Skaparbyn på Ön i Hedesunda ritades av Ralph Erskine. Skaparbyn är en fascinerande plats, och Erskine en fascinerande person. Brittisk arkitekt som kom till Sverige för att studera funktionalismen, och blev kvar. Han gick bort 2005.
Till hans minne delas varje år ut The Erskine Award. 2017 års Erskine Award gick till ett gemenskapshus för flyktingar, byggt på en övergiven amerikanska militärbas i Mannheim, Tyskland.
Arkitektstudenter har ritat gemenskapshuset som av juryn beskrivs som ”detta sinnliga byggnadsverk (manifesterar) Europatankens värdegrund”, ett byggnadsverk där plats, landskap och byggnad är ett.
Många parter medverkade till att genomföra projektet, läs mera om det i Sveriges Arkitekters tidning.
På nätet finns gott om bilder av olika byggnader som ritats av Ralph Erskine. De är värda att se. Sök och förundras.
Tänk så mycket enklare det vore om offentlig konst fanns tillgänglig på nätet, lätt att hitta bilder, lätt att hitta uppgifter om konstnären, lätt att hitta tips om var det kan finnas flera verk av samma konstnär.
Som när jag gick runt i Leksands centrum och såg de här små figurerna vandra i en fontän på ett torg, och deras likar på överkanten av en sten invid en affärsfastighet inte långt därifrån.
Inga uppgifter om konstnären kunde hittas vid fontänen eller på stenen, men bilder kunde jag ta. Väl hemma sökte jag på Wikimedia utan framgång, och på Leksands hemsida likaledes utan framgång.
Efter mångfaldiga klick och stor frustration fann jag ändå namn.
Konstnären har jag anledning tro heter May Lindholm, född i Norge bosatt i Siljansnäs.
Figurerna kallas Nystingar. De är … mer än charmiga, de gör en trött besökare hjärteglad att se.
Jag skulle vilja veta mer om dem.
Jag skulle vilja veta mer om konstnären, och inte minst skulle jag vilja veta om det finns fler Nystingar att glädjas åt, i Leksand eller i andra städer.
Tänk så bra om det vore enkelt att hitta upplysningar om offentlig konst och dem som gjort den.
Tänk så bra om HD och BUS tänkt lite bättre. Rentav bra.
Glädjande nog är inte alla kommuner som Enköpings. I Uppsala finns små, och ibland större, exempel på street art.
I Gottsunda kan man nu se en stor målning på innergården mellan G-centrum och höghusen på Valthornsvägen. Se så vacker den är!
I Uppsala centrum kan den uppmärksamme få syn på ett elskåp – just det, elskåp – som Mira Sjögren har dekorerat – och ja, hon hade tillstånd. På Kungsgatan utanför Camus bokhandel nära korsningen med Skolgatan finns målningen där motivet bygger på konstnärens intresse för hållbarhets- och miljöfrågor. Symbolspråket ska läsas från vänster till höger.
På Klostergatan nära kemtvätten finns ett annat elskåp, mera traditionellt grått och med rester av affischer. Men inte bara det. Den som tittar noggrannare och läser får en tankeställare.
Sentensen är gjord med schablon, och schablonmålningar har faktiskt funnit en fristad även i Enköping.
Skrid om ni vill, men annars åk, gå, se till att ni tar er till Verket!
Se sommar- och fasta utställningar i Avestas gamla järnverk med Dalälven som granne.
Bara miljön gör det värt ett besök, och med konstutställningarna blir upplevelsen än mäktigare.
Kjell Engman, mycket liten del av Vita frun och smederna.
En av de som gjorde störst intryck på mig var Kjell Engmans glaskonst, Vita frun och smederna.
Glas och ljus i en lokal där tak och hörn försvinner i mörker ger dimensioner åt skulpturerna som en annan lokal aldrig skulle kunna förmedla.
En annan Sonja Nilssons Korridoren. Gå genom en dörr, hur svårt kan det vara? Inte alls svårt. Det svåra är att hitta ut ur spegelkorridorerna.
Sonja Nilssons Korridoren. Suddet längst in och bort är fotografen.
Olafur Eliasson har använt spegeleffekten i en lokal i storlek motsvarande liten hiss i en utställning på Århus konstmuseum 2008. Fascinationen, och en lätt hisnande känsla, är densamma i Korridoren.
Och så OLEK, Agata Oleksiak. Ett virkat rum, en virkad cykel, en virkad värld. Alltså, en invirkad värld, en värld som OLEK gjort tillsammans med en grupp kvinnor nyanlända till kommunen och som med fantastisk hantverksskicklighet täckt soffa bord, vägguret, leksaker, dörrar – allt – i garn i många färger. Tapeterna har mönster av virkade figurer, och lutad mot rummets yttervägg cykeln.
Och filmen. Hur det såg ut och vad som sedan hände.
OLEK, Agata Oleksiak, och det rum som virkades in. Vad som sedan hände visar filmen som ingår i installationen.
Allt sammantaget en konst- och konsthantverkupplevelse utöver det mesta.
Att de flesta av de deltagande konstnärerna inte nämns här betyder inte att de inte är värda uppmärksamhet eller deras verk inte att ses. Tvärtom.
Läs och se mera på www.verket.se.
Sommarens utställning Struktur pågår till 18 september.
Hasta till Avesta och Verket!
PS OLEK deltar i ännu en kultursatsning för integration i Avesta. Gula villan virkas in i rosa garn, och det ska stå klart i mitten av augusti. Det borde alltså vara färdigt nu. Christos projekt må ha varit monumentala, men OLEKs är närmare. DS
PPS Om fönstren ingår bland de officiella konstverken är lite oklart, men roliga är de, och det är inte denna (höjdrädda) Lotta som varit i farten. DDS
Hök eller falk, för de högst uppsatta en örn. Falkenering, jakt med fåglar som vapen, har dåligt rykte. Men lika lite som säljägare utrotar sälar så utrotar falkenerare fågelarter.
Miljögifter däremot, kemikalier på jord och i vatten har decimerat åtskilliga såväl land- som vattenlevande arter.
Det finns böcker om falkenering, hur fåglar tränas, vilka hjälpmedel som behövs och hur de ska användas. En sådan bok skrevs 1948 av Frank Illingworth i England. 1975 trycktes den fjärde delvis omarbetade upplagan, och 1978 gavs den ut i ännu ett nytryck.
Bland alla råd och tips och en del ”gör-absolut-inte” berättas historier om fåglar Frank Illingworth haft. Många av dem relaterar till hur de tränats, hur deras boplatser inretts, dragfria och med vilo- och sittplatser på lämpliga ställen. Men historien om pilgrimsfalkshonan Mrs Andy Capp ger ytterligare en dimension åt falkenerarfamiljens leverne:
”Mrs Andy Capp was a fighting machine, remorseless, gifted in aerobatics, with fear of none. (Så långt följer beskrivningen det vanliga mönstret, men så …) … regularly she went for walks on the collar of a Labrador. (!, pilgrimsfalkar blir 40-50 centimeter långa!). Once she leant forward to tweak the dog’s ear, whereupon Reg (hunden) let out an almighty yowl (tror jag det) and took off at the double with Mrs Andy Capp hanging on to his collar, her wings at near-stretch for balance. (se det framför er, labradoren rusande fram med en pilgrimsfalk balanserande i halsbandet). All most undignified, especially so when Reg swerved violently under a bush (!!) and Mrs Andy Capp let go and threw up (steg upp) and waited on, for all the word as though she planned to stoop on Reg and really tweak him.” (Aargh, han strök av sig fågelskrället under en buske! En syn och en historia värd att bevara och föra vidare till eftervärlden, även till dem som aldrig skulle drömma om att ägna tid åt en bok om falkeneringskonsten).
Frank Illingworth och familjen förefaller ha mera förståelse för falken än för labradoren.
”I think her nibble was just an idle inquiry: ’I wonder what these things hanging down on either side of Reggie’s head are?’” Och Reg fick fortsättningsvis tillnamnet ”Poor”. ”Poor Reg”.
Nå, pilgrimsfalkar, i synnerhet tränade, är rarare än labradorer. Men ändå, nog kunde Reg få lite erkänsla och beröm för rådigheten att fara i väg under busken.
Historien om Reg och Mrs Andy Capp återfinns på sid 79 i Frank Illingworth’s ”Falcons and Falconry”, 1978, Blandford Press, Poole, Dorset.
I boken som sedan den inköptes för 3,25 pund i Newcastle 1980 stått i bokhyllan halvläst finns en samling tidningsurklipp om rovfåglar, kriminell rovfågelshandel och kronans vilt. En av artiklarna handlar om Gleneagles i Skottland där falkeneringskurser ännu anordnas. Klippet kommer från UNT, februari 1990.
Det var en tid då det fanns plats för udda ämnen i udda layout, tre-spaltig rubrik över två-spaltig bild och brödtexten i en enda lång spalt nästan ned till botten av fullformatssidan.
TT-artikeln och bilden är signerade Nils Horner.
Ett gammalt klipp, en gammal layout, men med dem minnet av en mördad journalist med bredd och djup i sina rapporter från andra och mera fjärran länder än Skottland.
Uppdrag från nyhetschefen: Skriv om Tesla och företagspark i vardande. Föredrag om tessla? Vad har mumintroll med företagsparker att göra?
Eller var det Nalle Puh … ja, Nalle Puh var det ju, men ändå.
Så kommer föredraget om Tesla som är fantastiska nya men mycket dyra bilar som går på el och har otroliga batterier som ska bli ännu otroligare i en Gigafactory och vd Elon Musk har sagt att Apples satsning på elbilar är inget att ha för ”Apple anställer folk som vi sparkat”, och Tesla ska gå på autopilot.
Men Tesla har släppt alla patent, så det låter bra fast det fungerar inte riktigt som inom makerrörelsen. Men kanske lite ändå.
Och Elon Musk säger också att han vill förändra världen, han vill ge jorden klimatvänliga transporter och han vill kolonisera nya planeter. http://www.svd.se/5-snabba-om-elon-musk/#sida-4
(det var en artikel om Elon Musk också 12 november, men hittar ingen länk till den)
Det känns lugnare med tesslor. Och mycket billigare.
Om tesslor liksom Tesla fått namn efter Nikola Tesla (1856-1943) är oklart. Nikola Tesla var en serbisk-amerikansk uppfinnare, maskin- och elektroingenjör och den som uppfann radion även om Marconi länge tillskrevs detta och t o m fick Nobelpriset för det. Tesla ska också ha bidragit till utvecklingen av robotteknik, fjärrkontroller, radar- och datavetenskap. Inte så underligt att hans namn valdes för den teknik och bil som Elon Musk hävdar kommer att revolutionera trafik och dess effekter på miljö och klimat.
Möjligen skulle också en av de beskrivningar som gjorts av Musk också passat på Tesla: orädd, arbetsnarkoman, galen, genialisk, dumdristig, kall, visionär. (SvD, 12 nov 05).
Så även om det nu är både lugnare och billigare med tesslor kanske det är Teslan som borde uppmuntras, med tanke på vad Nikola förebådade och Musk drömmer om.
Det finns haggis i Uppsala!
En gång för nu ganska länge sedan kom jag aldrig fram till Aberdeen där det skulle finnas en restaurang med året-runt-haggis. Det grämde mig inte, men jag var lite besviken. Det ska finnas en i Edinburgh också, men inte heller dit kom jag iväg.
Flera år senare tog Craig, en vänlig skotte, med sig haggis till vårt julfirande – jag njöt av haggisens konsistens, okladdig pölsa, och med starkare smak av timjan. Resten av familjen förhöll sig mera avvaktande.
Sedan dess har jag suktat. Tills nu. Det finns Haggis naturell, Haggis smaksatt med drambuie, Haggis smaksatt med whisky … och … vad kan jag mer begära? Vegetarisk haggis kanske. Och jo, det finns också.
Great chieftain o’ the puddin’-race!
Muggen kostade fem kronor på Brödet & Fiskarna, second handaffär i Enköping. Jag köpte den naturligtvis även om texten är djupt lögnaktig. Den syns inte på bilden, men där står:
The facts. THE TRUE haggis is a very RARE & SOLITARY BREED, congregating once a year on Jan 25th at a REMOTE THISTLE PATCH near the N.E. Shore of Loch Ness. There the TRUE HAGGII celebrate the National Slaughter of their Rivals, the COMMON HAGGIII, with real Haggis Dancing, Tossing & Putting before flying back to their HIDDEN HAGGIS HAUNTS in the HILLS. NESSIE has been known to join in these CELEBRATIONS.
Som var och en kan förstå har ovanstående inget med verkligheten att göra. Haggisar flyger inte, de har inte klor på fötterna och de far inte runt med tistlar i munnen och ser fåniga ut.
De riktiga haggisarna lever i Högländerna, i fred och frihet och oftast utan att bli störda av varken djur, människor eller flygande wannabees.
Det som utmärker dem och tydligast skiljer deras fryntliga fysionomier från får, är deras kortare vänsterben. Detta tvingar dem att alltid gå i vänstervarv i bergen, något som är en stor fördel eftersom många av de stigar de beträder är mycket smala, och inte alls anpassade för mötande trafik.
Man kunde tro att dessa fredliga varelser som inte är någon till förargelse skulle få leva sina liv i frid och var och en nå hög ålder och kunna samla sina fränder på långa vandringar i vänstervarv sökande efter skydd och föda.
MEN. Så är det inte. Och det är det enda som stämmer med den osakliga texten citerad ovan; en månad om året lever haggisarna farligt. Det är i januari, inför firandet 25 januari då alla skottar vill ha haggis till den traditionella middagen på Robert Burns födelsedag. Möjligen läser de då också Burns poem Address to a Haggis.
I januari går jägare upp i Högländerna, beväpnade endast med sina råa röster. Och de går i högervarv, sökande längs haggisarnas stigar efter byte.
När de möter en stackars haggis ropar och hojtar de så mycket de orkar, och tvingar haggisen att vända och fly.
Vad händer då tror ni? Med kortare vänsterben i högervarv på ett berg?
Jo haggisen förlorar balansen, tumlar ner för berget och slår ihjäl sig.
Där nedanför berget kan de sedan tas om hand och förvandlas till … haggis och serveras 25 januari.
Fair fa’ your honest, sonsie face, Great chieftain o’ the puddin’-race! Aboon them a’ ye tak yer place, Painch, tripe, or thairm: Weel are ye wordy o’ a grace As lang’s my airm.
(den första av Burns dikts åtta strofer, resten finns på Wikipedia)
En grym och sorglig historia, och lika osann som den på muggen.
Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?
Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.
Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?
Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.
Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.
Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.
Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet: http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/
Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.
Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.
Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/
Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.
