrar kastas i luften. Marseljäsen sjungs.
Till folkets jubel lämnar jag parkeringen … ”
Men hon skriver också om Georg Henrik von Wright, eftertänkaren. Det bör inte citeras, det bör läsas.
Hon skriver om Kapucsinski, hon skriver om Eva Joly, den norska utredningsdomaren, och Elf under rubriken ”Om sluskars mätresser”.
Hon skriver under rubriken ”Pol Pot och Posten” där elförsörjningen får följa med i samma svep som Posten, och hon skriver
”Om brottsförebyggande bedrifter”:
”Som en del i förskingringsprocessen ska biblioteken privatiseras.
Läggas ut på lägsta anbud. Som snöröjningen i Stockholm som gick till lägstbjudande vilket medför att stockholmarna inte längre kan gå ut i den händelse av nederbörd. Innebörden av begreppet insnöad aktualiseras.”
Och om ”Titta ett tåg”:
”Bara för några år sedan var det ovanligt med stopp i lokaltrafiken i Stockholm.
’Det var stopp i tunnelbanan’ sa man när man kom för sent.
’Åh fan’ sa den till vilken ursäkten gavs.
(…)
Vintern 2000 var det dramatiskt om ett tåg kom.
(…)
Titta ett tåg!”
Det finns mycket , mycket mer att glädjas åt och fundera över i Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Albert Bonniers förlag gav ut den i Bonnierpocket 2004.
Tryckfelsnissar är vi allihopa snart när inte bara korrekturläsare utan också redigerare tycks försvinna från redaktionerna.
Det är inte roligt alls, men ibland är tryckfel ändå ganska kul.
Ett som kanske några läst om tidigare men som jag fann först i Agneta Ullenius kvalitetsredaktörsspalt i SvD i oktober 2011, och som jag nogsamt sparat och med ojämna mellanrum muntrar upp mig med är följande:
”Dag 1 skriver tidningen: På lördag är det torsdag i stället för på onsdag.
Dag 2 kommer en rättelse: Vi menar att det är torsdag på lördag och inte som brukligt på onsdag.
Dag 3 får läsarna äntligen veta sanningen: Det ska vara torgdag på lördag.”
Vill inte undanhålla ett annat av Ullenius exempel:
”Vi beklagar tryckfelet i gårdagens tidning där vi uppgav att den nya statyn på torget var gjord av farmor. Det rätta förhållandet är naturligtvis att den är gjord av mormor.”
Så det kan bli.
Den nyligen invigda statyn av JP Johansson vid Gustav Adolfs plan i Enköping är i varje fall gjord av brons. Och Peter Linde.
Claes Eriksson får 2014 års Tage Danielsson-pris. Det gläder mig. Det gläder säkert Claes Eriksson också.
Annat som gläder mig är sista strofen i hans Hopp i samlingen Alster – en stunds texter (Ordfront 2003). Den lyder som följer:
I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen
det skrivs mig på näsan väsentligen
hur världen ser ut nu egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna
och hoppas i all denna vridningen
att världen är bättre än tidningen.
Det finns en strof om Bryssel i Hopp också.
Vill ni veta hur den går kan ni kanske köpa boken på antikvariat, eller låna den på biblioteket, om det finns kvar,
Gör ni det kommer ni också att hitta följande, som gjort mig glad mellan skurarna:
Glad såsom fågeln, som flyttar från Sverige
hälsar jag hösten i dimma och slask
Borta är sommarens äckliga färger
Hösten är här med sitt regn och sitt plask
Hör hur de tjutande stormarna gny
Vråla och gny! Vråla och gny!
Lycklig i kylan jag står och studerar
lågtryck och hagel och regn som passerar
Från väst och från öst
ifrån väst och från öst
i den härliga årstiden höst.
Se där en som vet hur det känns, jomen.
Det är annat det än Karlfeldt och ”den vår de svage kallar höst”.
